Part 3

— Jag är själv så skicklig som en dscherrah — sårläkare. Hans sår är förbundet och benet spjälat. Han har inga plågor och är belåten.

— Detta ville jag allt höra honom säga själv.

— Vid Allah och profeterna är det sant! Vill du inte tro mig, så återser du honom aldrig. — Men det är ännu en sak som jag önskar av dig.

— Låt höra!

— Du är kristen och måste akta dig att förorena någon av mitt folk.

— Gärna det.

— Du har vänner bland engelsmän?

— Ja, det har jag.

— Finns det paschor bland engelsmän? I så fall skola dessa lösa ut dig.

Jaså han var på den bogen. Det var bättre att få något för mig än att taga mitt liv. — Jag svarade:

— Hur mycket begär du?

— Du har för litet med dig.

Jaså. Han hade snokat reda på detta också. Jag svarade:

— Troligen inte. Jag är långt ifrån rik.

— Att döma av dina vapen och instrument, som jag inte begriper, är du i alla fall en man av betydelse.

— Kanske det.

— Även en berömd och känd man.

— Möjligen.

— Du har sagt detta på sambuken.

— Mera som skämt.

— Troligen med sanning därunder. Med din skicklighet att föra vapen, måste du vara en stor zabit — officer. — Och för en sådan betalar din pascha nog en vacker och rundlig lösen.

— Troligen blir det i stället du, som får betala det här äventyret. Du får klara den saken med mitt lands eltschi, sändebud.

— Här finns inga eltschi av något slag i dessa trakter.

— Jo, i Stambul, hos storherren. Jag innehar dessutom av denne en bu-dscheruldi, eller bjuruldu, som ni kallar den. Jag står således i storherrens skugga.

Han skrattade.

— Här betyder storherren ingenting, sade han. Här befaller endast storscheriffen i Mekka. Och jag är mäktigare än båda dessa. — Inte heller tänker jag bry mig om dina sändebud. Men möjligen engelsmännen.

— Varför just dem?

— De skola naturligtvis utlösa dig.

— Genom vilken?

— Genom att lösa dig mot min bror.

Detta var en nyhet och tydligen pudelns kärna. Abu-Seïfs bror hade råkat i engelsmännens våld.

— Han har råkat ut för ett egyptiskt fartyg och blivit tillfångatagen, fortsatte Abu-Seïf. — De ha fört honom till Eden — Aden vid Bab-el-Mandeb. — Man ämnar hänga honom. — Men nu ska de få utväxla honom mot dig.

— Går nog inte, sade jag. Jag är först och främst inte engelsman.

— Dödas min bror, måste även du dö. Men du skall skriva ett brev till engelsmännen om mitt förslag. Jag skall styra om att det kommer fram. Skriver du förståndigt, så kan det nog lyckas. Annars vet du nu ditt öde. Du får på dig tillräcklig tid.

— Hur lång?

— Vi ha en elak sjö för oss. Men jag skall likväl segla även om nätterna. Om vinden håller i sig på detta streck kunna vi om fyra dygn vara i Dschidda. Därifrån till trakten av Sahna tar det ungefär lika lång tid. — Du har alltså på dig en god vecka att skriva på.

— Nåväl! Man kan ju alltid försöka.

— Och du lovar att inte göra något försök att fly?

— Nej, det lovar jag inte.

— Allah akbar, Gud är stor! Du är ärligare än jag tänkt en giaur kunna vara. Du säger således att du ämnar fly.

— Nog skall jag bjuda till.

— Då kunna vi inte heller fäkta. Du skall begagna tillfället att därunder döda mig. — Kan du simma?

— Som en fisk.

— Men det finns hajar och annat i det här vattnet, som kan bringa en simmare om livet.

— Ja, jag känner till det.

— Du kommer att bevakas på det strängaste. Man— nen här vid min sida skall inte släppa dig ur sikte. — Du har skymfat honom. — Han skall inte släppa dig, an— tingen du blir fri eller måste dö.

— Men hur kommer det, i vilket fall som helst, att gå för min tjänare?

— Den skall det inte gå någon nöd på. Visserligen har han begått en svår synd med att vara din tjänare, men han är varken turk eller giaur, och blir fri antingen på samma gång som du eller efter din död. — Nu kan du tills vidare stanna uppe på däck. — Men när man befaller att du skall gå under däck och bli inlåst, gör du bäst i att lyda.

Han lämnade mig och jag fördes ned på däcket.

Jag gick först för över och promenerade sedan långs efter relingarna, samt slog mig sedan ned för att vila. Hela tiden höll sig den där araben i min närhet på ett avstånd av fyra till fem steg.

Detta var verkligen lika överflödigt som för mig obehagligt. Men ingen annan syntes det minsta bekymra sig om mig. Ingen människa tilltalade mig.

Tigande gav man mig vatten, kuskussu och några dadlar.

Så snart något annat fartyg kom i sikte och skulle passera oss, fördes jag under däck, ned i en kajuta eller hytt, utanför vars stängda dörr en vakt ställdes tills man åter förde mig upp. Om nätterna bommades jag in i ännu säkrare förvar bakom lås och riglar.

Utsikterna att kunna fly voro verkligen så minimala som möjligt.

TREDJE KAPITLET.

Hur jag åter fick tag i Halef.

På detta tråkiga sätt förrunno tre dygn. Jag tänkte under denna tid mer på Halef än på mig själv. Men alla mina bemödanden att närma mig honom misslyckades. Sannolikt hade man honom dold djupt nere i barken. Att där försöka uppleta honom skulle säkert vara riskabelt både för mig och honom.

Sålunda kommo vi efter vad jag kunde antaga, under en frisk seglats, till trakten mellan Dschebel Eynb och Dschebel Kelaya, varifrån kusten till Dschidda blir allt flackare.

Det var skymningsdags. Mot norr syntes för ovanlighetens skull ett litet moln med slöjaktiga kanter, och som Abu-Seïf. noga observerade.

När mörkret bröt in fördes jag som vanligt under däck. Där var det nu svalare och blev med varje kvart allt svalare.

Ännu vid midnattstid hade jag inte somnat.

Som på ett stort avstånd hörde jag ett dovt brus, skrällar och åskknallar, som kom allt närmare, jämte bruset av vindstötar som grepo tag i sambukens rigg. Jag kände hur hon med stäven plöjde djupt i vågorna, åter lyfte sig och rusade framåt.

Det knäppte och knakade i varje fog. Masterna skakade i sina fästen, och på däck hördes hur manskapet skyndade under rop och böner och jämmer under det nu helt visst mycket mödosamma arbetet.

Bland detta förnam jag kaptenens dånande, bestämda order, och det var allt av nöden att han nu behöll all sin kallblodighet. Efter min ungefärliga beräkning närmade vi oss höjden av Rabbegh, som av araberna kallas Rabr, och sydvart därom finns ett stort antal klipp- och korallbankar, som göra sjöfarten där farlig även vid fullt dagsljus. Där finns även ön Ghauat, och mellan denna samt Ras Hatiba resa sig två korallklippor mellan vilka genomfärden alltid även under god sigt anses vara förbunden med stor fara. — Denna plats kallas Om-el-Hableïn — "de båda linorna" — hänsyftande på hur man förr sökte klara sig genom detta pass.

Mot denna punkt kastade oss nu orkanen med svindlande fart, efter vad jag kunde antaga. — Någon ankarplats fanns inte i närheten.

Jag hade rest mig. Men jag kunde ju inte bidraga det minsta ens till min egen räddning, inlåst som jag nu var.

Då var det som om jag mitt i larmet och elementens uppror tyckte mig höra ett särskilt ljud utanför min dörr. Jag gick närmare och lyssnade. Någon höll på med att öppna.

— Sihdi!

— Vem där?

— Hamdullillah! Pris vare Gud! — Känner du inte igen din tjänares röst?

— Halef? — Omöjligt! — Du kan ju inte gå.

— Varför inte det?

— Du har ju brutit ditt ena ben.

— En kula har jag fått i armen, men med benen är det ingen fara.

— Detta har Abu-Seïf. sagt mig.

— Ho—ho! Jag begriper! — Måste inbilla honom detta för att vid tillfälle lättare kunna komma till dig, sihdi. Men nu är jag åter på spejarestråten och har haft tur med mig.

— Detta skall du inte ha gjort för inte.

— Och jag har inhämtat ännu mer.

— Vad då?

— Abu-Seïf. skall lägga till i närheten av Dschidda för att göra en pilgrimsvisit i Mekka. — Han skall där bedja och offra för att befria sin bror. — Engelsmännen hade denne sjörövare fast. — Abu-Seïf. skall ha med sig en del av folket här.

— Kanske man då kan hoppas att komma undan?

— Troligen! Men nu kan jag inte komma in till dig, utan nyckel som jag är. Men jag kommer igen i morgon. — Jag har fått reda på, var dina vapen finnas. — I morgon är jag här igen.

— Var bara försiktig, Halef.

— Nu är det så svart över allt, att inte en kotte kan upptäcka mig. Och i morgon skall Allah hjälpa oss ännu mer.

— Vet du hur det gick med sambuken?

— Plundrades! Hovet — pengarna — ligga nu i kaptenens, Abu-Seïfs kajuta. — Besättningen blev kvar, dels bunden, dels mördad. — Oss tog man med för att ha som gisslan för Abu-Seïfs bror.

— Jaså, du vet detta?

— Jo, jag har lyssnat ut den saken. Den här skutan låg helt nära oss i bukten den där natten. — Men nu måste jag undan. — God natt, sihdi!

— God natt!

Han lämnade den fortfarande stängda dörren, som han inte kunnat öppna, och jag kunde nu endast höra orkanens vilda brus, men som dock nu tycktes vara i avtagande. Även sjöarna började sakta av. Ovädret syntes gå lika plötsligt som det kommit över oss. — Jag kände mig i alla fall lugnare och insomnade.

När jag vaknade låg fartyget för ankar.

Min dörr öppnades som vanligt av väktaren, som frågade:

— Vill du upp på däck?

— Gärna det, svarade jag.

— Du får bara vara uppe tills vi komma till deghri. — Detta är tiden för middagens böner.

Jag kom upp på däck och fann sambuken ligga för ankar invid land i en smal vik. Seglen voro beslagna och masterna nedfällda, så man gärna icke kunde upptäcka oss varken från sjön eller från land, som dessutom såg ut att vara obebott.

Jag uppehöll mig på däck till middagen utan att kunna upptäcka något ovanligt. Då blev jag kallad till Abu-Seïf. Han var i sin kajuta där jag såg alla mina vapen hänga på en vägg. Även min patrongördel fanns där och dessutom flera stora ketschekise — påsar av getskinn med håret ut. — Dessa innehöllo krut. Ett sandyk — hörnskåp — stod öppet, men stängdes genast som jag kom in, men jag hade i alla fall hunnit se att detta innehöll en stor mängd kettschuwal — påsar av linne — och uti dessa befann sig helt visst det från tullsambuken rövade guldet.

— Jag har något att säga dig, nemsi.

— Låt höra!

— Ämnar du fortfarande försöka att fly?

— Jag ljuger aldrig och svarar därför, att jag kommer att för den saken begagna mig av första tillfälle.

— Du skall inte finna detta. Men du tvingar mig nu att hålla dig strängare än förut. — Jag kommer att vara i land ett par dagar — och du får under denna tid inte komma ut; ja, du blir till och med bunden.

— Skall detta verkligen behövas?

— Du är själv orsaken.

— Gott jag vill försöka finna mig.

— Gör du något försök att slita dina fjättrar blir du genast dödad. — Vore du en rättrogen skulle du kunna bli min vän. — Men jag håller på dig i alla fall. — Nu kan du gå.

Jag fördes ned under däck, där hettan nu gjorde det riktigt pinsamt för mig. — Troligtvis av hat från min väktares sida fick jag nu varken mat eller dryck. — Jag hörde bönerna el asr, el mogreb och el aschia bedjas, och sedan var det nog en god stund över midnatt, när jag tyckte mig märka ett lätt buller mot min dörr.

Jag lyssnade men allt blev åter tyst.

Inte vågade jag höra mig för med att fråga. Kanske hade det också bara varit en råtta.

Det blev tyst en lång stund. Men så hörde jag alldeles tydligt steg närma sig. Därpå lät det som om man bredde ut en matta. Troligen hade min vaktare bestämt sig för att koja utanför min dörr. — Och därmed var det ute med mitt hopp om att Halef skulle kunna hjälpa mig den natten.

Men nu! — Vad var detta?

Jag behövde bruka hela min hörsel för att kunna uppfatta att rigeln för min dörr drogs undan helt långsamt. — Några sekunder och så en tung duns.

Det lät som om någon ville resa sig, men inte kunde ett kort, kvävt stönande och därpå en välbekant röst:

— Sihdi! Kom ut! — Nu har jag honom!

— Vem? frågade jag.

— Din väktare, sihdi.

— Men jag kan inte. Mina händer äro bundna.

— Är du bunden vid väggen?

— Nej.

— Men kom ut då! Dörren är öppen!

Jag skyndade ut och fann väktaren ligga stönande på en matta. Halef hade satt sig över honom och höll honom nedtryckt.

— Sihdi! Känn efter om han har vapen på sig i gördeln.

— Jo, här ha vi ett. — Vänta!

— Jag drog ut en kniv med mina båda sammanlänkade händer, tog kniven mellan tänderna och skar på så vis av mina fjättrar.

— Lever han ännu? sade jag.

— Ja, sihdi. Men han borde …

— Nej, nu skall han buras in, där man hållit mig, bindas och få en trasa i munnen. Eller också den här.

Jag tog hans turban och band för hans mun. Och därpå bundo vi hans armar och ben. Sedan släpade vi in honom dit, där jag haft många, allt annat än behagliga timmar.

Ett par minuter senare var han väl instängd och dörren riglad.

— Men hur ska vi göra nu?

— Mycket enkelt, sihdi, sade Halef. — Man har trott, att jag inte kunde stå på benen och lämnat mig i fred. — Abu-Seïf. har med tolv man begivit sig till Schidda. — Han har med sig mycket pengar åt storscheriffen i Mekka. — Jag smög mig hit och kom en stund före din väktare, som nu är fast! — Jag högg honom så fint om halsen och han stöp. — Resten vet du!

— Tack Halef! — Hur är det däruppe?

— Lugnt!

— Kom! Vi skola försöka!

— När jag stack upp huvudet genom luckan tyckte jag mig känna lukten av opium. Jag kunde snart också se några karlar som lågo där sovande eller kanske alldeles redlösa. — De hade antagligen passat på nu att få sig ett kanske länge efterlängtat opierus medan Abu-Seïf var borta.

Vägen till kajutan var fri. — Vi kröpo fram mot dörren, som befanns lätt att öppna. När vi kommo in drog jag åter igen dörren.

Här hängde mina vapen. Ur, kompass och pengar hade jag på mig. — Halef kunde inte låta bli att tillägna sig en av de där myntpåsarna, som man med orientalisk sorglöshet låtit ligga framme, nedfallen ur penningskåpet. Han skulle nog lagt sig till med ännu mer, men fruktan för att bullret, när han måste bryta upp skåpet, kunde varsko någon, manade honom i hög tid till försiktighet.

Vi lämnade ljudlöst kaptenens kajuta. Halef var nu äfven försedd med vapen. Avståndet till land var icke längre, än att man kunde våga taga det med ett djärvt språng.

Detta lyckades för oss båda, och Halef viskade:

— Hamdullillah! — Nu äro vi fria. — Men vidare! — Varthän?

— Till Dschidda.

— Hittar du vägen dit?

— Nej.

— Eller har du en karta, som du kan följa?

— Inte det heller. Men vi behöva bara hålla oss åt söder. — Abu-Seïf. har nyss gått samma väg, och detta är bevis nog för att vägen dit inte kan vara så lång. — Men låt oss först se till, hur vi ha det med våra vapen.

Vi drogo oss undan till ett buskage, där vi voro väl skyddade, ty det var ganska högt av den ostindiska euphorbiearten. Mina gevär voro ännu laddade; man hade tydligen inte förstått sig på dem, ej heller revolvrarna. Araberna ha ännu mycket långa, gammaldags gevär, och det finns hela stammar bland dem som använda urmodiga gamla flintlåsbössor av för vår tid säregen konstruktion, alla framladdare.

Sedan vi övertygat oss om att vår dristiga flykt ännu inte var upptäckt, begåvo vi oss i våg på den okända stigen, som egentligen inte alls var någon stig. Vi måste så mycket som möjligt följa kusten. Men denna gick i många större och mindre inskärningar, som måste kringås, varför vi blott långsamt kommo mot söder.

Marken var dessutom, ehuru i ett kustlandskap, mycket tätbevuxen med koloquint- och aloëarter, som gjorde framryckandet ganska besvärligt.

Men äntligen kom den stund då vi kunde färdas fortare och lättare. Vi kunde också på längre avstånd se var vi skulle fram, utan att så snålt hålla oss till kusten. Och det var en morgon vid åttatiden, som vi fingo se minareterna uti en stad — tornspirorna till moskéer — och se denna omgiven av en ganska väl bibehållen mur.

Vi togo oss en liten paus, jag innerligt belåten med att ha återfunnit min trogne tjänare Halef, utan vilken jag säkert inte nu kommit att befinna mig här, men väl fortfarande som Abu-Seïfs fånge.

FJÄRDE KAPITLET.

I "Moder Evas" stad.

— Skola vi fråga om detta kan vara Dschidda? sade Halef, när vi snart fingo se folk.

— Nej. Det kan gärna inte vara någon annan stad, sade jag, som ännu ogärna ville ådraga mig någon onödig uppmärksamhet.

— Vad menar du, att vi skola göra där?

— Se oss om, till att börja med.

— Skönt! Har du reda på, att allas vår moder Eva skall ligga begraven i Dschidda?

— Jo, jag har hört det.

— När Adam, allas vår fader, begravde henne i Dschidda begrät han henne i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Sedan gick han till Selam Dib, där han dog och blev begraven. Denna ö känna endast de troende närmare till.

— Häri misstar du dig, min vän Halef. Denna ö kallas av dess inbyggare Sinhala Dvipa, varav sedan kommit namnet Selan-Dih. — Sinhala Dvipa betyder Lejonön. Den tillhör de kristna, — närmare bestämt engelsmännen — och jag har själv varit redan två gånger där.

Han såg på mig med förvåning i det han sade:

— Men våra talebs, lärde, säga i alla fall, att varje otrogen måste dö, som beträder Adams ö.

— Jag lever då åtminstone. — Därför att du är en Allahs gunstling, ehuru du ännu inte helt omfattar den rätta tron.

— Det är ju annars så att varje otrogen som beträder Mekka och Medina, måste dö.

— Ja, sihdi, så är det.

— Men det finns likväl kristna, som varit där.

— Kan detta verkligen vara möjligt?

— Jo, så är det. Men de ha låtsats vara muselmän.

— De måste således även ha varit fullt hemma i våra språk och i våra vanor.

— Naturligtvis. Sådana finnas ganska många.

Han såg på mig med en ängslig blick när han sade:

— Alltså skulle även du kunna bege dig in i det heliga Mekka?

— Kanske vi skulle göra sällskap?

— Nej, sihdi! Jag skulle få sota därför i den eviga elden.

— Skulle du förråda mig, om du finge se mig där?

— Effendi! Gör mig inte bedrövad. Jag måste då förråda dig, men känner även att jag inte skulle kunna det. — Förrådde jag dig, skulle jag sedan inte kunna leva.

Jag såg på honom att dessa ord kommo från hjärtat och jag ansåg det vara orätt, att längre hålla honom i denna oro. Därför sade jag:

— Hur länge vill du ännu fortsätta att resa med mig som min tjänare?

— Så länge du själv vill. Och jorden runt fast du är kristen. Men jag vet, att du skall bli en rättrogen, ty jag skall omvända dig om du vill eller ej.

— Men du är ju inte någon hadschi, Halef.

— Sihdi! Det är just det, som jag nu skall bli. — Här ha vi säkert Dschidda, där jag först skall besöka allas vår moder, Evas grav. — Sedan går jag till Mekka och skall där dröja något i Arafah, låta raka mig i Minah och utföra alla heliga åligganden. — Skall du under tiden vänta på mig uti Dschidda?

— Hur lång tid?

— Sju dagar, en hel vecka tar det.

— Nåväl! — Du skall återfinna mig i Dschidda. Men är din hadsch giltig, då den inte inträffar under pilgrimstiden?

— Jo, det är den. — Men här äro vi nu vid stads— porten. Jag undrar just vad den kan heta?

— Troligen Bab el medina, emedan den är den norra. — Vill du nu göra mig en särskild tjänst?

— Gärna, emedan jag vet, att du begär sådant av mig som jag kan uppfylla.

— Jo, — — du skall här inte tala om för någon att jag är kristen.

— Som du befaller, sade han tydligen förvånad.

— Du skall i stället låtsas som om jag vore muselman.

— Även detta —. men på ett villkor.

— Säg ut!

— Jag måste i Mekka köpa aziz-kumahsch — amuletter — köpa gåvor och ge allmosor —

— Var lugn! Du skall få dina Theresiadahlrar.

— Duga inte här, eller rättare i Mekka, där man inte får taga emot de otrognas mynt.

— Då får du summan i piastrar.

— Men har du sådana?

— Kan lätt skaffa mig dem hos en sarraf, växelmäklare.

— Tack, sihdi! Kanske blir det så, att det också räcker till Medina?

— Å jo, om du är sparsam. Resan dit kommer i alla fall inte att kosta dig något. Ty jag reser med.

— Till Medina? — Dit får du ju inte komma.

— Jag kan ju vänta i Dschambo.

— Utmärkt! Men vart skola vi sedan?

— Till Medaïhn Saliha. — Herre! Där blir du dödens! — Detta är andarnas stad, — Dit får inga dödliga komma!

— Men i alla fall måste jag in där, just för att den staden är så hemlighetsfull.

— Andarna skola spärra vägen. — Men sedan?

— Antingen till Sinai, Jerusalem eller Istambul, eller till Bassra och Bagdad.

— Jag följer vart du vill.

Vi voro nu alldeles framme vid stadsporten åt denna sida. Utanför muren fanns det några kringströdda små hus med tak av halm eller palmblad, där fattiga grönsakshandlare eller träkärlsmånglare slagit sig ned.

En mycket trasigt klädd man anropade oss:

— Herre, är du frisk, mår du väl, hur står det till?

— Tackar som frågar. Vi må utmärkt, hur mår du själv, och hur går din affär, och hur reder du dig, du son av de frommaste muselmännens stam?

Jag svarade honom på detta sätt, emedan jag såg att han hade de s.k. m'eschaleeh, som är ett tecken vilket endast tillkommer de muselmän, som bebo de "heliga" mohammedanska städerna, vartill även Dsohidda räknas ännu fast den på senare tiden blivit öppnad för andra än de rätttrogna. Fyra dagar efter ett barns födelse i en sådan helig stad tatueras barnet med tre skåror på vardera kinden och två snitt på vardera tinningarna, och så att ärren sitta kvar hela livet. Dessa kallas m'eschaleeh.

— Dina ord äro zahrri, blommor, och de dofta som benaht eld schennet — paradisets döttrar, eller s.k. houris — svarade mannen. — Även jag mår bra och är nöjd med min affär. Kanske den kan vara även dig till nytta?

— Vad har du då för handel?

— Jag har tre djur; min son är hamahri — åsnedrivare — och jag hjälper honom.

— Har du dem här?

— Ja, sihdi. Skall jag taga ut ett par?

— Vad begär du?

— Hur långt skall du rida?

— Jag är främling och skall söka mig logi.

Han mönstrade mig med en egendomlig blick. Att en främling på detta sätt kom till fots, måste nog förvåna honom.

— Sihdi, frågade han vidare. Vill du dit, jag i går förde dina bröder?

— Vilka bröder?

— Det kom i går vid tiden för mogreb tretton män till fots alldeles som du. Jag förde dem till det stora khan — stora hotellet.

Detta var tydligen Abu-Seïf. och hans män.

— Dessa voro inte mina bröder, svarade jag. Jag vill ha mitt kvarter i ett privathus.

— Ama di bacht! — Vilken lycka! — Jag vet en bostad som är så fin, att den just kan anstå en prins. Två piaster begär jag för att föra er dit.

Detta var ungefärligen 18 öre pr man.

— Hämta hit åsnorna!

Han lämnade oss med gravitetiska steg och återkom med två åsnor, som voro så jämmerliga att de ledigt kunde gå mellan mina ben.

— Inte kunna de där bära oss.

— Sihdi! En af dem kan bära oss alla tre.

Detta var överdrift. Men faktiskt var, att den åsnan jag satte mig upp på, bar mig så ledigt, att jag i en handvändning befann mig inom stadsmurarna till allas vår moder Evas stad, Dschidda.

Men plötsligt hejdades jag av ett rop.

— Stanna! — Pengar!

I en halvt förfallen mur syntes till höger en glugg. I denna ett huvud med väldiga brillor som bara hade ett glas. Vidare en jättenäsa och en ännu större, tandlös mun. Det var från denna orden kommo.

Denne man var, upplystes mig, radschal el bab, stadsportvaktare, som tog upp avgifter åt storherren. Jag höll upp för hans ögon det storherrliga sigillet — mohyr, och strax därpå var mannen ute hos mig. Han bar en sliten janitscharuniform, vida blå byxor, röda strumpor, en grön jacka och en vit mössa, allt mycket rubbigt.

Tack vare min bu-djeruldi, mitt pass, behövde jag ingenting betala, ej heller Halef.

Vi redo vidare och kommo till porten av ett hus vilket hade fyra gallerförsedda fönster åt gatan, något sällsynt i ett muhammedanskt land.

— Här är det, sade föraren.

— Vem tillhör detta hus?

— Juveleraren Tamaru. Han har givit mig uppdrag.

— Gott! Här har du betalt och bakschisch — drickspengar.

Mannen blef nöjd och avlägsnade sig. — Jag trädde in i huset med Halef och fördes av en neger till husets herre. Och jag visades en rad tomma rum. Jag hyrde två på en vecka för två talaris, som var väl betalt, och under det namn som Halef givit mig.