Part 9

*Användningen af kaiciamkarbid för belysningsändamål* synes gå stadigt framåt och allmänheten lär sig så småningom den enkla skötseln af acetylengasverken. Men oaktadt både denna och den elektriska belysningen vinna terräng, så minskas icke fotogenimporten, utan tvärtom. Till någon del har väl detta sin grund uti fotogenens ökade användning för motordrift. Åren 1875-79 förbrukades i Sverige 2.4 liter pr invånare, men 1906-07 icke mindre än 20.9 liter. År 1902 infördes för c:a 10 och 1906 för ca 13 mill. kr. lysoljor. Fotogenlampan har tydligen tyvärr bland de bredare lagren ännu icke fått någon allvarlig konkurrent. Att karbiden icke kommit till användning i hemmen beror väl i första rummet på, att den innehåller föroreningar, som göra den däraf utvecklade och ofullständigt renade acetylenen och dess förbränningsprodukter skadliga att inandas. Då mindre städer och andra samhällen förses med acetylen för belysning (uppvärmning och kraftalstring), ja, äfven då ett särskildt hus förses med sitt acetylengasverk, så kan reningsproceduren naturligtvis gestaltas betydligt effektivare, än då gasen utvecklas i själfva lampan.

En elektrokemisk tillverkning, som nyligen kommit i gång vid Skebäck i Örebro län, är *syrgas* och *vätgas*. Dessa produkter föras komprimerade i stålcylindrar i marknaden. Utom den gamla användningen för knallgasbläster, för blylödning, laboratorieändamål etc., har på senare tid tillkommit svetsning af järn medelst acetylen och syrgas. Vidare har syrgasen funnit användning för bearbetning af järn och andra metaller. Önskas t.ex. ett hål genom en järnplatta, så riktas en syrgasstråle mot det förut upphettade stället, då hålet uppstår genom järnets förbränning. Syrgasen användes äfven såsom bläster vid störingar i masugnen i följd af kallgång etc.[57]

[Anmärkning 57: Angående nya elektrolysapparater etc. hänvisas till Ch. Ind. 1907: 518.]

Om syret kunde framställas till en bråkdel af det pris, det nu betingar, så skulle det medföra en stor fördel att ständigt blåsa masugnen med syre i stället för med luft, i det man då sluppe upphetta den stora barlasten af kväfve. Det är icke allenast i själfva masugnen, som kväfvet på detta sätt stjäl värme, utan äfven då masugnsgasen sedermera användes såsom bränsle. Samma fördel finge man ock genom att använda syre i stället för luft vid gasgenerering eller i allmänhet vid hvarje värmealstring medelst förbränning. Inseende den stora betydelsen häraf ha flera uppfinnare sysslat med syrets isolering ur luften eller med luftens anrikning på syre genom centrifugering eller diffusion, men hittills utan framgång.[58]

[Anmärkning 58: Se t.ex. svenska patenten 21223 och 21922, amerik. 879129 samt Z. f. a. Ch. 1906: 923.]

Syrgas erhålles äfven vid fraktionerad destillation af *flytande luft* eller vid luftens fraktionerade kondensation.[59] Då syrefritt _kväfve_ enligt denna metod framställes för fabrikation af kalkkväfve, så fås syre såsom biprodukt, men metoden är ganska kostsam. Vid spaning efter billigt kväfve har kalkkväfvets uppfinnare bland annat pröfvat inverkan af s.k. vattengas, en blandning af kväfve, väte och koloxid, på upphettad karbid. Härvid absorberas först koloxidens syre under åtskiljande af kol såsom *grafit*. Ledes därpå den återstående gasblandningen öfver ytterligare mängder karbid, så absorberas kväfvet, så att slutligen endast vätet återstår. I förbindelse med fabrikationer, som ha användning för väte och grafit, kan denna metod, möjligen bli af värde. Mer eller mindre syrefritt kväfve erhålles för öfrigt vid flera kemiska fabrikationer.[60]

[Anmärkning 59: Enligt metoder af _Linde, Claude, Société L'air liquide_ m.fl.]

[Anmärkning 60: Jfr T. T. K. 1907: 142.]

Bland elektrolytiska och elektrotermiska fabrikationer finner man i utlandet vidare: *natrium, kalcium, magnesium, baryt, brom, natriumperoxid, persulfat, permanganat, hydrosulfit, vätesuperoxid, grafit, siloxikon* (ungefär Si{2}C{2}O; eldfast samt syr- och alkalifast), *karborundum* (SiC; ersätter smergel), *monox* (SiO), *fosfor, kolsvafla, kolklorid m.fl.*

*Kalciumhydrid*, CaH{2} (hydrolit), erhålles genom upphettning af kalcium i vätgasström. Den sönderdelas med vatten under utveckling af 1,000 liter väte pr kg.

*Elektrolytisk reduktion och oxidation* användes rätt ofta inom den organisk-kemiska industrien. *Elektrolytisk blekning* af textilvaror, cellulosa, papper etc., har vunnit ganska stor utbredning. Äfven i Sverige blekes cellulosa på detta sätt. *Ozon* har funnit användning för rening af vatten i stor skala.[61]

[Anmärkning 61: Jfr Ch. Ind. 1907: 518.]

Bland rent *elektrometallurgiska fabrikationer* är *aluminium*-tillverkningen redan gammal och stadgad. Råmaterialet är aluminiumoxid, som tillverkas af möjligast kiselsyrefri bauxit medelst glödgning med soda, utfällning ur aluminatlösningen med kolsyra, affiltrering och kalcinering. Flera tyska kemiska fabriker tillverka af bauxit från södra Frankrike aluminiumhydrat och af detta aluminiumoxid (eller ock aluminiumsulfat) efter denna metod.[62] En fabrik i Schlesien exporterade för några år sedan så framställd Al{2}O{3} t.o.m. till franska aluminiumfabriker.[63] Enligt en metod af _Bayer_ sönderdelas aluminatet icke med kolsyra, utan medelst lösningens häftiga omrörande under ett par dagar i närvaro af utfälldt aluminiumhydrat. Den därvid erhållna lösningen af kaustikt natron koncentreras och användes för uppslutning af nya mängder bauxit under tryck på våta vägen.[64] Denna metod synes dock tills dato icke fått någon större utbredning. _Peniakoff_ har föreslagit att kombinera lerjords- och sodatiilverkningarne genom glödgning af bauxit med natriumsulfat och svafvelkis. Den härmed erhållna och outspädda svafvelsyrligheten skulle komma till användning vid produktion af natriumsulfat (ev. enl. Hargreaves metod) och af aluminatet skulle soda erhållas.[65] Rentabiliteten af denna metod är heller icke ännu konstaterad.[66] Exportvärdet på aluminium angafs i Schweiz för 1905 till Frcs 325 och 1906 till Frcs 407 pr 100 kg, _The British Aluminium Co_ i London har för afsikt att 1908 fördubbla sin produktion. _Aluminium Co of Amerika_ har under de senaste 2 åren nära fördubblat sin produktion.[67]

[Anmärkning 62: Sv. Kem. Tidskr. 1892: 14, Z. f. a. Ch. 1901: 844, T. T. K. 1907: 155.]

[Anmärkning 63: Z. f. a. Ch. 1901: 216.]

[Anmärkning 64: Z. f. a. Ch. 1901: 215, 851 och 1234.]

[Anmärkning 65: Z. f. a. Ch. 1901: 852 och 875; jfr D.R.P. 182775.]

[Anmärkning 66: I fråga om aluminiumsalter må erinras därom, att bariumaluminat är det effektivaste reningsmedlet för matarvatten till ångpannor.]

[Anmärkning 67: Ch. Z. 08: 502.]

En af de äldsta aluminiumproducenterna, _Aluminium-Industrie A. G. Neuhausen_ (Schweiz), har under de senaste åren stadigt ökat sin utdelning, hvilken 1906 utgjorde 26 %. Bolagets aktiekapital, 16 millioner Frcs, lär nyligen ha ökats med 10 millioner för upptagande af *elektrisk ståltillverkning.*

Vid sådan ståltillverkning sammansmältes uti elektrisk ugn af _Kjellins_ eller _Heroults_ system tackjärn och smidesjärn (järnskrot). Ugnar enligt båda systemen arbeta flerstädes i utlandet och äfven på ett par ställen i Sverige.

För verklig *järnframställning af malm på elektrisk väg* är intresset för närvarande stort. I vårt land pågå försök vid Domnarfvet.[68] Enligt i Canada uti Heroults ugn utförda försök skall pr elektrisk hästkraft och år kunna tillverkas 3 à 4 ton tackjärn under inbesparing af ungefär halfva den kolmängd, som åtgår vid den vanliga masugnsprocessen. I stället för cirka 1,000 kg. kol pr ton i masugnen produceradt tackjärn skulle i den elektriska ugnen sålunda åtgå endast cirka 500 kg. kol, såsom erforderliga för reduktionen (teoretiska åtgången för malmens reduktion är ungefär 315 kg. kol pr ton tackjärn). Pr hästkraft och år skulle sålunda sparas c:a 1,500 kg. träkol, värda kr. 32 (efter kr. 6 pr läst, = 2 m³, eller cirka kr. 21.50 pr ton). Om det skulle visa sig, att alla kostnader i öfrigt icke bli högre än vid masugnsdrift, så skulle den nya metoden vid ofvan antagna kolpris alltså kunna betala intill kr. 32 pr år för hästkraften, ett pris, som är väsentligt högre än det (cirka kr. 10), som t.ex. kalksalpetertillverkningen för närvarande anses kunna betala. Försök att med gas reducera malmen utföras för närvarande i Sverige.

[Anmärkning 68: _Lindblad_, J. A. Bih. 1907: 533.]

*Kiseljärn* (ferrosilicium) tillverkas inom landet och exporteras. I utlandet tillverkas äfven järnlegeringar med krom, molybden, vanadin, volfram m.fl., hvilka alla finna användning vid tillverkning af specialstål. [69]

[Anmärkning 69: Kiseljärn-legeringar föreslås, såsom syrefasta, till kemiska apparater.]

För tillverkning af *zink* och *bly* i elektrisk ugn har _de Laval_ utarbetat metoder och apparater, hvilka äro under profning.

På en del håll i utlandet börja städernas elektricitetsverk och äfven andra centraler för alstring och distribuering af elektrisk energi att söka användning för sin reservenergi för elektrokemiska ändamål. Det är rätt väl möjligt, att en eller annan sådan fabrikation kan bli rentabel äfven vid den periodiska drift, som väl städse blir en följd af en sådan kombination.

* * * * *

Uti »elektricitetens tidehvarf» skall elektriciteten »allting bestyra», men det torde vara skäl att här icke bara följa med strömmen, utan noga pröfva både grunden, materialet och -- byggmästaren innan man bygger. Hvarje kemisk omsättning är ju i själfva verket endast en temperaturfråga, och reaktionstemperaturen kan stundom medelst en kontaktsubstans betydligt nedsättas. Man har därför allt skäl att öfverväga, huruvida det icke i många fall kan vara fördelaktigare att direkt använda den primära energiformen, värmet, i stället för den därur med betydliga kostnader transformerade elektriciteten.

Vid diskussion af denna fråga har bl.a. blifvit påpekadt, att en tysk fabrik, hvilken sedan bortåt 30 år tillverkar natriumsulfat enligt _Hargreaves_ kontaktmetod och klorkalk enligt _Deacons_ kontaktmetod, allt fortfarande ger aktieägarne utdelningar, som öfverträffa de elektrokemiska fabrikernas. Detta bevisar visserligen i själfva verket ingenting, ty fabriken i fråga tillverkar äfven andra produkter, men saken torde förtjäna omnämnas.

Frågan, tränger sig särskildt fram vid tanke på luftkväfvets bindande, och förslag till kontaktmetoder för detta ändamål saknas icke.[70]

[Anmärkning 70: Jfr t.ex. tyska patenten 175401, 176616, 180141, 182297,191914, svenska patenten 20357, 20756, 21226, amerikanska patentet 719223; Z. f. a. Ch. 1906: 1104; B. d. d. Ch. G. 1908: Bd. 41: 28; Ch. Ztg. 1908: 189. Svenska pat. ans. 343/1908 (titankväfve).]

Kontaktmetoderna för tillverkning af svafvelsyra med platinerad asbest eller med järnoxid (eller bådadera) såsom kontaktsubstans, hvilka i utlandet redan vunnit stor användning, den senare isynnerhet i Amerika,[71] ha i Sverige ännu icke blifvit tillämpade. Detta beror möjligen därpå, att behofvet af högkoncentrerad syra eller af anhydrid och rykande syra här ännu är jämförelsevis litet. Den för superfosfatfabrikerna nödiga syran torde blykammarmetoden med de senare årens förbättringar ännu lämna billigare.

[Anmärkning 71: Ch. Ztg. 1908: 218.]

Enligt en af _R. Frank_ gjord iakttagelse öfvergår svafvelsyrlighet i blandning med ett öfverskott af syre under ett tryck af öfver 100 atmosfärer kvantitativt till svafvelsyreanhydrid utan kontaktsubstans.[72] Det är ju möjligt, att detta förfarande i en framtid kan få betydelse, sedan för praktiken lämpliga apparater hunnit konstrueras.

[Anmärkning 72: D.R.P. 194879.]

Vid svafvelsyrefabriker, som arbeta enligt blykammarmetoden, kan det helt visst, om de ha tillgång på billig kraft, löna sig att tillverka de nödiga kväfveoxiderna af luft enligt _Birkeland-Eydes_ metod.

* * * * * * * * *

*Organiska tillverkningar.*

*Organisk syntes.*

Vid den syntes, som hittills för tillverkning af organiska färgämnen etc. funnit praktisk tillämpning, har man i allmänhet börjat »byggandet» med mer eller mindre »tuktad, naturlig sten». Benzol, toluol, antracen, naftalin, fenol m.fl. äro sådana byggnadsstenar, bestående af stabila molekyler af kol och väte eller af kol, väte och syre. Man sträfver emellertid efter att kunna utgå från ännu enklare och billigare föreningar. Ett steg i denna riktning är det, då _Goldschmidt_ visat möjligheten att vid tillverkning af *myrsyra* i fabriksmässig skala utgå från koloxiden.[73] Koloxiden ledes öfver upphettadt kaustikt alkali, hvarvid formiat bildas. Denna användning af koloxiden i förbindelse med dess aflägsnande ur generatorsgas, innan denna för tillverkning af kalkkväfve ledes öfver karbid, synes värd beaktande. Det har äfven blifvit föreslaget att framställa myrsyradt alkali genom elektrolys af alkali-bikarbonat.

[Anmärkning 73: D.R.P. 86419 och 179515, franska 382001 och amerikanska 875055 samt Ch. Ztg. 1908: 501.]

*Oxalsyra*, som är en betydlig handelsartikel och hufvudsakligen användes vid tryckning och färgning af garn och tyger, tillverkas numera icke uteslutande enligt gamla metoden genom upphettning af sågspån med alkali, utan äfven och, såsom det påstås, betydligt billigare, genom upphettning af myrsyradt alkali i blandning med kolsyradt alkali.[74] Enligt den gamla metoden kan af 100 delar sågspån ända till 80 delar oxalsyra erhållas. D.R.P. 194038 föreslår framställning af glykolsyra medelst elektrolytisk reduktion af oxalsyra.

[Anmärkning 74: D.R.P. 111078, 144150 och 161512 samt franska patentet 342168 och svenska 23958.]

Då kalciumkarbiden på 1890-talet oförmodadt uppdök på världsmarknaden, började kemisterna ifrigt spörja, hvad som »månde blifva af detta barnet». Bland den stora mängden förslag kom då ock *syntetisk alkohol,* och rubriken »mineralsprit» eller »kemisk alkohol» syntes allt emellanåt i tidningarna. Teoretiskt var vägen klar.[75] Ett bolag, som för sådan fabrikation bildades i Frankrike, upplöstes emellertid i slutet af 1906, men på andra håll torde tanken ännu icke vara uppgifven.[76]

[Anmärkning 75: Dinglers Journal 1899, band 311, sid. 162, Ch. Ztg. 1903: 1093 och D.R.P. 149893.]

[Anmärkning 76: Ang. syntes af fotogen se Ch. Ztg. 1908: 244.]

Då ättiksyreångor ledas öfver upphettad kalciumkarbid, erhålles en blandning af *aceton* och *metylalkohol*.[77]

[Anmärkning 77: Z. f. a. Ch. 1907: 462, jfr Ch. Ztg. 1899: 574 och 1906: 41 samt franska patentet 361379.]

I amerikanska patentet 792783 föreslår _Muthmann_ att framställa *blåsyra* genom behandling af en blandning af ammoniak och acetylen uti den elektriska ljusbågen.

Genom elektrolys af klorkalcium i närvaro af alkohol har *kloroform* erhållits, men en ännu mycket genare väg har föreslagits uti franska patentet 354291. Enligt detsamma blandas nämligen helt enkelt metan och klor under utspädning med en indifferent gas för att mildra reaktionen. Båda dessa förslag kunna ju vara värda en närmare pröfning. Kloroform är en klorförbrukande artikel, hvars framställning väl kan passa i förbindelse med elektrolytisk alkalitillverkning. Här är dock att märka, att afsättningen icke ställer sig så alldeles enkel, ty exporten till en del länder hindras af höga tullar, och dessutom ha de olika ländernas farmakopéer olika fordringar t.o.m. beträffande tillverkningssättet. Kloroform användes dock numera icke uteslutande såsom narkotiskt medel, utan äfven i tekniken såsom lösningsmedel.

Ur en blandning af etylen och koloxid, utsatta för stilla elektrisk urladdning, såsom uti de kända ozonapparaterna, har erhållit ett kautchukliknande kolväte.[78] Ur Dowson-gas (H, CO, N och O) erhölls _ammoniumformiat;_ ur en blandning af väte och kväfve kunde 20 % af kväfvet öfverföras till *ammoniak*[79] och ur en blandning af kolsyra, vatten och eventuellt väte erhölls koloxid, vätesuperoxid, syre, ozon, myrsyra, formaldehyd och acetaldehyd(?). Af formaldehyd har _E. Fischer_ framställdt socker, men f.n. ha alla dessa iakttagelser endast teoretiskt intresse.[80]

[Anmärkning 78: Jfr. B. d. d. Ch. G. 1908, Bd. 41: 87.]

[Anmärkning 79: D.R.P. 179300.]

[Anmärkning 80: Ch. Ind. 1907: 522, jfr. Z. f. a. Ch. 1908: 389.]

Af den organiska syntesen väntar sig emellertid äfven den tekniska kemien fortfarande mycket, men ännu så länge har man endast i något enstaka fall försökt sig på att utgå från samma enkla och billiga råmaterialier som den organiska naturen, hvilken har den mäktiga, för vetenskapen ännu i dunkel höljda lifskraften till hjälp. Att göra t.ex. socker af kolsyra och vatten öfverlämnas därför allt fortfarande åt växterna, och vi tycka det vara ett godt steg framåt, då vi numera af växter här i vårt land kunna vinna detta viktiga näringsmedel, som vi förr måste hämta från varma länder. Vetenskapen rycker dock den organiska naturen alltmera in på lifvet. E. Fischers synteser inom ägghviteämnenas klass samt hans och _Buchners_ arbeten att isolera de katalytiskt verksamma enzymerna från de lefvande fermentcellerna äro senast eröfrade positioner.[81]

[Anmärkning 81: Jfr. _Emil Fischer_, »Org. Synthese und Biologie», Springer, Berlin 1908; _Jul. Schmidt_, »Synthetisch-organische Chemie der Neuzeit», Vieweg & Sohn, Braunschweig.]

* * * * *

*Syntetiska färgämnen.*

Årsproduktionen i Tyskland af artificiella organiska färgämnen uppskattades 1906 representera ett värde af icke mindre än 250 millioner mark. Det är naturligt, om mången, som ser denna industris lysande ekonomiska resultat, känner sig frestad att grunda en dylik fabrikation, men efter den lilla inblick, vi här förut fått i de tyska anilinfärgfabrikernas position, förstå vi i någon mån, hvarför antalet dylika anläggningar i världen snarare minskas än ökas. Skulle t.ex. här i vårt land en fabrik för tillverkning af de tjärfärger, som nu importeras, värda kanske bortåt 4 millioner kronor, så blefve denna fabriks produktion icke ens två hundradelar af de sex à sju tyska fabrikernas. Om sedan, såsom sannolikt är, de tyska fabrikerna inom denna bransch snart komma under gemensam ledning, så kunna de genom specialisering än ytterligare nedbringa sina redan nu låga tillverkningskostnader. Fraktkostnaden spelar ingen afsevärd roll för en artikel med ett värde af flera kronor per kg, och därför skulle den tyska trusten med betydlig förtjänst kunna sälja sina färgämnen i Sverige långt under den lilla svenska fabrikens tillverkningspris. En tullsats på 15 à 20 % af värdet skulle knappast verka skyddande, men redan denna lilla tull skulle sannolikt röna motstånd på flera håll under påstående, att färgerna äro en nödvändighetsvara, som icke genom tull får fördyras. Men utan att närmare undersöka huru det ibland är med nödvändigheten, så kunna vi tryggt påstå, att knappast ens den dubbla tullsatsen skulle märkas på ett klädesplaggs pris. De vanliga prisfluktuationerna på färgämnen gå för öfrigt icke sällan vida däröfver. Utom textilindustrierna äro äfven våra pappersbruk betydliga konsumenter af anilinfärger.

Om så den svenska fabriken endast med ett mycket högt tullskydd kunde reda sig i egna landet, så kunde den icke alls tänka på export, ty några särskilda fördelar, såsom lägre arbetslöner, mera produktiva arbetare eller billigare råvaror, skulle den vis à vis den tyska trusten näppeligen få. De i branchen tränade, vetenskapligt skolade »fabriksarbetarne» skulle till en början nästan alldeles saknas.

Detta gäller om de hittills _kända_ färgämnena. Något arbete på upptäckandet af nya utföres icke här i landet och torde väl heller icke fullt planmässigt kunna bedrifvas annat än i samband med motsvarande industri. Den tyska färgindustrien underhåller många hundra kemister, som dag ut och dag in arbeta på framställning af nya färgämnen eller på förenkling af metoderna för tillverkning af de redan kända. Dessutom arbeta vid de många tyska universiteten och tekniska högskolorna ännu flera i samma eller liknande riktning.

Skulle någon svensk kemist få tillfälle att arbeta på detta område, så synas svafvelfärgerna vara ett beaktansvärdt fält. Kanske affallsluten från våra många sulfitcellulosafabriker skulle kunna bli utgångsmaterialet.[82] Vid ett nytt färgämne med patenterad tillverkningsmetod ställer sig skillnaden mellan en ny, liten och en gammal, stor fabrik icke så afsevärd. Ja, om den lilla fabriken själf utarbetat metoden och äger patentet, så har den stora rent af kommit på efterkälken.

[Anmärkning 82: Se Wagner-Fischers Jahresbericht 1898: 1109.]

Hvad en god uppfinning, skyddad med patent, som icke kan kringgås, kan vara värd, framgår däraf, att Farbwerke Höchst under hela patenttiden för antipyrin försåg världen med detta farmaceutiska preparat till ett pris af mark 120 pr kg, under det att priset, sedan patentet 1898 upphört, nedgått till mark 15-25 pr kg.

* * * * *

*Några organiska naturprodukter.*

Utvecklingen på ena eller andra området kan ju stundom gå med stormsteg, och vår tid har i detta hänseende blifvit en smula bortskämd. Det riktigt väntas på »stora uppfinningar», så att det gamla säkra, men sträfsamma forskningsarbetet ibland rent af försummas. Men bättre än att stå stilla och vänta, är att gå vidare på den gamla bepröfvade vägen, äfven om stegen bli små.

Vi köpa ännu från främmande länder många ämnen ur växtriket, hvilka i en mer eller mindre aflägsen framtid kanske liksom sockret komma att utvinnas i vårt land. Bland spörsmål i denna riktning, som sedan en del år föreligga, är ock detta: finnes någon växt, som trifves eller kan komma att trifvas i vårt land, från hvilken kautschuk kan erhållas? En sådan växt, som vid lämplig årstid exempelvis afmäjas och extraheras, skulle kunna tillstoppa ett hål, där nu 8 à 10 millioner kr. årligen rinna ur landet. Den erhållna produkten behöfde icke nödvändigt genast vara färdig kautschuk, blott den på någon enkel väg kunde öfverföras till sådan.[83] Ha vi icke i potatisen ett exempel på en »exotisk planta», som trifves godt hos oss, och som den, som införde den, har all heder af. En annan införd växt, hvars nytta visserligen är omstridd, men hvilken mänskligheten i alla fall icke tycks kunna undvara, är tobaken. Att minska den höga importen (cirka 8 millioner kronor) häraf borde icke vara någon olösbar uppgift för nutidens zymoteknici. Tobakens kvalitet lär ju nämligen icke vara så mycket beroende af växtorten, som af behandlingssättet under och efter skörden.

[Anmärkning 83: Jfr Z. f. a. Ch. 1907: 1265 samt _Slingervoet Ramondt_, »Zur Geschichte der Kautschukforschung».]

Men här finnas äfven andra dylika frågor, hvilkas lösning bör ligga oss ännu närmare. Hvarför t.ex. importeras i vårt barrskogsrika land ännu så mycket harts och terpentinolja? Årsimporten uppgår nämligen till ett värde af cirka 1½ mill. kr., medan det vore vida naturligare att vi _exporterade_ för tio gånger så mycket. Det är visserligen möjligt, att man under vår korta sommar å växande skog icke med fördel kan skörda kåda på samma sätt som i Frankrike och Amerika. Försök ha blifvit gjorda, men tydligen utan uppmuntrande resultat. Kanske man skulle kunna stegra utbyte och kvalitet genom att skydda den utflytande kådan mot oxidation och fördunstning och på samma gång såret mot uttorkning. Ett par terpentinskördar å skogen åren närmast före afverkningen torde icke ha något menligt inflytande på virket utan snarare tvärtom.