Part 4
På eftermiddagen gick jag ut att bese allas vår Moder Evas sista stad, som visade sig vara en ovanligt vacker stad och det syntes mig som om hennes namn Dschidda — den rika — inte kunde kallas så värst överdrivet. — På tre sidor är staden omgiven av en hög mur som har torn och är försedd med vallgravar. Åt havet finns ett fort med flera batterier. Muren har tre portar, Medina, Yemen och Mekka den senaste vackrast med två genombrutna torn.
Staden har två huvuddelar, Syrien och Yemen, och den har ganska breda, inte alls smutsiga gator och många öppna platser. Anmärkningsvärt är att det i denna stad finns så många hus, som ha fönster utåt gatorna. Ofta äro de flera våningar höga, med valvportar, balkonger och altaner.
Bazaren är inredd vid en av gatorna i hela dess längd och parallell med havet samt utmynnar i sidgator. I bazaren finner man beduiner, araber, fallatahs, handlare från Basra, Bagdad, Maskat och Makalla — egyptier, nubier, abessinier, turkar, syrier, greker, tunesier, tripolitaner, judar, indier och malajer — alla i sitt hemlands dräkter. Man kan även finna ibland kristna där. Bakom murarna utanför staden vidtager, som ofta i dessa orters städer, ökenvidder, men där finnas kojor för de fattigaste, som inte få rum inom stadens murar.
Icke långt från kasärnen, som är i närheten av Medinaporten, är kyrkogården, på vilken allas vår Moder Evas grav är belägen. Denna är sextio meter lång och har i mitten en liten moské.
Att det vimlar av tiggare i Dschidda är inte så underligt. Mest komma dessa från Indien. Under det att de fattiga pilgrimerna från andra länder söka sig arbete för att få pengar att återvända, är indierna för lata till detta.
Från kyrkogården vänder jag mina steg mot hamnen. Jag tänkte mig därifrån kunna se Mekka och märkte inte, att jag snart kom så långt från staden att jag befann mig vara i en ganska enslig trakt. Så mycket underligare var det, att jag där möttes av en slagdänga från min hembyggd.
Denna kom från en båt med två män, den ene tydligen en inföding, att döma av dräkten en hadharemieh. Den andre, som stod upprätt var en kuriös figur. — Han hade blå turban, röda, turkiska vidbyxor, över dessa en europeisk rock av något uråldrigt mod. Han hade en gul sidenhalsduk, och över denna sköt upp snibbarna av det gamla slags krage som kallas "fadermördare". Kring sitt ganska omfångsrika liv bar mannen ett bandolär — en sarras — med en slida så stor att den gott kunde rymma tre klingor.
Denne man var sångaren. Jag ropade till honom:
— Sjung mera!
Och han fortsatte med full hals vare sig han hört mig eller ej. Och alltjämt lika munter kom han sjungande in mot stranden, där jag gick emot honom.
Han fick genast ögonen på mig, men blev stående med ett uttryck av undran, medan han närmare betraktade mig, när jag hälsade honom på mitt hemlands språk.
— En turk, som talar tyska! utbrast han.
— Nej, men väl en tysk som talar turkiska!
— Ser jag väl rätt? Kan jag tro mina öron? — Men ni ser alldeles ut som åtminstone en arab. Törs jag fråga vad ni är?
— Författare. — Och ni?
— Jag? — Hm! Violspelare, komiker, skeppskock, privatsekreterare, bokhandlare, äkta man och handlande, änkling, rentier och nu turist på hemväg.
Han rabblade upp allt detta med sådan grandezza att jag måste skratta.
— Då har ni varit med om mycket, sade jag. — Och nu skall ni hemåt?
— Ja, till Triest att börja med, om jag inte under vägen råkar ut för något nytt. — Och ni?
— Jag återser nog inte hemorten på många månader.
— Men vad gör ni här i Dschidda?
— Ingenting. Och ni?
— Detsamma, — Hur länge har ni varit här?
— Sedan fyra dagar.
— Och jag lika många timmar.
— Då kanske det kan roa er att se hur jag bor?
— Varför inte.
Han betalade roddaren och vi återvände in till staden. Vi kommo till ett envåningshus, där han gick in. Jag följde och vi kommo in i ett litet rum vars enda möbel bestod av en liten brädanordning till bord och på detta en matta.
— Välkommen! Var så god sitt!
Vi skakade hand ännu en gång och jag slog mig ned på golvet, medan min värd från ett grannrum kom utsläpande med en liten kista, som han öppnade, sägande:
— För en sådan gäst måste man visa vad huset förmår. Här skall ni få se, vad jag kan bjuda på.
Det var verkligen högst ovanliga saker för orten.
— Här ha vi en kopp med kokta äppelskivor, kokade i går på min kaffemaskin, en utmärkt anrättning i denna hetta. — Här ha vi två pannkakor och här en till. — Här ha vi ett stycke engelskt vetebröd — och en bit äldre bak, som också duger. — Ni har bra tänder, ser jag. — Här en bit bombaykorv — luktar kanske något, men det gör alls ingenting. — I den här flaskan finns äkta, gammal konjak, visserligen inte vin, men bättre än vatten. Glas har jag inget. Men detta är kanske inte alldeles nödvändigt. I den här asken … Snusar ni?
— Dessvärre inte.
— Skada! Ett utmärkt snus. — Men ni röker?
— Gärna.
— Se här! Elva stycken. Dessa dela vi, ni får tio, jag tar en.
— Eller tvärtom.
— Inte alls.
— Nå, vi få väl se! Men kan ni gissa vad som finns här i krukan?
— Kan inte.
Han räckte mig en kapsel och jag luktade.
— Ost!
— Rätt! Dessvärre fattas smör. — Men var så god och tag för er. — Ni har väl kniv? Här finns verkligen en gaffel.
Jag kunde inte neka honom nöjet att smaka på. Och snart åto vi båda.
— Jag är från Sachsen och heter Karl May, sade jag.
— Jag är egentligen från Triest och heter Martin Albani, sade han. Min far var skomakare. Men jag skulle bli något finare, köpman. Men tyckte mer om fiolen än siffrorna. — Så fick jag en styvmor — ja, ni vet hur det kan gå då? — Jag älskade min far, men blev bekant med ett harpspelaresällskap från Pressnitz. — Och med detta kom jag till Venedig, Milano, och längre ned i Italien, samt till Konstantinopel. — Känner ni så'nt där slags folk?
— Åjo, det reser kring bra mycket.
— Först spelade jag fiol. Sedan avancerade jag till komiker. Men så råkade vi illa ut och jag blef glad att komma ombord på en bremerkoff. Med den kom jag till England och därifrån med ett engelskt fartyg till Indien. I Bombay blev jag sjuk och kom på lasarett. Uppsyningsmannen där var en duktig karl men klen i att kunna skriva och räkna. Han engagerade mig, när jag blev återställd. Sedan kom jag i handel som bokhållare. Jag gifte med min principals änka. Vi levde lyckliga men barnlösa tills hon dog. — Och nu skall jag vända hemåt igen.
— Till er far?
— Även han är död. Men det har — gudi lov — inte gått någon nöd på honom. Sedan jag fick det bättre ha vi ofta skrivit till varandra. — Nu har jag sålt min affär och drar mig så småningom hemåt.
Jag tyckte om mannen. Han visade sig precis som han var. Rik kunde han väl inte anses vara, men han såg ut att kunna ha just så mycket som han behövde.
— Varför far ni inte direkt till Triest?
— Jag har några småaffärer i Maskat och Aden. Men jag är min egen herre. Jag kan gärna bese Röda havet.
— Hur länge tänker ni stanna här?
— Tills ett mig passande fartyg gör an här. Min tjänare är nu som pilgrim på väg till Mekka. Jag väntar honom först om en vecka.
— Nå, då kunna vi ju vara tillsammans!
— Gärna! Utom under ett par dagar. — Emedan också jag skulle ha lust att se Mekka.
— Ni? Vet ni inte att detta är förbjudet för kristna?
— Visserligen. — Men ingen känner mig där.
— Och ni kan tala arabiska?
— Ja, alldeles nog för mitt behov.
— Vet ni också huru pilgrimerna ska uppföra sig?
— Även det, men jag tänker inte uppträda som pilgrim. Skulle jag följa deras sedvänjor och underkasta mig deras ceremonier, bedja till Allah och anropa profeten, så vore detta ju en försyndelse mot vår egen tro.
— Man kan ju alltid göra ett offer för vetandet.
— Men inte i ett sådant fall. Hela intresset för mig är blott att ha varit i Mekka och att kunna berätta hur där ser ut. Men inte vill jag spela rollen av pilgrim. Det finns andra än pilgrimer som komma dit.
— Ja, t.ex. köpmän. Men dessa besöka också de heliga orterna där för att bedja.
— Beträffande mig skall man inte kunna kontrollera detta. — Man rider dit härifrån på åtta timmar, sexton om man går. Hade jag en kamel skulle jag vara där på fyra. — Jag anländer alltså, stiger av vid en av portarna, genomvandrar staden med värdiga, långsamma steg och beser helgedomen. — Detta kan inte taga lång tid. En var skall taga mig för en museiman, och jag kan sedan lugnt återvända.
— Det där låter ju ganska enkelt, men vågat är det i alla fall. Jag har hört, att en kristen annars inte får komma Mekka närmare än på nio mil.
— Då skulle vi ju inte heller få vara här i Dschidda, såvida man inte menar engelska mil. — På vägen härifrån till Mekka finns nio kaffehus. Jag skulle våga att besöka dem alla nio och ange mig som kristen. — Tiderna ha mycket förändrats. — Nu är det nog med att de kristna inte få besöka själva staden Mekka. — Men jag vill våga ett försök i alla fall.
Jag var så inne i denna tanke att den var för mig en fix idé; när jag kom hem till min bostad, insomnade och vaknade jag med samma beslut. Halef kom in till mig med kaffe. Han var nu färdig att bli — pilgrim.
— Skall du resa med en delyl?
— Nej! Blir för dyrt! Jag väntar till det kommer några pilgrimer som ha kameler.
Delyler kallas sådana som äro pilgrimernas vägvisare och som se till att alla formaliteter iakttagas. — Bland pilgrimerna finnas även kvinnor. — Men då det är förbjudet för de ogifta kvinnorna att beträda helgedomen, så ha dessa delyler skaffat sig en extra inkomst med att mot betalning på lämplig tid gifta sig med sådana kvinnor som de sedan vid återkomsten till Dschidda giva skiljobrev.
Halef hade knappt lämnat mig förr än jag därute fick höra en röst fråga:
— Är din herre hemma?
— Dehm arably — tala arabiska! svarade Halef.
— Arably? Nej, min gosse. Jag kan på sin höjd traktera dig med några ord turkiska. — Men vänta! Jag skall strax anmäla mig själv.
Det var Albani, som stämde upp:
"Jucheirassasa! Om du vill så vill ock jag. Och om du vill så kom; ty nu i dig vill jag ha tag."
Han begrep att anpassa sina slagdängor efter behov, och helt vist stod Halef där helt undrande. Men då jag inte genast svarade, fortsattes:
"En hurtig pojke är jag; Det är jag från mitt hem. Men öppnar du ej genast slås dörren in med kläm!"
Men så långt ville jag ända inte låta det gå. Jag steg alltså upp och öppnade dörren.
— Aha! skrattade han. Det hjälpte, det där! Jag trodde nästan, att ni redan begett er av till Mekka.
— Hysch! Min tjänare får inte veta detta.
— Förlåt! Vet ni varför jag kommer?
— Kontravisit för mitt besök hos er i går. Men det gör mig ont. Jag kan visserligen bjuda på litet ammunition, men inte någon annan proviant.
— Pah! Det var inte det. Jag ville fråga om en sak. Ni är ju ryttare?
— Åjo! Hur så?
— Till häst eller på kamel?
— Båda delarna, ja, även på åsna, när det blir tvång.
— Men jag har aldrig suttit på en kamelrygg. Men så fick jag höra, att det här i närheten finns en kameluthyrare genom vilken man för en billig penning kunde få spela beduin en stund.
— Jaså. Begriper! Ni vill riskera en dylik tur?
— Just så!
— Men det händer nog att ni i så fall får en släng av sjösjuka.
— Det gör ingenting. Jag har varit ganska mycket till sjöss. — Törs jag inbjuda er att följa med?
— Kanske det. Vart ha ni tänkt?
— Vart som helst. En tur kring Dschidda.
— Vilken skaffar kamelerna?
— Jag naturligtvis! Kanske ni vill ha med er tjänare?
— Bestäm själv! Men när i landet är det alltid bra att ha en tjänare till hands.
— Tag honom med då!
— När skall jag komma?
— Om en timme.
— Gott! Men låt mig säga en sak. Undersök först noga sadeln och kameltäcket. Man kan annars lätt få göra bekantskap med dessa stingande och bitande kryp som orientalerna kalla bit. Annars hos oss känt under namnet loppa.
— Hoho! Sådana!
— Ofta mycket! Man gör därför bäst att se efter och att förse sig med åtminstone ett rent täcke.
— Skall bli! Behöva vi vapen?
— Naturligtvis! Åtminstone jag som lätt när som helst här i trakten kan bli överraskad av fiender.
— Ni?
— Jo, jag flydde i går ur fångenskap hos en farlig sjörövare. Han är nu i Mekka, men kan redan vara på återväg till Dschidda.
— Det var högst underligt! — En arab?
— Jag kan inte ens angiva honom utan att riskera mitt liv ytterligare.
— Och om detta sade ni i går ingenting.
— Vad var det att tala om? Man hör ju och läser nu ganska ofta att livet blir allt mer prosaiskt och att det icke ges några äventyr. — För någon tid sedan talade jag med en mycket lärd man, som uppställde den tesen, att man kunde resa från Hammarfest i Norge till Kapstaden i södra Afrika och från England till Japan utan att uppleva ens skymten af ett äventyr. — Jag motsade honom inte. Men jag tror att det mest beror på den som reser och hur man reser. En affärsresa eller en på rundresebiljett blir nog så tam, även om det bär av till Celebes eller till Eldslandet. — Jag föredrar häst och kamel framför postvagn och bantåg, kanoten framför ångaren och bössan i stället för välviserat pass. — Jag reser hellre till Timbuktu och Tobolsk än till Nizza och Helgoland. Jag förlitar mig inte på någon vägvisare eller Bädeker. — På en resa till Murzuk hade jag med mig mindre pengar än mången behöver för att från Prag besöka Wien under en vecka och — jag har aldrig behöft klaga på brist på äventyr. — Den som med stora medel besöker Atlasländerna eller Nordamerikas västra stater har alltid ett hinder just i dessa medel. Men den som kommer med tom ficka, den måste t.ex. söka gästfrihet hos beduinerna och göra sig nyttig därför — eller därborta i vilda Västern jaga villebråd och kämpa mot hundra faror. Honom skall aldrig saknas äventyr. — Ska vi hålla vad om, att vi på vår lilla kameltur råka ut för ett äventyr, om än aldrig så litet? — Forntidens kämpar drogo ut för att söka äventyr. — Nutidens hjältar resa som commis-voyageurs — handelsresande — turister — sommarflanörer, badortsgäster eller hotellnärer. Dessa uppleva sina äventyr under paraplyer, vid table d'hôter, säterbodar, vid spelborden och på scating-rinks, skridskobanor. — — Men hur var det; ska vi hålla vad?
— Ni gör mig verkligen nyfiken.
— Förstår nog det, ni kallar nog det för ett äventyr om ni i en djungel får se två tigrar i pelsen på varandra. Jag kallar det ett lika stort äventyr, om jag i skogsbrynet stöter på två myrstackshopar vilkas kamp med hänsyn till mod och kroppskrafter gott kan kallas ett hunnerslag eller en gudaslaktning, ty där erbjudas oss exempel på en sådan uppoffring, lydnad, strategisk eller taktisk beräkning och list, att vi måste förvånas däröver. — Guds allmakt visar sig härligare i dessa småkryp än i de där båda tigrarna, vilka blott därför visa sig så stora för er emedan ni är rädd för dem. — — Men låt oss nu få fram de där kamelerna på det att vi må finna en källa under den värsta hettan.
— Gott! och ni räknar på att vi få ett äventyr?
— Jag är viss därpå.
Han gick. — Jag hade hållit detta lilla tal för honom med viss beräkning. — Ty till en förstlingsritt på kamel hör obetingat en i det romantiska övergående stämning.
FEMTE KAPITLET.
En öknens dotter.
När jag tre kvart senare med Halef befann mig i Albanis bostad, var denne beväpnad till tänderna.
— Stig in! Kamelerna dröja alltjämt. Eller skulle vi inte först ha något i oss?
— Nej, tack!
— Då ta vi med oss proviant. Jag har de här fickorna fulla.
— Men ni ville ju ha ett äventyr? Lämna i så fall provianten hemma. Bli vi hungriga så söka vi upp en duar — tältby. Där få vi dadlar, mjöl, vatten och möjligen också tschekir.
— Vad är en tschekir?
— Kakor, som äro bakade av malda gräshoppor.
— Fy tysan!
— Säg inte det! Smakar utmärkt. När ostron, vinbergssnäckor, fågelbon, grodlår och sur mjölk med ostmaskar kunna smaka gott, då kan man säga att gräshoppor är en riktig delikatess. — Vet ni hur länge man ätit gräshoppor med vildhonung?
— Troligen var det en man i bibeln som fann på detta?
— Alldeles. Och en mycket berömd och helig man.
— Har ni ett täcke?
— Var så god.
— Tack! Hur länge få vi ha kamelerna?
— Hela dagen.
— Med dewedschin eller någon af hans folk?
— Utan någon.
— Så mycket bättre. Men då har ni naturligtvis måst sätta pant. Vi få det emellertid mera ostört och trevligare på det här sättet.
Kamelägaren bodde ett par hus därifrån. Jag såg genast att han inte var en arab utan en turk. På gården stod tre kameler, över vilka man sannerligen kunde gråta.
— Var har du stallet? sade jag.
— Där!
Han visade på en mur som delade gården i två delar. — Öppna dörren!
— Varför det?
— Emedan jag vill se dina andra kameler.
Han lydde ovilligt. Där inne lågo inte mindre än åtta mycket vackra ridkameler. Jag gick in och betraktade dem närmare.
— Dewedschi! Hur mycket betalade dig denne hazretin — höghet — för de tre kamelerna därute?
— Fem mahbubzekiner. — (Kr. 24,50).
— och för detta pris få vi dessa lastdjur med såriga ben och fötter! — Titta själv! — Du kan se genom deras bringor. — Läpparna hänga ju som dina jackärmar. — Och pucklarna! Ah! De ha ju inga pucklar! — Dessa ha varit med i långliga tider, äro magra och kraftlösa, så att de inte kunna orka med en sadel. — och hur se sadlarna ut! — Se hit, karl! — Vad är det för djur, som marschera på detta täcke? — Skynda dig och giv oss genast andra kameler, andra täcken och andra sadlar.
Han såg på mig ilsket och lurande.
— Vem är du som befaller här?
— Jo, det skall du få se. Titta hit! Här ser du din storherres bu-djuruldi. — Vill du att jag skall tala om för honom, att du är en bedragare och att du skinnar dina djur levande? — Skynda på! — Sadla genast dessa tre hedschihn, de bruna till höger och den grå i hörnet, annars skall min piska lära dig.
En beduin hade i denna belägenhet lyft pistol eller dragit kniv. — Men denne man var en turk. — Han skyndade att utföra mina befallningar, och snart lågo framför oss hans tre bästa kameler på knä, med rena sadeltyg.
— Visa nu denne sihdi hur han skall sitta upp.
Han gjorde detta, och jag ställde mig på den kamels framben, hvilken skulle ridas av Albani.
— Pass nu på! sade jag. Så snart ni berör sadeln, reser sig kamelen, först framifrån, så att ni kastas bakut, sedan med bakdelen, så att ni slungas fram. — Dessa båda olika rörelser måste ni möta med lämplig bakåt— och framåtlutning.
— Jag skall försöka.
Han svängde sig upp. Genast reste sig djuret fast jag stod på dess knän. — Den muntre sångaren kastades bakut, men föll inte av emedan han framtill klamrat sig bra fast. Men då kamelen nu även reste bakbenen — och Albani ännu höll sig fast som förut — Hög han alldeles regelrätt ur sadeln och över kamelens huvud rakt ned på sanden.
— För tusan! Det där var inte så lätt! utbrast han och gnodde axeln, som fått taga mot törnen. Men upp måste jag i alla fall. Låt mig få ned djuret på knä igen.
— Rrree!
Vid detta tillrop lade sig djuret ned igen. Det andra försöket lyckades, trots att ryttaren hade att parera två svåra stötar. Men ännu måste jag giva kamelägaren en tillrättavisning.
— Dewschi, kan du rida en dschemmel?
— Ja, sihdi.
— och även sadla en sådan?
— Ja, sihdi.
— Nej, du kan det inte, ty du vet ju inte att därtill hör en metrek.
Detta är en liten krokig käpp.
— Förlåt, sihdi!
Han gav en vink och tre metrek anskaffades. Nu steg även jag upp på ett av djuren.
Vi togo oss nu i alla fall bättre ut än om vi hade nöjt oss med de där skamfilade djuren. Jag förde ledningen genom flera sidogator, och vi kommo på en omväg lyckligt ut genom stadsporten. Sedan redo vi i skritt genom nubiernas och habeschanernas kojgator och kommo ut i öknen som utan någon gördel av grönt förde oss ut på de öde vidderna.
Tills nu hade Albani hållit sig ganska bra uti sadeln. Men nu föllo kamelerna i sin kända, vaggande lunk — som försätter varje nybörjare av kamelritt i detta egendomliga läge som snart framkallar sjösjuka även om han aldrig sett en droppe av rullande vågor. — Under de första känningarna skrattade han åt sig själv.
Men han ägde inte kännedom om hur man skulle balansera mot med kroppen för att mildra stötarna, som djuren gåvo. Han svängde av och an, fram och tillbaka. — Hans långa arabiska bössa var honom i vägen, och hans långa sarras slog klirrande mot kamelens sidor.
Han tog den därför mellan benen, knäppte med fingrarne och sjöng:
"Min sabel skramlar, min sabel slår — — den kastar ur sadeln mig ur! Kamelen just som en havsvåg går. Kamel'n är ett sabla djur!"
Nu gav jag min kamel ett lätt slag på nosen. Han stegrade sig och kastade sig framåt så att sanden yrde flera meter bakom honom. De båda andra kamelerna följde exemplet — och nu var det slut med sången!
Albani hade käppen i vänster och bössan i höger hand och begagnade båda att balansera med, medan hans armar svängde i luften. Han erbjöd en högst komisk anblick.
— Håll fast fram i sadeln och lägg bössan över denna! ropade jag.
— Ha — — ha — — har öh! — brrr! — inte — inte tid! — — Håll — åll — in det — — ra — ra — ra — sande djuret!
— Håll in djuret själv!
— Me — — ed — — vad?
— Med tygeln och foten.
— Foten! — Ka — ka — kan inte. — — Ha — ha — Är ingen tygel! stammade Albani ängsligt.
— Då måste ni hålla er kvar tills djuret stannar av sig själv.
— Men — — jag — — ka — ka — kan inte an — andas!
— Håll bara munnen öppen! Då får ni nog med luft!
Jag vände mig åter framåt och hörde inte mer på hans klagoljud. Det gick ingen fara på honom så länge Halef red vid hans sida.
Efter en kort stund hade vi bakom oss en liten sandkulle, och nu låg öknen slät. Albani tycktes efter hand finna sig mer tillrätta i sadeln. Han höll sig nu tyst. På detta sätt tillryggalade vi inom en timme ett par dryga mil, då vi fingo se konturerna av en ensam ryttare. Han kunde väl ännu vara på närmare än en halv mils avstånd och red efter alla tecken att döma en utmärkt kamel, ty afståndet minskades fort mellan oss. Efter tio minuter var han framme hos oss.
— Han bar en välbergad beduins dräkt och hade dragit burnusens kapuschong djupt ned över ansiktet. Hans kamel såg ut att vara mer värd än våra tre djur tillsammans.
— Sallam aaleïkum! Frid vare med dig! hälsade han mig under det att han blottade handen för att taga av kapuschongen.
— Aaleïkum! svarade jag. Vart går din väg här i öknen?
Hans röst hade ett vekt nästan kvinnligt tonfall. Hans hand var visserligen brun men liten och fin, och när kapuschongen föll fick jag se ett alldeles skägglöst ansikte ur vilket två stora, bruna ögon livligt betraktade mig. — En man kunde det gärna inte vara men väl en kvinna.
— Min väg går överallt, svarade rösten. Men vart går din?
— Jag kommer från Dschidda, är på promenadritt och skall återvända.
Hennes minspel förrådde, att hon inte tycktes sätta tro till min uppgift.
— Bor du där i staden?
— Nej. Jag är främling.
— Pilgrim?
Vad skulle jag svara på detta? Jag hade ämnat att här ge mig ut för muhammedan. Men nu bar det emot att svara med en lögn. Och jag sade:
— Nej! Jag är ingen hadschi.
— Du är en främling i Dschidda och kommer dock inte hit för att gå till Mekka! Antingen har du förr varit i den heliga staden eller är du ingen rättrogen.
— Jag har ännu inte varit i Mekka. Min tro är inte densamma som din.
— Är du jude, då?
— Nej! Jag är kristen.
— Och de båda andra?
— Denne är kristen som jag. Den där en muselman, som skall till Mekka.
Då upplystes främlingens ansikte och vändes mot min tjänare Halef.
— Var är din hemort, främling?
— I västern, långt härifrån, på andra sidan den stora öknen.
— Är du gift?
Han kunde verkligen förvånas, över denna fråga som stred så rakt mot orientens seder och bruk. Han svarade:
— Nej.
— Är du dessa effendis vän eller tjänare?
— Jag är denne effendis tjänare och vän.
Främlingen vände sig till mig:
— Sihdi! Följ mig!
— Vart?
— Är du rädd för en kvinna?
— Nåväl!
Hon vände kamelen och följde samma spår som denne nyss hade gått. Jag höll mig vid hennes sida, och de andra följde efter oss.
Jag vände mig om och ropade till Albani på vårt gemensamma modersmål:
— Nå! Hade jag inte rätt i att vi skulle råka ut för äventyr?