Part 5

Då hörde jag, hur det dånade till bakom mig, det fräste och mullrade, och en brottsjö kom svart över mitt huvud. Jag hukade mig omedvetet, och så föll den. Det var sista brottet, innan hon törnade. Sjön tog bort aktre lästången, skylightet på rufftaket, ruffdörrarna och jag följde med och kom ut i sjön ungefär mitt för mesanriggen. Jag åkte längs sidan i fraset och kände och trevade under farten på plankorna och hann tänka att nu tar jag avsked ordentligt av den här skutan. Men just som jag förstod att jag inte skulle kunna hålla andan längre, kände jag en ända utanpå min högra hand. Jag högg tag som själva fan och började arbeta mig opp. Jag var nästan kvävd då jag fick luften. Ändan som blev min räddning satt fast i nagelbänken på mesanriggen och hade spolats över relingen med den sista sjön. Jag kom upp i riggen alldeles under kapten. Han hade sett, att jag blev borta med brottsjön och han skrek ned till mig: -- Aldrig trodde jag, att jag skulle få se timmerman mer!

Jag svarade, att jag tyckte det var förståndigast att gå ombord, för att ligga ute i sjön i sådant här väder kan inte vara någon framtid. Men gå nu ner ur riggen, för när vi törnar, kan den gå när som helst och då är det slut med oss allihop! Jag visste vad jag sade, för jag hade varit med förr.

Alla knallade ner ur riggen och i nästa ögonblick högg hon i. Där låg hon och högg och högg och åkte fram för varje hugg ett litet stycke mellan brotten. Vi ställde oss och höll oss fast i nagelbänken runt mesan. Så började hon ligga över åt båda sidorna och för varje gång med en så djävlig fart, att vi inte fick fäste med fötterna, utan benen stod rätt ut i luften på oss varannan gång på den ena sidan och varannan på den andra.

Man tycker, att tiden är lång, då man håller på med sånt där, men nog höllo vi på 20 minuter på samma vis och det kostade på armarna. Litet var funderade på att ge tappt och lägga av.

Men plötsligt kom en sjuhälsikes sjö och svängde henne, så förn kom utåt. Det var vår tur. Vidare hade det kommit vatten i henne, så hon blev tyngre. Och förn klöv sjöarna så att hon låg rätt stilla och småhögg. Vi sågo blossen i land och väntade räddningen.

Då hördes den första raketen fräsa och slå ned i vattnet mitt för aktern så nära, att det fattades bara ett par famnar i att vi blivit ihjälslagna.

En lång stund gick och så sköt de igen. Då löpte pilen över mesanriggen och en man gick upp och fick ner linan.

Vi började hala åt oss trossen alle man och gubben med. Det var ett styvt arbete, ty vi låg långt ute, och just då vi hade trossen så nära, att knopen satt utanför hackbrädet, sprang linan. Hon var för smäcker för det avståndet.

Det hade blivit så ljust, att vi såg, hur de kom körande med livbåten för att försöka med den, men brotten var för svåra. Först efter två timmar kunde den fås ut. Vår tur var, att vi törnat på vid högtid. Klockan 10 på förmiddagen hade vattnet gått ut så mycket, att de vågade närma sig oss. Då var all fara över -- nära på -- utom svårigheten att komma ombord i livbåten. En man i sänder stod klar på hackbrädet och hoppade handlöst ned och greps som man tar en boll. Och sist kom gubben, han var en liten satt karl och kunde inte hoppa i rätta ögonblicket, då båten var högst i sjön, utan kom på huvudet och vi trodde att han skulle slå ihjäl sig, men holländarna klarade honom fint, han fick inte en skråma. Holländarna voro styva sjökarlar. Jag skall säga, att det är inte lätt att hålla en båt ifrån en fartygssida med årorna. Men de var vana. Och då vi alla tolv var bärgade, vändes mot land. Tre brottsjöar gick över både båt och manskap och efter varje sjö såg holländarna på oss och skrattade -- och vi skrattade med -- vi kunde ju inte tala med dem. Och då livbåten högg i botten, kom mera folk ut och bar oss i land, vi fick inte gå själva fast vi ville, ty bottensanden är lös, och då man är utarbetad, kan man ju dråsa omkull och försvinna. Det är inte lätt att hålla reda på tolv man ibland brottsjöar, där vattnet når en under armarna. Och räddningsmanskapet ansvarar för alla.

I land stod en vagn, en skrinda, som skulle föra oss till själva Zandvoort, som är badort och allting. Men att åka i december, utan en torr tråd på kroppen, hör fan till. Och vi sade ifrån. Efter en stunds tecknande fick vi var sin ordentlig konjak och fick gå. En massa folk följde oss, badgäster från Zandvoort och annat folk från Haarlem, som ligger nära intill och alla var vänliga och kom med mat, konserver och sprit av alla slag. Ja, då vi var räddade, är det inte mer att säga!

Men nog är sjömanslivet det slitsammaste av allt. Säg mig något yrke som är värre! En sån här historia begriper inte landsbor -- de har ingen aning om vad en sån där resa betyder, om de nu ha aning om någonting för resten. Om någon skulle gå opp i land och fastna under en granrot, det skulle de möjligen begripa, men ta mej fan de begriper en strandning. Bönder ä bönder, om man också förgyller dem och sätter en cigarr i käften på dem!

En seglare.

Fondmäklare Sundgren var en fyrtiofem års man av så kallad vanlig typ. Han hade inga så kallade andliga intressen i så kallad högre mening. Han förtjänade bra med pengar, tyckte om goda middagar och whiskygrogg, ägde en sockerbagarvilla en halvtimme från staden och en segelbåt som han ej kunde sköta. Han var litet fet -- punschmage och svensk vall -- och var blond samt svettades, till och med om fötterna.

Även fondmäklare måste dö. Sundgren hade egentligen aldrig tänkt tanken på döden fullt ut -- i likhet med de flesta människor för övrigt. Han hade visserligen sett folk dö och rest i täckvagn ut till Nya Kyrkogården och med allvarlig min tryckt änkors och änklingars händer, men han hade -- kan man nästan säga -- icke tänkt sig in i att han själv skulle däran en gång. Han hade möjligen då och då ryst inför mysteriet, men en cigarr och en grogg eller tanken på affären hade distraherat honom, så att man kan nästan påstå, att han var ganska obekymrad, vilket inom parentes borde vara det normala. Alltså kunna vi kalla Sundgren normal även i fråga om dödstanken.

En vacker sommarkväll sade hans hustru till honom: -- Hör du Julius, jag har inte fått något bud efter ölkorgen, som styrman satte i land på Lindströms brygga, den slarven. Karlsson är ledig i kväll och ingen vet vart han har gått. Han är ute och super igen förstås. Du kan gärna ta och segla efter ölet!

Sundgren kände en viss känsla av obehag vid tanken på att behöva segla ensam, fast det blåste en den allra hyggligaste fruntimmersbris, men han skämdes att visa, att han var rädd. Detta var dumt av honom, ty hans hustru skulle ha förstått det och till och med hindrat honom att segla under sådana förhållanden, men han hade alltid sökt inbilla henne, att han var född seglare och gladdes åt hennes beundran och trygghet i medvetandet om hans skicklighet. En sådan svaghet är nog vanlig hos män av Sundgrens kvalité. Den kan vara ödesdiger, men de lita på sin tur att alltid i båten ha någon, som i vidrigt fall räddar situationen. Alltnog -- Sundgren avseglade för att upprätthålla sitt anseende i makans ögon. Häri ligger ju en viss djärvhet, en egenskap som icke lär vanpryda män, men överskottet av dumdristighet förringar i viss mån det karlaktiga i Sundgrens handlingssätt.

Till Lindströms brygga hade han medvind och det ofarliga i seglatsen åstadkom -- ett föga invecklat psykologiskt fenomen -- att han kände sig som en gammal navigatör, en sjöbjörn för vilken rundandet av Kap Horn under orkan blivit ett till äckel tråkigt vardagsgöra. Det kårade litet ibland och båten sköt bättre fart. Sundgren tyckte inte riktigt om kårarna, ty han förstod att han måste kryssa på hemvägen, och han hade aldrig fått riktigt klart för sig, hur man tar en by. Han var bara van att sköta focken.

Emellertid lade han till vid Lindströms brygga så gott han kunde, det vill säga, att om hans båt varit några gånger större hade Lindströms brygga varit bara ett vackert minne. Ölkorgen stod där otullad och all right. Sundgren öppnade en halv pilsner, tömde den med välbehag, tände en cigarr, halade ned korgen midskepps, löste förtöjningsändan, gav bryggan en knuff och anträdde återfärden.

Små blå skyar svepte över fjärden och Sundgren kände, att han stod inför en uppgift. Han trodde sig minnas, att man måste hålla så nära vind som möjligt för att ej pressa ned båten, och han visste också, att man måste segla något så när liberalt för att komma någon vart, men han var så rädd för byarna, att han glömde hålla farten. Rätt som det var stillnade det hastigt. Sundgren föll av för att få vind, men den bara fladdrade i seglen. Plötsligt såg han en svart by komma emot sig, han försökte ta den, men hade ingen fart, storskotet höll han förstås krampaktigt fast i -- och i nästa ögonblick låg båten på sida. Ölkorgen ramlade i med klirr och buller, Sundgren släppte omedvetet roder och skot och sög sig fast i korggrepen -- ty det var ju ölkorgen han skulle hämta. Korgen var av järn och han följde med ett par meter, innan han släppte tag och begrep, att han var på galen väg. Så slog han och arbetade med armar och ben för att komma upp, och då han äntligen befann sig med huvudet över vattenytan och fick dra ett långt andetag, var båten försvunnen med segel och allt.

Rådvill trampade han vatten och började fatta, att han verkligen var i stor fara. Då dök en av båtens lösa tofter upp alldeles framför honom. Han grep den hastigt och utan att tänka på, att han måste hålla sig mycket lugn och stillsam för att kunna dra nytta av dess bärighet, han kom åter med huvudet under vattnet, släppte toften och började tänka inåt sin egen hjärna: Lugn! Lugn!

Han måste söka simma i land och dit var ganska långt. Han måste koncentrera sig på att ej trötta ut sig.

Skorna kunde han ej ta av sig, och snart kände han fötterna obevekligt dras nedåt.

Plötsligt lyste det till i hans medvetande. Det kom som en blixt, en ny okänd rymd öppnade sig för hans själ, och denna rymd var glasklar och oändlig och sade till honom: -- Nu skall du dö!

Det förekom honom som om dessa ord träffade hans trumhinnor både utifrån och inifrån. Återigen hörde han dem: -- Nu skall du dö! -- och de upprepades allt hastigare som då en maskin sätts i gång -- tills de blevo ett enda sjungande monotont surr och vin som av remmar och hjul: Döööö -- -- --

Stående upprätt i vattnet rörde han endast armarna och stirrade mot den gröna kvällshimlen där röda moln summo. En oändlig trötthet kom hans ben och bål att domna och han tyckte, att han levde endast med hjärnan och armarna. Och hela tiden sjöng det allt närmare och närmare: Döööö -- -- -- Nu var det inne i hans öron, inne i hans huvud det sjöng, mitt inne i huvudet, hans lilla fattiga fondmäklarhuvud.

Då blev han varse sig själv -- sången och surret tystnade -- han blev varse sig själv liggande i en vassbänk och vaggande i en stilla dyning. Bara hakan och den ljusa västen syntes i vattenbrynet. En båt kom i vasskanten och en röst sade: -- Nej, vad är det som ligger där? Någon petade till honom med åran, så att huvudet kom att gunga upp och ned, men han kände det ej, såg det endast och hörde hur en grov karlröst ropade: -- å fy fan, det är ju ett lik -- det är Sundgren, fondmäklarn -- vi få ta'n på släp -- fan ska ta'n ombord -- slå en ända om klövarna på'n så ror vi i land -- -- --

I samma ögonblick vaknade Sundgren vid att någon höll honom i ena örat med ett fast grepp som gjorde ont. Han slog upp ögonen och ville tala men kunde inte, ty han hade fått in vatten för många dussin groggar. Han bara gurglade och stirrade fånigt på en gammal käring som låg framstupa i aktern på en sköteka och höll honom i örat.

-- Det var sista ögonblicket, grosshandlarn, sade käringen. Kan grosshandlarn ta sej ombord själv, annars slår jag en ända under armarna på grosshandlarn, så får grosshandlarn släpa med tills grosshandlarn kommer på grundvatten. Full med vatten, kan jag si, det blir att kräks några dar, men det går över.

Sundgren gurglade hjälplöst.

-- Han kan välan hålla sej i relingen medan jag slår akterändan om honom.

Sundgren grep matt tag i relingen och kände hur ändan drogs under armarna på honom. Han hörde en knop göras med ett vant ryck och märkte snart, att ekan var i rörelse.

-- Håll nosen över spat, grosshandlarn, annars ä han räddad förgäves! hörde han någonstädes från himlen.

Mitt i alltsammans återfann fondmäklare Sundgren sig själv, och hans första tanke var: Skandal! Skandal. Herrgårdsfiskarns änka hade räddat honom från drunkning.

Han kände fötterna skrapa mot en stenig botten, grep fastare tag i båten, hasade sig efter och hade om några ögonblick fast mark under fötterna.

Han var ganska våt och vattnet rann ur näsa och mun.

-- Vet grosshandlarn va skot är till? Di är att skota an med och att släcka på och att lägga av, om det kniper. Det är många stockholmsherrar som ligger på sjöbottnen för att dom inte har haft reda på det. Åka i droska är en sak för sig och segla är en sak för sig, ska jag säja och det är tjyven till skillnad på dom.

Fondmäklare Sundgren grep efter sin plånbok, tog fram en dyvåt tia, räckte den åt gumman och gurglade fram: -- Tack, mor Britta, här är lite till kaffe -- men på det villkor, att mor Britta inte nämner ett ord till någon om det här. Det var ju en olyckshändelse och det var en förskräcklig by som kom -- -- --

-- Ge sej aldrig ut mer ensam, grosshandlarn -- säg till mej, ska jag gärna följa med, men gå inte i båt mer utan folk med -- va ska frun säga, då hon får se grosshandlarn så där, nya kläderna rakt förstörda och hatten borta, ja, si di stockholmarna, di stockholmarna, di frågar då inte efter liv eller pengar mer än jag efter en snorgärs. Tack så mycke, grosshandlarn för pengarna, jaja, livet ä ju också värt nånting, så jag skäms inte att behålla dom. Ska jag ro grosshandlarn hem?

Fondmäklare Sundgren skämdes att ha blivit räddad av en käring.

-- Nej tack, mor Britta, jag går, det är inte farligt med mig, jag känner mig helt kry nu. Men kom ihåg! Låt det här stanna mellan oss. Kanske det var för litet -- varsågo här är en femma till!

Fondmäklaren är åter i staden och berättar icke ogärna om den förfärliga storm han ridit ut, då han skulle hämta ölet vid Lindströms brygga. Det kom en orkanby och han höll upp emot den så länge han orkade. Men människans krafter äro begränsade och han måste lämna sin kära båt för att söka sig inåt land på en toft. Han underlåter icke att berätta hur ens hela liv passerar förbi en de ögonblick man väntar döden. Men sjön är fortfarande hans kärlek. Den som en gång känt hur härligt det är att hålla i skot och rorkult när skummet ryker över de vida fjärdarna, och vet att han kan klara sig i det längsta, han överger aldrig sitt älskade hav. Skål!

Han säger det kanske icke fullt så poetiskt.

Midsommardans.

En kväll vid midsommartid. Jag är ute i kajak och överraskas av dimma som kommer drivande norr ifrån med en vind som icke berör vattenytan. Den släpar över sjön med söndertrasad botten och min rock blir grå av små våta pärlor. Men plötsligt sjunker den och jag är inne i molnet. Kajakspetsen ser onaturligt avlägsen ut, vattnet får dimmans färg och jag sitter som i ballong, ensam i rymden utan annat sällskap än två döda grisslor, vilkas fötter lysa som blod på den grå segelduken.

Men i fjärran hör jag ljud som av en propeller, regelbundna, taktfasta, och mina öron inbilla sig ana en avlägsen musik, en myggkvartett på en halvmils avstånd. Jag lyssnar och jag börjar förstå. Det är dansdunket i fyrvaktarns storstuga och ljudet av hans nya orkestrionett, såvida det inte är Harpöpojkarnas fioler och tullroddarens klaver. Jag styr mot ljudet i den börjande skymningen. Rätt som det är dyker en väldig bergvägg upp. Det är Palten, ett litet skär, knappt alnshögt, som dimman förstorar. Jag känner igen de båda svarta gångarna i den röda klippan och stenen som ser ut som en säl. Nu vet jag kursen till nästa skär. Musiken och dunket hörs tydligare. Här har jag Lötgrundet och om fem minuter skymtar rönnen på Kleven som ett fantastiskt jätteträd med böljande konturer, och så pang, dimman är borta, men nu börjar mistluren tuta. Alltså ett nytt dimband norrifrån, då han teg i den här tjockan. Två ljus blänka till och slockna allt efter dyningens fall och höjning, och jag paddlar med ångbåtsfart västerin mot hamnen under bleka nytända stjärnor medan nästa moln höstmörkt släpar söderut bakom mig.

Då jag svänger om Karudden in mot sjöbodarna, hör jag snabba årslag och stänk som av en ovan roddare. Jag vilar på åran. Och tvärs igenom den nu tydliga musiken och dunket och årornas gnissel hör jag snyftningar och en tårkvävd stämma, som halvsjunger:

-- Djävlarna, djävlarna -- å söta snälla -- å å -- djävlarnas översta och Beelsebub -- å -- å -- -- --

Nu glänsa åror i stjärnljuset och en sköteka närmar sig i en stänkkaskad från ilskna årtag.

-- Å å djävlarna -- -- --

-- Hallå, vem där? ropar jag.

Årorna lägga sig och åkallan tystnar. Jag ror fram till den bedjande och känner igen honom. Det är naturligtvis Matts Pers Kalles Johannes, full som ett ägg som vanligt. Ögonen sitta som tennknappar i skallen på honom och snusdreglet hänger i två skäggtömmar ur hans svarta mungipor och angjorda vid västen. Resten av hans ansikte är blod.

-- Vad i herrans namn är det med Johannes? frågar jag.

-- Si, vad han har gjort, säger Johannes, si så han har slagit mej. Han tog litern, den djäveln, och klämde mej i huvet, så jag stöp som ett svin, men ja ska _djä_ -- -- --

Johannes vände ekan mot land och började ro som om det gällde en spurt.

Men uppe i land vid Sävstens sjöbod stod långa Gustav Abraham från Lindås by. Då han såg Johannes' nya kurs, började han sjunga den gamla visan:

För hej kimmalång, gosse lilla kom, här har du den jäntan som du bäst tycker om.

-- Kom i land bara! Ja säjer bara: Kom i land, så ska ja jädrar anåda ta räntan ur dej, din djäkel, å skölja henne ren ve far dins brygga! Kom i land bara!

För hej kimmalång, gosse lilla kom, här har du den jäntan som du bäst tycker om.

Och genom musiken och dunket och Gustav Abrahams sång hör jag Johannes skvalpa med åran för att vända och hör honom gråta, halvkvävd av blod, tårar och ilska:

-- _Djä -- ä -- -- å din djä_ -- -- --

-- Hör nu Johannes, säger jag, om ni har något otalt med Gustav Abraham, så ro i land och slåss med honom. För att ro omkring som en tokstolle här i viken och bara svära, det hjälper inte ett dugg.

-- Slåss, ja! Visst vill jag slåss! Nu _djä_ --

Och han började ro mot land igen.

Men där dansade Gustav Abraham en extatisk dans till en vild sång. Han drog kniven och satte den i sjöbodväggen, slog näven i marken, tog av sig rocken och började dansa jig, ty han hade gjort två resor med barken Vilhelmina till West Hartlepool.

-- Kom bara med i land, sade jag till Johannes, och var inte feg. För inte tänker Johannes ro omkring här hela natten, mens dom dansar oppe hos fyrvaktarn?

Johannes tog ett tag i ansiktet och fick handen full av blod, som rann ur en skåra i hårfästet, där litern träffat.

-- Han slog mej, den djäveln, sade Johannes, å de va ändå me min liter. Men jag ska skära opp'en, så sant _djä_ -- -- -- nej, nu ä dä slut, nu ä han dödens.

Johannes började sjunga för att komma i stämning.

Bered dej till döden å bered dej till döden för här kommer den som skall si hjärteblodet ditt!

Han började ro mot land igen. Men där hotade Gustav Abrahams förfärliga skugga med mystiska engelska ord och åthävor. Johannes' mod lade sig. Han hade så småningom nyktrat till och faran och den förfärliga verkligheten framstod i allt klarare dager. Hans ögon verkade icke längre tennknappar utan som rullade i ålflott. Rospiggen i honom kom fram i sin härliga skepelse.

-- Hör du Gustav Abraham, i morron reser jag till länsman och tar ut stämning på dej. Dä ska kosta dej hyran för hela seglation. Nu går ja i land å Engström ä vittne om du rör mej. Fast ja kunde krama laken ur dej, om jag ville. Å vittne har jag på att du slog mej mä putellen. Å dä va ändå min liter. Låt bli å hoppa galen, din dåre. Tokskalle där! På fästning ska du!

-- Hör nu pojkar, sade jag, va ä ni egentligen osams om?

Gustav Abraham upphörde med sina hotande åtbörder.

-- Osams? sade han. Osams! Inte faen ä osams mä nån människa. Men stryk ska han ha för han inte kan låta bli jänterna från en annan by. När ja säjer till'en: spela en polkett, så säjer han: Köss mej, ja spelar hambo, å när ja säjer: spela vals, så säjer han: Köss mej, ja spelar polkett, å när han inte spelar, så drar han ut jänterna å pratar djävelskap med dom å vänslas mä dom bakom fähuset. Om han bara hölle sej till jänterna härifrån, men han ä pilletransker mä jänterna från våran by också, den jäken. Å dä va inte mer än rätt att jag drog'en i skallen mä litern, när han stog å viskade som en orm mä en av vårt hemmafolk. Ja blev förbaskad förstås å klämde till -- -- --

-- Men nu tar jag Johannes i försvar, för han ä ifrån vår by. Tvätta av sej blodet, Johannes, och gå opp och dansa igen, Lite åderlåtning skadar ingen människa.

-- Ja, vi kan va sams för i kväll, sade Johannes, men kom ihåg, att här gungar du lätt som en attanskilling -- -- --

-- Så, så bråka inte mer. Tvätta sej nu, Johannes!

Och Johannes lade sig på knä i båten och blaskade i vikens strömmingsråkbemängda och tångdoftande soppa. Jag rodde i land och drog upp min kajak.

Gustav Abraham stod gungande och halvfull och betraktade hur Johannes' eka drev mot bryggan under det han skötte om sitt dråpslag.

-- Hör nu, egentligen slåss ni om ingenting, pojkar, sade jag.

-- Ja, när han är djävlig, så -- -- sade Gustav Abraham. En sån där som inte har varit längre än till Örnsköldsvik i norr å Oxelösund i söder! Ska han mopsa sej -- säj bara dä! Va vet han, va kan han, har han varit ute? Nä faen! Men han får går fri för i kväll.

Jag såg en literhals sticka upp som en kometsökare ur Gustav Abrahams rockficka. Johannes raglade ur båten, drog upp den och lade automatiskt två halvslag om pålen. Så strök han litet blod ur pannan och sade:

-- Hör du Gustav Abraham! Mig törstar, sa Pilatus. Har du något i flaskan kvar?

-- Tål du mer? sade Gustav Abraham.

-- Tio såna myggor på vardera örat å en bålgeting på klyvarn, sade Johannes.

-- Glas å putell, sade Gustav Abraham och drog fram litern, tog sig en och gav flaskan åt Johannes.

Jag såg deras silhuetter och hörde kluckningen i flaskan.

Från fyrvaktarens stuga ljödo fiolerna och dunket, och mot den ljudkällan styrde de sina steg.

Jag tänkte på vad jag vill minnas att en kung har sagt: -- Svenskarna äro ett litet folk, fullt av hetsigheter.

Naturen.

Filosofie kandidaten och skalden Grandin hade hyrt sig en stuga i skärgården för att en månad få dikta i fred och suga idéer ur naturens stora spenar. Han skulle nämligen ha ut ett häfte lyrik till julen.

Han rodde omkring i sin värds snipa, han gick i skogen och trampade ned gräset på ängarna, luktade på blommorna och andades havssälta, och manuskripthögen i bordslådan växte.

En söndag hade han rott längre än vanligt och kom till en vik, där en brigg låg för ankar. Från stranden ljöd handklaversmusik och sång, Grandin rodde i land.

Några kor betade på en äng och på en björkkulle strax bredvid skymtade sångarna.

De sjöngo visan om Olianna:

»På Londons slätter bodde en adelsman så rik, han ägde ock en dotter så fager och så skön.

Hennes namn, det var Olianna, hennes ålder sjutton år, hennes rikedom ej mindre var än sjuhundra tusen pund.»

Och så vidare om Oliannas kärlek till en sjöman och hennes faders grymhet och Oliannas död.

»Där växte upp en blomma på Oliannas lilla grav. Den blomman skall betyda, att Olianna trogen var.»

-- Hur rörande naivt! tänkte Grandin. Hur vackert med de oskolade naturbarnen och deras sång, som harmonierar med naturen, med björkarna och havsvindarna och de seglande molnen! Om jag skulle slå mig i språk med dem? Alltid kommer man naturen ett steg närmare!