Part 8

Försiktighet gent emot »uppfinningar» är ovillkorligen på sin plats, men rätta tidpunkten för upptagandet af en ny metod eller tillverkning får dock heller icke försummas, ty äfven vid ett i praktiken ganska väl utarbetadt förfarande, måste de nya männen på den nya platsen göra sina erfarenheter, och det är då bättre, att de göra dem, innan konkurrenter på det nya området hunnit lika långt eller längre. Städse intaga därför de industriella verk den gynnsammaste positionen, som själfva arbeta med i têten för utvecklingen och icke bara bida resultatet af andras arbete. De äro ock bäst i stånd att bedöma nya metoder och förslag, som framkomma, och lockas icke så lätt in på de »dimmiga» företagen. Det gäller numera icke endast att nödtorfteligen »_följa med_ sin tid», utan äfven att med ifver speja _framåt_, »Den som stannar, blir förbigången».

Utvecklingen i Sverige går långsamt isynnerhet därför, att de industriella verken ofta icke anse sig »ha råd» att hålla sig med specialister i tillräckligt antal såsom arbetsledare, men detta är en falsk sparsamhet. Ofta är den ende teknikern på platsen så öfverhopad med arbete för företagets administration och för upprätthållandet af status quo, att han icke får den allra minsta tid öfver för utvecklingen. Han måste då ha hjälp. Ju flera verkligt produktiva krafter, desto bättre blir helt visst resultatet.

För en kemisk fabrik af någon betydenhet är det rent af ett lifsvillkor att ega ett laboratorium, där icke blott analyser kunna utföras, utan där också nya metoder kunna utarbetas och kalkylfaktorer pröfvas. Försiktigheten bjuder emellertid, att sedan i laboratoriet allt blifvit utredt, som där kan utredas angående en ny metod eller apparat, så bör dock icke genast därpå full fabrikation grundas, utan första utförandet bör ske uti halfstor skala.

Den tränade industrimannens praktiska blick säger honom _hvar den nya fabriken bör läggas_, men i grund och botten är äfven detta en räknefråga, uti hvilken såsom hufvudsakliga faktorer ingå fraktkostnader för råmaterial, bränsle och färdiga produkter. För en produkt af högt värde spelar frakten ingen roll, men för en billig blir frakten ofta af afgörande betydelse.

Ett annat spörsmål är, _uti hvilken skala_ fabriken bör anläggas. Här äro naturligtvis möjligheterna för afsättningen i första hand afgörande, men denna faktor är stundom svår att få exakt bestämd. Det är ju därför riktigast att börja i liten skala, men dock efter en från början uppgjord plan till utvidgning. Skalan får dock icke tilltagas allt för liten, ty då kan hända, att tillverkningen för den skull icke bär sig, och att resultatet blir missvisande. En man på hvarje nödvändig post är det minsta möjliga antalet arbetare och tjänstemän, men om posten är så liten, att den vid för öfrigt korrekta förhållanden icke förmår »föda sin man», så är just _skalan_ för liten. Äfven denna rentabilitetsgräns kan i de flesta fall med nöjaktig säkerhet beräknas.

Har man fått _lämplig plats_ och _skala_ bestämda, _bästa tillverkningsmetod, god plan_ och pålitliga, på jämförbar praktik grundade _noggranna kalkyler både för anläggningen, driften_ och _afsättningen_, och kalkylerna angifva en god rentabilitet, så återstår utförandet samt sist, men icke minst viktig, en _god teknisk, organisatorisk och administrativ ledning_ af fabriken och en duglig, med artikelns afsättning förtrogen, _merkantil kraft_.[32]

[Anmärkning 32: Jfr T. T. 1907: 285; Ch. Ztg 1907: 839.]

Nedgången uti arbetsintensiteten, som verkar så afskräckande på företagsamheten, kan i någon mån motvägas genom en god planläggning, goda arbetsmetoder, apparater och maskiner, men säkrast torde den motvägas genom en vaken arbetsledning.

Den patriarkaliska tiden, då fabriksägaren kände hvar och en af sina arbetare, visste hvad hvar och en dugde till och aflönade honom därefter, är förbi. Nu stå ofta diverse souschefer och arbetsförmän emellan chefen och arbetarne, och icke ens, om den förre har blick och intresse för ett korrekt aflöningssystem, lyckas det honom alltid att hindra uppkomsten af protektionsförhållanden. Intet är så ägnadt att väcka missnöjet och verka demoraliserande, som om den flitige och duglige arbetaren finner, att odågan får lika stor eller kanske större lön än han. I stället för att verka rättande härutinnan ha de socialistiska fackföreningarne i hög grad förvärrat detta missförhållande. All sammanslutning och allt föreningsväsen blir vanligen närmast till nytta för de svagare (såvida icke dessa af okunnighet låta sig exploateras). Ofta är ju ock detta hjälpande af de svaga det berättigade ändamålet, men inom de socialistiska fackföreningarne är det i hufvudsak _de lata_, som få fördelen. Till goda arbetsledareegenskaper hör därför först och främst förmågan att rätt bedöma arbetet och därefter rätt aflöna olika arbetskrafter. Endast den duger till arbetsledare, som själf kan arbeta och som i alla detaljer förstår det ifrågavarande arbetet. Men arbetsledaren skall icke vara en förarbetare, ty »husbondens öga gör mer än båda hans händer». Det är med öga och tanke han skall verka. Till allmänna chefsegenskaper hör vidare förmågan att väcka, underhålla och öka intresset för arbetet. Liksom soldaten eldas af sin anförare, så behöfver arbetaren det icke mindre.[33] Ens arbete skall vara en kärt. Är det icke så, så går det icke bra att uträtta något, allra minst på det produktiva området.

»Wird deine Arbeit, dir zur Last, Bist du nicht wert, dass du sie hast»

säger ett tyskt ordspråk. Om någon söker en plats, så tag reda på hvarmed han sysselsätter sig på lediga stunder. Ju närmare denna hans sysselsättning ligger arbetet på den post, han söker, desto bättre.

[Anmärkning 33: Jfr »Betydelsen af samarbete inom industriella verk». T. T. 1908: 93.]

* * * * * * * * *

*V. Hvilka kemiska fabrikationer ha utsikt till framgång i Sverige?*

Det är icke meningen att här definitivt besvara denna fråga, ty detta kan endast ske, sedan för hvarje särskildt fall fullständig kalkyl blifvit utarbetad, utan här skola blott några allmännare synpunkter framhållas.

Tillgången på billigt bränsle uti ett land är af afgörande betydelse för uppkomsten af industri och icke minst af kemisk industri. Sverige hör i detta hänseende visserligen icke till de allra bäst lottade länderna, ty det har endast en obetydlig mängd stenkol och inga brunkol, men däremot är det rikt på torf. Vårt land eger nämligen icke mindre än omkring 4 millioner hektar torfmossar, hvilka, räknade till ett medeldjup af 2 meter, innehålla c:a 8 milliarder ton bränntorf, motsvarande c:a 4 milliarder ton stenkol. Hittills har dock torfven på grund af de höga arbetskostnaderna för dess upptagande, torkning etc. samt höga fraktkostnader icke förmått att i afsevärdare mån upptaga konkurrensen med de engelska stenkolen, åtminstone icke å platser på större afstånd från mossen. Det blir emellertid alltmera tydligt, att det icke kan vara annat än en tidsfråga, då denna bränslekälla med nödvändighet i största utsträckning måste tagas i bruk.

Sverige importerar nu årligen inemot 4 millioner ton engelska stenkol, värda nära 60 millioner kronor. Detta bränslebehof skulle landets torflager förmå täcka under en tidrymd af c:a 1,000 år.

Den under de senare åren starkt framträdande tendensen hos stenkolspriset att stiga, har gjort, att industrien nu allt mera börjar intressera sig för torfmossarne. Följande sammanställning visar de senare årens kolossala fluktuationer i priset på stenkol (ångkol från Wales). Vid slutet af hvart och ett af nedan nämnda år var kolpriset pr ton som följer:

1896 10 shilling 1897 10 1/3 » 1898 12 1/3 » 1899 19 2/3 » 1900 20 ½ » 1901 16 ¾ » 1902 15 ¼ » 1903 14 ¾ » 1904 13 ¼ » 1905 12 ½ » 1906 16 »

Det är icke underligt, om industrien ser sig om efter en stabilare värmekälla. Den allra stabilaste energikällan är otvifvelaktigt vattenfallen, »det hvita kolet», som det pratas så mycket om, men såsom egentlig värmekälla för industrien kommer denna dock icke i fråga, utan här blir det torfven, som skall uttränga stenkolen.

Generering af gas af torf har i Sverige praktiserats redan ett par tiotal år, bl.a. vid glasbruk, och vinner synbarligen allt större utbredning.[34] Eldning med torfpulver är ock föremål för stigande intresse. Vid några industriella verk har man börjat torka torfven medelst bortgående förbränningsgaser.[35] Angående torfvens användbarhet för metallurgiska ändamål äro meningarne ännu delade.[36]

[Anmärkning 34: Jfr T. T. 1907: 206, Ind. Norden 1907: 168 och Z. f. a. Ch. 1906: 1575.]

[Anmärkning 35: T. T. K. 1907: 31; Ind. Norden 1907: 110.]

[Anmärkning 36: T. T. 1907: 149.]

Ännu en bränslekälla har vårt land uti den bituminösa alunskiffern, hvars mängd blifvit uppskattad till 13 milliarder ton med ett bränslevärde öfverstigande torfmossarnes. Skiffern har emellertid i ännu högre grad än torfven den nackdelen, att på grund af sitt låga bränslevärde icke tåla några fraktkostnader. Men om icke bränslet kan komma till fabriken, så får väl fabriken komma till bränslet. Genom torrdestillation i en regenerativ gasgenerator torde en god bränslegas kunna erhållas och dessutom de vanliga oljorna etc.[37]

[Anmärkning 37: Se sid. 108 äfvensom T. T. 1907: 4.]

I fråga om rikedom på vattenfall står Sverige i främsta ledet. Vattenkraften i vårt land och i grannländerna beräknas af _S. Lübeck_[38] som följer:

Millioner hästkrafter: totala: tillgodogjorda: Sverige 3.8 0.22 Norge 4.8 0.22 Finland 0.9 0.06

[Anmärkning 38: T. T. 1907: 223.]

* * * * *

*Elektrokemiska m.fl. fabrikationer.*

Det har talats och talas fortfarande mycket om, att vårt lands vattenkraft bör utnyttjas bl.a. för elektrokemisk industri. På 1890-talet gjordes ock en ansats i denna riktning, då ett par klorat- och ett par karbidfabriker samt en alkali- och klorkalkfabrik anlades. Men man torde nu kunna säga, att för ingen af dessa ha de då hysta förhoppningarne blifvit uppfyllda. Chefen för vårt lands enda elektrolytiska alkali- och klorkalkfabrik skref 1901 uti T. T. K. 140: »...Sveriges öfverlägsenhet gent emot andra länder med afseende på billig drifkraft ansågs hittills nästan som ett axiom, men kan numer anses som en saga blott och detta till följd af de betydande framsteg, som kraftgastekniken gjort de senaste åren...» Densamme visade ock med kalkyl, att en elektrolytisk fabrik vid Liverpool skulle arbeta fördelaktigare än en dylik vid lämpligaste vattenfall i Sverige.

Uti Journal of the Soc. of chem. Industry 1907: 290 har _Howles_ räknat ut, att framställningskostnaderna för 1,000 kg. salpetersyreanhydrid, genom elektrisk förbränning af luftkväfve, vid olika kraftkällor ställer sig på följande sätt:

Ånga £ 10.0.0 Vattenkraft » 6.13.4 Generatorgas enl. _Mond_ » 6.3.0 Masugnsgas » 2.15.0

Det är ju klart att dessa siffror alldeles icke kunna vara allmängiltiga. I Tyskland ställer sig ofta ångkraften 5 gånger och i Schweiz ända till 10 gånger dyrare än vattenkraften, där sådan finnes.

För att ge en antydning om de betydliga värden, som masugnsgasen representerar, har man räknat ut, att om Niagaras 10 millioner hästkrafter utnyttjades, så skulle man erhålla endast tre gånger så stor effekt, som den, hvilken går bort med afloppsgaserna från Förenta staternas masugnar.

Uti ångkraftkostnaden här ofvan har Howles antagligen räknat ångan tillgodogjord i kondensångmaskin, men detta är icke bästa sättet för ångans utnyttjande. Uti kemiska fabriker förbrukas vanligen stora mängder värme för afdunstning (koncentration), uppvärmning, destillation, torkning etc. och för sådant ändamål användes mestadels ånga af lågt tryck. Här kan man nu erhålla, mycket billig kraft genom att uppställa en ångmaskin, konstruerad att arbeta med ett ångtryck af t.ex. 8 atmosfärer, och som aflämnar ångan med t.ex. 2 atmosfärers tryck. Denna afloppsånga användes då för afdunstningen etc. På detta sätt kommer allt det värme till nytta, som eljes uti en ångmaskins kondensorer med ringa vinst af kraft förspilles, och kraftkostnaden kan täfla t.o.m. med den vid masugnsgas.

En fabrik, som elektrolytiskt sönderdelar alkaliklorid och af den erhållna luten tillverkar kaustikt alkali i fast form, kan på detta sätt kombinera kraftalstring och afdunstning. Principen kan för öfrigt komma till användning i en mängd fall, då en fabrikation, som behöfver kraft, förbindes med en, som behöfver ånga för afdunstning etc.

Den elektrokemiska industrien, som nödvändigt fordrar billig kraft, behöfver alltså ingalunda med nödvändighet söka sig till de vattenfallsrika länderna.[39]

[Anmärkning 39: Jfr. Z. f. a. Ch. 1899: 559.]

Vid elektrokemisk produktion lämnar en hästkraft pr år ungefär följande mängder af de olika produkterna:

16 ton koppar 1,6 » kaust. natron 70 % } eller 1,8 ton kaust. kali 80 % } samtidigt 3,5 » klorkalk } 0,5 » kaliumklorat 1,0 » kalciumkarbid 0,6 » karborund 0,33 » kväfve i form af kalkkväfve med c:a 16 % N[40] 0,12 » kväfve i form af kalksalpeter med c:a 13 % N[41]

[Anmärkning 40: = c:a 2 ton chilesalpeter med 16 % N eller 1,6 ton svafvelsyrad ammoniak med 20 % N. Kväfvehalten uti kalkkväfve kan för öfrigt variera mellan 12 och 22 %. Kalksalpetern förekommer i handeln i två kvaliteter: med 8-9 % N och med 13 % N.]

[Anmärkning 41: _Borchers_: Z. f. Elektrochemie Bd. 6: 63 och 172 samt _Erlwein:_ Z. f. a. Ch. 1907: 351; Jfr. äfven T. T. K. 1907: 113.]

Elektrolytisk raffinering af *koppar* är allmänt införd, och Förenta staterna stå på detta område främst, men elektrokemien i öfrigt torde eljes stå högst i Frankrike. Af *klorkalk* tillverkas numera öfver hälften elektrolytiskt och nästan allt *klorat*. Den sistnämnda tillverkningen lärer i utlandet först genom konvention uppnått rentabilitet.[42] *Kalciumkarbid*-fabrikerna uppstodo på 1890-talet i sådan mängd, att afsättning för den nya artikeln icke kunde i samma mån skaffas, utan följden blef öfverproduktion, åtföljd af ett oerhördt prisfall. Denna kris är nu öfver, bolagen ha rekonstruerats och ett lugnare skede har inträdt.

[Anmärkning 42: Ang. nya metoder etc. se Ch. Ind. 1908: 132.]

Oaktadt nu vårt land alltså icke har några alldeles särskilda förutsättningar för elektrolytisk produktion, emedan monteringen af vattenfallen alltid blir en dyrbar sak, så bör dock en sådan fabrikation, som *alkali* och *klorprodukter* i tillräcklig skala, på lämplig plats och tullskyddad ha god utsikt till framgång. En kombination med klorkonsumerande tillverkningar är nödvändig, ty under det att alkalit i nästan obegränsad mängd kan afsättas, är kloren svår att bli af med. _Ganz & C:o_ föreslå att kombinera alkalielektrolys med metallextraktion[43] Bland många andra förslag till klorens användande är äfven det att i städerna bespruta gatorna med någon svag klorlösning. Alla, som ha användning för stora mängder klor eller klorprodukter, böra ha största intresse af uppkomsten af elektrolytisk alkali-industri. Komme sådan i stor skala till stånd, så skulle priset på klor och klorprodukter, hvilket på grund af fraktkostnader står rätt högt här i landet, betydligt reduceras och det lägre priset skulle möjliggöra användning för nya ändamål. I detta sammanhang må nämnas, att aktiviteten hos elektrolytisk klor befunnits större än hos den på gamla sättet framställda.[44] _Nya användningar för klor och klorprodukter_ är sålunda alkalielektrolysens lösen. Biprodukten väte torde heller icke böra förbises.[45]

[Anmärkning 43: Ch. Ind. 1907: 517.]

[Anmärkning 44: _Ferchland_: »Die elektrochem. Industrie Deutschlands» och Ch. Ind. 1907: 520.]

[Anmärkning 45: Beträffande nya förslag på detta gebit hänvisas till Ch. Ind. 1908: 128.]

För kalciumkarbid håller en ny och storartad användning på att arbeta sig fram, nämligen för tillverkning af *kalkkväfve*. Under de senaste åren ha en del kemister världen rundt intensivt arbetat på att kemiskt binda och nyttiggöra luftens kväfve, och nästan samtidigt på skilda håll har problemet på olika sätt blifvit löst, nämligen af tysken _Frank_ och af norskarne _Birkeland_ och _Eyde_. Frank befriar kväfvet från syret och låter det absorberas af kalciumkarbid;[46] Birkeland och Eyde förbränna kväfvet med syret uti en elektrisk ljusbåge till kväfveoxider, som sedan förarbetas till salpetersyra och *kalksalpeter*.[47] Både kalkkväfve och kalksalpeter finnas sedan ett par år i marknaden och flera fabriker därför äro under uppförande.[48] Äfven i Sverige (Månsbo) har nu en mindre försöksanläggning för kalkkväfve kommit i gång.[49] Franks metod synes tills dato ha vunnit något större terräng. Båda produkterna kunna direkt ersätta chilesalpetern eller ammoniumsulfatet såsom gödslingsämnen, och kalkkväfvet har redan vunnit sådan användning.[50]

[Anmärkning 46: Z. f. Elektrochemie 1906: 551 och Ch. Ztg. 1907: 524 samt svenska pat. 24087.]

[Anmärkning 47: Ch. Ind. 1905: 701 och T. T. 1907: 100 samt svenska pat. 24086.]

[Anmärkning 48: Z. f. a. Ch. 1907: 351 och Ch. Ind. 1907: 321.]

[Anmärkning 49: T. T. K. 1907: 113.]

[Anmärkning 50: Ang. andra metoder och ny litteratur se Ch. Ind. 1908: 83.]

Sverige importerade 1906 (via Hamburg) icke mindre än 27 tusen ton chilesalpeter med ett värde af nära 5 millioner kronor. Denna import har under de senaste åren ökats med 3 à 4 tusen ton pr år. Det är landtbruket, som konsumerar dessa kolossala kvantiteter.

Genom framställning af kalkkväfve eller kalksalpeter skulle dessa millioner kvarhållas i landet, och det är sålunda mödan värdt att undersöka rentabiliteten för anläggningar i denna riktning. Kraften får emellertid icke kosta mer än cirka 10 kronor pr hästkraft och år, och då blir frågan den, om de omonterade vattenfallen ens kunna komma i fråga, eller om icke andra fabrikationer, som förmå betala ett högre pris, böra föredragas.[51]

[Anmärkning 51: Jfr. T. T. 1906: 231 och Ind. Norden 1906: 271.]

Alltför länge torde dock icke denna fråga behöfva öfvervägas, ty en kväfveindustri skulle i dubbel mån ge bröd åt nya skaror innebyggare i vårt land, i det att först de uti denna industri direkt sysselsatta finge sin bärgning, och sedan i det att produkten använd i landtbruket medförde betydligt ökade skördar.

Är vattenfallets monteringskostnad väl en gång afskrifven, så synes kväfveindustriens rentabilitet gifven. I vårt grannland äro för närvarande stora vattenfall under montering både för kalksalpeter och kalkkväfve, och man låter där utländskt kapital »bryta väg».

Allt emellanåt uppdyka »börsrykten» om nya, stora salpeterlager i Chile och annorstädes, och det är ju icke alldeles uteslutet, att salpeterpriset kan komma att falla, men oförmodade prisfall kunna förekomma i hvilken industri som helst. Att de nu kända salpeterlagren om några decennier äro slut, torde få anses som ganska sannolikt. Af fruktan för de nya konkurrenterna och för att afkyla intresset för luftkväfvets bindande har Chiles regering förklarat, att salpeterlagren där räcka ännu c:a 400 år. Geologerna säga emellertid högst 30 år.[52]

[Anmärkning 52: Ch. Ind. 1908: 85.]

Det är på grund häraf tydligen endast en tidsfråga, när kväfvehaltiga gödslingsämnen på annat sätt _måste_ anskaffas för vårt land. Månne icke därför statsmakterna redan nu böra ägna denna sak nödig uppmärksamhet? En fråga som då genast framställer sig är: skall chilesalpeter i den nya tulltariffen fortfarande lämnas tullfri? Landtbruket, som skaffar oss bröd, bör ju i möjligaste mån understödjas, men månne icke detta bäst sker, just om man sörjer för, att landtbrukaren kan _inom landet_ fylla sitt behof af kväfvehaltigt gödslingsämne? Och för att snabbare komma därhän, synes en måttlig tull på chilesalpeter kunna i sin mån bidraga. Tullen torde icke böra sättas högre än fluktuationen i priset på salpetern under t.ex. de senaste fem åren. Priset har under denna tid stigit och denna stegring synas landtbrukarna utan någon som helst svårighet ha burit, eftersom importen samtidigt ökats. Skulle mot förmodan en sådan tull bli på minsta vis betungande, så skola landtbrukarne helt visst söka att täcka sitt kväfvebehof på annat sätt. Om då detta blefve genom ett bättre tillvaratagande af den flytande spillningen från ladugårdarne, så hade man med tullen rent af »slagit två flugor i en smäll».

För endast några decennier sedan tillverkades ju salpeter i vårt land för krutbruken etc. just af dylik spillning. I följd af det stegrade priset på chilesalpeter och inför utsikten af lagrens snara utsinande, har i Frankrike på sista tiden det förslaget framkommit att med nutidens större resurser på bakteriologiens område återupptaga den gamla metoden med »salpeterlador». Därtill torde det dock icke komma, sedan de elektrokemiska metoderna visat sig genomförbara i praktiken och sedan landtbrukarne så småningom och sent omsider börjat inse, huru dumt det är att sända millioner till utlandet för en vara, som de till en del redan ha, fast de låta den rinna bort.

Äfven andra kväfvehaltiga gödslingsämnen och isynnerhet *svafvelsyrad ammoniak* böra samtidigt beläggas med en tull motsvarande salpeterns. Den svafvelsyrade ammoniaken synes hittills icke fått någon större användning i vårt lands jordbruk, fastän den är lika värdefull för grödan, som salpetern. Produktionen torde komma att stegras, då koksjärn tydligen snart i allt större skala kommer att tillverkas inom landet.

Svafvelsyrad ammoniak kan, utom vid gasverk och koksverk, äfven erhållas vid generering af bränsle- och kraft-gas af stenkol, eller då stenkol såsom sådana användas direkt i masugnen. Mängden varierar mellan 5 och 30 kg. pr ton stenkol, beroende af kolsort och förfarande. Vårt land importerar årligen mellan 3 och 4 millioner ton stenkol, men de verk äro icke många, som på ett ställe elda upp så mycket kol, att en ammoniakanläggning kan löna sig. Minimikvantiteten anses nämligen vara 40 ton kol pr dygn.[53]

[Anmärkning 53: Jfr Z. f. a. Ch. 1906: 1569, 1908: 274, Ch. Ind. 1908: 124 och 181, Ch. Ztg. 1908: 339, 352, 442, Le Genie Civil 1908: 285, Svenska pat. 23808.]

Om gödslingsvärdet stode i direkt proportion till kväfvehalten, så skulle 80 kg. ammoniumsulfat med 20 % N, = 24.3 % NH{3}, motsvara 100 kg. chilesalpeter med 16 % N. I själfva verket anses dock ammoniakkväfvet ha något litet högre värde, emedan det icke fullt så lätt lakas ur jorden af regn.

Tanken på att chilesalpetern kanske icke räcker så länge, har ledt _Ostwald_ till utarbetandet af en metod för ammoniaks öfverförande till salpetersyra. Denna metod har redan kommit till praktisk användning i Tyskland, så att man där i krigsfall nu kan göra sig oberoende af salpetertillförseln utifrån.[54]

[Anmärkning 54: Jfr Ch. Ind. 1908: 92 och svenska pat. 24340.]

Om salpetersyra (t.ex. Birkeland-Eydes) användes i stället för svafvelsyra till att mätta ammoniaken vid stenkolsdestillation, så håller det därvid vunna nitratet cirka 35 % kväfve. Ur en vattenlösning af kalkkväfve (kalciumcyanamid) erhålles _dicyandiamid_ med en kväfvehalt af ända till 66 %. Den hufvudsakliga källan för cyanföreningar var tills slutet af 90-talet gasreningsmassan från gasverken, men då började man af metalliskt natrium och ammoniak framställa cyannatrium. Detta säljes nu till c:a 1/3 af förutvarande priset å cyankalium, Kalciumcyanamiden torde nu komma att bli det viktigaste råmaterialet för cyanföreningarne.[55] Äfven framställes mycket cyanid medelst torrdestillation af melassdrank.[56]

[Anmärkning 55: D.R.P. 124977; 126241; 149594; amerik. pat. 775953 och 785161.]

[Anmärkning 56: Ch. Ztg. 1908: 343.]