Part 2

De ännu existerande hårdt ansatta Leblanc-fabrikerna, hvilkas antal i Tyskland nu nedgått från 21 till 5, ha alltmera måst beflita sig om införande af förbättringar. Värmet tillgodogöres sålunda nu bättre än förr och arbetskostnaderna ha reducerats genom införandet af mekaniska hjälpmedel. Sålunda ha mekaniska kisugnar, sulfat- och sodaugnar, klorkalkapparater etc. kommit till användning. Direktören för den betydande Leblanc-fabriken Rhenania, där sedan flera decennier sulfat tillverkas enligt _Hargreaves_ kontaktsmetod och klor enligt _Deacons_ kontaktmetod, yttrade 1905[6], att mekaniska anordningar icke ens behöfva medföra direkta ekonomiska besparingar, utan att det är alldeles tillräckligt, om de hjälpa en öfver de alltmer uppträdande arbetaresvårigheterna.

[Anmärkning 6: Ch. Ind. 1905: 51.]

Uti Oil, Paint and Drug Reporter[7] påvisar _Kershaw_ med årsafräkningar, att de engelska Leblanc-fabrikerna ännu stå sig ganska godt och att de elektrolytiska icke lämna några lysande resultat. _United Alkali Co_, som omfattar så godt som samtliga Englands Leblanc-verk, ger sålunda en utdelning af 7 % under det de elektrolytiska bolagen: _Castner Kellner Alkali Co_ och _Elektrolytic Alkali Co_ ge resp. 4 % och 0 %. Däremot hade _Brunner, Mond Co_, som i Cheshire tillverkar ammoniaksoda, 1905 en årsvinst af £ 512,000 och utdelade 35 %. Kershaw anser, att soda, kaustikt natron och klorkalk icke mera komma att lämna Leblanc- eller de elektrolytiska fabrikerna någon egentlig vinst, och att biprodukter och specialtillverkningar för framtiden måste bringa utdelningen. Leblanc-verken få koncentrera sig på tillverkningen af svafvelsyra, natrium-sulfat, -hyposulfit, -sulfid etc., och de elektrolytiska på klorkalk, klorat och andra klorprodukter, natrium, cyanider, peroxider etc.

[Anmärkning 7: Jfr. Z. f. a. Ch. 1906: 1782.]

På grund af detta läge byggas numera inga Leblanc-sodafabriker och äfven de elektrolytiska alkalifabrikernas antal ökas knappast, sedan man fått en klarare blick på deras existensbetingelser.

Ammoniaksodafabriker däremot uppstå allt fortfarande äfven å platser utan saltkällor och saltgrufvor och dessa fabriker behärska nu fullkomligt sodamarknaden. I Tyskland bedrifves denna tillverkning så godt som uteslutande af _Deutsche Solvay-Werke Aktiengesellschaft_ i Bernburg, hvilket bolag vid 1907 års bolagsstämma hade en nettoårsvinst af 7,2 millioner mark vid ett aktiekapital på 40 mill. och reservfonder på 14,5 mill. mark.

_Solvay Co_ i Syracuse (Newyork) har nyligen höjt sitt aktiekapital från 6 millioner dollars till 8 mill.

Solvay-metoden har sålunda, oaktadt den bortkastar koksaltets klor såsom värdelös, segerrikt gått ur kampen mot både Leblanc-metoden och den elektrolytiska, hvilka båda tillgodogöra kloren.

Solvay-metodens framgång har, utom i bränsle- och arbetsbesparing, i icke ringa mån sin grund däri, att apparaterna i hufvudsak kunna utföras af det jämförelsevis billiga materialet järn, och därigenom af allra fördelaktigaste konstruktion, samt att de vid andra kemiska fabrikationer i följd af frätning etc. ofta enormt höga underhållskostnaderna här bli ganska lindriga. Vid fabrikationer, där apparaterna måste utföras t.ex. af naturlig sten, stengods, syrefast eller eldfast tegel, bly etc., får man nämligen endast sällan tänka på att välja den mest ekonomiskt arbetande, något mera komplicerade apparatkonstruktionen, utan man får i stället lägga an på att få apparaten så enkel som möjligt. Detta gäller icke minst för sådana fall, då järnet måste tillgripas, fastän det snart förstöres, eller då dyrare metaller af endast relativt högre motståndsförmåga komma till användning.

_M. Hasenclever_ framhåller[8] att ammoniaksodaindustrien till en stor del har den omständigheten att tacka för sin blomstring, att dess fabriker såväl i Tyskland som i andra länder tekniskt och ekonomiskt stå i intim förbindelse med hvarandra och så representera en väldig makt, som med framgång bemödar sig att hålla nere allvarlig konkurrens.

[Anmärkning 8: Ch. Ind. 1905: 53.]

I följd af denna omhvälfning uti sodatillverkningen är sodafabrikationen icke längre den stödjepelare för den kemiska industrien, som den förr var, men sodan är allt fortfarande en af de kemiska produkter, som tillverkas i största och alltjämt stigande mängd.

*Tjärfärger.*

I det föregående har berörts endast oorganiska kemiska produkters fabrikation, men det gifves äfven en mängd organiska ämnen, hvilka äro föremål för en icke mindre stor och lönande tillverkning. Tysklands, ja, hela världens största kemiska fabriksetablissement, _Badische Anilin- & Soda-Fabrik_ i Ludwigshafen a/Rh., tillverkar sålunda i hufvudsak organiska ämnen, nämligen tjärfärger eller, som de vanligen kallas, anilinfärger. De olika grupperna af dessa färger äro: anilin-, alizarin-, azo-, naftol- resorcin-, gallussyrefärger samt indigo. Råmaterialierna, benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol härstamma samtliga från stenkolstjäran. Det första anilinfärgämnet, mauvein eller anilinviolett, upptäcktes 1856 af engelsmannen _Perkin_, assistent hos den store tyske kemisten _A. W. Hofmann_. Föranledd af _Liebig_ hade _Hofmann_ redan 1843 börjat en undersökning af stenkolstjäran, ur hvilken han 1845 isolerade benzol, modersubstansen till en lång rad af färgämnen och en oändlig mängd andra organiska ämnen. Benzol var redan förut af _Faraday_ 1825 funnet uti kondensat af oljegas. År 1849 började _Mansfield_ i stort tillverka benzol ur stenkolstjära. De första anilinfärgfabrikerna uppstodo mot slutet af 1850-talet i England och Frankrike. Först i midten af 1860-talet upptogs tillverkningen i Tyskland.

Genom nitrering af benzol erhålles nitrobenzol (mirbanolja) och genom dennas reduktion, vanligen medelst järn och saltsyra, erhålles anilin (amidobenzol, fenylamin). Genom nitrering af toluol och därpå följande reduktion erhålles på samma sätt toluidin. Medelst oxidation af en blandning af anilin och toluidin erhålles anilinrödt (fuxin, rosanilin), hvilket i stort framställdes först af _Verguin_ i Lyon 1859.

Oxidationen af anilinoljan (blandningen af anilin och toluidin) utfördes i början med hjälp af arseniksyra. Härigenom blef dock färgämnet starkt arsenikhaltigt, hvilket, såsom man senare fann, kunde få hälsofarliga följder, om fuxinfärgade tyger användes till kläder etc. Man öfvergick därför till andra oxidationsmedel, och numera torde det bekväma sättet med arseniksyra endast sällan komma till användning. (Bäst är dock att vara på sin vakt, ty för exportgods behöfver egna landets lagar icke följas).

Anilinfärgfabrikerna utgå icke från själfva stenkolstjäran, utan köpa benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol från andra fabriker, hvilka såsom specialitet ur tjäran utvinna dessa ämnen. Ja, t.o.m. nitrobenzol, anilin och toluidin tillverkas ofta af specialfabriker.

En åldrig chef för en tysk kemisk fabrik yttrade en gång vid en festlig tillställning till de närvarande damerna, att har en fabrikant af kemiska produkter vunnit kvinnan såsom afnämare, så är afsättningen tryggad och framgången gifven. Sådana produkter kunna framför andra sodan och anilinfärgerna sägas vara. I fråga om de senare är dock konsumenten stundom något nyckfull. Anilinfärgfabrikerna ha nämligen att räkna med modets växlingar. Den ena tiden röner ett visst färgämne en oerhörd efterfrågan, men någon tid senare vill ingen mer ha det.

Förbrukningen af de mera äkta färger, som användas för tyger till männens kläder, håller sig betydligt stabilare. För manskläder i allmänhet, men i synnerhet för militärkläder, har af gammalt det hållbara indigofärgämnet blifvit med förkärlek användt. Med detta kan erhållas de mest olika nyanser, från mörkaste blått, som knappast kan skiljas från svart, till ljusaste himmelsblått. Indigo erhölls tills för några år sedan uteslutande af indigoväxten, hvilken för detta ändamål odlades å kolossala plantager i synnerhet i Ostindien, men tillverkas numera syntetiskt.

*Indigosyntesens tekniska utveckling.*

Detta ämne skall här något utförligare behandlas, dels emedan indigo är ett så utomordentligt viktigt färgämne och dels emedan man härigenom får en god föreställning om arten af de hithörande kemiska fabrikernas verksamhet. Härvid följes i hufvudsak ett föredrag af verkställande direktören vid Badische Anilin- & Sodafabrik, D:r _Brunck_, hållet år 1900 i Chemische Gesellschaft i Berlin och refereradt uti Ch. Ind. 1901: 19[9].

[Anmärkning 9: Samt uti T. T. K. 1903: 14.]

År 1880 framställde professor _A. von Baeyer i_ München indigo på syntetisk väg af ortonitrofenylpropiolsyra. Anilinfärgfabriken i Ludwigshafen äfvensom _Farbwerke vorm. Meister, Lucius & Brüning_ i Höchst försäkrade sig genast om licens å von Baeyers patent. Snart visade sig dock, att framställningskostnaderna blefvo för höga, så att man på denna väg icke kunde konkurrera med naturlig indigo. Sjutton år dröjde det, innan fabriken i Ludwigshafen med sin stab af teoretiskt och praktiskt väl skolade män hunnit utarbeta en tekniskt fullt brukbar metod.

För 1 kg indigo fordrade den v. Baeyerska metoden såsom utgångsmaterial 4 kg toluol. Detta ämne vinnes ur stenkolstjäran samtidigt med benzol, men i ringare mängd. På 4 delar benzol erhålles endast 1 del toluol. Den från benzolfabrikerna i marknaden kommande toluolen hade redan förut funnit full användning för andra ändamål, och om nu produktionen däraf skulle stegras för att tillfredsställa en nytillkommen konsument, så skulle den samtidigt erhållna stora mängden benzol näppeligen kunna finna afnämare. År 1900 utgjorde världsproduktionen af benzol c:a 24,000 ton och af toluol 6,000 ton. Denna toluolmängd skulle, om den varit fri, endast räckt till att täcka på sin höjd ¼ af världskonsumtionen af indigo. Det var sålunda klart, att man måste gå ut från ett annat råmaterial och 1890 kom _Heumann_ till hjälp med sin indigosyntes genom smältning af fenylglykokoll eller fenylglykokollortokarbonsyra med kaustikt kali. De ofvannämnda båda fabrikerna försäkrade sig om rätten att utöfva äfven denna uppfinning och begynte ett intensivt arbete på dess praktiska genomförande. Kunde vägen gå öfver fenylglykokoll, så blefve råmaterialierna: benzol resp. anilin, ättiksyra, klor och alkali, och man behöfde icke befara råämnesbrist. Snart framträdde emellertid andra svårigheter. Utbytet blef otillfredsställande. Nu slog man in på den andra af _Heumann_ föreslagna vägen öfver antranilsyrans glykokoll. Men det vanliga utgångsmaterialet för antranilsyran, ortonitrotoluol, kunde icke komma i fråga. På en af _A. W. Hofmann_ lagd grund hade emellertid ett par andra forskare funnit, att man öfver ftalsyra kunde komma till antranilsyra. Härmed kom man öfver till det ofantligt mycket utsiktsfullare naftalinet såsom råmaterial för indigo.

Af den totala mängden stenkolstjära, hvilken såsom biprodukt erhålles vid tillverkning af koks för masugnsdrift etc., äfvensom vid lysgastillverkning, förarbetas sannolikt omkring två tredjedelar på benzol och andra kolväten. Dessa 2/3 torde innehålla 40-50,000 ton naftalin, men häraf utvanns hittills endast c:a 15,000 ton, emedan afsättning för större mängder saknades. Minst 25,000 ton naftalin per år kunde sålunda utan svårighet göras disponibla för indigotillverkningen, och detta kvantum är mer än tillräckligt för tillverkning af världsmarknadens indigobehof.

Fabriken i Ludwigshafen hade utarbetat och sedan 20 år användt en utmärkt metod att genom oxidation af naftalin medelst kromsyra framställa ftalsyra för andra ändamål, men för indigo visade sig denna metod för dyr. Då lyckades en af verkets många i dess vetenskapliga laboratorium arbetande kemister framställa ftalsyra medelst upphettning af naftalin med högkoncentrerad svafvelsyra. Genomförandet af denna metod i praktiken vållade dock till en början betydliga svårigheter, och de uti dylikt arbete väl tränade kemiska och mekaniska ingeniörerna måste uppbjuda all sin skarpsinnighet. Konstruerandet af fullt lämpliga och hållbara apparater var icke den minsta svårigheten.

Svafvelsyrefrågan var ock af afgörande betydelse. _Rykande svafvelsyra_ tillverkades vid olika fabriker på olika sätt. Bland andra metoder hade äfven en af _Winkler_ 1875 angifven kontaktmetod medelst ren svafvelsyrlighet och syre öfver platinasvamp blifvit försökt. Dessa metoder voro dock omständliga och produkten förblef dyr. Nu började Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen undersöka, huruvida Winklers metod möjligen kunde förbättras, och af dessa försök framgick det inom svafvelsyretekniken epokgörande, af _Knietsch_ utarbetade _kontaktförfarandet_, som möjliggör att kisugnsgas och luft medelst platinerad asbest tillverka svafvelsyreanhydrid och rykande svafvelsyra. Denna metod, hvilken sålunda framkom så att säga såsom en biprodukt vid det stora indigoproblemets bearbetning, har redan blifvit allmänt införd för tillverkning af anhydrid och rykande svafvelsyra och konkurrerar äfven ganska framgångsrikt med blykammarmetoden på platser, där uteslutande koncentrerad syra behöfves.

Med denna betydande uppfinning hade nu fabriken i Ludwigshafen lagt den solidaste grund för sin indigofabrikation. Icke nog därmed, att den nu tillverkar sin rykande svafvelsyra på billigaste sätt, utan den regenerar den vid indigotillverkningen förbrukade syran genom att leda den vid naftalinets oxidation uppstående svafvelsyrligheten (hvilken år 1900 utgjorde icke mindre än 35-40,000 ton) blandad med luft till kontaktapparaten. Uti en ständig cirkelprocess tjänar denna svafvelsyrlighet sålunda att öfverföra luftens syre till naftalinet.

Härmed ha vi dock blott sett första om ock viktigaste steget på indigosyntesens väg. Af hjälpmaterialier behöfvas ytterligare: klor, kaustikt alkali och ättiksyra. Kloren behöfves, utom för oxidation af ftalimid till antranilsyra, äfven för klorering af ättiksyran. Fabriken i Ludwigshafen förarbetade år 1900 icke mindre än 2000 ton isättika till klorättiksyra för indigo.

Klor och kaustikt alkali framställes i Ludwigshafen elektrolytiskt enligt den af Chemische Fabrik Griesheim-Elektron utarbetade metoden, hvilken befunnits bäst. Den därvid erhållna kloren är emellertid icke nog ren, utan måste renas genom komprimering till vätska.

Som de flesta af de för indigosyntesen nödiga kemiska processerna voro alldeles nya och i praktiken opröfvade, så gällde för hvarje särskildt fall att komma underfund med rätta sättet för processens ledning för ernående af bästa möjliga utbyte och renaste produkt. Särskildt var detta fallet vid den smältprocess, då fenylglykokollortokarbonsyran genom upphettning med alkali öfverföres till den leukoförening, som sedan vid oxidation med luft ger indigo. Äfven för konstruktionen af apparaterna måste under åratal experimenteras.

År 1897 hade man allt klart och beslöt utföra en anläggning för att till en början täcka Tysklands behof, men så, att man lätt kunde utvidga fabrikationen. Trots de noggrannaste kalkyler var risken betydlig, ty man kunde ju icke veta, huru mycket indigoplantagerna kunde sänka priset, och vidare förelåg ju alltid den möjligheten, att andra kunde finna ännu billigare vägar till syntetisk indigo. År 1900 hade fabriken i Ludwigshafen nedlagt tillhopa icke mindre än 18 millioner mark på indigosyntesens tekniska genomförande och på anläggningen.

Några direkta siffror öfver produktionens storlek uppger direktör Brunck icke, men man får en föreställning därom, då han meddelar, att den år 1900 redan motsvarade den mängd naturlig indigo, som kunde erhållas från 100,000 hektar jord.

Att en sådan omhvälfning icke kunde försiggå utan prisfall å produkten i fråga är tydligt. Indigopriset hade år 1900 också sjunkit med icke mindre än 1/3.

Direktör Brunck afslöt sitt föredrag med att framhålla, det Tyskland nu är oberoende af utlandet i fråga om detta viktiga färgämne, och att de millioner, som hittills årligen för detsamma vandrat ur landet, nu i stället börja vandra åt motsatt håll.

Det är redan tydligt, att indigoodlingen går samma öde till mötes, som krappodlingen, då alizarinfärgerna upptäcktes, och Brunck rekommenderade åt vederbörande i indigoplantagernas stamland Ostindien, att använda de nu friblifna indigofälten för odling af säd åt detta lands så ofta hungrande innebyggare.

Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen tillverkar själf så långt möjligt sina hjälpmaterialier; utom de redan nämnda äfven saltsyra, sulfat, soda, kromat m.fl. och har genom sitt gynnsamma läge vid Rhen fördelen af råmaterialiernas och stenkolens tillförsel på den billiga vattenvägen.

De andra stora tjärfärgfabrikerna läto heller icke indigoproblemet ligga. Sålunda arbetade äfven Farbwerke vorm. Meister Lucius & Brüning i Höchst a/M. på dess lösning och kom, så vidt kändt, ungefär samtidigt med firman i Ludwigshafen, fastän på andra vägar, till ett praktiskt resultat. Fabriken i Höchst tillverkar nu indigo genom smältning af formylmetylantranilsyradt kalium med kaliumhydrat och natriumamid. Det sistnämnda ämnet erhålles genom att leda ammoniak öfver metalliskt natrium. Härför nödigt natrium tillverkas elektrolytiskt vid en annan fabrik, med hvilken Höchst lär ha träffat leveransaftal för längre tid framåt.

Indigosyntesen och dess praktiska genomförande torde kunna räknas såsom en af organiska kemiens och den kemiska teknologiens största triumfer. Dess verkningar ha redan sträckt sig vida omkring. Den stora ekonomiska betydelsen framgår, då man erfar, att 1897 erhölls från samtliga plantager i världen 5000-6000 ton växtindigo, värd 80-100 millioner mark, men 1906 hade denna produktion med anledning af den syntetiska tillverkningen nedgått till omkring 1000 ton.

*Svafvelfärger.*

De praktfulla tjärfärgerna ha gjort sitt segertåg genom världen, men det ser nästan ut, som om allmänheten numera börjat en smula tröttna på många af dem. De flesta af dessa färger blekas nämligen lätt i solen. Anilinrödt blir sålunda inom kort nästan alldeles hvitt, och t.o.m. anilinsvart är också obeständigt och öfvergår så småningom till mossgrönt, såsom kan iakttagas på gamla manskläder, som ursprungligen varit svarta. Närmelsevis samma hållbarhet som indigo ha endast några få. En allmän sträfvan hos tjärfärgfabrikerna går därför ut på finnandet af mera _äkta_ färger. För närvarande nedlägges mycket arbete i detta hänseende på en ny klass af färgämnen, nämligen de s.k. _svafvelfärgerna_. Dessa _sulfinfärger_, som de ock kallas, uppstå vid smältning af en hel del organiska ämnen med svafvellefver (svafvelnatrium + svafvel). Det äldsta svafvelfärgämnet, _cachou de Laval_, erhölls genom smältning af sågspån med svafvelnatrium. _Vidalsvart_ erhålles genom smältning af paraamidofenol med svafvellefver. Det synnerligen äkta _immedialsvart_ erhålles genom smältning af p-oxi-o-p-dinitrofenylamin med svafvellefver. I stället för den råa smältningen, hvilken på grund af hög temperatur ger anledning till opåräknad sönderdelning, har man senare börjat öfvergå till upphettning med lösningar af svafvelnatrium ev. under tryck.

De flesta svafvelfärgerna äro _substantiva_, d.v.s. de färga bomull direkt, utan betmedel och äro i hög grad _sol- och tvättäkta_. På grund häraf och genom sitt jämförelsevis låga pris ha de redan funnit stor användning. Svarta, blåa, violetta, gröna, bruna och röda färgämnen af denna klass äro redan upptäckta och flera väntas.

De egentliga tjärfärgernas kemiska konstitution är ju i allmänhet fullt klar, men detta är ännu icke fallet med svafvelfärgerna.

Den i hufvudsak under senaste decenniet uppkomna fabrikationen af svafvelfärger har fört med sig en i hög grad ökad produktion af svafvelnatrium, som tillverkas af sulfat genom reduktion med kol.

*Några siffror från Tysklands tjärfärgfabriker.*

_Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen_ började 1867 tillverka tjärfärger. År 1906 voro där anställda icke färre än 292 vetenskapligt utbildade tekniska tjänstemän, hvaraf 197 voro kemister, de flesta filosofie doktorer, och resten ingeniörer af andra fack. Vidare sysselsattes 709 förvaltnings- och handelstjänstemän samt 7000 arbetare, handtverkare och förmän. Dessutom eger bolaget filialfabriker i Frankrike och Ryssland. Årsvinsten, innan afskrifningar på 3 à 4 millioner mark företagits, utgjorde under de senaste åren 12 à 14 millioner mark och utdelningen till aktieegarne har sedan 1888 icke understigit 20 %; 1906 steg den till 30 %, hvilken siffra nåddes äfven 1907.

Af samma eller föga mindre storlek finnas i Tyskland ännu tre färgfabriker, nämligen: _Farbenfabriken vorm. Friedr. Bayer & Co. i Elberfeld_ med en årsvinst af 12 till 14 millioner mark och 25-33 % utdelning, _Farbwerke vormals Meister Lucius & Brüning i Höchst a/M._, som under de senaste åren haft en årsvinst af 11 till 13 millioner mark och utdelat 20-30 %, samt _Leopold Cassella i Frankfurt a/M._ Af något mindre omfång är _Aktiengesellschaft für Anilinfabrikation i Berlin_.

Dessa fem firmor sammanslöto sig för ett par år sedan till två grupper, hvaraf den ena innefattar verken i Ludwigshafen, Elberfeld och Berlin och den andra Höchst och Frankfurt a/M. De sammanslutna fabrikerna ha utbytt sina erfarenheter och på gynnsammaste sätt fördelat de olika fabrikationerna mellan sig, så att hvardera fabriken koncentrerat sig på vissa för sig lämpligaste produkter och ökat produktionen däraf, öfverlämnande andra att i likaledes ökad skala produceras af bundsförvandten. Denna arbetsfördelning, specialisering och produktionsökning är tydligen ägnad att i hög grad bidraga till en reduktion af produktionskostnaderna och framför allt af arbetskostnaderna. En arbetare sköter ju vanligen lika lätt en stor apparat, som en liten, eller stundom lika lätt 10 som 5. Detta är synneligen viktigt i en tid, då tendensen hos de vanligen socialistiska industriarbetarne oftast är: högsta möjliga lön för minsta möjliga arbetsmängd. Vidare ha de sammanslutna verken genom gemensamma inköp af råmaterialier etc. kunnat skaffa sig fördelar.

Verkningarne af denna sammanslutning torde sannolikt bli ganska kännbara för de utom de nämnda båda stora grupperna ännu existerande små fabrikerna i samma bransch. Som det endast är de på aktiebolag grundade fabrikernas ekonomiska resultat, som offentliggöras, så kunna här dylika meddelas endast för ett par af småfabrikerna. De senaste årens utdelningar har vid dessa varit 10, 9 och 4 %. Antalet sådana småfabriker är för öfrigt icke stort, ty de stora ha redan konkurrerat ihjäl åtskilliga af dem. De återstående lefva vanligen på någon patenterad specialartikel, och om det lyckas dem, innan patenttiden utlöper, att hitta på ännu en dylik, så kunna de kanske hålla ut ännu en patentperiod, ja, om lyckan är god, så kunna de rent af få en riktig blomstringstid.

De båda stora grupperna konkurrera ännu med hvarandra, men deras sammanslutning till en enda stor tjärfärgstrust torde endast vara en tidsfråga. En artikel uti Ch. Ind. 1907: 125, som framhåller syndikatbildningens goda sidor, torde afse att bereda jordmån för en sådan sammanslagning.

Färgindustriens stora betydelse för Tyskland framhåller D:r Caro[10] med följande ord: »Värdet af den tyska färgindustriens årsproduktion uppskattas till öfver 160 millioner mark, men hvad som icke låter uppskatta sig är denna industris omgestaltande inflytande på alla grenar af industri och handtverk, som den tjänat eller gjort sig tjänande, på textil-, gruf- och maskinindustrien, och likaledes omätbar är dess lifgifvande inverkan på handel och samfärdsel».

[Anmärkning 10: Z. f. a. Ch. 1904: 1358.]

*Andra organiska ämnen.*

Några af tjärfärgfabrikerna ha efter hand upptagit äfven andra organiska tillverkningar, såsom _farmaceutiska artiklar_ -- t.o.m. sådana, hvars tillverkning knappast kan sägas ligga inom den kemiska teknologiens område, såsom difteriserum o. dyl. -- _näringspreparater_, samt de på senare tiden af den stora allmänheten i allt större mängd konsumerade _fotografiska artiklarne_.