Part 7

De enda som måste ha tankar, om också inte så särskilt originella, äro vi som skriva kåserier om de alltid lika märkliga årsskiftena. Jag har skrivit åtminstone 25 nyårskåserier, vridit och vänt på ämnet och kramat ur det ända till ökentorrhet, så nu borde vi kunna antikvera det och hänga upp det i Nordiska museet. Nåja, sekelskiftena äro inte vidare tacksamma heller. Flertalet av Strix' läsare har ju upplevat ett sådant. Var det något särskilt? -- -- -- Jag kommer inte ihåg nu, men helt säkert gjorde jag mitt till för att celebrera det.

Tacka vill jag däremot ombyte av geologiska perioder. Ett sådant ombyte lär dock försiggå så långsamt att kåseriet, om det gjordes riktigt samvetsgrant, torde bli till och med långrandigare än dessa rader -- -- -- och det vill jag bespara läsaren.

Nej, låt oss nu gaska upp oss! Låt oss komma överens om att ha riktigt trevligt tillsammans under 1908! Ha ha ha! Klang det där skrattet äkta? Det beror naturligtvis på uppläsaren -- ty detta föreläses antagligen i alla svenska hem. Äktast låter det alltså i Frippes eller Forsells munnar. Vi andra som äro klena teaterspelare göra det ihåligt, vemodigt, uppskruvat, oäkta, ty vi tänka: -- I år blir jag ett år äldre, och min pyramid är inte halvfärdig än -- -- --

Nej, min läsare, tänk inte på att du blir äldre och närmar dig det oundvikliga, utan bekransa dig med mig och sila ditt vin.

-- -- -- Nunc pede libero pulsanda tellus!

Vet ni, det är verkligen svårt att skriva ett medryckande kåseri om årsskiftet. Redan många gånger har jag under nedskrivandet av dessa rader stirrat på en fläck och tänkt mig in i Det Oundvikliga. Men klokt folk påstår ju att tanken på detta kommer allt oftare ju mer man närmar sig den s. k. medelåldern. När den väl är passerad, lär livet le igen. Ja, jag tror verkligen också att allt är vist inrättat, att det hela är minutiöst planerat, så ytterligt bra att vi inte kunna komma in med förslag till förbättringar. Sådant gör man då man är barn eller riksdagsman eller s. k. framstegskvinna, men vi som ha den högre visheten, d. v. s. mina läsare och jag, vi göra det inte.

Något som jag konstaterar med stor tillfredsställelse är att allt förefaller mig skönare, större, mera lockande att fördjupa sig i för varje dag som kommer. Således också för varje årsskifte -- och det är ju om ett sådant jag är dömd att kåsera. Varje individ befinner sig varje ögonblick som medelpunkt i en sfär av oändlig skönhet. Detta är ju inte så illa inrättat. Man behöver inte en gång slå upp ögonlocken, om man är för lat. Blunda lika gärna och känn.

Men jag tycker verkligen inte om kvinnans rösträtt. Kvinnan skall bara vara ljuv. Ljuv! Kommer hon med lösskägg och trampar mig på tårna, blir jag förbannat arg. Jag vet få saker som äro mig så motbjudande som kvinnor i karlkostym. Även andlig sådan. Tillåt mig säga ett ärligt svenskt fy faen!

Nu hoppas jag visserligen -- och jag tror, att min förhoppning har skäl för sig -- att fruntimmerna inte komma att använda den där rösträtten, när de väl fått den. Åtminstone komma de inte att rösta bort snörliv och höga klackar -- vilket för resten männen, som hittills stiftat lagar, borde ha gjort, innan det blir försent. De flesta ljuva kvinnor jag känner, och jag känner verkligen åtskilliga, bry sig inte om rösträtten, bara de få ha sina hattar och sina snörliv och höga klackar i fred.

Jag tänker mig riksdagen med ett par dussin kvinnor i. Somliga ha barn vid brösten, och den lyckans gullgosse som är talman och talkvinna (som också har ett par ungar i en korgvagn bredvid talmansbordet) -- nej, mitt förstånd svindlar --

Skall då inte en talkvinna få ha trillingar och lägga om blöjorna under pågående debatt, när hon har de övriga egenskaper som krävas av en talkvinna? Jo då! Jag skall komma på referentläktaren någon dag, och om där finns plats bland referentkvinnorna -- jag tänker mig kvinnliga Millqvistar -- skall jag titta på er där nere, o hjärtetjuvar! Förtjuserskor!

Var riksdagskvinna måste förstås ha en eller ett par tre stycken andra förtrollerskor i reserv, då hon är opasslig eller ligger på Pro Patria -- såvida man inte kan flytta ner Pro Patria till riksdagshuset. -- -- --

Nej, är detta tankar vid årsskiftet? Förlåten mig, men tiderna äro onda och tankarna löpa så lätt i ett kåseri. Eller ha åtminstone rättighet att löpa lätt.

Ja, nu få vi se hur det går under årets riksdag. Vilka omvälvningar förestå oss? Ska vi inte också ha kvinnliga statsråd vid konungens rådsbord? Åtminstone borde statsråden få ta sina fruar med dit.

Nej, nu lämna vi det här ämnet. Men kvinnor ha alltid intresserat mig -- intressera är för svagt uttryck. Jag var ju kär första gången vid tre års ålder, vansinnigt, passionerat -- och lyckligt, vill jag minnas. Men i kvinnor med rösträtt kan jag inte bli kär, och detta hoppas jag skall i någon mån avskräcka könet från att kvinnogrant ägna sig åt den s. k. frigörelsen.

Underligt att jag inte kan låta bli att tänka på kvinnor. Låt oss tala om naturen i stället.

Det är ganska vackert i skogen nu och skidorna äro i ordning, smorda med skidsmörja från Carl Liljefors i Uppsala. Det är det enda preparat som duger och därför gör jag denna reklam. Jag tänker skicka några flaskor till mina vänner i Simplicissimus, vilka alla äro väldiga sportsmän och förstå sig på skidor och bindningar lika bra som på europeisk kultur.

Två rävar äro i dagarna skjutna för mina hundar, ledsamt nog inte av mig själv, ty jag var i Småland. Havet går i väldig dyning efter juldagarnas stormar. För övrigt har jag en massa nya böcker, som inte äro så särdeles underbara. Men jag har några gamla som stå sig.

En hel del nyårsönskningar har jag fått, vanligtvis vykort från skilda delar av den mer eller mindre civiliserade världen. Det är trevligt att bli ihågkommen. Kanske är det en svaghet att tycka så. Och någon styrka ligger det inte heller i att inte besvara korten. Men jag menar verkligen väl med alla och önskar dem så mycken lycka att jag blir helt varm vid tanken på denna fenomenala lyckas pyramidalitet.

Om detta har blivit ett nyårskåseri, så är det inte min förtjänst utan min kamrat Anders Forsbergs, som telefonerade och sade att jag måste skriva något. En roman hade jag inte hunnit med -- och jag har verkligen haft en så fridfull jul och ätit så mycket julmat och druckit så mycket glögg, att jag inte tänkt på årsskiftets befintlighet.

I alla fall fick jag tillfälle ge kvinnornas rösträtt -- nu är jag där igen -- en släng. Det var välgörande.

Nej, en kvinna skall vara så inrättad att hon, klädd med utsökt raffinemang, d. v. s. mycket enkelt, i varje ögonblick är beredd fråga sin herre sultanen, vad eller om han önskar något, med vad hon får äran förljuva hans höga tillvaro. Och om då sultanen riktar sina orientaliska ögon på hennes ljuva, skira gestalt bara för milliondelen av en sekund skall hon känna sig belönad med Indiens alla skatter. Hennes lilla hjärta skall man känna som då man håller en fågelunge i handen. Men i samma ögonblick växer hon och blir en hög gestalt som skriver goda och vackra lagar utan rösträtt.

Ja, adjö med er! Nu begrava vi det här året 1907. Jag går och ligger ut 1908. Detta är visserligen en kvinnlig sysselsättning, men jag inbillar mig, att det inte blir ordentligt gjort, om jag inte gör det själv.

Gott nytt år!

Midsommarstång.

Midsommarafton med trist och mörkt hav under regntunga moln. Men midsommarstången skall resas och dansen trådas, om det också regnade hagel n:r 14 som i förmiddags.

Alla äro där. Jag och skräddar Nylén, som varit i Brooklyn ett halvt år och sytt västar, skeppar Östergren med tummen, och bodbetjänten, och Karlström som går utåt med fötterna, och Matts Ers Janne, full som ett halvt dussin svin, och Nilsson, som för ovanlighetens skull är nykter, fast hans haka darrar efter otaliga kaskorgier och Kap Hornpasseringar. Alla flickorna äro där, Kristins Agusta med läppen och vackra Mari och Hulda, rundgattad som en Villettemodell, och den sköna Karolina, härligast bland kvinnor, med renässans i profilen och läppar törstande efter kyssar med smak av Ljunglöfs tvåa. Och tjugufem andra människobarn, som andas bakteriefri havsluft. Jag räknar inte sommargästerna, de utklädda inkräktarna i engelsk uniform, knäbyxor och rutiga mössor och löjliga åthävor och miner, piprökande, därför att det går an bara på landet, och med en näston som skall fastslå deras ställning som överklass. Kanske det inte är i näsan tonen ligger, men någonstans är det, jag ger fan var för resten. Prosit!

* * * * *

För ett par timmar sedan stod en regnbåge med klart spektrum och vid båge över hamnen. Bakom den lågo hav och moln mörkblå och en mås lyste vit och svart innanför den. Och ett litet segel längst ute. Det fladdrade som om de höllo på att ta in rev, och jag önskade dem lycka i deras företag, ty jag vet hur svårt det kan vara att ta in rev under storm. Vad det blå med solen i verkar himmelskt efter en åskby! Det är som en befrielse. Man vill famna universum. Man vill skratta. Man är glad och blir djärv. Och är man under segel, blir det långgrogg. Detta är en parentes.

* * * * *

Man har saxar och stag i ordning och majstången börjar höja sig. Den är tung av björklöv och toppen går uppåt bara tum för tum. Alla kommendera. Det är sjöfolk och flickor som hålla i stagen och var och en ger råd. Det skrikes, det skälls. Det är mera väder än muskler och eftertanke. Men det är liv och barnkammarlek och ett mål -- detta att få stången rest. Skräddaren är värst. Han springer från stag till stag och hans röst ljuder samlande och manande som en stor demagogs. Plötsligt passerar han mig, där jag angjort mitt stag vid staketet, och han kommer ihåg, att han varit i Amerika. Han säger: -- Good evening, sir! och så gör han ett par snedsteg, ty han är icke alldeles alkoholfri -- Nice evening, isn't it?

Jag svarar: -- Hugg i därborta, där det behövs! och skräddarn rör sina bordsfötter i anvisad riktning. Flickorna fnittra och Matts Ers Janne skriker tvärs igenom stimmet: -- Hugg i, skräddare, dä här ä djävlar anamma annat än skära till västar!

Nu kommer Flodin med byxorna fladdrande om benen och den blå halsduken snobbigt knuten om tjurnacken. Han går med händerna i fickorna och mössan på sned över vänstra ögat. Han blossar på en cigarr, undfången av en sommargäst, som han seglat i sin snipa, och han är våt efter åskbyn. -- Behövs det ett tag, så bara säj ifrån! Behövs en man i en ända? Hoj, säj ifrån, snorgärsar! Va faen ä dä för gryn som håller i tampen här? Jasså, d'ä jänter! Bort mä klorna från staget, säjer ja! Annars gifter ja mig mä er på fläcken! Di håller kvar -- jäkla jänter -- ja ja ja, ja _ska_ gifta mej mä er, små romsikar! Men vi ge oss te tåls tills vi får opp spiran!

Och Flodin ställer sig bredbent och håller staget, medan jäntorna beundra hans väldiga armleder och hans väldiga mullbänk. Hjärtan klappa. -- Håll an där! Fira ett slag! Håll an säjer jag! Ge skräddarn en på plytet om han inte håller an!

Flodin ryter och flickorna längta efter hans väldiga axlar och hans gula grisögonhår, där det lyser blått emellan.

-- Nu kommer hon! Håll an bara, så kommer hon! Å hiv, å hej!

* * * * *

Det är nästan natt och gräsets gröna färg blir djupare. Alarna stå som svarta silhuetter och vattnet blir innehållsrikare och mer för fantasin. Brisarna gå som en sådd in mot land, en sådd av svarta prickar på en vitriolåker, och skogen mitt emot på andra sidan viken blir diger av färg över de svartvioletta klipporna.

* * * * *

Grönt är färgen. Rik, mättad, havande. Jag tycker till och med att flickornas skratt och småpratet ur de skilda grupperna har något grönt över sig i skymningen.

* * * * *

Nu är stången rest. Jag gör två halvslag med mitt stag om en påle och hänger upp sladden, som man hänger ett fall på en nagelbänk. Ett handklaver börjar ljuda. Jag går hem för att skriva det här.

Till Tromsö.

Framför mig på bordet har jag en bensnäcka, innerörat av en val. Då jag lyssnar i snäckans öppning måste jag som rutinerad skald nödvändigt höra en massa saker.

Jag hör Ishavet brusa och ejderns lockrop och hur polvindarna kamma fjällsidornas dvärgskogar. Jag hör sugningen av sjön, då den arbetar under isbergens flytkanter och storkobbarnas parningsrop och tusen läten ur köldens och de eviga isarnas rike.

Det är natt, och vi ha nyss lyftat ankar för att gå söderut ur Salangenfjorden. Mina reskamrater sova och jag mediterar över papperet för att dra ut quinta essentia av mina erfarenheter. Med anledning av det hårda vädret har jag en whiskygrogg inom räckhåll. Få se, om den kan hjälpa, när minnet sviker.

Vi lämnade Narvik på kvällen klockan 7, somnade och befunno oss efter 12 timmar i Salangenfjord på väg till Tromsö. Där läto vi maskinen hämta andan en halvtimme och svängde norrut genom Solbergfjorden. Under Kistefjället började det snöa. Topparna gömde sig i snömoln, men genom rämnor i molnen lyste solen på fjällsluttningarna högst upp -- glimtvis -- och det behövdes. Ty Nordlandsfjordarnas monotona skönhet gör en slutligen likgiltig för detaljer. Allt är så vackert och väldigt, men ständigt lika vackert och väldigt. Man längtar efter ett snöskred -- eller utbrottet av en ny vulkan -- och springvalarna, som följa båten, skulle jag vilja trycka framfenorna på och tacka dem för den omväxling de bereda. Men de upptäcka snart att vi inte äro någon större val, och försvinna.

Man betraktar de små byarna, som dyka upp med långa mellanrum. Tätt under fjället ligga de och gömma väl som alla andra mänskliga boningar på magasinerad lycka och magasinerade kval! Vi beundra Nordlandsbåtarna och listerbåtarna som vi passera. I snödiset tyckas de större än i verkligheten och ha en besättning av jättar. De äro på väg från Lofoten till Finnmarksfisket och ha pengar ombord, och däruppe finns mer pengar i havet.

Ejdrar och skarvar lyfta ur vår kurs och måsarna göra en sväng för att utröna vår matnyttighet.

Snömolnen fälla allt större flingor och till slut hänger himlen tätt över masttoppen. Det friskar i och ibland försvinna fjällsidorna alldeles. Flingorna flyga horisontalt och fastna i lovart på stag och rundhult. Vi närma oss Tromsö och Ishavet.

Men än ha vi fri sikt, fast den ej är många meter hög. På Malangenfjorden börjar båten rulla och stampa, tills vi få lä under Kvalö, ty han blåser västlig. Och efter 12 timmar från Salangen, alltså klockan 7 på kvällen, skymtar Tromsö som en japansk lavering genom den börjande skymningen.

Detta är alltså Tromsö!

Det är ebb och vi få äntra upp i livbåten för att komma i land. Så här års är ankomsten av en ångbåt till Tromsö en händelse, och den sysslolösa delen av staden är nere vid kajen för att beskåda och undra. Jag passerar genom skaran med en likgiltighet som inte är alldeles fri från affektation. Jag hör en röst med något av hotellbetjänt i sig osäkert fråga: Grand Hôtel? Men frågan föll på sin egen orimlighet, ty årstiden är icke turisternas. Jag är nämligen här för att köpa solida grejor till min nya kutter, och jag vill vara så fjärran från begreppet turist, att jag nästan känner mig generad över den glimt av människokännedom, som möjligen låg bakom frågan. Detta är väl uppriktigt, om något?

Vi starta uppåt staden. Men Tromsö är ju en riktig stad med folkliv och rörelse på gatorna! Jag hade väntat mig en by i vinterdvala med ett och annat mödosamt nymornat och melankoliskt öga bakom en ojämn ruta betraktande vandraren. Här trängas stöddiga Nordlandsbor i storstövlar och bussiga kavajer. Här skrattas, sjunges, småbrottas på gatorna, som för resten litet varstans påminna om Hamburgs eller Lübecks eller Stettins hamngator. Här dryftas viktiga saker, man håller varandra i kragen och skriker -- och talet rör fisk och flickor, öl och pengar.

Ty Tromsö är anhalten för fiskebåtarna, som äro på väg till Finnmarken. Fisken står högt i pris i år och nu är man bara rädd, att det skall bli så mycket mera fisk i Finnmarken än i Lofoten att priset sjunker.

Här är jag på Ishavets tröskel. Här utrustas polarexpeditionerna -- eller åtminstone kompletteras utrustningen. Jag köper oljekläder[1], som väl böra hålla i Östersjön, då de äro avsedda för Ishavet. Jag köper stenbitskinn, som Hedberg skall göra bokband av, ty jag hänger ännu kvar med en liten blödande skinnremsa vid kulturen. Jag köper lappdockor åt mina barn och sjömansknivar, vilkas ändamålsenlighet är utan vank. Jag köper valbarder, som jag inte vet vad jag skall göra med, och tolleknivar och vykort -- och jag skriver till mina vänner. Jag går in på Grand Hôtel och begär en pjolter men får icke, med mindre jag tar ett rum. Jag begär en halv öl och får en helbutelj åtföljd av ett dussin smörgåspetrifikat. Ty Göteborgssystemet, vars ändamålsenlighet redan börjat bli omstridd, där det började, fortsätter sitt segertåg norrut och bör väl vid det här laget ha hunnit till Franz Josefs land.

[Fotnot 1: Jag blev komplett lurad av handlanden. Oljekläderna voro förstörda efter fyra dagars segling i Östersjön. Men jag var ju svensk!]

Detta är alltså Tromsö! Med tyska Jugendstilartiklar i butikerna och vykort -- vy -- kort -- vykort!

Finns det intet särskilt gift för turister? Det finns ju något som heter ratin för råttor, som verkar absolut förödande. Råttorna försvinna helt enkelt. Kan ingen uppfinna något turistin?

Men det är ju bra att det kommer in pengar till Norge. Jag köpte valbarder, och säljaren förklarade helt opåkallat: -- Nu koster de fem og tyve öre stykket. For turister koster de en krone. -- Och en som emballerade ett kobbeskind, och begärt 6,50 för det, sade plötsligt med nordlänningens hela älskvärdhet: -- De faar det for 6 kroner.

I vilket land prutar man eljest själv? Jag ser något vackert i detta, men opraktiskt måste det kallas.

Ju längre det lider på kvällen desto livligare blir rörelsen. Butikerna äro öppna fastän klockan närmar sig 12. Och fiskarpojkarna flirta med det kvinnliga Tromsö som ännu är ute i rörelsen och vilket kanske för resten med anledning av Finnmarksfisket bara är ett tillfälligt kvinnligt Tromsö. Sång skallar i gränderna. Det skrikes om »juling», och tolleknivarna sitta kanske löst; man faller varandra om halsen och tar danssteg, ställer sig i boxningsattityd, medan snön faller tät och våt och lamporna släckas en efter en.

Jag klättrar ombord igen, sover och då jag vaknar, är det full snötjocka. Man ser icke ens Tromsdalstinden tvärs över sundet. Och söderut står tjockan som en levande vitgrå vägg. Vi lossa förtöjningarna och styra rakt in i den väggen. Vinden har svängt till sydväst. Allt är gråvitt, monotont, trist och jag går ned för att omväxlande äta, röka och sova, tills vi ankra i Salangenfjord igen efter en dags resa. Det var just då vi lyfte ankar därifrån, jag började denna så kallade resebeskrivning. Nu då jag slutar, ha vi väl hunnit rätt långt in i Vaagsfjorden. I morgon bittida vakna vi i Narvik, och jag börjar hemresan till Grisslehamn, lastad med prov på alla Nordlands skatter. Och den minsta är icke valörat.

Vår i Lappland.

Jag är sysselsatt med att uppleva en vår i Lappland, en vår med yrsnö omväxlande med solsken och ett blått sagoskimmer över Kebnekajsetopparna. Nätterna äro ljusa och båda Lapplands långa dag, den jag också upplevat en gång.

Jag har studerat den blandning av kultur och ursprunglighet som detta Lappland är. Jag har inspekterat den vetenskapliga stationen vid Vassijaure och gjort bekantskap med den unge lundensiske amanuens, vars liv verkar som en botgöring för aldrig begångna synder. Att av egen drift åtaga sig att dagligen och nattligen noggrant som ett urverk avläsa ett besvärande flertal olika instrument kan knappast vara en uppgift för en yngling, som just skall börja leva, särskilt då instrumenten äro känsliga som en mans hjärta. Tänk till exempel på seismografen! Den gav enligt amanuensens försäkran utslag till och med vid pigflyttningen sistlidna 24 april.

Jag har sett nyutspruckna _tussilagines_ vid Narvik, där Golfströmmen är livsmotorn. Men här i Kiruna är det bara solen som verkar, och striden mellan den och mörkret åstadkommer den vårångest jag verkligen känner trycka på mellangärdet just nu. Jag måste resa mot söder snart och höra solvärmda småvågor skvalpa mot mina egenhändiga berg och rusta ut mina båtar och tjuvskjuta litet fågel. Det kan väl inte vara förbjudet, när man inte skjuter mer än man äter.

I dag har jag varit ute i Lapplands vår. Vi hade hört berättas, att lappar skulle finnas i Rotsidalen och beslöto att besöka dem. Men färden blev besvärlig och hästen sjönk ned till magen i snön, ty vägen krympte så småningom ihop till ett smalt pulkaspår, varför vi lämnade vår bekväma släde och fortsatte till fots. Ripriset stack upp ur snön och vart för min fantasi toppar av jätteträd. Det var eftermiddag och solen färgade björkskogen rödbrun. Loussavaara såg ut som en tillplattad Vesuv och Kiruna blev ett förtunnat Neapel.

Vi funno emellertid andra lappar än dem vi sökte. I björkskogen strax vid järnvägen lågo tre kåtor, och vi fingo inom kort äran att vara Nils Jonsson Sarris gäster. Kåtan var full av lappar, män, kvinnor och barn. Mina kamrater voro redan förut deras ärade vänner och kaffepannan sattes på elden. Vi bjödos att sitta på var sin _kisa_, en vackert bemålad trälåda eller rättare ask, ty lapparna veta, att svenskarna icke kunna sitta på deras orientaliska sätt. En av oss behärskar finska och blir vår tolk. Och medan han inledningsvis öppnar ett samtal sitter jag och beundrar mina värdar och värdinnor.

Se på dessa finskurna lemmar, dessa psykiska händer där muskler och ådror tala ett språk, som ger en samma njutning man erfar som då man betraktar en vackert gjord karta med floder och berg och landkonturer! Dessa aristokratiska vrister, de små fötterna, vilkas vackra modellering man känner genom bandsko och hö. De smärta midjorna och hela staturen, danad för ödemarkslivet. Dessa människor i miniatyr, modellerade liksom i mörkt elfenben, nött till skönhet genom ständigt bruk, utan kantigheter och med stålets elasticitet äro för vackra för att vi skulle kunna undvara dem. Låt oss skydda dem -- eller bättre -- lämnom dem i fred.

Jag lyssnar till deras språk och förstår bara två ord: _maaherra_, landshövdingen, och _disponenti_. Dessa båda ord ha lapponiserats och ha vunnit burskap som inhemska, fast det ena är finsksvenskt och det andra svensklatin. Disponenten och vår vän den finsktalande ingenjören inleda ett etnografiskt-historiskt-filosofiskt-moraliskt samtal med Sarri. Bakom Sarri ligger gubben Huuva, vargars och björnars baneman, och röker finska blader ur sin norska pipa. Hans blick är full av lugn. Han leker med en liten knappt tvåårig vildman, som får blåsa ut stickan, då Huuva tänt sin pipa, alldeles som mina egna ungar fått göra. Han ger en blick som har något av förtörnad gud i sig åt någon hund, som då och då tränger sig under hans arm, ty bakom hans renfäll är en utgång under tältfilten. Till höger om mig sitter en ung lapp, ur vars tobakspung jag fyller min pipa, och till höger om honom sysslar kåtans äldsta kvinna med kaffet. Och bakom henne ligger en flicka i ungdomens vår med livshungriga ögon. Hon rör sig med halvt medveten grace, då vi se på henne, hon plockar på sin frisyr och hennes pupiller spegla eldskenet liksom förstärkt. Jag tänker på den lapska sagan om Solsonen -- ty lapparna äro solens söner liksom japanerna och räkna sig i släkt med dem -- och minns jätteflickans toalett, då hon ser Solsonen närma sig:

Glättar barmen, den förskönar och försötmar, låter blicken hastigt fara.

Äro inte dessa versers lapska ord fascinerande:

Njabbodalla, tjabbodalla, njämositis njalgodalla, vuojumitis viilotalla.

Är det inte något av tundra i detta, eller något förhistoriskt klangljud från Altais berg? Eller av en kådig skida som brister eller som om ett norrsken kunde tala?