Part 9

Hugo dröjde. Bottenvåningens dammiga rutor tittade sömnigt på honom, som otvättade och smutsiga ögon, öfver hvilka okammadt och testigt hår hängde. Fönstren, spräckta här och där, hade inga gardiner, man såg rakt in, rummen voro tomma, med trasiga tapeter, som stycktals hängde i trasor, fulla af fuktfläckar. Mossa och strån viftade för vinden kring fönsterkarmarna.

Då blicken nådde öfre våningen, såg han bakom fönsterglaset öfver porten Ysaïls vackra ansikte. De stora, glänsande ögonen, inramade i tunga svarta flätor, i hvilka glaspärlor virats, sågo under fällda lock leende ned på honom. Bakom de lätt öppna mörka läpparna skymtade de små skarpa tändernas rad, hvit som hos ett rofdjur.

Utan vidare betänkligheter öppnade Nordling porthalfvan och gick in. Den slog tungt igen efter honom, så huset skakade och rostiga riglar skrällde. Gångens dörrar halföppnades af luftdraget och visade de nakna rummen med upprifna golf, bristande takläggning och kalkfylld atmosfär. Trappan knarrade under hans steg, men där uppe stod Ysaïl i öfverbelysning och sträckte sina ljusomflutna nakna och runda bronsarmar mot honom.

-- Du komma. Så snäll. Och du hafva vacker present åt Ysaïl -- inte sant?

Hon lät Hugo kyssa sig. Med slutna ögon besvarade hon äfven hans kyssar, men till sist bet hon till i en fågelhackskyss, vred sig lös ur hans armar och ilade in.

-- Hu, kallt. Kom in och du få något godt.

Hugo gick in och stängde dörren. Det stora rummet visade en ruskig bild i det grå morgonljuset. Gungstolarna voro dammiga och med flottiga eller tobaksbruna fingermärken på ekytans polering. Golfvet var svart af smuts och bordets duk var tidningspapper, på hvilket stora oljefläckar från den slarfvigt fyllda lampan med spräckt kupa kartritat sjöar. I fönstren lågo döda flugor, det såg ut som högar med korinter. -- Men från fonddörrens springa lyste mellan dubbelskifvorna liksom förra gången rummet innanför i purpur och guld.

Och nu gick zigenerskan fram till dörren, sköt med ena handen upp dörrhalfvan och bjöd honom med en graciös armrörelse att stiga in.

Nordling tog några steg fram.

Där inne var ett helt litet rum utan fönster. Tak och väggar voro behängda med draperier i orientaliska mönster, vid de fyra hörnen hade de sneddats så att rummet på sätt och vis blef åttkantigt som det låga rökbord, hvilket stod i dess midt. Golfvet hade flera mattor, den ena ofvanpå den andra, smyrna och orientaliska, om äkta eller imiterade var omöjligt att afgöra. En låg divan löpte rundt åttkanten, på draperierna hängde cittror, elfenbensinlagda gitarrer och dolkar, kroksablar och halsband af mynt, falska stenar och stora glaspärlor. Från taket hängde på metallkedjor en stor skålformad lampa, eller rättare kupa, genombruten af galler och smidesverk samt besatt med stora, facettslipade olika färgade glasbitar. Skenet från denna lampa öfver de öfvervägande röda gardinerna och divanens gula öfverkast gaf det purpur- och guldskimmer åt rummet, som förut väckt Hugos nyfikenhet. Några stora skålar af hamrad, gul metall stodo på bordet. De voro fyllda med konfekt och cigarretter.

Ysaïl sköt till dörren och drog därefter för draperiet. Därpå sjönk hon ned på divanen och tecknade åt Hugo att sätta sig på andra sidan bordet. Han ville i stället komma närmare henne, men hon drog samman de fina svarta bågbrynen.

-- Nej, måste lyda, annars inte få vara hos Ysaïl. Säg att Ysaïl bor vackert?

Hugo satte sig.

-- Javisst bor du vackert. Jag har aldrig sett något så vackert. Jag har sökt efter dig, men ej hittat. Hvarför slutade du på Trocadero?

-- Trött. Vi tala om annat, inte fråga om Ysaïl. Vill du ha kaffe eller dricka sorbet?

-- Sorbet? Nej tack, får jag kaffe.

-- Ja, rök cigarretter. Var snäll. Ysaïl snart komma.

Hon reste sig och Hugo såg att hennes bara små bruna fötter voro stuckna i ett par miniatyrtofflor af rödt läder med små guldfransarbeten kring kanterna. Den korta kjolen, som slutade strax nedom knäna, var paljetterad, men många af paljetterna voro borta och endast guldtrådarna lyste kvar. Lifvet liknade en öppen och rundskuren jacka af svart sammet och under slingrade en röd gördel kring den smidiga midjan. Håret hängde i fyra tjocka flätor och den enda prydnaden var banden af glaspärlor. Då hon försvann i ytterrummets dagsljus, syntes det att dräkten var sliten och dammig som en gammal kostym ur en teatergarderob.

Men det lilla gömda fågelboet i rucklet nära västerns prärie var i stället så mycket mer bedårande. Färgprakten stördes ej af någon obarmhärtig höstdager, det dämpade ljuset från takets skimrande lampa förgyllde i stället mattor och väggprydnader. Nordling tände en cigarrett, och den doftade som någon österländsk och mystisk parfym, och dess smala, ringlande spiral steg ljusblå rätt upp mot takdraperiet likt offerröken från silfverskålarna i en moské under halfmånens tecken eller från ormkopparna på altaret i en lianomslingrad Rhaddapagod.

Ysaïl kom tillbaka med två små blå porslinsaskar och två smala bägare i tulaarbete. Därpå lagade hon kaffet på arabiskt sätt, tände ett litet spritkök och serverade slutligen den tjocka, sumpiga drycken i de små bägarna. Men den heta och svarta vätskan var stark och god, Hugo hade aldrig smakat så godt kaffe. Han hade gärna sett att den åtföljts af bröd, ty hans mage började svida af hunger, men han ville ej erkänna det. Och efter en liten stund gick hungerkänslan, döfvad af det starka kaffet, öfver. Vid en cigarrett kände han sig helt mätt. Ysaïl låg på rygg på mattan och lutade hufvudet mot divankanten. Hon rökte långsamt, ögonen som vanligt nästan slutna, så att de svarta fransarna bildade ett fylligt tuschstreck, flätorna ringlande som svarta ormar på ömse sidor den obetäckta halsens runda båge.

Nordling kände en lättjefull domning smyga öfver sig. Han betraktade genom röken Ysaïl och skulle gärna velat ha henne bredvid sig, men han kom sig ej för att säga något. Ej heller ville han flytta sig, han tyckte han kunde ligga på detta sätt i all evighet och endast betrakta zigenerskans gåtfulla ansikte, belyst af rummets trollampel. Han var nära att sluta ögonen, cigarrettstumpen hade rullat från hans fingrar och hans hufvud sjönk djupare bakåt, då han hörde Ysaïls beslöjade stämma:

-- Hvarför har ej gosse vacker present? Hvarför du ej göra något? Inte lyckas bra nu?

-- Ysaïl, sade Nordling, plötsligt vaken, hvad tror du jag gör?

Hon skrattade sitt låga, porlande skratt:

-- Ysaïl nog veta, nog förstå. Ysaïl ej dum.

-- Hör på: jag gör ingenting. Jag har intet arbete nu, men jag får snart. Och då blir jag en stor man, en fin man -- förstår du mig? -- och förtjänar mycket pängar. Då skall jag hyra en vacker våning nere vid sjön på östra sidan och du skall komma och hälsa på mig. Jag skall köpa dig en vacker ring med en riktig diamant i och du skall få en ny dräkt från en fransk skräddare och en stor hatt och du skall gå med mig på teatern. Och vi skola ofta äta ute på franska restauranger och på Bismarck och hos Henricis och på Tonsetti. Vi --

Hon afbröt:

-- Hvad arbete? Hvad arbete du mena?

-- Jag vet ej om du förstår -- jag är ingenjör -- jag tänker emellertid på en uppfinning, som skall göra mig rik, det är med maskiner, ja, du kan ej begripa det, det hjälper ej att jag förklarar ...

-- Hvad uppfinning?

-- Ack, det är en maskin som skall lasta säd. Förstår du? -- majs och korn och råg och hvete, som kommer i stora båtar och se'n tas upp och lägges i stora magasin, i de stora elevatorerna, du vet, som stå nere vid floden.

Hon nickade ifrigt, men hennes ansikte hade fått ett mörkt och missnöjdt uttryck. Hon satte sig upp och fäste ögonen fullt på honom.

-- Säg, sade hon långsamt, när får du den uppfinning -- när får du alla de pängar, de många pängar för uppfinning din?

-- Å, det kan ske snart, vänta litet, nästa gång jag kommer hit, skall jag ha plats. Och jag skall säkert, säkert, ha allt med till dig som jag då förtjänat ...

Han menade hvad han sade. I sitt hjärta kände han sig rörd vid tanken på hur denna främmande halfvilda flicka tagit sig an en okänd gatans nattfågel. Det skulle han aldrig glömma, och hans första veckopänning skulle gå till en liten minnessak, om än aldrig så ringa, åt Ysaïl.

Men zigenerskans ansikte var en gåta. Mer än någonsin liknade det en mask, en skön mask, gjuten i brons. De svarta ögonbrynens bågar hade något hotfullt i sina mot näsroten dragna hvälfningar, de tunga, så att säga stelnade locken läto ögats emalj simma röd under de djupt fällda gardinerna och mungipornas vinklingar syntes hånande; den låga pannan, öfver hvilken det blåsvarta hårets ormflätor delades för att sedan snudda vid ögonbrynen och fullständigt täcka öronen, tycktes dölja dunkla Cleopatratankar. Munnens sammanpressade streck var blårödt, obevekligt och grymt.

-- Hör, sade hon, jag ej förstå så mycket, men -- men jag förut trodde du vara en gosse som våra. Du säga så, då vi första gången träffas. Hvarför? -- Nå, Ysaïl icke veta, ah, Ysaïl tycka om dig ändå. Lofvar du komma snart igen med vacker present och många pängar, så skall Ysaïl alltid tycka om, alltid älska dig?

Hennes ansikte växlade, det var nu fullt af ljuf rörelse, ögonen trånade, munnen lofvade, rösten flöt honungslen och de runda armarna lindades lidelsefullt kring divanens sjalar. Hon snodde de gula styckena till kuddar och tryckte dem därefter till barmen, naggande med sina spetsiga och hvita tänder i deras franskanter, under det de bärnstensskiftande ögonen sågo upp på Hugo genom hårets glesa ridå.

Han famlade efter hennes kropp, men hon kröp undan, reste sig i ett språng och stod rak vid ingångens draperier med fingret på munnen.

-- Tyst, vänta -- rök cigarrett -- Ysaïl komma strax tillbaka.

Hon var ute, innan Hugo hunnit komma fullt upp och han hörde blott prasslet af gardinerna och därefter hur dörrhalfvorna skötos till och, tyckte han, en nyckel vreds om. Då han kände på dörren bakom purpurtyget, fann han också att den var stängd och han var för tillfället fånge, inlåst i Ysaïls åttkantsrum.

Men den smula oro, han genast kände, försvann snart vid tanken på hur vacker Ysaïl nyss varit. Han lade sig raklång på zigenerskans plats på divanen, hvilken bibehållit värmen af hennes nacke och den sällsamma doften af hennes hår, och tände en cigarrett.

På nytt höll en domning på att smyga fjättrar öfver hans sinnen, när hviskande röster nådde hans öra. Så svag var förnimmelsen, att han först trodde sig drömma, men då höjdes en manlig stämma, som han tyckte sig igenkänna, och Nordling satte sig upp. Han lyssnade skarpt. -- Riktigt, tre, om ej fyra röster blandades till ett lågt och ifrigt samtal alldeles i hans närhet. Och en af stämmorna bar tonljuden af Ysaïls musikaliska röst. Han hörde tydligt de gurglande vokalerna, som liknade källporl, och de hväsande konsonanterna hvilka ljödo som säfsus och vindsmek.

Men de talande befunno sig ej i ytterrummet. Ljuden kommo från motsatt håll -- det måste finnas ett rum innanför purpurkammaren.

Försiktigt reste sig Nordling. Han trefvade med handen på bortre väggens draperier. Det första var en röd matta med smala, blå och gröna inslag i form af trianglar och ovaler, men under hängde en tunn hvit silkessjal med breda, ljusgula bårder. Den löpte på ringar, hvilka måste vara tygöfverklädda, ty de rasslade ej. Han fann en snodd och då han försiktigt drog i den, gick gardinen ljudlöst åt sidan, blottande en liten svart dörr. Och nu hördes rösterna tydligt. Hugo närmade örat.

Han kunde ej uppfatta ett enda ord. De talade på ett främmande språk. Af allt att döma blefvo de plötsligt ense, ty de tycktes alla eftersäga samma ord och därefter skiljas. Ordet lät som ett upprepande af stafvelserna zi-ska.

Hugo fick brådt draga för gardinen och ordna mattan. Sedan lade han sig ned på divanen och fortsatte röka. Upptäckten af ännu en innersta dörr förbryllade honom visserligen, men hvad hade han väl att frukta? Detta folk, som han ju ej visste hvad det kom från, vare sig de nu vore zigenare eller något annat, hade naturligtvis sina egna, främmande sedvänjor. Och han var ju tydligen alldeles för fattig och obetydlig, ännu åtminstone, för att kunna, om han ville tänka sig det värsta, vara utsedd till ett plundringsoffer? Han skulle emellertid gå Ysaïl inpå lifvet med ett par frågor.

Låset knäppte. I nästa sekund var flickan inne. Hon satte sig lugnt på sin förra plats, alldeles ofvan Hugos hufvud och tog ett par sockrade dadlar ur skålen. Nordling sträckte handen efter sötsakerna och fick fatt i en liten oval tingest, som såg ut som en rosenröd mandel. Han smakade den, den var äckligt söt och kvalmigt parfymerad, så att han måste gömma den i sin näsduk. Därpå satt han upp.

-- Säg, Ysaïl, sade han oförberedt, hvar äro de där andra flickorna, Consuelo och hvad de hette, som skulle bo härinne -- kanske de bo bakom den där lilla svarta dörren under röda mattan?

Han pekade mot fonden.

Zigenerskan visade ingen förvåning. Hon skrattade och nickade muntert.

-- Hvarför du fråga efter andra flickor, när du har Ysaïl? sade hon endast.

Hugo vidblef:

-- Men den där dörren?

Hon ryckte på axlarna och drog missnöjdt ned mungiporna.

-- Det också är Ysaïls rum. Jag sofva där inne, men du aldrig få komma dit, när du alltid fråga efter andra ...

Hon kastade upp benen på divanen, tände en cigarrett och tillade:

-- Det ej finnas några andra flickor -- bara Ysaïl. Jag endast säga så för att narra dig.

-- Och hvarifrån kommer du -- är du zigenerska -- hvilka äro de andra -- hvem är han som hämtade mig -- hvad vilja ni mig? Berätta, Ysaïl!

-- O, så många frågor! Jag tycka om dig, du vara stark och ljus gosse från Ryssland och Ysaïl tycka om dig -- är det ej nog? Hvarför fråga så mycket, hvarför alltid vilja veta? Ah, man skall aldrig fråga -- folk alltid ha bättre, då de ej veta allt! Om jag få vackert halsband, Ysaïl ej dum och fråga: hvarifrån komma vackert halsband -- hvem gjorde vackert halsband -- berätta om vackert halsband! Ysaïl tiga och taga emot gåfvan och vara mycket glad och mycket, mycket tacksam. Man skall icke fråga, icke veta ...

Hon talade med en obeskrifligt lustig och intagande min, spärrande upp sina stora och vackra ögon vid vissa vändningar och grimaserande med munnen, som gjorde de smala läpparna piruetter. Nordling betraktade henne förtjust. Hon fortsatte:

-- Du vara lik en stor gosse i Ryssland.

-- Såå -- har du då varit där -- kommer du från Ryssland?

-- Ah, dessa dumma frågor! Ysaïl icke veta. Skall jag sjunga och spela för dig?

Hur gärna Hugo än annars skulle hafva velat höra den underliga flickan, trodde han sig likväl denna gång för nära gåtans lösning, om han fortsatte fordra svar på sina frågor. Han vidtog därför:

-- Nej, nej, inte nu, sedan. Om du berättar om dig något, så lofvar jag att ej komma hit förr än jag har mycket saker med åt dig och har mycket pängar också ...

Ysaïl skrattade. Det var det låga skrattet med underklangen af bitterhet i. Och hennes ögon hade en nyans af förakt i blicken. Hon lät hufvudet falla bakåt och korsade de små fötterna, hvarvid de röda tofflorna föllo af. Hon tände en ny cigarrett och sade mellan rökpustarna:

-- Så, jag vill berätta då och hvad jag berätta skall heta: Ysaïl icke veta.

Hon vred sig mot honom på sidan, drog upp fötterna under paljettkjolen och stödd på armbågen, med handen djupt in under de svarta flätorna, talade hon, blicken skådande långt i fjärran:

-- Stort torg vid vacker hamn med blått, blått, blått vatten. Många skepp med gula segel, med röda segel, med blåa segel, med röda och blåa och gula segel. Och på torget hvita tält öfver långa bord, där alla köpa och sälja. Många vackra saker, o, så vackra! Skålar och mattor och krukor och halsband och vapen och flickor. Ja, flickor. Unga, vackra, nakna flickor. Och Ysaïl litet barn då. Någon köpa Ysaïl ...

Men hvad han heta, och hvad staden heta och hvad stadens land heta -- Ysaïl icke veta.

Ysaïl fara på häst, Ysaïl fara på skepp, Ysaïl bo i stort vackert hus, alldeles hvitt, med många höga, smala hvita torn. En vacker kanal flyta förbi och spegla alla hvita, höga tornen. Ysaïl leka i trädgårdar, som växa på taken och se många vackra flickor dansa. En gammal man röka vattenpipa, när månen gått upp och kanalen är svart, under det vackra, hvita huset. Många tjänare slå i sorbet och vifta stora blad och några spela och sjunga sagor.

Där Ysaïl växa upp och heta Ysaïl, kallas Ysaïl, men hvarifrån Ysaïl först komma, hvad Ysaïl först heta -- Ysaïl icke veta.

Och sedan -- ack, Ysaïl kan ej säga. Hon vandra i skog, hon vandra öfver stepp, öfver berg. Ysaïl dansa på torg i stora städer, hon dansa i skog vid eld, som brinner i natten. Ysaïl träffa vacker gosse med långa, gula lockar, Ysaïl hålla mycket af honom och han dansa med Ysaïl. Men vacker, ljus gosse gå en natt från Ysaïl och Ysaïl är ensam med fattiga män, som vandra i skog, öfver stepp, öfver berg. Sedan Ysaïl fara på största skepp långt bort -- fara hit. Och möta dig. Ysaïl tänka på första gosse och hålla mycket af dig ... Ysaïl dansa på Trocadero, blifva trött, ligga ensam här och röka cigarrett.

Ysaïl ofta längta. Men hvad Ysaïl längta efter -- Ysaïl icke veta.

Du säga att du en dag gifva Ysaïl vacker present. Ysaïl skall blifva mycket glad. Du kanske sedan blifva stor man, rik man och du snart glömma Ysaïl. Hon skall fara på skepp, fara på vagn, fara till många länder. Och hon skall dansa och sjunga och träffa många vackra gossar och få många vackra presenter. Men en gång skall hon fara till ett stort lands största stad och alltid stanna där.

Men när det blifva och hvad den stadens land heta, dit Ysaïl en gång gå -- Ysaïl icke veta.

Hon tystnade och vände sig om på ryggen, slutande ögonen. Nordling hade betagen lyssnat. Han tyckte sig aldrig ha hört något så naivt vackert och alla hans misstankar flyktade. Minnet af hennes sång i Wosslicks källare dök upp och han frågade, i det han reste sig och gick öfver till zigenerskans plats:

-- Säg, Ysaïl, är det detta du säger då du sjunger till den lilla gitarren?

Ysaïl slog upp ögonen och hviskade med dunkel och drucken blick:

-- Ja, jag sjunga det på mitt språk.

-- Och ditt språk -- hvad är ditt språk?

Han knäföll vid divanen och tog fatt i de tunga flätorna.

Men hon log endast och skakade på hufvudet.

-- Ysaïl icke veta, sade hon.

Därpå sträckte hon vällustigt sin ormkropp, sköt armarna under nacken och slöt ögonen fast.

* * * * *

En timme därefter gick Hugo Nordling sin väg. I ytterrummet stod hans vägvisare, mannen med mynten i jackan.

Han log hemskt. Hugo hade ej förr sett detta leende, det liknade ett rofdjurs grin, en vargs, en gams grin.

-- Kom, sade han, jag visa dig till kabeltåg. Jag veta, att du ej just nu hafva pängar. Du taga detta. Du sedan hjälpa oss.

Och han räckte den förvånade svensken en tiodollarssedel, hopvikt, skrynklig, tummad och till ytterlighet smutsig.

Nöden har ingen lag och Hugo stoppade på sig sedeln. Han kom sig ej för att tacka utan mumlade endast:

-- Vänta, vänta -- du skall få tillbaka allt -- allt.

Utanför huset var gråkall höst. Långt bort öfver kvarterets ruckel reste sig i dimman affärsstadens skyskraparhus, som jättelika och oformliga fästningstorn, sammanbundna med väldiga vallar. Kyrkspirornas spetsar doldes i de låga molnen och allt efter som de båda männen gingo, tätnade dimman. Den lurade tjockare i hvarje grändmynning och när de nådde en hufvudgata, i hvars midt löpte kabelns dubbla trerännsspår, hade lyktor tändts.

-- Du snart komma, var det sista Hugo hörde ur ett rödaktigt töcken, när han svingade sig upp på en skakande platform.

Han tyckte sig åka i ett sagoland och i hans hjärna tumlade två tankar: Ysaïl, pängar -- pängar, Ysaïl.

Men också något annat rördes under hvirfveltankarna. Hvad det var, kunde Hugo ej klargöra för sig. Ibland tycktes det taga fast form och blifva som dämpade hviskningar till en sorts entonig melodi i takt med vagnens monotona dunkande öfver skenskarfvarna. Men därpå upplöstes det likt cigarrettröken under smideslampan i Ysaïls rum, och då kändes det som något oroande och hotande, något som väntade likt det dolda och okända bakom en hemlighetsfull, stängd och svart dörr.

Kabeltåget rullade framåt i dimman på sin färd genom de milslånga gatorna.

VI.

X. Arbete.

Hugo slet med skälfvande fingrar upp det lilla hvita, enkla och aflånga kuvertet, hvars firmastämpel i vänsterhörnet på en gång blygsamt och medvetet i små typer bar blott två namn: Frazer & Chalmer. Högerhörnets kaminröda tvåcentsfrimärke med Washingtons bild var afstämpladt Chicago, mottagningsdagens morgon. Den maskinskrifna adressen var nära på korrekt, endast slutbokstafven, g, saknades i namnet Nordling.

Memorandalappen var till halfva sin storlek öfversållad med medaljer kring en vy af firmans väldiga fabriker. I rödt tryck annonserades dessutom verkets sista artikel, en nyuppfunnen kopplingsskruf, och den var afbildad i pregnanttryck på guldgrund. Slutligen följde i en lång spalt namnen på samtliga officianter inom det stora kompaniet.

Själfva brefvet var maskinskrifvet och lydde:

Mr H. Nordlin, City.

Please call at once at our offices as above in regard to matter, previously mentioned. Ask for mr Hall.

Yours truly Frazer & Chalmer, pr. K.

Gång efter annan genomläste svensken den korta skrifvelsen, som innehöll för honom nyckeln till framtiden. Han slukade orden, han präntade i sig hvarje stafvelse, hvart skiljetecken, papperets format, tryck, egendomligheter, vattenstämpeln, till och med det lätta sudd som kvarlämnats öfver skrifmaskinens djupblå bläck efter kopieringen. Han lärde sig namnen på listan öfver de presiderande styrelsemedlemmarna i bolaget, hans hjärna fotograferade i minnet för evig tid den betydelsefulla lappens hela utseende in i minsta detalj, kuvertet, frimärket, de taggade kanterna efter konvolutets febrila uppfläkning. Och med ett leende, som tycktes stelna till en mask öfver hela ansiktet, satt Hugo Nordling på en köksstol nere hos fru Ostroem länge stramt stirrande och höll det öppnade brefvet rakt utsträckt framför sig, oviss om han borde gråta eller skratta.

Så hade då till sist lyckan skiftat och tillfället kommit. Hans fantasi ville skena i väg i det oändliga i takt med hans klappande hjärta, och han tyckte sig höra rullande guldmynts rassel mellan hvinet från jättefabrikers remmade svänghjul. Men lika hastigt efterträddes lyckoglädjen af en strupsammansnörande ångest, och han sade till sig själf att det hela var endast en chimär, den vacklande grunden för en korthusbyggnad. Han skulle ej kunna gå dit förr än i morgon, då han först nu på kvällen fått brefvet, och då skulle det kanske vara för sent! Eller ock ville de blott fråga om något -- det sades ju ej ett ord om arbete i det afmätta meddelandet. Men -- matter, previously mentioned, det kunde dock endast betyda en sak: den förut afhandlade frågan, det vill säga arbete! Och på nytt klang och jublade det inom panna och pulsar.

Slutligen steg han upp. Den känsla af yrsel, som bemäktigat sig honom, fanns ännu kvar och i ett lätt rus af väntande framgångar sprang han uppför trapporna. Presidentvalet var för länge sedan undanstökadt, republikanerna hade ånyo vunnit, den förre presidenten var återvald och alla spådde landet en lysande affärsframtid. -- Helt säkert, mumlade Hugo, skall detta blifva till något, helvetet är öfver för denna gång och nu gäller det att skapa det jordiska himmelriket, hvilket nog i alla fall har silfver- och sedelväggar!

Han mötte den förnämsta hyresgästen, amerikanaren mr Harden, som kom ut från badrummet i tredje våningen. De stötte nästan ihop och Hugo tog ett steg baklänges, i det han på sin ledigaste engelska lät följande mening rinna som vatten öfver läpparna.

-- Excuse me -- är i brådska -- glad nyhet. Har just fått en ytterst förmånlig plats ...

Amerikanen sken upp.

-- Såå. Glad att höra det. Hvilken bransch?

-- Ingenjör.