Part 2

— Ingen. Vi resa från ort till ort för att upptaga allmosor såsom är anbefallt av storscheriffen av Mekka.

— Ha de troende givit rikligt?

— Ingen ha mankerat. Rikliga allmosor ha influtit, vilket Allah skall återgälda dubbelt.

— Varthän skola ni segla nu?

— Till Tor.

— Dit kunna ni inte hinna i morgon.

— Vi skola nästa natt ankra vid Ras Nayazat. — Vart ämnar du dig?

— Jag skall till Dschidda.

— På den där flotten?

— Ja! Jag har avgivit ett löfte, nämligen att på mina knän uppnå Mekka.

— Men har du tänkt på bankarna, klipporna, under vattensskären, de elaka vindarna och hajarna, som komma att kringsvärma din flotte?

— Endast Allah är den starke. och han skall skydda mig. — Vilka äro dessa båda män?

— En giaur — en nemsi med tjänare.

— En otrogen! Vart skall han hän?

— Till Tor.

— Tillåter du att jag äter mina dadlar här? Sedan skall jag färdas vidare.

— Vore det inte bättre, att du tillbrakte natten här?

— Nej, jag måste vidare.

— Men detta är lifsfarligt.

— Den troende behöver ej rädas. Hans liv och hans slut står upptecknat i livets bok.

Han slog sig ned och tog fram en hand full dadlar.

Jag hade riglat igen luckan till avbalkningen och lutat mig över relingen. Som de båda talande befann sig en bra bit från mig, och då jag låtsades vara fullt upptagen med att betrakta vattnet, kunde man gärna inte misstänka mig för att hava lyssnat till dem. Dervischen fortsatte:

— Är denne nemsi rik?

— Nej.

— Hur kan du veta detta?

— Han kan bara betala en sjättedel av vad kaptenen begärt för att överfrakta honom. Men han har en bjuruldu från storherren.

— Då är han helt visst en förnäm man. Har han med sig mycket saker?

— Ingenting alls, men han är väl beväpnad.

— Jag har aldrig sett en nemsi, men jag har hört att de skola vara mycket fredliga av sig. Han bär nog vapen bara för syns skull. — Men nu är jag färdig med min måltid och reser vidare. Hälsa din herre och tacka från mig, därför att han låtit en fattig fakir få komma ombord.

Några ögonblick senare knäböjde han åter på sin flotte, tog åran och förde den i takt med att han sjungande bad sitt: ïa Allah, Allah hu!

Denna fakir hade gjort ett visst intryck på mig. — Varför hade han gått ombord och inte hellre landat vid stranden? — Varför hade han frågat om jag var rik och under hela samtalet mönstrat däcket och fartyget med en uppmärksamhet, som han likväl på samma gång syntes vilja dölja? Jag hade visserligen ingen som helst anledning att oroa mig för detta, och likväl föreföll mig denne man mycket misstänkt. — Jag skulle kunna gått ed på, att mannen inte var någon dervisch.

Som jag inte längre kunde observera honom med blotta ögonen tog jag min kikare. Ehuru skymningen i dessa nejder blott är mycket kort, kunde jag likväl ännu se honom med kikaren. — Nu låg han inte längre på knä, såsom han ju ändå skulle göra det för att hålla sitt avgivna löfte, utan han hade bekvämt satt sig tillrätta och halvt vänt flotten. — Han rodde in mot samma kust, som den där vi lågo. — Här var säkert ugglor i mossen.

Halef stod bredvid mig. Han syntes upptagen av samma tankar som jag, när han sade:

— Sihdi! Kan du ännu se honom?

— Ja.

— Han ror in mot land och tror att vi inte se det.

— Alldeles. — Vad tror du om den där mannen?

— Blott Allah är seende. Men även Halef har skarpa ögon.

— Och vad har du sett?

— Att denne man varken var dervisch eller fakir.

— Jaså du misstänker det.

— Ja, sihdi! Eller har du någonsin läst eller hört att en dervisch av kaderijeh-orden ber och sjunger hawlajyp-litanian — de tjutande dervischernas litania?

— Alldeles riktigt! Men varför skulle han ge sig ut för att vara fakir när han inte är det?

— Detta måste man utforska, effendi. — Han sade även att han under natten skulle resa vidare. — Varför gör han inte det?

Styrmannen avbröt nu vårt samtal sägande:

— Var vill du sova, effendi?

— Jag tänker lägga mig i tajta-perde, avbalkningen.

— Det går inte.

— Varför det?

— Emedan pengarna bevaras där.

— Skaffa oss då en matta eller filt att lägga på oss, så kunna vi sova här på däcket.

— Du skall få detta, sihdi. Men vad skulle du göra om det kom fiender ombord.

— Vilka fiender?

— Rövare.

— Finns det rövare här i trakten?

— Dscheheïne—bandet håller till här vid kusten. Detta är beryktat som en hord av stora chirsizler, spetsbovar. Varken fartyg eller vägfarande kunna vara säkra för dessa.

— Jag tänker, att eder kapten är en nog så tapper man, som allra minst fruktar rövare, såsom varande en storherrens ämbetsman.

— Helt visst inte. Men vad förmår han och vi alla om vi skulle råka ur för Abu-Seïf. — 'Svärdens fader' — den farligaste av dem alla, lika farlig som lejonen i bergen och hajarna i havet.

— Abu-Seïf.? — Jag har aldrig hört talas om honom.

— Han är chefen för ett farligt band. Under betestiden föra dessa dscheheïner sina hjordar till de båda öarna Libnah och Dschebet Hassan, men lämna där endast få män till herdar. De andra draga ut som rövare. — De kapa fartyg och farkoster och taga antingen allt som de komma över eller och utprässa de en dryg lösepenning. Denne Abu-Seïf. är deras anförare.

— Men vad gör regeringen mot detta?

— Regeringen? kom svaret undrande.

— Ja, ni har väl giölgeda padischahnyn, stå väl i storherrens skugga?

— Den räcker inte mot Dscheheïne. Dessa äro fria araber, som skyddas av storscheriffen i Mekka.

— Varför fånga ni inte dessa rövare då?

— Effendi! Du tycks inte förstå den här saken. Vilken tror du kan fånga Abu-Seïf.?

— Men han är väl ändå en människa?

— Han har den ondes, scheitans, hjälp. Han kan göra sig osynlig, han kan fara genom luft och vatten; han kan inte såras ens av varken svärd, kniv eller kula. Hans svärd är förhäxat och tränger genom dörrar och murar och kan i ett hugg döda hundrade liv.

— Ett så'nt svärd skalle jag just vilja se.

— Bevara dig för uppfyllandet av en sådan önskan. Djävulen skall tala om för honom, att du vill se detta svärd, och då kan du också lita på, att han skall komma. Bed därför till gud innan du nu går till vila, att han måtte skydda dig från alla faror, som kunna hota.

Jag tackade artigast för rådet, och han gav oss täckena i vilka vi inhöljde oss, och vi somnade snart, trötta som vi voro efter resan. Under natten hade några matroser vakt på land hos de sovande och ombord för att skydda tullintäckterna. På morgonen samlades sedan alla på fartyget. Ankaret lyftes och seglen tillsattes. Kursen togs åt söder.

Vi hade seglat ungefär fyra timmar då vi uppmärksammade en båt, som rodde i samma riktning. När vi kommo närmare denna sågo vi två män och två alldeles beslöjade kvinnor.

Båten höll upp mot oss och man gav tecken, att man ville tala med oss. Styrmannen på sambuken fick befallning att lova upp i vinden, och snart kunde vi höra en av roddarne ropa:

— Sambuk! Varthän?

— Till Tor.

— Vill ni taga oss med?

— Betala ni?

— Naturligtvis.

— Välan! Må göra då.

De prejande blevo tagna ombord och deras farkost togs på släp.

ANDRA KAPITLET.

Två mystiska kvinnor och ett nattligt äventyr.

Kaptenen begav sig till kajutan för att ställa den i ordning åt damerna. När de skulle dit måste de passera den punkt där jag stod. Såsom varande europé behövde eller brukades ej att jag vände mig från damerna och jag gjorde då genast den iakttagelsen, att dessa damer märkvärdigt nog inte voro parfymerade. Annars brukar detta kännas på långt håll. — Men där fanns en helt annan odör, nämligen den hos varje oriental bekanta lukten av till hälften kamel och tobak, rasr-tobak, som rökes mycket av beduinerna, och som har ganska stor inverkan på såväl lukt— som smaknerverna och som till lukten mycket påminner om ett slags sjögräs där i trakten, vilket mycket användes till madrassfyllning. — Jag fick allt nog härav det intrycket att det var två kameldrivare som passerade mig. I alla fall var det inte doften av parfymerade kvinnor.

Jag kastade också en sökande blick efter dem tills de försvunno bakom dörren till hytten, men kom ej till annat resultat, än att den där lukten kunde bero på, att dessa kvinnor nyligen företagit en längre kamelfärd och att doften av öknens skepp därför ännu hängde i deras kläder.

Hur naturligt detta antagande var, gav det mig ingen ro. De båda roddarne — kvinnornas ledsagare — talade först länge med styrmannen och med kaptenen. Därpå kom den ene fram till mig och sade:

— Jag hörde att du är en franker, effendi.

— Ja.

— Då är du obekant med denna ort?

— Ja.

— Du är en nemsi?

— Ja.

— Hava nemsierna också en padischa?

— Ja.

— Och paschor?

— Ja.

— Du är väl inte en pascha?

— Nej.

— Men en berömd man?

— Vid Gud, mycket.

— Du kan skriva?

— Ja, och mycket vackert.

— Även skjuta?

— Ännu bättre.

— Och du skall resa till Tor med denna sambuk?

— Ja.

— Du skall sedan längre söderut?

— Ja.

— Känner du till engelsmännen?

— Ja.

— Har du kanske vänner bland dessa?

— Ja.

— Detta var ju bra. — Är du stark?

— Fruktansvärt, som ett lejon. — Skall jag visa detta?

— Nej, effendi.

— Men jag borde göra det emedan din nyfikenhet är större än andras tålamod kan uthärda. Packa dig genast undan och kom inte igen.

Jag grep honom vid axlarna och vände honom i lämplig riktning samt gav honom en stöt så att han flög över däcket och slutligen hälsade detta med magen. Men i ett nu var han äter på benen och framme hos mig.

— Ve dig! ropade han. Du har förolämpat en troende. Du måste dö!

Han drog sin handschar och störtade mot mig. Hans sällskap följde efter med draget vapen. Hastigt ryckte jag till mig Halefs ridpiska för att salutera mina angripare med denna. Men det skulle inte komma så långt, ty dörren till hytten öppnades och ett av fruntimren visade sig. Hon lyfte stumt sin hand och drog sig åter tillbaka. De båda araberna hejdade sig i anloppet och gingo ljudlöst åt sidan. Men deras ögon sade mig, att jag inte hade något gott att vänta af dem.

Turkarna hade betraktat denna episod med stor likgiltighet. Blev någon dödad på fartyget, så var det väl så bestämt av kismet, ödet.

Beträffande mig så hade de många onödiga frågorna brakt mig i harnesk. — Men voro de verkligen så onödiga? Hade de inte snarare ett visst ändamål? Orientalerna äro inga pratmakare, allra minst med obekanta, som han därtill vet vara av annan religion, alltså giaurs.

Jag hade av lust att driva med dem, utgivit mig för en berömd man och för att vara en stor skytt. Varför ville han veta, om jag var en pascha, en berömd man, en skrifvare, en god skytt? Vad kunde han ha för gagn av att veta, om jag skulle draga vidare söderut och om jag hade vänner bland engelsmännen? — Varför hade han vid bejakandet av denna fråga sagt: Rätt så, eller något dylikt? Och vad kunde det angå honom om jag var stark? Dessutom hade han frågat mig på ett sätt som om jag vore ställd under förhör, ja såsom en öfverordnad frågar en underlydande. Mest påtagligt var emellertid den ögonblickliga lydnad med vilken han och hans kamrat hörsammat kvinnans tecken. Detta var något ovanligt, ja, till och med misstänkt på en plats av jorden, där kvinnan uti livets förhållande i regeln inte har något alls att säga utan i stället intar en mycket underordnad roll.

— Sihdi, sade Halef, som inte vek från min sida. Såg du honom?

— Vilken menar du?

— Den skäggige.

— Den skäggige! — Vem hade skägg?

— Kvinnan.

— Kvinnan? Hade hon skägg?

— Ja, hon hade inte ansiktet fullt betäckt med sin jaschmah, slöja, vilken glidit något åt sidan. Och då fick jag se att hon hade skägg.

— Mustascher?

— Nej, helskägg. — Det är således inte en kvinna, utan en man. Skall jag upplysa kaptenen om detta?

— Ja, men inte så att någon annan hör det.

Han gick. Han hade säkert inte sett fel, ty jag visste, att man mycket väl kunde lita på hans skarpa ögon, och genast satte jag denna omständighet i förbindelse med dervischen. Jag såg Halef tala med kaptenen; denne skakade sitt huvud och skrattade. Han trodde inte på denna sak. Halef lämnade honom med en uppbrakt min och återvände till mig.

— Sihdi! Han är så dum, att han tror att jag är lika dum?

— Hur så?

— Och att du är ännu dummare än jag.

— Månne det?

— Han säger, att kvinnor äro skägglösa och att män aldrig gå i kvinnokläder. Men vad tror du, om denna kvinna med helskägg? Förmodligen är hon en dscheïne.

— Kanske det.

— Då måste vi ha ögonen öppna.

— Just det enda, som vi för tillfället ha att göra. Men samtidigt måste vi noga dölja våra misstankar. Du kan hålla dig undan från mig, men så, att vi genast kunna bistå varandra.

Han avlägsnade sig ett bra stycke, och jag slog mig ned på mattan. Där sysslade jag en stund med att göra anteckningar i min dagbok, men höll samtidigt en blick på hytten med de båda kvinnorna. En aning sade mig, att vi därifrån hade att vänta någon obehaglighet, men dagen förgick utan att något störande inträffade.

Redan mörknade det till natt när vi löpte in i en liten vik och gingo för ankar. Viken var en hästskoformig bukt av Dschebel Nayazet — Röda havet — vid foten av Sinais höga granitmassor. Kusten var ganska smal, ty blott några få steg från stranden reste sig de väldiga klyftorna mot himlen. Ankarplatsen erbjöd fullständig säkerhet mot vindarna, men hur kunde det vara med skyddet mot annat? Jag skulle för den delen gärna ha velat undersöka dessa klyftor litet närmare, men dessvärre blev det redan mörkt innan turkarna kommo i land och fingo nattelden tänd.

De båda aftonbönerna el magreb och sedan el aschia genljödo mot de båda bergväggarna. Om några där höllo sig dolda måste dessa genast fått klart för sig var vi lågo, även om de inte kunde se vår strandeld. Liksom föregående kväll föredrog jag att vara ombord. Och jag hade gjort upp med Halef att vi skulle tura om med att hålla vakt.

Något senare kommo några matroser ombord, för att hålla vakt, och då kommo även de båda kvinnorna ut ur hytten som för att hämta luft. De hade nu beslöjat sig mycket väl, men de återvände i alla fall snart till kajutan, vars dörr jag inte släppte ur sikte där jag nu låg på fördäck.

Halef sov ungefär tio steg från mig. Mot midnatt väckte jag honom försiktigt och sade:

— Kan jag nu lita på dig som vanligt?

— Som på dig själv.

— Håll då vakt och väck mig vid minsta omständighet, som kan synas misstänkt.

— Sihdi! Du kan sova lugnt.

Jag lindade in mig i mattan och slöt ögonen. Men jag kunde inte somna. Jag räknade, men detta hjälpte inte. Så vände jag upp ögonkloten att pupillerna skötos upp under ögonlocken — ett beprövat medel — och försökte låta bli att tänka på något alls. — Jag började slumra in — — — Men vad var detta?

Jag stack upp huvudet ur mattan och såg bort mot Halef. Han hade visst också hört något, ty han syntes lyssna, stödd på ena armbågen. Jag lutade mig ned och lade örat mot däcket för att få en bättre ljudledare. Och jag märkte nu samma sällsamma ljud som nyss.

— Hör du något? viskade jag till Halef?

— Ja, sihdi! Vad kan det vara?

— Jag vet inte.

— Inte heller jag. Men hör!

Ett svagt ljud med ett knappt hörbart plaskande läte förnams från aktern. — Elden på stranden hade slocknat.

— Halef! Jag skall gå akteröver ett tag. Se efter mina vapen och kläder.

Av turkarna, som kommit ombord, lågo två och sovo på däcket, den tredje satt nedhukad och sov även den. — Det kunde antagas att man observerade mig från kajutan, varför jag, trots mörkret, måste vara mycket försiktig. Jag lät därför bössan och studsaren ligga, samt tog av mig turbanen och min haik, mantel, vars vita färger kunde förråda mig. Därpå lade jag mig tätt utefter däcket och kröp långsamt akterut till en liten lejdare som förde upp till ratten och rorkulten. Jag reste mig tyst som en katt och jag kröp sedan ännu längre akterut.

Då fick jag genast lösningen på ljudet.

Båten, med vilken de båda kvinnorna och deras roddare kommit, hade blivit anhalad till sambukens ena sida. I denna båt befunno sig tre män, som togo emot paket, vilka på en lina sakta firades ned till dem från ett av hyttens fönster. Ljudet, som väckt mig, åstadkoms av detta nedfirande.

Jag var genast fullt på det klara med vad saken gällde. Man höll på att plundra sambuken på dess tullintäckter och — —

Längre hann jag inte förr än någon ropade:

— Alargha! Iz chijanisch! — Pass på! Vi äro upptäckta !

Ropet kom från stranden, och i samma stund knallade ett skott. En kula borrade sig in i en planka helt nära mig. Ett andra skott följde, och så ett tredje, men kulorna susade lyckligtvis över mitt huvud. Men jag vågade inte längre utsätta mig för denna eld. — Jag hann emellertid se, att båten med rovet lade ut. Då rusade jag med ett par jättesprång ned på däcket.

I samma stund öppnades dörren till kajutan. Nästa ögonblick rusade nio män mot mig. Men några kvinnor såg jag inte till.

— Halef! Hitåt! ropade jag.

Men tre av dessa nio hade i en blink kastat sig över mig och höllo mina armar så att jag inte kunde komma åt mina vapen i gördeln.

Tre andra rusade mot Halef, medan två gjorde sig all möda med att gripa mina nävar, med vilka jag så gott jag kunde sökte freda mig.

Från stranden knallade skott på skott. Där hördes också kommandorop av en djup basröst i vilken jag genast igenkände dervischen, som kvällen förut kommit till oss på flotten!

— Döda inte denne nemsi, utan bind honom! hörde jag.

Jag förmådde inte göra mig fri. De voro nu sex mot en.

Knallen av en pistol hördes, och så Halefs röst:

— Sihdi! Jag är sårad! Jag gjorde en väldig kraftansträngning och lyckades bli fri. Men hörde nu dervischen:

— Bedöva honom!

I samma stund träffades mitt huvud av ett slag som berövade mig medvetandet. Det susade först som en bränning i mina öron, sedan störtade jag till däck och hade där en mycket svag förnimmelse av, att jag blev bunden och bortsläpad.

När jag kvicknade till kände jag en svår smärta i bakhuvudet. Och det dröjde länge innan jag kunde få någon reda uti vad som hänt. — Runt omkring mig rådde djupaste mörker, men av ett porlande läte kunde jag förmoda att jag befann mig i kölrummet av ett fartyg, som tycktes göra snabb fart. Mina armar och ben voro hårt fastbundna, så att jag inte kunde röra dem. Jag var bunden inte med rep utan med dukar, och jag hade svårt att freda mig från skeppsråttorna, som voro mycket närgångna.

Sålunda fick jag ligga där länge innan jag förnam ljudet av annalkande steg. Där kom någon, som löste mina fjättrar och sade:

— Kom upp!

Jag reste mig med stor möda. Genom ett halvskumt mellandäck fördes jag upp. Jag gjorde därunder den erfarenheten, att man fullständigt avväpnat mig, men ej tagit från mig annat än mina vapen.

När jag kommit upp märkte jag att jag befann mig på en skarp byggd liten bark som förde två trekantiga och ett trapetsformigt segel. En dylik tackling krävde en kapten, som i detta stormiga hav med dess många rev och ytterst farliga blindskär kände sitt yrke i högsta grad och måste besitta stor kallblodighet. Fartyget var mycket väl bemannat och hade i förstäven en kanon, som dock var väl maskerad under balar, kistor och lådor, så att den gärna inte kunde ses från passerande fartyg. Manskapet bestod utav brunsvarta karlar, alla beväpnade till tänderna. På akterdäck syntes en ensam man i röda byxor, blå kaftan och grön turban. Hans långa väst var rikt guldstickad och i bassora-schalen — som tjänade honom till gördel glänste kostbara vapen.

Jag kände genast igen dervischen på flotten i denne man. Nu närmade sig honom en arab, densamme som jag kastat från mig på sambuken. Och jag fördes fram till dessa. — Araben mönstrade mig med en hotfull blick. Dervischen — såsom jag ännu kallade honom — gav mig en blick av djupt förakt, när han sade:

— Vet du vem jag är?

— Nej. Men jag anar det, svarade jag kallt.

— Nå, vad anar du då?

— Att du är den omtalade Abu-Seïf.

— Alldeles! — Knäböj, usle giaur!

— I koranen står det, att man endast skall knäböja inför Allah.

— Detta gäller endast de rättrogne. Alltså, måste du visa mig din aktning genom att böja knä inför mig.

— Säkert finns det andra sätt att visa denna aktning, om du ens kan räkna på sådan.

— Böj knä! Eller ock krossar jag ditt huvud!

Han hade rest sig och drog ett kort, krokigt svärd. Jag steg honom närmare och sade:

— Du är således inte Abu-Seïf. utan en simpel bödel eller skarprättare.

— Jag är Abu-Seïf. och står vid mitt ord. — Ned på knä, eller ock ligger ditt huvud vid mina fötter!

— Akta du ditt eget huvud!

— Hund! — Giaur!

— Fege stackare!

— Fege stackare! gnisslade han. — Kallar du mig, Abu-Seïf., feg?

— Nattetid smög du dig med ditt folk på tullsambukenoch dina dschasusler, spioner, klär du som kvinnor. Men nu är du modig, när du inte tror dig ha något att frukta.

— Men vore du ensam mot mig, skulle jag genast lära dig annat.

Han stod där alldeles häpen över dessa mina ord. Men så brast han ut:

— Jag är Abu-Seïf., svärdens fader; tio män av samma slag som du förmår intet mot mig.

— Rätt så! — På det där sättet skall man skrävla, när man tror sig säker.

— Du är galen! — Hade du mod dig nio, ja tio, ja, än fler, till hjälp, skulle jag genast visa, vad ni alla gå för.

— Kanske jag kan bättre reda mig mot dig alldeles ensam.

— Jag hör, att du är galen.

— Och jag, att du är en feg man. Du dödar med munnen. Men med svärdet blir det en helt annan sak.

Detta svar var nog att råga måttet. Men jag hade måst spänna strängen till det yttersta. Det gick också som jag beräknat. Han ryckte till sig ett svärd ur arabens gördel och kastade detta åt mig i det han sade:

— Försvara dig! — Vid tredje hugget är du dödens!

Situationen var allt fortfarande rätt kritisk tills jag fått det åt mig kastade svärdet i handen. Abu-Seïf. kunde nog vara en utmärkt fäktare efter orientaliska begrepp. Men det roade mig i alla fall att nu korsa en klinga med denne "svärdens fader", så mycket mer som jag just inte hade annat val i denna stund.

Vår kontrovers hade emellertid samlat intresserade åhörare. Nästan hela den inte under tjänst upptagna besättningen hade närmat sig, alla säkert övertygade om, att jag vid tredje hugget fått nog för alltid. Det kunde ju anses hyggligt ändå, att han inte gav mig banesåret med detsamma!

Han gjorde genast ett blixtsnabbt och kraftigt, men väl obehärskat utfall mot mig. Jag parerade lätt med en kvart och sökte en lämplig blotta på honom. — Jag gjorde ett cirkelhugg, men han gled raskt undan och försökte ett nytt angrepp med en prim, som också missade. — Nu försökte jag med en espandon. Ursinnig svarade han med en vinkelkvart, som jag lätt parerade — det tredje angreppet — med ett sidsteg. Men nu svarade jag med att parera så att hans svärd i en vid båge flög — över bord!

Ett rop hördes av harm och häpnad.

Jag steg undan och sänkte svärdet.

— Abu-Seïf.! sade jag. Konsten att fäkta är du allt litet klen i.

— Hedning! Otrogne hund! — Du måste vara en trollkarl, som kunnat slå svärdet ur min hand!

— Eller också är du alldeles för grön i konsten att hålla vapnet kvar. Jag hade kunnat döda dig redan i andra utfallet. Men det roade mig mer att avväpna dig på sätt som jag gjort. — Här är svärdet. Tack för lånet.

Detta tycktes göra honom ännu mer häpen. Han stirrade på mig en stund och sade sedan:

— Du är ännu i mitt våld. Men du har likväl ditt öde i dina egna händer.

— I vilket avseende? På vilket sätt?

— Om du gör som jag föreslår, skall du snart åter vara en fri man.

— Vad skall jag då göra?

— Du skall fäkta mer med mig.

— Det kan jag gå med på.

— Och du skall lära mig din metod.

— Det kan jag också vara med på.

— Men du får inte visa dig för främmande ögon så länge du är här ombord.

— Gärna det.

— Du får inte säga ett ord om detta till din tjänare.

— Han lever således?

— Ja. Men han ligger sjuk.

— Sårad således?

— I armen, och så har han brutit ena benet. Han kan inte resa sig.

— Min tjänare är också min vän. Jag ser helst att jag får vårda honom själv.

— Detta tillåter jag inte. Men han skall bli väl vårdad i alla fall.

— Benet måste inriktas om det är brutet, sade jag. Det finns nog ingen här, som begriper att göra detta, mer än jag.