Part 11

Dryckens kvalm försvann, den var i stället isande och förklarande, och nu såg han att Ysaïls kammare inom den innersta dörren ej var liten utan ett stort långt galleri. Taket, som var hvälfdt som en dôm och hade utskärningar likt moriska arabesker, var öfversålladt af ljusblå stjärnor, femuddade, i en oändlig rad, och kanterna voro rubinröda som vin eller blod. Från dessa stjärnor kom också ljuset och det var ej längre hafsgrönt utan blått, som himlens eter. Och kring väggarna stodo smala pelare, lindade med band, likt barberarnas skyltpålar, och de vredo sig omkring sig själfva så att spiralerna löpte uppåt, mot stjärntaket. Men mellan pelarna föllo i motsatt riktning, det vill säga mot golfvet, vackert färgade vattenströmmar, som flöto ut öfver det marmorrutade golfvet, hvars sneda, svarta, röda och hvita kvadrater tycktes hoppa i hvarandra. Längst bort böljade tjocka sidendraperier likt solbelysta kvällsmoln i storm. -- Men Ysaïl var försvunnen.

Det gjorde dock ingenting. Det var så vackert och underbart att ligga där och se på detta kaos af krypande, svängande, hvirflande och bugande ränder, strömmar, växlande takfält och stjärnytor. Ibland blefvo de till trianglar, som kröpo in i hvarandra, ibland till roterande cirklar, ibland till en enda massa af fallande facetter i prismats färger, likt glasbitarna i en leksakskikare. Och slutligen föreföll det Hugo som sväfvade han själf, och han tyckte sig se O'Neills ansikte, men ej dödt, utan lefvande, och mister Ostroems ansikte och den grinande zigenarens korplugg. Han såg en flod af ansikten, ett haf af ansikten, de passerade förbi som arbetaretåget på Clark street. Och alltsammans, ansikten, stjärnor, moln, pelare, Ysaïls kammare, hennes egen vaga drömbild, det blåa ljuset och den röda gördeln, stadens mörka gränder, af hvilka han oförmodadt såg en perspektivisk rad, allt, färger, lif och rörelse, slocknade i ett nu och det blef ogenomtränglig natt. -- Han kände en stelnande förnimmelse som frystes hans kropp till is.

* * * * *

En hvit vårdag vaknade ingenjör Hugo Nordling fullständigt och klart till medvetande. Det var i en säng på allmän sal i Alexian Brothers Hospital.

Och så småningom berättade man honom att en gråkall vintermorgon hade ett par privata polismän från Pinkertons, som händelsevis snokade igenom stadens värsta utkant, funnit en så godt som naken man på prärien. De hade trott honom död af ett krossår i nacken, men han hade lefvat upp, tack vare en konstitution, som måste blifvit förberedande grundlagd af generationer bönder i ett härdande nordiskt klimat.

Där Hugo låg i den stora salen under en anslagstafla, liknade han med sin kloroformluktande hufvudbindel en sårad soldat. Bullard sade det åt honom, då han besökte honom och meddelade att firman hade plats öppen för honom, om han raskade på med att krya till sig.

Nordling tänkte på liknelsen och tyckte att den ej var så oäfven. Han hade stupat på okändt fält, men först efter en strid, som redligen varat i många och långa månader.

Då han en ljum eftermiddag gick ifrån lasarettet, kände han att han nu först riktigt vaknade till en ny värld med nytt lif och endast vakna intressen. Det fanns ej längre sagor och drömmar, och skulle någonsin fantasien tagas i anspråk af hans ritarhjärna, så skulle den dock vara af så pass substantiell natur, att den kunde omsättas i klingande valuta.

Detta meddelade han sin vän Bullard följande dag, då de båda stodo lutade öfver vinkelborden uppe i det ljusa ateljérummet. Och Bullard tyckte det var förståndigt sagdt och båda lyssnade lika förnöjda -- halft andäktigt, halft lockade att takthvissla -- till maskinernas buller nere ifrån gården, hvilket kom rutorna att sakta dallra som då tonerna vibrerande genomströmma en kyrkas orgelpipor.

* * * * *

Den inledda polisundersökningen angående ett mordiskt öfverfall efter narkotisk bedöfning, samt rån, med mera, på en ung ingenjör, gaf intet resultat. Detta beroende på de sväfvande uppgifter, den unge mannen kunde meddela. Icke ens huset, enligt hans påstående beläget i något af de ökända, ruskiga kvarteren på andra sidan af nordvästra flodarmen, var han i stånd att utpeka. Hvad beträffar de zigenare, han sökte gifva en beskrifning af, så voro de likaledes omöjliga att uppspåra.

XII. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Långt efteråt, då Hugo lämnat såväl Frazer & Chalmer, som den stora staden, många år efteråt, då han gjort och länge sedan sålt sin uppfinning och var gift och hade barn och hette Hugo Northing (H. Northing Esq. of the firm Northing, Bullard & Bullard, Iron and Steel Works, Pittsburg, Penn.) -- tänkte han ibland på Ysaïl.

Han mindes också den hårda perioden, då han saknade lya och kula och icke visste hvar han skulle luta sitt hufvud, och fastän han undvek att tänka för mycket tillbaka, sammanväfdes alltid, när det dock skedde, denna tid på ett underbart sätt med Ysaïl.

Det kunde hända, att när fru Northing -- _née_ Bullard -- någon sommar låg i London eller vid Rivieran, herr Northing efter ett herrsamkväm gick ut och satte sig på sin hustrappa och i den tropiska sommarnatten tänkte öfver sitt lifs öden.

Så underligt kunde då hans tankar gå, att han oförmärkt suckade djupt. Där han satt ensam och tyst framför sitt präktiga parkavenyhus af huggen brunsten, skulle man ha svårt att förstå, hvarför han suckade. Det är ej heller troligt, att han ens själf riktigt fattade det. Möjligen trodde han det bero på att han med hvarje år blef tvungen att arbeta allt trägnare -- det var nu en gång så, att det arbetet grep sin man allt fastare -- och att järnmarknadens spännande timmar på aktiebörsen tillsammans med spekulationerna vid ritbrädet tärde en del på hans nerver. Men hur som helst, i nattens stilla timmar tänkte han på hvad han gärna ville kalla kamptiden.

Då kunde han med nästan ett litet leende erinra sig den stora stadens långa gator. Den stora staden, som lefde på människors blod, svett och hjärnmassa, som slukade millioner offer och som tog till fånga dem, som strömmade dit, fängslade dem inom sina granitmurar för alltid, kramade dem, trampade på dem, dödade dem -- som födde vansinniga hopp hos tusen och lät ett par för dryg betalning nå tinnarna, när deras hår redan tunnats af och blicken och hjärtat blifvit okänsliga. Men som trots allt, dock var den stora staden, där nuets underverk föddes och lefde.

Han log trött, då han mindes de långa nätterna, de vilda feberdrömmarna, de förtviflade tankarna, nattens skuggor, gatans människor, grändens faror och hungerns fasor. Hans öga skådade fjärran bakåt, inåt, nedåt, när han kom ihåg de skälfvande figurer, som, i evig kretsgång kring det tunga lifshjulet, befolkat hans värld den tiden. Han letade efter deras namn och anletsdrag och hans visste ej alltid om han gissade rätt, där han satt på sin stentrappa ensam i natten, ty han hade för länge sedan bannlyst dessa skuggor ur sitt minne.

Också ännu längre tillbaka vandrade hans tankar, och de kretsade för någon kort halftimme kring det lilla stackars landet uppe i norr, från hvilket han för alltid vandrat bort. Men där hade han ännu mindre beröringspunkter, det var som efter en organisk operation -- en bortskuren lem, hvilken ersatts af en mycket starkare, om ock konstgjord. Nej, det lönade ej mycket, att grubbla på, de som en gång tänkt på lille Hugo Nordling och hoppats i stilla glädje att han skulle blifva en duktig man, de voro döda och borta och de hade ej fått tid vänta och höra om hans utveckling. Och ingen annan heller troligtvis, annat än möjligen genom dunkla och lösa rykten, ty han umgicks aldrig med landsmän.

Men märkvärdigast var, att någon enstaka gång, någon sällsynt, ljum och enslig nattstund, kunde mister Northings tysta suck stiga af annan orsak. Äfven den hade han svårt att för sig klargöra innebörden af, men han kände dock att den rörde sig öfver, hade sitt ursprung i hans äktenskap.

Ty hur lyckligt allt gestaltat sig för honom här i lifvet, var det äfven här något han hungrade efter. Det lilla ordet kärlek behöfde ej ovillkorligen ha gemenskap med ordet hustru, men med kvinna skulle det väl i alla fall i hvar mans lif någon gång sammankopplas. -- Och det hade det nog ej i herr Northings.

Dessa underliga tankar voro emellertid så sällsamma och utom den sfär, Hugo Northing rörde sig i, att han halft af feghet ej vågade pejla deras djup. Det var som hade han likt mannen i spökhistorien fruktat att få se under kistlocket sitt eget förebrående jag.

Då kunde visionen af Ysaïl stiga upp. Och plötsligt, som ett stjärnskott i natten, trodde han sig se hennes fina och grymma anlete afteckna sig mot den stora stadens nattbelysta bakgrund. Och åren därborta stego upp ur glömskans graf, i hungersvepningar, i tårdukar, i det tysta släpets och motgångarnas svarta dräkter.

Så småningom sammanblandades hennes namn med de åren, blef ett begrepp för dem. Det var som hade kamptiden smultit in, gått upp i dessa fem bokstäfver, och ibland förekom det honom, som hade hon varit något overkligt. Allt efter som år lades till år bleknade bilden af Ysaïl och slutligen stod hon i hans minne endast som en produktion af hans hjärna, och han trodde ej längre att han någonsin träffat henne. Hon blef ett namn, som han någon gång förvånad mumlade. Och då han riktigt tänkte efter, tycktes det honom, som hade han ju aldrig kunnat möta en sådan kvinna.

-- Hur, sade han till sig själf, skulle det gått till? Hon är på sin höjd en bild af den stora stadens nattsida -- ej mer. Jag, som inte, vare sig utom eller inom mitt äktenskap, tycker, känner mig ha verkligt ägt en Ysaïls syster, en af hennes olagligt eller lagligt fallna systrar, hur skulle jag ha kunnat ägt Ysaïl ...

Och han upprepade för sig själf, ensam i den tysta och balsamiska natten, på stentrappan till sitt rika och tomma granithus:

-- Hon skymtade sporadiskt en gång -- i den stora staden -- hon var den stora staden -- gatan, natten, Ysaïl -- -- --

* * * * *

Så blef hon en svältens fantasi, en hungerdröm.

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

[s. 10]: ... ännu hördes ej gongongen från kabelbolagets ... ... ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets ...

[s. 13]: ... som så godt som hvad som hälst, ... ... som så godt som hvad som helst, ...

[s. 16]: ... ögon. Gongongerna ringde, häfstängerna ... ... ögon. Gonggongerna ringde, häfstängerna ...

[s. 25]: ... selleristjälkar, pepparot, och ett par skedar af ... ... selleristjälkar, pepparrot, och ett par skedar af ...

[s. 62]: ... och en gubbe i pyamas blef synlig. ... ... och en gubbe i pyjamas blef synlig. ...

[s. 79]: ... Men då kan kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, ... ... Men då han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, ...

[s. 111]: ... Några drucka sjömän krånglade i själfva ... ... Några druckna sjömän krånglade i själfva ...

[s. 131]: ... Fickan stannade utanför ett tvåvåningshus ... ... Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus ...

[s. 154]: ... -- Jag skulle -- jag skulla vilja träffa Maud. ... ... -- Jag skulle -- jag skulle vilja träffa Maud. ...

[s. 154]: ... Irländaren tog ett steg tilllbaka, kanske inför ... ... Irländaren tog ett steg tillbaka, kanske inför ...

[s. 204]: ... namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffera ... ... namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffrera ...

[s. 213]: ... liten minnnessak, om än aldrig så ringa, åt ... ... liten minnessak, om än aldrig så ringa, åt ...

[s. 217]: ... sockrade daddlar ur skålen. Nordling sträckte ... ... sockrade dadlar ur skålen. Nordling sträckte ...

[s. 251]: ... en dödskalle och ordet Poison: Carbolic accid. ... ... en dödskalle och ordet Poison: Carbolic acid. ...