Part 4

-- Men fan må ta detta Europa för resten. Ni förstår, då man har arbetat sig upp och inte längre behöver krusa någon, då man strör drickspengar omkring sig -- jag tycker att alla pengar i Europa är drickspengar -- alldeles som aristokraterna, tycker man att man kunde få bli bemött som gentleman. Jag vet att jag har arbetartagen i mig -- man arbetar inte ostraffat 25 år av sitt liv som en slav -- som en slav, damn it, gentlemen -- vet ni vad det vill säga? Men kanske har man någon underklassbark, som inte pengarna kan skala av. Skål i alla fall. Å, vad jag hatar detta Europa. Och jag väntar mig ingenting av Elsass, av Strassburg heller. Jag reser hem för att se på domen och gatorna och gå att titta på huset, där föräldrarna levde, om det finns kvar. Men där står väl ett 8-våningshus nu -- vet ni, jag tror att jag har en kusin i livet, en gammal käring, alla käringar snusar, jag har amerikanskt snus med mig åt henne, en satans burk, som skall räcka hela hennes återstående liv, om hon inte är död nu, men det är hon nog. Trevligt att få tala engelska ett slag! De djävla parisarna tala engelska också men bara kyparengelska. -- -- --

Vet ni jag sover ett tag! Flytta er över på den här svenskens soffa! sade han till wienaren. Han flyttade sig.

Om en stund sov han. Jag såg på hans ansikte. Det var en gammal, härjad erfaren mans ansikte och det blev sympatiskare ju mer jag såg på det. Han låg med öppen mun och snarkade, hans tänder stucko ut utanför läpparna. Men hur det var, måste jag tycka om honom.

Banan började höja sig. Vi kommo in i höglandet. Kullar, berg, skogbeklädda åsar med borgruiner på krönen.

Vi passerade Avricourt, tullstationen. Publikanerna lämnade oss i fred. En karl frågade i kupédörren: -- Har ni något att förtulla? Jag svarade sömnigt: -- Nej! Han fortsatte genom korridoren.

Aftonen går under tystnad och små abrupta samtal mellan mig och wienaren om härligheten i Österrike.

Vi närma oss Strassburg.

Den gamle yankeen reser sig från soffan med en mastodontgäspning.

-- Fy fan, detta Europa! Varför har ni inga negrer som komma med whisky just då whisky behövs? Ni är aristokrater -- ja, inte ni båda! tillade han artigt. Men alla de andra! Fan ta mig! Ända från Havre till Paris har jag bara träffat aristokrater. Jag skulle kunna köpa dem allihop, om jag ville, och göra dem till betjänter med mina pengar, sådana ä ni -- ja, förlåt, inte ni! men var ä vi?

Tåget rasslade framåt. Konduktören kom in. -- Biljetterna, mina herrar!

Yankeen såg ut genom fönstret. Jag såg ut också. Mot den disblå luften avtecknade sig en stadskontur med ett torn som behärskade allt det andra.

Min reskamrat sjönk ihop på soffan, gömde ansiktet i händerna och hans rygg började skaka. Våldsamt -- och jag väntade nästan ett epileptiskt anfall.

-- Hur är det? Är ni sjuk? Kan jag göra något för er? Men så tala då!

Han snyftade. -- Ser ni inte. Där är Strassburg och den gamla domen. -- Ser ni inte så vacker han står där, alldeles som en spets -- som en spets! Comme une dentelle!

Dans.

Nu är det jul och nu är det dans i Finlands-Fredriks sal. På en fjärdingsvägs avstånd kan du höra det rytmiska ofelbara dunket, och på en kvarts fjärdingsvägs håll urskiljer du dragspelet. Det lyser ur fönstren som ur loögon i kvällsdimman, det blinkar av kropparna som passera rutan. Av stockarna i den stugan bör man kunna göra fioler.

Finlands-Fredriks sal är liten men stor nog för människor som vilja dansa.

Ur förstugan står en rök av Västerlandets alla vällukter, svett, snus, tobak och brännvin, en tjock blå rök, i vilken gestalter röra sig som frammanade av någon uppländsk fakir. Två och två gå de ut och in, armarna om varandras halsar, hans mun vid hennes öra. Det är vackert, det är liv, det är skönhet. Och bortom lagårn ligger skogen med frost i det döda gräset och inne i skogen är det mörkt nog.

Då kom jag att tänka på begreppet Pan, som skalderna ha fördärvat, sittande vid sina skrivbord eller turistande genom våra ödemarker.

Jag går uppför den branta trappan och håller mig i dess knutförsedda tågända. Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. Och genom ett gråblått dis av alla dessa ovannämnda animaliska dunster ser jag in i salen.

Rytmen är svenskarnas styrka. Vår ursprungliga musik har mera av rytm än av andra musikaliska elementer. Jag känner mig besläktad med alla dessa människor, för vilka harmoni och melodi är en bisak, bara de få tillfälle att röra sig rytmiskt. Borta i hörnet sitter motorn. Han är en maskin. Han spelar och hans högra fot tyckes reglera de andras rörelser. Hans löpningar och drillar äro bara som glitter och karameller, dem man hänger på en julgran. Men julgranen själv är musiken.

Julgranen har kanske Beethoven eller min gamle vän Sibelius spelat någon gång. Och då gled ett moln genom min hjärna. Ett ljust eller mörkt moln som drog bort och kom mig att vända huvudet efter det.

Jag är naturligtvis omusikalisk som få. Men fan vet ändå!

Jag kommer direkt från den där dansen och har således ett ganska färskt och omedelbart intryck av den.

I denna obeskrivliga atmosfär och ogenomträngliga dunstkrets som slog mig som bly för pannan, dansade alla flickor och pojkar som jag tycker om att se dansa. Flickornas vita ansikten och pojkarnas röda, vita och röda av samma lidelse, virvlade förbi mig där jag stod i dörröppningen.

Med kinden tryckt mot flickans, dansar Jan-Matts-Olof gammal vals baklänges, och jag observerar hur flickans hy blir allt vitare och vitare medan hennes ögon söka stöd någonstans. Här dansar Karlsons Albrekt, full av sentimentalitet och besvarad kärlek, baklänges med verkligen nobla benrörelser. Ty pojkarna här kunna dansa. De skulle göra sig i Vita Havet, om det gäller takt och dans för dansens skull.

Och här dansar den mörke Rudolf, föremålet för kvinnors längtan, han som stör deras drömmar, full som en kaja. Hans käckt tillbakadragna mössa, köpt i Pensacola, vilar som en gloria på hans lockar och pipan sitter som fastnitad i en mungipa, ägnad åt kyssar. Han dansar som en gud. Vågrörelsen, som du ser i salen, beror på de häftiga andrörelser som sätta både de förstådda och oförstådda kvinnornas bröst i gungning vid anblicken av den oförliknelige. Medveten om sin makt kryssar han fram genom det doftande dunklet, vänder, länsar, girar babord, så full fart, ty han har varit på ångbåt, tar emot ett oskyldigt älskande och dansande par på styrbords låring, gör ett halvhopp och placerar sin dam på en stol med en duns, som om han ville göra biff av hennes abdomen. Men tacksamt ser hon upp till kavaljeren, ty hennes själ är full av glädje och hopp om att undret skall ske snart, kanske i kväll.

Men den mörke Rudolf vinglar ut i förstun, lägger in en nypa Ljunglöfs tvåa under sin kyssvana läpp och åker som själva fan utför förstutrappan, ty utanför i ett frostigt skelett av en krusbärsbuske har han gömt litern, en fruktansvärd konjak, som han fått från någon lika fruktansvärd vinhandel i Östhammar.

Här dansar Efrosynia med lättmatrosen Agust Johanson, mönstrad å barken _Herr Kules av Wäddö_. Hon är dubbelt så lång som han och hennes bröst slå takt mot skärmen av hans mössa. Hans engelska pipa är nedåtvänd och den glödande tobaken droppar ned på hennes mage. Hon märker det och med en ädel handrörelse hindrar hon utbrottet av en förhärjande eldsvåda, allt under det hon dansar baklänges i en takt som intet kan störa. Agust sätter sin dam på spelmannens handklaver, vilket renderar henne en ljuv spark i sitsen, vilken hon belönar med ett kokett och till synes förvirrat småleende. Hon sjunker ned i nästa mans knä och hans händer söka omedelbart fästepunkter att hålla den dyrbara bördan kvar i dess halvt ofrivilliga läge.

Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. En röst börjar sjunga i ett hörn. Dess ägare sitter med armarna om liven på två unga skönheter. En tjock rem av saliv som skäggtömmen på en mal förenar hans mungipa med hans byxben. Rösten blir starkare. Nu komma flera röster till. Och som från en dionysisk kör stiger mot det nedrökta taket hymnen:

Kom ska vi gå kom ska vi gå kom ska vi gå te Raggarön! Där får vi dricka brännvin å kask, där få vi äta inlagder lax, där så får vi dricka brännvin!

Båtbyggar Veman.

Båtbyggar Veman på Skötarön är en kärnpojke på 80 år, satt i växten och hjulbent, bred över axlarna och med armar som en orangutang. Under hans buskiga ögonbryn titta ett par stickande grå ögon längst in i dunklet och näsan springer fram, röd och hårig och dominerande, som om den ville ta sats för ett hopp. Näsroten ligger långt inne i huvudet, men så låg den inte från början, säger gubben Veman, ty en fura som fälldes träffade honom en gång i hans ungdom mitt ibland ögona med den vassa spetsen av en avbruten gren.

-- Och när jag gick igenom det, då går jag faen ta mej igenom va som helst, d'ä sanning dä!

Gubben Veman super förskräckligt. Då han gjort en båtaffär reser han in till Stockholm och hämtar 6 liter brännvin och en butelj vin för avsläckningen. Och då han så småningom satt i sig alltsammans och märker att det är slut, blir han vild och galen. Han känner inte gikten, utan går på och slår ned allt som kommer i hans väg. Då behövs det åtminstone fyra karlar för att få bukt med gubben och få honom i fållbänken, där han måste hållas med våld tills han äntligen somnar.

Nu är han hemkommen från Dalarö, icke efter någon båtaffär utan efter besök hos doktorn. Ty för ett par dagar sedan dråsade han utför vindstrappan och slog huvudet i en isbill och såret måste sys ihop. Han ser fruktansvärd ut, ombunden som han är med bara plats för ögon och mullbänk. Litet full är han också, fast det inte skulle vara bra för såret. Vi ha fått honom i säng och det är natt, men gubben sover inte, och under pauserna i hans monolog hör man honom ibland hugga tag i järnringen som hänger ned i ett rep från taket över sängen, ty han har höftläsa och kan inte vända sig utan ringen.

Gubben pratar för sig själv, dillar i mörkret och skäller ut sina vederdelomän. Hans basröst låter helt hemsk med ackompanjemang av dyningen i stranden nedanför stugan.

-- Jag ger fan i Långholmen, men du, din jäkel, du ska ha dej fem skott i peruken -- där fick du, din underhärvare! Å du sen -- bred om truten ä du, å krafterna ä rysliga -- vore du lika lång över truten som du ä under, då kunde du vara nånting, men nu ä du bara -- -- --

Paus. Dödstyst.

-- _Agust!!_ Agust! (matt) Satan ä här! -- Nej, gå du te främmande land å bli länsman, din jäkel, d'ä sanning dä! Paus.

-- Får jag tag i kråset på dej, så blir dä ingenting kvar av dej, d'ä sanning dä! Agust!! _Agust!_ Ja dör!!!! Kom hit, Agust, på eviga fläcken!

I två sängar vid motsatta väggen ligga vi, som äro ute på Skötarön för att jaga. En av oss svarar: -- Agust ä ju åt stan!

-- Va faen nu då, va ä ni för ena aljäklar? -- Kom an bara, här finns krafter -- -- --

-- Kommer inte farbror ihåg att vi kom hit från stan i går kväll, just som farbror skulle gå och lägga sej? smickra vi. Vi ska ju jaga i morgon!

-- Hå fan ä dä ni! Tänd på ljus bara! Gubben lät alldeles nykter med ens.

-- Inte ska vi tända på ljus, farbror, nu ska vi sova.

-- Nä så hjärtar i min talg, vi dä ska, nu ska vi ha oss en konjak. Säj inte emot mej, för jag blir förskräcklig å gör ände på er allihop. Tänd på ljus, säjer jag! Gubben föreföll alldeles klar.

Jag steg upp, fick på mig byxorna och tände.

-- Nä si är det du, si dä va bra! Kom hit får jag ta dej i näven. Upp mä dej, du andra där, va faen du heter, men dä gör däsamma, kom nu hit och hjälp opp gamla Veman -- dä ä inte så farligt mä honom, fast nog fick jag några söm i mej i Dalarö! Men en konjak ska vi ha -- d'ä lögn att sova för den förbannade gikten! Si så, hugg i mej, så jag kommer på rätt köl, sen klarar jag mej själv.

-- Ja, men vi vill inte ha någon konjak, å inte är det heller bra för farbrors gikt!

-- Gikta mej hit å gikta mej dit! -- nej släktet dör ut, d'ä sanning dä! Konjak dricker dom inte, hä? -- Nej, barna ä bortpjollrade utå sjåpiga föräldrar -- skär dom sej i fingre mä en rostig spik, ska dä genast va sublimat på eller va faen dä heter -- nej, då ska faen veta, att på min tid då söp halvåringar å ettåringar öl å brännvin, så dä dråste om gape på dom. Nu tål dom inte ve nånting. Ja minns när kusin min å ja fick tag i två ankare sprit som flöt i land från ett vrak -- så rolit har jag väl aldrig haft i livet -- vi söp å vi söp, dag å natt, men när vi hade kommit te halva ankare, så hade kusin min nog å blanda oppet mä vatten -- jag, ja blanda inte, jag, ja gjorde så faen heller, men kusin min han drack sitt vattenblask, å så dog aset! Nä, d'ä sanning dä, blanda aldrig opp sprit, ja säjer bara dä.

Gubben hade stultat bort till skåpet där han förvarade sin svavelsyra, tog buteljen och ett glas.

-- Dä blir ingen supning i natt, fan ta mej dä blir för ja ä trött, ja bara ville hälsa på er, era skojare! Den här buteljen fick ja utav norrbaggarna, som låg här i höstas och bärga tre vrak som di hade köpt. Norrbaggar d'ä snälla människor, d'ä inge ont i dom inte -- ja gick ner te bryggan å skrek: Kom hit, ni gossar -- d'ä inte vårat fel, att dä ä som dä nu ä, för si förtryckta ä vi bägge två -- allihop -- överhetens fel ä dä, nä kom ni, gossar, å ge fan i överheten å ta en kaffekask! Å di kom, dä gjorde di, å ja fick den här flaskan. -- Så kom di stackars jävlarna te Nämndö, men där blev dä annan mottagning än kaffehalvor -- för prästfan där trodde att di låg utanför och lodade å så kom prästfan ner te bryggan å förbannade dom å ba dom dra -- -- ä vi nu inte förtryckta allihop så vore dä väl faen! Nä, bra folk ä dä -- å arbetsamma! Ja känner bå norrmän å danskar å finnar å norrlänningar å engelsmän å kan tala mä dom så di förstår'et.

-- Engelsmän också? frågade vi.

-- Ja dä förstås, ja kan bara fruntimmersengelska -- -- --

-- Hur är det då?

-- Kom to slip vit mi! -- duger inte dä, vafalls? Dä har jag rett mej mä i alla hamnar i England å var som helst för resten. Skål på er, skojare!

-- Ja, farbror har ju varit en stor fruntimmerskarl i sina dar?

-- Dä kan ni ge er faen på! Överallt där ja har bott, har di fått lov å sätta medar på strömmingstrummorna, för vaggerna tog slut mä däsamma! Fast nu sir ja väl för jäklig ut, teminstingens mä dom här blöjerna om skallen! -- Å fint främmande har vi haft härute i höst, dä kan I ge er jäven på! Kronprinsen å Tyskland har varit här. Han hade mä sej en sex, sju stycken fina grosshandlare från Stockholm, Schumacher å Nathanson å vad di hette å så rodde vi utåt Orrön till i två båtar, fint väder var dä -- å så bestämde dom att kronprinsen skulle skjuta först. Å om han bomma, skulle di andra få klämma till. Vi hade knappast hunnit i strand, förrän hund stod för en orrkull, men sicken en jävel, inte en enda bom gjorde han. Men dä va mej en attan tusan te å tugga snus för te vara kronprins -- han lär ju va känd för te tugga snus för resten -- för så fort han hade skjuti ett skott tog han upp dosa å lag in en mullbänk i käften så dä dröp om trynet på'n, å när hans tog slut, fick ja bjuda på matsnus hela dan.

Å så badade dom dumma jäklarna! Bada, va ska en bada för -- då får en ont i magen å den som får ont i magen, den går dä snart åt hälsike för.

Gubben Veman försökte en gäspning bakom sina bandager. -- Nä, d'ä väl bäst å koja innan dä blir dager. Sätt tebaks buteljen å glaset, du, va fan du heter, men sup inte ur'et på vägen, din skojare!

Han satte sig på sängkanten, högg tag i ringen och hasade sig ned i sin lya.

-- Godnatt, sa musiken! Släck ljuset å håll tytan på er, era underhärvare, så en kan få sova nån gång!

Inom en minut hördes dova snarkningar från det inre av byltet, som föreställde Vemans huvud. Och inom två minuter hade vi också somnat. Om några timmar skulle vi åter få förnöja våra själar med hans växlande och underbara historier.

Sjömansliv.

Janne Mattson och jag dricka vår arrakstoddy vid aftonlampan. Så länge det är dager, bygger han min ateljéstuga på en av de vackrast belägna bergknallar i världen -- havet på tre sidor och min egen segknotiga strandskog på den fjärde. Men vinterkvällarna kräva samspråk och historier och toddyn tinar upp själarna och vi tala om havet och allt det underbara som kan hända där, om skeppare som seglat som djävlar och svurit och haft fan ombord, om gudliga skeppare som förlorat trots sin gudlighet, om lustigheter från skansen och hamnarna och danslokaler med svarta och gula och bruna flickor och om orkaner och förlisningar och död och elände. Ty havet är rikt och gott, men känner varken barmhärtighet eller obarmhärtighet. Därför skall man inte tro på det utan lita bara på sig själv.

Men varje ärlig sjöman har en mystisk hjälpare som alltid kommer i rätt tid och varskor, om det är fara å färde.

-- Hur ofta har jag inte blivit purrad av den! säger Janne Mattson. Jag har legat och sovit som en stock efter hårt arbete och kanske haft ett par timmar kvar till min vakt, och så har någon tagit mig hårt i axeln. Och då jag satt mig opp i kojen är allt lugnt, dörren är stängd och det snarkas runtomkring på britsarna. Men jag har stigit upp och gått ut och tittat och alltid har det kommit väder, en by eller annat fanstyg. När man är så gammal sjöman som jag, har man reda på litet mer än gröngölingarna och kan varsko i tid och få ut folket, om det skulle behövas. --

Jag invänder, att jag inte tror på något övernaturligt, fast det är mycket som är svårt att förklara, men kunna förklaras måste det.

-- Å, det finns mycket ombord i en skuta, som man inte reder ut så lättvindigt. Jag har seglat med kapten Storm -- han var väl den vildaste sjöman som har trampat på ett däck. Ju mer det blåste, dess mer svor han -- ja, han brukar ju komma hit till Grisslehamn ibland, för han bor ju bara en halvmils rodd härifrån -- han hade tur i allt och tjänade in pengar som gräs åt rederiet, fast han blev för svår till slut. Han söp en kanna brännvin på dygnet och låg inne på sin soffa och spottade i taket och talte för sig själv och svor så åskan kunde slå ner. Men sjöman var han, fast han aldrig tagit någon examen, och då det gällde klarade han skutan bättre än vilken skeppare som helst. Han såg något fanstyg ibland och frågade oss, om vi sett ett par gubbar, som han hade litet otalt med. Så en gång när vi kommit in till Stockholm och skulle ha opp henne på Långholmsslipen, var hon för tung, så vi måste föra allt svårt gods i land först. Men då vi höll på med det, kom kapten rätt som det var och rådde oss att lämna kvar litet grejor ombord i rummet åt de där gubbarna, ty de tyckte inte om, att det blev rent hus. Lämnade vi ingenting, skulle det kunna hända, att de drog i väg med våra sjömanskistor eller ställde till med något annat sattyg. Ja, vi lämnade några gamla blockhus nere i rummet, men de där gubbarna måtte ha tyckt att vi lämnat för litet, för det blev ett djävla liv ombord på natten. Vi hörde tydligt hur de drog blockhusen fram och tillbaka och hur luckorna slogos upp och slogos igen gång på gång och det där låter inte riktigt trevligt i en tom skuta.

Dagen därpå kom kapten och såg allvarlig ut. Litet full var han som vanligt men allvarlig. Och så sa han: -- Nu ha de där gubbarna lämnat skutan och kommer inte igen mer. Jag har talat vid dem. De hade var sitt bylte under armen. Men den som seglar med den här skutan efter mig, han seglar inte länge. Och mycket riktigt! Året därpå förlorade skeppar Janson som kom efter gubben, ty gubben hade blivit för svår och fick inte ha befäl längre, på gotska kusten nånstans. Med man och allt. Jo, han var alldeles omöjlig, kapten Storm! Men sjön kände han till. Och han tog ett ståtligt avsked av sjön, då han gjorde sin sista resa med skutan och hade fått reda på att han inte skulle få fortsätta, fast han tjänt in så mycket pengar med den. Vi kom för fulla segel in i Grisslehamnshamnen för en ostlig rivare, och han ställde sig själv till rors och körde opp henne mitt för där vaktmästar Sandberg bor nu. Opp i strand rent av, och där stod hon. Och så sprang han i land och skrek åt redarna: -- Där har ni henne nu, och nu kan ni begagna henne till avträde eller vad fan ni vill!

Jag skulle vilja kunna berätta så bra som Janne Mattson. Jag är för litet fackman för att kunna ge en exakt bild av det han gör så levande. Man måste vara sjöman, men jag gör så gott jag kan, ljuger litet och talar sanning så ofta jag kan.

Emellertid skall jag ta reda på kapten Storm som nu går på 80-talet. Och vid en grogg skall han få berätta sitt livs skiftande öden. Nu har han väl glömt sin ungdoms och mannaålders konster. Han kunde stå på ett ben med händerna på ryggen och lyfta det andra benet tills han bet i stortån. I en fransk hamn hade han förskräckligt klått en brottare, som satt ut en stor summa för sitt besegrande. Och ombord var det inte lönt att bråka. Ty han var en jätte som skrämde folk med sitt röda skägg, sina hemska ögon och sina krafter. Men bakom alla sina muskler och oberoende av brännvin och hädelser och vilda sjömanstag hade han en vek själ, ett barns själ och var som en far för folket ombord, då någon behövde hans hjälp. Fast han tyckte om att skrämma först.

Vi göra en ny toddy, och Janne Mattson berättar om sin strandning med barken Forsete på holländska kusten för 10 år sen.

-- Vi hade gått från Gävle till Arendal och därifrån skulle vi först till Port Natal och sedan till Bangkok. Allt gick fint tills vi kom i Kanalen utanför Dangerness. För är kanalen svår på sommaren, så är han ett helvete på vintern. Och det här var i december. Det kom västlig storm just mitt för Dangerness och vi måste lämpa det mesta av däckslasten och börja länsa. Vi länsade tills vi kom utanför Goodwin Sands och vi hade stått oss bra, om vi hade fått behålla honom västlig, men han sprang över på nordvästen och blev ännu ettrigare. Det blev snöstorm och drivisen kom. Vi drevo undan vind i tre dygn med bara andra stormärsseglet kvar. Förstumpen hade blåst ur liken och vi seglade hela tiden med oljepåse på kranbalkarna, för sjön var orimlig.

Tredje kvällen kom styrman och lugnade oss med, att nästa kväll skulle ingen av oss vara i livet, om vind stod på sig. Men jag tyckte, att han gjorde orätt med att prata så där, för så länge det finns liv, är där hopp.

Klockan 12 mitt i svarta natten fick vi syn på IJmuidens fyr mellan sjötopparna och då fanns intet att göra, så djävligt som vädret var, annat än att tänka på Zandvoorts räddningsstation. Vi närmade oss land, det hjälpte inte att försöka hålla sjön. Vid 4-tiden fick jag gå till rors, ty jag var erfarnast och styrman kom och surrade mig fast. Fan och inte jag ville gå surrad till botten, utan jag löste mig. Så kom han och surrade mig igen, men jag gav orderna fan! Jag löste mig, för jag ville vara ledig. Att stå surrad till rors är ju som att vara korsfäst, då man stöter på!

Klockan 5 signalerade vi med bloss och fick svar från stationen. Då gav gubben order att styra rätt på land. Besättning och gubben gav sig upp i riggen i vanterna på båda sidor utom andre styrman som stod akteröver och hällde ut dämparoljan, men rätt som det var tyckte han, att sjöarna blev för svåra, slängde damejeannen och gav sig opp i riggen han med.

Nu var jag ensam på däck och styrde rakt på land. Vi såg det ligga svart framför oss över brotten som lyste och kokade, men jag tänkte: Jag stannar på min post, hända vad som hända vill, det kan inte bli värre än döden, och dö måste vi alla.