Part 1
ABU-SEIF
Äventyrsroman från Röda Havet och Mekka
AV
KARL MAY
Fullständig översättning från originalupplagan av
Axel Kerfve
Kommanditbolaget Chelius & Co., Stockholm, 1913.
INNEHÅLL:
1. Abu-Seïf. 2. Två mystiska kvinnor och ett nattligt äventyr. 3. Hur jag åter fick tag i Halef. 4. I "Moder Evas" stad. 5. En öknens dotter. 6. Ett underligt bröllop. 7. Svåra instruktioner. 8. Mitt äventyr i Mekka. 9. Hur Abu-Seïf gick i snaran. 10. En kuriös engelsman. 11. Hästtjuvarna. 12. Bland arabiska nomader. 13. Scheikens fest. 14. Hur jag vann världens finaste häst.
FÖRSTA KAPITLET.
Abu-Seïf.
"Och. Guds ängel, som hade gått framför Israels här flyttade sig nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, och kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet var där med mörker, men till— lika upplyste det natten. Så kunde den ena hären icke komma uppå den andra under hela natten.
Och Moses räckte ut sin hand över havet; då drev Herren undan havet genom en stark östanvind, som blåste hela natten, och han gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod såsom en mur till höger och vänster om dem.
Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare, förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
Då nu morgonväkten var inne, blickade Herren på egyptiernas här ur eldstoden och molnskyn och sände så förvirring i egyptiernas här; och han lät hjulen falla från deras vagnar, så att det blef dem svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: ‘Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna’.
Men Herren sade till Moses: ‘Räck ut din hand över havet, så att vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.
Då räckte Moses ut sin hand över havet, och mot morgonen vände havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna, som flydde, möttes därav och Herren kringströdde egyptierna mitt i havet.
Och vattnet som vände tillbaka, övertäckte vagnarna och ryttarna, hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i hafvet; icke en enda av dem kom undan.
Men Israels barn gingo på torr mark rätt igenom havet, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dom.
Så frälste Herren på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
Och när Israel såg, huru Herren hade bevisat sin stora makt på egyptierna, fruktade folket Herren; och de trodde på Herren och på hans tjänare Moses."
Jag måste tänka på detta ställe i Andra Moseboken (14 kap. v.19-31), när jag höll in min häst i Hirons eller Hiroths dal, mot Baal Zephon, för att låta min blick glida över Röda havets glittrande böljor. Det kom även över mig något af den fruktan, som Herren måste ha uppväckt uti israeliternas hjärtan. Men jag kände inte någon bävan för detta element som dessvärre ännu alltid inte är att lita på, utan det kom över mig något av denna andäktiga stämning av bävan, som varje troende känner när han beträder en ort, hvilken omtalas i de bibliska historierna, känslan av att här hade den Eviges fot rastat, och här den Odödliges hand härskat. Det var som om jag hörde denna stämma, som en gång ropat till Amrams och Jochebeths son: "Moses, Moses, kom inte närmare, utan drag av dig dina skor, ty den ort, där du nu befinner dig, är ett heligt land." Bakom mig låg således Osiris och Isis land, pyramidernas och sfinxernas land uti vilket Guds egendomsfolk burit träldomens ok och där det sammansläpat Mokattams klippor för att bygga dessa underverk, som än i dag uppväcka de resandes undran. I vassen uti den gamla ärevördiga floden därborta hade konungadottern funnit den lille gosse, vars uppgift det blev, att befria ett helt folk från slaveri; och åt honom blevo givna de tio gudomliga budorden, dessa lagbud, som ännu efter årtusenden äro grunden för alla lagar och bud!
Framför mina fötter glittrade don arabiska vikens böljor i don glödande solons strålar. Dessa böljor hade en gång lyssnat till Jehova Zebaots röst och bildat två murar mellan vilka sönerna från det landet Gosen funnit vägen till friheten, under det att jättefolket som var deras förtryckare och förföljde dem i detta vatten fick ön förskräcklig undergång. — Detta var också samma vatten i vilket senare "Sultan Kebihr", Napoleon Bonaparte; varit nära att omkomma.
På andra sidan Birket Faraun — Faraos sjö — såsom araberna kalla detta vatten, och där de båda vattenmurarna slogo över egypterna, höjer sig Sinais klippmassa, jordens mest berömda berg, väldigt och tidstrotsande liksom de under dunder och blixt över detta berg en gång skallande orden: "Jag är Herren din Gud! Du skall inga andra gudar hava för mig!"
Det var inte endast orten utan fast mer dess historia vars intryck jag inte kunde visa från mig nu, även om jag velat det. Hur ofta hade jag inte lyssnande och med återhållen andedräkt setat i knä på min gamla, goda, fromma farmor när hon för mig berättade om världens skapelse, syndafallet, Kain och Abel, syndafloden, Sodom och Gomorrah, lagens tavlor på Sinai — — — hon hade knäppt mina små händer, så att jag med den tillbörliga andakten skulle kunna eftersäga: "Du skall". — Nu låg hennes jordiska hölje sedan länge under jorden, och jag befann mig på denna ort som hennes ord gjort så levande för mig ehuru blott hennes själs ögon sett densamma.
Jag hade säkert ännu länge setat försjunken på min kamel i dessa tankar, om jag inte just nu fått höra min raske tjänare Halef utbrista:
— Hamdulillah — pris vare Gud — att det är slut med öknen! — Sihdi! Här fins vatten! Stig av och tag dig ett bad alldeles som jag tänker göra det.
Då framträdde en av de båda beduiner, som följt oss såsom vägvisare samt lyfte varnande handen mot mig, sägande:
— Effendi! Gör det inte!
— Varför?
— Emedan melek el newth dödens ängel, bor där. Den som går ut i detta vatten skall antingen drunkna eller föra med sig dödens brodd. Varje droppe i denna sjö är en tår från de hundratusen själar, som här hava gått ur livet emedan de velat döda Sidna Musa — Moses — och hans folk. Här skyndar varje båt och varje skepp över så fort som möjligt utan att rasta, ty Allah, som hebräerna kalla Dschehuwa, Jehowa, har förbannat denna sjö.
— Är det verkligen så att intet fartyg kan lägga bi här?
Ja. — Men jag tänkte här invänta ett fartyg, som kunde taga mig ombord.
— Och detta skulle kanske föra dig till Suez? — Men vi skola föra dig dit. Du kommer dit fortare på våra kameler än på ett fartyg.
— Men jag skall inte till Suez, utan till Tor.
— Då måste du under alla omständigheter fara, men — här kan intet fartyg upptaga dig. Tillåt oss att ledsaga dig ännu ett stycke åt söder, tills vi nå en ort där inga andar bo och där skepp gärna landa för att upptaga dig.
— Hur länge ha vi att rida dit?
— Inte tre gånger så lång tid, som frankerna kalla en timme.
— Nåväl! Framåt!
För att uppnå Döda havet hade jag inte tagit den vanliga vägen från Kairo till Suez. Den mellan dessa båda städer liggande öknen förtjänar redan långt förut inte ökennamnet. Förr var denna sträcka fruktad på grund af dess fullständiga vattenbrist och för de beduinska rövarehorder, som ströko kring i dessa nejder. Nu är det något helt annat. Och detta var orsaken till att jag dragit mig åt söder. En ritt genom det inre ödelandet hade mer intresse för mig än att färdas på banade vägar. Därför ville jag också undvika Suez, som endast kunde bjuda mig det som jag redan sett och lärt känna.
Under vår ritt uppdöko framför oss de båda kala höjderna Dschekehm och Da-ad, och till höger om oss hade vi den höga toppen av Dschebel Gharib, bakom oss Faraos grav. Röda havet sköt in med en vik till vänster och i den viken låg ett fartyg för ankar.
Detta var en av dessa båtar, som man vid Röda havet kallar sambuk. De äro ungefär 20 meter långa och 5 meter breda och ha ett litet akterdäck under vilket merendels är anbrakt en avplankning för härbärgerandet av kaptenen och passagerare. En dylik sambuk har utom åror — ty den framdrives även med rodd — två trekantiga segel, av vilka det ena är ställt så långt från det andra att det, utspänt av vinden, räcker över fartygets hela framdel och där bildar en halfcirkelformad ballong, såsom man kan se på antika mynt och på gamla fresker. Man kan tryggt taga för givet att dessa fartyg med hänsyn till byggnad, bemanning och tackling än i dag följa samma grunder som uti den grå forntiden och att dess nutida sjöfolk besöker samma vikar och ankarplatser, som under den tid, då Dionysos gjorde sitt berömda tåg till Indien. — Röda havets kustfartyg äro vanligen byggda av ett indiskt träslag, som araberna kalla sadsch, och som med tiden blir så hårt i vatten, att man inte kan slå in en spik i detta trä. Då sådant trä inte rötes, så kan man få se sambuker, som äro minst ett par hundra år gamla. Sjöfarten i de arabiska vikarna är mycket farlig. Därför seglas inte heller nattetid, utan man uppsöker en säker ankarplats, så snart mörkret är i antågande.
Den framför oss liggande sambuken hade just gjort detta. Den låg för ankar och var dessutom fast med en tross och låg där utan bemanning vid kusten. Skeppsfolket hade gått i land och lägrat sig vid en liten bäck, som flöt ut i havet. Den man, som med en viss gravitetisk hållning tagit plats på en matta ett stycke från de övriga, kunde antagas vara fartygets kapten eller ägare. och jag säg genast, att han inte var arab utan en turk. Sambuken visade också storherrens, sultanens, färger och besättningen hade turkisk dräkt.
Ingen af alla dessa rörde sig ur fläcken när de fingo syn på oss. Jag red nästan ända fram till den som jag antog vara befälet, lyfte högra handen till bröstet och hälsade honom med avsikt inte på turkiska utan på arabiska:
— Må Gud skydda dig! Är du detta fartygs kapten?
Han riktade på mig en högdragen blick, mönstrade mig mycket noga och en god stund innan han svarade:
— Jag är densamme.
— Varthän ämnar du dig med din sambuk?
— Jag far över allt.
Vad för du för last? — Allt möjligt.
— Mottager du även passagerare?
— Det beror alldeles på.
Detta svar var ju rent af förolämpande. Jag gjorde därför ett kast med huvudet och replikerade i deltagande tonfall:
— Du är en kelleh, en olycklig, ty koranen anbefaller medlidande med de troende. Jag beklagar dig?
Han betraktade mig nu både vredgat och med överraskning och sade:
— Du beklagar mig! Och du kallar mig olycklig? Varför?
— Allah har givit din tunga talandets gåva, men han har förstummat din själ. Vänd dig mot kiblah — riktning till Mekka, föreskriven vid bönen — och bed till Gud att han återger dig själens språk, annars blir du en gång ovärdig att komma in i paradiset.
Han skrattade föraktligt och lade handen på gördeln, i vilken han hade två pistoler och sade:
— Tiga är bättre än illa tala. Du är en narr. Men wergi-baschi Muhrad Ibrahim föredrar att tiga.
— Wergi-baschi? Tullkontrollör? Du är således en stor och berömd man; men du bör i alla fall ge mig svar när jag frågar dig.
— Jaså. Du tillrättavisar! — Jag ser således inte heller fel. Du är en arab av dscheheïne.
Araberna av den stammen äro vid Röda havet kända som smugglare och rövare. Tullnären hade fått för sig, att även jag var en sådan. Och detta var orsaken till hans mot mig visade frånstötande sätt. Och jag frågade honom:
— Är du således rädd för dessa beni dscheheïne?
— Rädd? Muhrad Ibrahim är inte rädd för någon!
Hur stolt hans ögon än blixtrade vid dessa ord fanns det dock något i hans ansikte som kom mig att tvivla på hans mod. Och jag sade:
— Men om jag nu är en dscheheïne?
— Så får du mig ändå inte att bli rädd.
— Du har med dig tolv gemi-taifasyler — matroser — och åtta tjänare, men jag endast tre män. — Men jag är ingen dscheheïne, jag hör inte ens till arabernas söner, utan jag kommer från Aftonlandet.
— Från Aftonlandet? Du bär likväl en beduins kläder och talar arabernas språk.
— Är detta förbjudet?
— Nej. — Är du en fransman eller engelsman?
— Jag tillhör nemsi.
— En nemsi! utbrast han föraktligt. Då är du antingen trädgårdsmästare eller köpman.
— Intetdera. Jag är en jazmakdschi.
— Ah! En skrivkarl! Och jag som trodde att du var en tapper beduin. En skrivare är ju knappt människa. Han är en penna som dricker bläck. En skrivare har inget blod, inget hjärta, inget mod, inget …
— Håll! avbröt min tjänare Halef, som närmat sig.
— Muhrad Ibrahim! Ser du hvad jag har i den här handen?
Halef hade stigit av kamelen och ställde sig med sin ridpiska framför turken, som rynkade ögonbrynen men svarade:
— En piska.
— Gott! Jag är Hadschi Halef Omar Ben Hadschi Albul Abbas Ibn Hadschi Dawud al Gossarah. Denne sihdi är Kara Ben Nemsi, som inte ens är rädd för själfva fan! — Vi ha genomrest hela Sahara och Egypten och ha utfört många hjältedåd. — Man skall tala om oss i alla kaffehus och i alla värdshus hela världen runt. Och om du nu vågar säga ett enda ord som inte behagar min herre, så skall du få smaka den här piskan om du än är aldrig så mycket en wergi-baschi eller har ännu flere män med dig. Denna hotelse hade en utomordentlig verkan. De båda beduinerna, som varit våra ledsagare hit, hade redan gripit till flykten inför denne wergi-baschi hotande hållning. — De höllo sig i alla fall på lämpligt avstånd. — Matroserna och turkens tjänare hade rusat upp och gripit till vapen, och tullnären hade med en rask rörelse sprungit upp. — Han grep efter sin pistol. Men Halef höll redan mynningen av sitt vapen utaf samma slag framför turkens bröst i det turken ropade:
— Grip honom!
Det goda folket behöll visserligen den hotande hållningen, men ingen vågade lyfta sin hand mot Halef.
— Vet du vad det kan kosta att hota en wergi-baschi med piska? frågade turken.
— Ja, det vet jag, svarade Halef. Att hota en wergi-baschi med piska betyder, att han också skall få smaka den, om han fortsätter att göra sig lika viktig mot oss, när vi fråga honom om något. Du är dessutom en storherrens slav, men jag är en fri arab.
Nu lät jag min kamel böja knä, steg av och tog upp mitt pass.
— Muhrad Ibrahim, sade jag. Du ser nu, att vi äro lika litet rädda för dig, som du för oss. Du har emellertid begått ett mycket stort fel med att snäsa en effendi, skymfa honom, så mycket mer som han står i paschans skugga, i giölgeda padischahnyn.
— I storherrens skugga, den Allah måtte välsigna!
— Men vilken menar du?
— Mig själv.
— Du? Du är ju en nemtsche, alltså en giaur, en otrogen …
— Jaså! Du skymfar fortfarande! avbröt jag honom.
— Du är en otrogen. Och om giaurs står i koranen: "O, I trogne, slut ingen vänskap med sådana, som inte tillhöra er religion. De upphöra inte med att förföra eder och önska endast edert fördärv!" — Hur kan således en otrogen stå i storherrens skugga, vilken är de troendes skydd?
— Jag känner dessa ord, som du nu citerat. De stå i koranens tredje sure, i Amrams sure. Men öppna dina ögon och böj dig i ödmjukhet neder för padischans bjuruldu. — Här är den.
Han fattade pergamentet, tryckte det till pannan, mot ögonen och bröstet samt bugade sig ända ned till jorden samt läste. Sedan gav han mig det åter.
— Varför har du inte genast sagt mig att du är en arkadar, en sultanens skyddsling! Då hade jag inte kallat dig giaur, ehuru du är en otrogen. — Var nu välkommen, effendi!
—Du hälsar mig välkommen och skymfar mig i samma andetag för min tro! Vi kristna känna hövlighetens lagar och gästfriheten bättre än ni. Vi kalla inte heller er för otrogna, ty vår Gud är densamme som eder Allah.
— Detta kan inte vara sant. Vi hava blott en Allah. Men ni ha tre gudar; en fader, en son och en ande.
— Vi hava likväl bara en gud; ty fader, son och ande äro ett. — Ni säga: "Allah il Allah! Gud är gud! — " Och vår gud säger: "Jag är en stark, ende gud." — Er koran säger i den andra suren: "Han är den levande, den evige; honom behärskar aldrig sömnen, aldrig slummern; Han är allt i himmel och på jord." — Vår heliga bibel säger: "Gud är av evighet till evighet, han har allt öppet och dolt för sina ögon; han har skapat världen, och himlen är hans händers verk."
— Är inte detta alldeles detsamma?
— Ja, er kitab — bibel — är god, men er tro är falsk.
— Du misstar dig. Er koran säger: "Rättfärdigheten består inte däri, att ni vända edra ansikten åt öster eller väster (under bönen), utan det rätta är att tro på gud, på den yngsta dagen, på änglarna, på skriften och profeterna och att med kärlek giva efter råd och lägenhet åt anförvanter, åt fader och moderlösa, åt de fattiga och pilgrimerna — ja, åt en och var, som beder därom, att fria fångar, förrätta sina böner, fasthålla vid sina löften, tåligt bära nöd och olyckor. Detta är rättfärdighet och sann gudsfruktan." — Vår heliga bok bjuder oss: "Du skall älska gud över allting och din nästa såsom dig själv." — Uppvisar således inte vår tro alldeles detsamma som det vilket bjudes av er lära?
— Ni ha först och främst bara afskrifvit er kitab efter koranen.
— Hur kan detta vara möjligt, då vår kitab är över två tusen är äldre än er koran?
— Du är en effendi och en effendi måste ju alltid finna grund och skäl även om han har orätt. — Varifrån kommer du?
— Från landet Gipt — turkiskt namn på Egypten — därbortifrån västern.
— Och vart skall du hän?
— Ditöver till Tor.
— Och sedan?
— Till Manastyr — klostret — på Dschebel Sinai — berget Sinai.
— Då måste du över vattnet.
— Ja. — Vart skall du hän?
— Också till Tor.
— Vill du medtaga mig?
— Om du betalar bra och sörjer för att vi inte bli förorenade av dig.
— Du kan vara lugn. Hur mycket begär du?
— För er alla fyra och kamelerna?
—Blott för mig och min tjänare Hadschi Halef. De båda andra skola återvända med sina kameler.
— Varmed vill du betala? Med pengar eller med något annat?
— Med pengar.
— Vill du ha mat ombord?
— Nej, endast vatten.
— Då får du betala tio misri för dig och åtta för denne Hadschi Halef.
Jag skrattade den rappe mannen rakt i ansiktet. Detta var äkta turkiskt att begära aderton misri, nära 100 kronor, för en så kort resa och litet vatten.
— Du seglar ju på en dag till bukten av Nayazat ungefär, där ju ditt fartyg åter går till ankars?
— Ja.
— Nästa middag äro vi i Tor ?
— Ja. — Varför frågar du det?
_ Emedan jag för den korta sträckan inte vill be— tala aderton misri.
— Då får du stanna kvar här och fara med en annan, som skall begära ännu mer.
— Jag tänker varken stanna kvar eller fara med någon annan. Jag reser med dig.
— Du betalar alltså den summa jag begärt?
— Hör på! Dessa båda män ha lånat mig sina djur och ledsagat oss till fots från El Kahira för fyra mariatheresiataler. Vid Hadsch blir varje pilgrim överfraktad för en sådan taler. Jag bjuder dig emellertid för mig och min tjänare tre sådana taler och detta är mer än nog.
— Så må du stanna kvar här. Min sambuk är intet fraktfartyg utan tillhör storherren. Jag har att insamla zehka — allmosor för välgörenheten — och kan inte mottaga passagerare.
— Men om du får aderton misri då kan du detta! Men hör på! Emedan din sambuk tillhör storherren, måste du taga mig med. — Här stå orden: 'Jheb imdad wermek sahihlik itschin meschghul, ejertsche akdschesiz — lämna all hjälp, vara i ansvar för säkerhet, till och med utan betalning.' — Har du förstått detta? — En privatman måste jag betala, men i detta fall inte en tjänsteman. — Men jag ger dig frivilligt dessa tre thaler. Går du inte in på detta, så måste du taga mig med för intet.
Han såg sig försatt i trångmål och började jämka på sina fordringar. Slutligen räckte han mig handen och sade:
— Nå, låt gå, då! Du är en giölgeda padischanyn, och jag skall ta dig med för tre thaler. Giv hit!
— Jag betalar dig när vi komma fram till Tor och jag lämnar fartyget.
— Effendi! Äro alla nessarah — kristna — lika snåla som du?
— Inte snåla, men försiktiga. — Tillåt att jag beger mig ombord. Jag ämnar inte sova i land utan på fartyget.
Jag betalade mina vägvisare, vilka, så snart de även erhållit bakschisch — drickspengar — bestego sina kameler och anträdde återtåget trots att det led mot slutet på dagen. — Halef och jag gingo ombord. Jag hade inte något tält. — Under resorna i öken har man att utstå lika mycken hetta om dagarna som köld om nätterna. — Den som är fattig och inte har något tält smyger sig under natten intill sin häst eller kamel för att under vilan värma sig av denne. Men jag hade inte längre något djur, och då nätterna här vid vattnet voro kallare än uppe i landet, så föredrog jag att söka skydd bakom avbalkningen i fartygets akter.
— Sihdi, sade Halef. Gjorde jag inte rätt i att visa den där wergi-baschi piskan?
— Jag vill inte klandra dig.
— Men varför talar du jämt om, att du är en otrogen?
— Därför att jag inte är rädd att säga sanningen.
— Visserligen inte. Men du är ju på väg, att bli en rättrogen. Vi äro nu på det vatten som frankerna kalla Bar-el-åt höger Mekka, profetens städer. — Jag skall besöka dem båda, och vad skall du göra?
Han uttalade öppet den fråga, som jag gjort mig sedan flere dagar. Varje kristen, som vågar besöka Medina eller Mekka är i dödsfara. — Men var det verkligen så farligt? — Behöver man upplysa om, att man är en kristen? — Är det dessutom inte skillnad under en lugn tid, när inte pilgrimernas stora karavaner rörde upp fanatismen därstädes? —
Jag hade ofta läst att ingen otrogen fick beträda en moskés inre, men hade själv ofta varit inne i sådana. — Kunde det inte gå för sig på samma sätt i de båda heliga städerna? — Jag hade funnit Orienten i många avseenden helt annorlunda och mycket nyktrare än man vanligen lärt sig betrakta den, och kunde alls inte få för mig att ett kort, kanske timlångt besök i Mekka kunde vara så farligt för mig. — Turken hade tagit mig för en beduin och det fanns sannolikheter för att även andra skulle hysa samma mening. — Och likväl kunde jag inte komma till något beslut. Därför svarade jag också Halef:
— Detta vet jag ännu inte.
— Du kan gärna gå med mig till Mekka, sihdi, sade Halef, och dessförinnan i Dschidda antaga den rätta tron.
— Nej, tack så mycket! Därav blir jämt intet.
Ett rop från land avbröt vårt samtal. Turken hade kallat sitt folk till aftonbön.
— Effendi! sade Halef. Solen går nu ned bakom jorden. Tillåter du att jag beder?
Han föll på knä och bad. Hans röst blandades med turkarnas unisona stämmor. Men knappt hade dessa tystnat förrän en annan röst gjorde sig märkbar. Denna genomträngde mörkret, som inhöljde sjöns norra sida.
"Hos Allah ha vi vår fulla förnöjelse, och härlig är han, vår beskyddare! — Det fins ingen makt och intet välde utom hos gud, den höge, den store! O, vår Herre, ïa Allah, o, gärna förlåtande, o, allgode, ïa Allah, Allah hu!"
Dessa ord framsades med en djup basröst, men för varje gång som namnet Allah nämndes togs detta en kvint högre. — Jag kände dessa ord och denna röst. — Så pläga de tjutande dervischerna bedja. —
Turkarne hade rest sig och tittade åt det håll, varifrån rösten förnams. — Först kom en liten, knappt sex fot lång och fyra fot bred flotte, och på denna knäböjde en man som paddlade sig fram med en åra och bad i takt med paddlandet. Han hade en vit turban och under denna en röd tarbusch. Vit var hela hans övriga klädning.
Detta var tecknet att han hörde till fakirsekten Kaderijeh, som mest består av fiskare och skeppare och som stiftats av Abdelkader el Gilani.
När han fick syn på sambuken hejdade han sig ett ögonblick, men ropade därpå:
— La ilaha illa lah!
— Illa lah! svarade de andra i korus.
Han höll upp mot fartyget, angjorde sin flotte och steg ombord. Halef och jag befunno oss inte ensamma på tullbåten, ty kyrekdschin — styrmannen — hade följt oss och till denne vände sig dervischen.
— Gud bevare dig, sade han.
— Mig och dig, kom svaret.
— Hur mår du?
— Bra, liksom jag hoppas att du mår.
— Vilken tillhör denna sambuk?
— Hans herrlighet storherren, Allahs skyddsling.
— Och vilken är kapten?
— Wergi-baschi Muhrad Ibrahim.
— Vad har ni för last?