Part 13

[Anmärkning 156: D.R.P. 41985 och engl. pat. 22523 och 23616/1892.]

[Anmärkning 157: Engl. pat. 1786/1873.]

Tillverkning af soda genom sulfatets reduktion och sulfidens sönderdelning med kolsyra har i England blifvit patenterad många gånger, senast uti 18899/1904.

Engl. pat. 7355/1885 och D.R.P. 36386 omfatta ett förfarande, hvars princip klargöres af reaktionsformeln Na{2}SO{4} + CO = Na{2}CO{3} + SO{2} men som hittills trots bemödanden icke kunnat praktiskt genomföras.

_Claus_[158] upphettar det i Hargreaves apparat färdigvordna sulfatet något högre och leder vattengas (CO och H) däröfver. Öfver den så erhållna sulfiden ledes (fortfarande i samma apparat) en blandning af kolsyra och vattenånga (erhållen vid sulfatets reduktion), hvarvid svafvelväte utvecklas, hvilket förbrännes och återgår i processen.[159]

[Anmärkning 158: Engl. pat. 4922/1886.]

[Anmärkning 159: _Verein Chem. Fabriken_ i Maimheim föreslår (D.R.P. 194994) att blanda svafvelnatriumpulver och natriumbikarbonat och leda vattenånga öfver blandningen. Omsättningen sker enl. formeln

Na{2}S + 2 NaHCO{3} = 2 Na{2}CO{3} + H{2}S.]

I stället för att behandla lösningen af svafvelnatrium med kolsyra har föreslagits kokning med lerjordshydrat (event. bauxit), hvarvid svafvelvätet erhålles i mera koncentrerad form. Lerjordshydratet utfälles med kolsyra.

_Peniakoff_[160] har föreslagit att kombinera framställningen af soda med lerjords- resp. aluminiumtillverkningen. För detta ändamål blandas natriumsulfat med bauxit och svafvelkis och upphettas till stark rödglödgning. Reaktionen skall då försiggå enligt följande formel:

11 Al{2}O{3} + 11 Na{2}SO{4} + 2 FeS{2} = = 11 Al{2}O{3}Na{2}O + Fe{2}O{3} + 15 SO{2}

[Anmärkning 160: D.R.P. 80063; jfr. äfven 89119, 93857, 93952 och 108835.]

Af natriumaluminatet, hvilket lär kunna fås svafvelfritt, erhålles vid lösningens behandling med kolsyra lerjordshydrat och soda. Svafvelsyrligheten användes för framställning af natriumsulfat.[161] Thonerdefabrik Selzaete i Belgien lär arbeta efter detta förfarande.

[Anmärkning 161: Z. f. a. Ch. 1901:852 och 875; jfr. äfven D.R.P. 138219, 174698 och 175416 samt Amer. pat. 877376.]

_Ellershausen_[162] sönderdelade fabriksmässigt svafvelnatrium med natriumferrit (järnoxidnatron), erhållet genom upphettning af soda och kisbränder.[163] Utnyttjandet af erhållet svafveljärnnatrium vållade emellertid svårigheter, som icke kunnat öfvervinnas. Metoden skulle öfverträffa Leblancs därutinnan, att natronet direkt erhölles såsom kaustikt och i koncentrerad lösning samt utan all användning af kalk.

[Anmärkning 162: Engl. pat. 16676, 17815 och 20012/1890 samt D.R.P. 58399.]

[Anmärkning 163: Jfr. _Löwig_ D.R.P. 21593, 41990, engl. pat. 4364/1882 och 1974/1887.]

_Elworthy_ föreslår i franska patentet 352254, att i en Bessemer-konverter oxidera en smält blandning af svafvelnatrium och sulfat. Svaflet skulle då bortgå såsom svafvelsyrlighet och återstoden utgöras af kaustikt natron!

_Besemfelder_[164] föreslår att blanda sulfat (event. koksalt) med kolet eller koksen uti en vattengasgenerator under tillsats af något kalk. Sodan skulle erhållas genom urlakning af den kontinuerligt fallande återstoden (askan).

[Anmärkning 164: D.R.P. 123862.]

Större delen af dessa olika förslag finnas jämte en hel hop andra sammanställda uti _Lunge:_ Sodaindustrie. Det kan vara nyttigt att någon gång kasta en blick på »varphögen»; kanske något af det, som förr icke ansågs dugligt, med nutidens hjälpmedel, genom nya män och på nya platser dock kan finna användning. Lärorikt är det alltid att söka komma under fund med orsaken till föregångarens misslyckande.

* * * * *

Det är intet tvifvel underkastadt, att en ammoniaksodafabrik på en med omsorg vald plats i Sverige, under god ledning och tullskyddad skulle bära sig och bli till fördel för landet. Under samma förutsättningar kan äfven en Leblanc-sodafabrik komma i fråga, t.ex. vid en väl belägen torfmosse, dock måste därvid gifvetvis först undersökas, om tillräcklig afsättning för biprodukterna kan beredas.

Men äfven om en sodafabrik uppstår, så är därmed cellulosafabrikernas natronfråga ännu icke löst, ty att _köpa_ soda blir för dyrt för dem. Leblanc-sodafabriken skulle visserligen kunna leverera sulfat, men riktigare torde då vara, att cellulosafabrikerna tillverkade sitt natron själfva och på samma gång försåge den svenska marknaden med soda.

Skola sulfatcellulosa-fabrikanterna upprätthålla sin metod, så vore väl det riktigaste, att de t.ex. gemensamt byggde en fabrik för natriumsulfat, såvida saltsyrefrågan på ett tillfredsställande sätt kunde ordnas. Denna fabrik skulle sedan event. kunna tillökas med sodatillverkning enligt Leblancs metod, kombinerad med svafvelregenerering (såvida icke svafvelvätet funne annan användning). Cellulosafabrikernas natronförluster skulle nu äfven kunna tänkas ersatta med Leblancs råsoda. Men ännu enklare vore att af sulfatet framställa sodan i direkt förbindelse med cellulosafabrikationen. Detta skulle kunna ske så, att natronsmältan, som på vanligt sätt erhålles efter förstörandet af de upptagna organiska ämnena, förarbetas på samma sätt, som då handelssoda tillverkas af råsoda framställd enligt Leblancs metod. Före smältningen kan man äfven event. tillsätta kalk. Tillverkar man af smältan kristallsoda, så kan moderluten återföras till cellulosaprocessen. Tillverkas kalcinerad soda genom utsoggning, så kan ändluten äfvenledes med fördel återföras. Den så återförda luten vore i båda fallen anrikad på natron i den vid cellulosaprocessen verksamma formen (i hufvudsak sulfid).

Skiljandet af sulfid och karbonat skulle ock möjligen kunna utföras genom fraktionerad upplösning af smältan.

Vårt lands sulfatcellulosafabriker tillämpa dagligen en smältningsprocess, som föga skiljer sig från Leblancs sodametod. Hvad är då naturligare än att denna process ytterligare utvecklas därhän, att dessa fabriker, utom den soda de själfva behöfva, tillverka sådan äfven för afsalu!

Skulle det åter visa sig fördelaktigt att i stor skala upptaga tillverkningen af blekt cellulosa, så kan knappast bli fråga om någon annan metod än natronmetoden i förbindelse med en elektrolytisk anläggning, såsom å sid. 138 är antydt. En sådan anläggning med billig elektrisk energi och icke alltför dyrt bränsle kunde då säkert med fördel kompletteras med en afdelning för tillverkning af soda (och event. kaustikt natron) för afsalu. Framställningssättet för sodan blefve alldeles detsamma, som här ofvan är antydt, nämligen att natronsmältan bearbetas såsom Leblancs råsoda. Det så borttagna natronet, äfvensom det vid cellulosaprocessen förlorade, finge man ersätta med elektrolytisk lut. Vid cellulosaprocessen, så genomförd, skulle kalk för kausticeringen sparas äfvensom en del arbets- och andra omkostnader och vid sodatillverkningen sluppe man ifrån karbonisationskostnaden. Men hufvudfördelen komme att ligga däruti, att cellulosafabrikationen blefve helt baserad på en naturprodukt, såsom den mest stabila och billigaste källan för natronet.

Efter nu gällande pris på de i handeln förekommande olika natronråämnena ställer sig kostnaden för desamma _per 1 ton rent, kaustikt natron (NaOH)_ i svensk hamn på följande sätt:

handelns kaustika natron kr. 210:-- vanlig ammoniaksoda » 135:30 vanligt kalcineradt natriumsulfat » 78:80 klornatrium (tekniskt koksalt) » 24:10

* * * * *

*Några andra alkalisalter.*

Af öfriga natron- eller kalisalter af mindre betydelse, som skulle kunna tillverkas i Sverige, märkas följande. _Kalisalpeter_, genom omsättning i lösning mellan chilesalpeter och klorkalium. Sedan den förr så stora förbrukningen af svartkrut numera krympt ihop, är åtgången af kalisalpeter ganska ringa. Den har emellertid af ålder sin gifna, men sannolikt långt ifrån oskadliga användning i hemmen, isynnerhet på landsbygden, nämligen vid insaltning af kött.[165] _Pottaska_ har likaledes förlorat i betydelse sedan elektrolytisk kalilut kommit till användning för såptillverkningen. Vidare märkas _kaliumkromat, natriumsulfit_ och _-bisulfit_ samt _-tiosulfat_.

[Anmärkning 165: Det amerikanska fläsket torde ock vara rikligt behandladt med salpeter.]

Af stassfurter-_kalisalter för landtbruket_ importeras årligen för bortåt 3 millioner kronor, medan fältspaten i våra urberg ostörd slumrar vidare. Fältspaten håller lika mycket kali, som kainiten, eller 12 %, men dess ekonomiska nyttiggörande är ännu ett olöst problem. Angående ett par förslag hänvisas till _Lange_: Sodaindustrie.[166]

[Anmärkning 166: Jfr. engl. pat. 3185/1857, 2050/1862 och 1375/1864 samt D.R.P. 195133.]

* * * * *

*Fosfater.*

Att vi från andra sidan Atlanten (Florida) och från andra mer eller mindre långt aflägsna länder nödgas hämta _råmaterialet för superfosfat_, och därför årligen utgifva öfver 3 millioner kronor, är så mycket harmligare som vi själfva ingalunda sakna fosforsyrehaltiga mineral. _Wiborgh_ hade uttänkt en metod att medelst smältning med soda tillgodogöra det i hufvudsak af apatit bestående affallet från anrikningen af järnmalm,[167] men vid försök i större skala visade sig metoden tyvärr för dyr. _Palmær_ föreslår uti svenska patentet 23494 att elektrolysera alkaliklorid, öfverföra kloren till saltsyra, i denna upplösa råfosfatet och sedan ur denna lösning med alkaliluten utfälla dikalciumfosfat. Äfven denna väg förefaller dock ganska kostsam.[168] Problemet bör dock ingalunda vara olösligt. Kanske här den billiga saltsyran från en blifvande svensk sulfatfabrik kan finna användning, t.ex. genom malmaffallets systematiska urlakning med saltsyra af passande koncentration och fosforsyrans utfällning med kalk.

[Anmärkning 167: Sv. Kem. Tidskr. 1898: 80.]

[Anmärkning 168: Jfr. svenska pat. 23493.]

Det är icke omöjligt, att den metod af _Simpson_ för framställning af kaustikt natron, som å sid. 145 omnämnes, med fördel skulle kunna tillämpas i förbindelse med utvinning af gödslingsfosfat och gips af ofvan nämnda svenska råfosfat. Metoden blefve dock något komplicerad äfven om en cellulosafabrik direkt toge hand om det kaustika natronet i lutform.

* * * * * * * * *

*VI. Sparsamhet med värmet nödvändig.*

Här har upprepade gånger framhållits den fördel, som stundom kan ernås genom att förbinda två eller flera kemiska fabrikationer. Men en kemisk tillverkning kan med fördel stundom förbindas äfven med en icke-kemisk.

Vid metallurgiska m.fl. processer låter värmet icke alltid ens med hjälp af yppersta regeneratorer fullständigt utnyttja sig, utan gaser af ganska hög temperatur bortgå i luften. De kemiska fabrikerna behöfva ofta mycket värme och äfven låggradigt sådant kan finna användning, men det torde dock vålla svårigheter, att para ihop t.ex. ett järnverk och en kemisk fabrik, isynnerhet då man betänker, att de heta gaserna icke gerna kunna ledas någon längre sträcka. Att enligt motströmsprincipen absorbera det fria värmet ur gasen med en vätska af hög kokpunkt, och sedan genom väl isolerade rör leda denna till de kemiska apparaterna (à la varmvattenvärmeledning i boningshus), kan endast i enstaka fall bli fördelaktigt. Lämpligare är då oftast att, såsom redan mångenstädes sker, generera ånga ock, om denna icke kan finna användning för järnverkets eget behof för kraftalstring etc., leda den till den kemiska anläggningen. Tyvärr bortgå dock gaserna äfven vid den bästa ångpanneanläggning (med anordning för matarevattnets förvärmning, ekonomiser, etc.) med en ganska hög temperatur.

Vid alla dylika kombinationer måste dock städse så ordnas, att båda fabrikernas framtida utvidgning icke omöjliggöres.

En annan värmekälla, som ännu mångenstädes illa utnyttjas, är masugnsgasen. Man börjar dock alltmera använda denna för direkt kraftalstring medelst gasmaskiner.

Ja, värmefrågan är af den allra största vikt för den kemiska industrien i allmänhet. Då en kemisk fabrik skall grundas, och man icke genom någon lycklig kombination, eller af annat giltigt skäl, redan är bunden vid en viss plats, så bör man öfverväga, om den icke bör läggas vid en god torfmosse af tillräckligt omfång eller vid ett alunskifferlager. Detta dock under förutsättning att transportkostnaderna för fabrikens råvaror och färdiga produkter icke lägga hinder i vägen härför. Ett vattenfalls energi kan ledas ganska långa vägar för en jämförelsevis ringa kostnad, men bränslet låter icke lika lätt transportera sig.

* * * * * * * * *

*Slutord.*

Det är att hoppas, att Sveriges kemiska industri snart på kraftigaste sätt skall bidraga till förbättring af vår sorgliga handelsbalans med utlandet. Nedanstående grafiska tabell visar Sveriges import och export under åren 1866-1906. Det streckade utvisar importöfverskottet. För åren 1866-1895 är importen icke angifven särskildt för hvarje år, utan uti 5-års-medeltal.

[Figur: (Diagram över import och export, 1865-1907)]

Importen öfversteg 1906, som synes, exporten med icke mindre än 140,000,000 kronor. Det kan gifvetvis icke duga, att vi år efter år öka vår skuld till utlandet med sådana belopp, om vi vilja förblifva ett fritt folk. Endast därigenom, att hvar och en på sin plats blir arbetsammare och sparsammare, kan härutinnan bättring inträda. »Ingen blir rik af det han förtjänar, utan af det han sparar», säger ordspråket, och sparsamhet är just hvad vi svenskar behöfva lära af de rika folken. I nuvarande »kristider»,[169] som började i Amerika och där varit våldsammast, ha vi sett, huru räntefoten sprungit upp till exceptionell höjd t.o.m. i det kapitalstarka England, 7 %, men _ett_ land har synbarligen i jämförelsevis ringare grad blifvit berördt, nämligen Frankrike. Franska bankens guldkassa utgör f.n. (juni 1908) 120 millioner £, under det Englands banks uppgår till endast 37 mill. £. Det franska folket är ett sparsamt folk. En fransman med än så måttliga inkomster -- kroppsarbetaren ingalunda undantagen -- lefver sällan upp hela sin förtjänst, utan för honom är det den naturligaste sak, att han skall afsätta en viss del för ålderdomen och för sina barn. Det sparade lilla kapitalet öfverlämnar han icke alltid åt bankerna att göra fruktbärande, utan placerar det ofta själf genom inköp af aktier i något industriellt företag, som han känner till och har förtroende för eller ock i statspapper. Det var icke storkapitalisternas förtjänst, att Frankrike efter kriget med Tyskland kunde förvåna världen med att på en otroligt kort tid betala den dryga krigsskadeersättningen på 5,000,000,000 francs.

[Anmärkning 169: I anslutning till detta uttryck må här omnämnas, att den engelska tidningen »Economist» har sökt åstadkomma en sorts affärsbarometer, i det den sedan ett antal år för hvarje månad uppställer en indexsiffra beräknad genom summering af vissa viktigare förbrukningsartiklars (hvete, bomull, järn etc. etc) priser, sådana dessa framgå vid de officiella börsnoteringarne. Denna indexsiffra utgjorde vid slutet af nedan angifna månader som följer:

Dec. 1903 2197 Juli 1907 2571 Juni 1904 2130 Aug. 1907 2519 Dec. 1904 2136 Sept. 1907 2457 Juni 1905 2163 Okt. 1907 2414 Dec. 1905 2342 Nov. 1907 2360 Juni 1906 2362 Dec. 1907 2310 Sept. 1906 2355 Jan. 1908 2309 Okt. 1906 2458 Febr. 1908 2266 Nov. 1906 2501 Mars 1908 2263 Dec. 1906 2499 April 1908 2195 Maj 1907 2601 Maj 1908 2188

Indexsiffran för Maj 1907 är den högsta, som någonsin förekommit. (Affärsv. 1908: 763). De anförda siffrorna antyda en kurva, som synes löpa ungefär parallell med kurvorna för Sveriges export och import för motsvarande tid.]

Vår stora import måste minskas och detta kan ske endast därigenom, att hvar och en vid äfven det minsta inköp ger den svenska varan företrädet. Produceras icke den önskade artikeln inom landet, så gäller det att försaka. Sverige importerar årligen för icke mindre än 27 millioner kronor kaffe. Om hvarje kaffedrickare beslöte sig för att hädanefter icke dricka mer än hälften så mycket kaffe, som förut, så skulle 13½ millioner kronor årligen sparas för vårt land.[170]

[Anmärkning 170: Kaffedrickandet är för öfrigt ett ondt, ja, en verklig fara för vårt folk, och borde redan af denna orsak motarbetas lika kraftigt, som superiet. Industriarbetarne isynnerhet och icke minst deras hustrur förstöra sig och sina barn med kaffe. Sannolikt är det icke bara alkaloiden kaffein, som verkar skadligt på organismen, utan en del andra ämnen, som bildas vid kaffets rostning (torrdestillation) t.ex. fenoler. Det är ju alldeles icke underligt, om dessa ämnen verka störande på de enzymer, som ha att genomföra nutritionsprocessen. Skadligast verkar kaffet naturligtvis, då det stundom rent af får ersätta verklig föda.]

För vin och diverse spirituosa gå 6½ millioner kronor ur landet och för tobak bortåt 8 millioner. Här gäller sålunda äfvenledes att försaka.[171]

[Anmärkning 171: Spritens skadlighet behöfver här icke påpekas. Vid tobaken åter torde vara lämpligt fästa uppmärksamheten därpå, att vid rökning nikotinet sannolikt verkar långt mindre skadligt än torrdestillationsprodukterna. Cigarren, cigarretten, pipan är en gasgenerator, som alstrar koloxid, kolväten, fenoler etc., och dessa ämnens ständiga inverkan vid respiration och nutrition kunna endast synnerligen kraftiga personer någon längre tid utan skada fördraga.]

Detta om de s.k. njutningsmedlen. Äfven bland födoämnena finna vi en del importgods, som kan utgallras, utan att vårt välbefinnande försämras; kanske snarare tvärtom. För beklädnads- och lyx-artiklar betala vi dock den största tributen till utlandet, och härutinnan måste med nödvändighet en ändring inträda.[172]

[Anmärkning 172: Jfr. T. T. 1908: 81.]

Svenskarnes slösaktighet väcker häpnad i utlandet. I Hamburg hör man stundom yttras, att de svenska köpmännen lefva högt på Hamburgarnes kredit.

Ja, vi måste spara och vi måste så långt möjligt är söka reda oss med produkter af vårt eget arbete, så att vi från utlandet hämta allt mindre mängder af förbrukningsartiklar. Må hvar och en vid hvarje inköp, stort eller litet, se upp för det lilla ordet _import_! Må vi i allt vidsträcktare mån från utlandet i stället hämta mera bestående värden, må vi lära oss *företagsamhet, arbetsamhet, uthållighet* och *sparsamhet*! De föräldrar, som gifva sina barn dessa värden i arf, behöfva icke sörja, om de icke äro i stånd att gifva dem guld. Men kom ihåg ordspråket: »Det är svårt lära en gammal hund sitta!» Träningen måste börjas i tid. Det blir därför i hufvudsak kvinnan, som får bära detta fosterländska ansvar. En »kvinnans värnplikt», som ginge ut på att väcka förstående härför och bibringa insikt om de grundregler, som aldrig ostraffadt kunna åsidosättas vid karaktärens daning, vore utan tvifvel ett kraftigt medel i sådan riktning. Arbetet får aldrig påläggas barnet såsom ett straff. Barnet skall lära sig älska arbetet.

Vår tid visar så ofta ett förakt för föregångares arbete, isynnerhet om detta icke lämnat alldeles särskildt uppskattade resultat efter sig, men må vi komma ihåg, att mången af de för mänskligheten värdefullaste upptäckterna fallit i upptäckarens hand såsom en mogen frukt från ett träd, som icke han utan hans föregångare planterat. _W. Conrad_ framhåller uti Z. d. österr. Ing. u. Arch. V. 1907[173] önskvärdheten särskildt för fabriksledaren att beakta föregångares erfarenheter. Han säger bl.a.: »Hvar och en börjar från början, begår samma fel, röner samma motgångar och når slutligen fram till kännedom om samma metoder, som tusende före honom lärt känna efter samma ledsamma erfarenheter.» Det lider intet tvifvel, att utvecklingen skulle gå med långt snabbare steg, om den ena generationen förmådde börja, där den andra slutat, men i stället blir det tyvärr så ofta ett nedrifvande och ett återuppbyggande.

[Anmärkning 173: T. T. 1907: 285.]

* * * * *

Uti »North American Review» förekom för några år sedan följande uttalande, hvilket må tjäna som slutord till denna skrift.

»Det land, som har de bästa kemisterna, kommer helt visst att i längden bli det framgångsrikaste och kraftigaste. Det kommer att ha de bästa och billigaste födoämnena, de bäst och billigast tillverkade materialierna, de bästa försvarsmöjligheterna, de starkaste sprängämnena, den motståndskraftigaste utrustningen. Dess innevånare skola bäst och fullständigast förstå att tillgodogöra landets naturtillgånger, de komma att vara friskast och bäst veta att skydda sig mot sjukdomar. De skola vara de sparsammaste och från andra nationer minst afhängiga. Folkets utbildning i kemi och i de fysikaliska vetenskaperna är den mest afkastande kapitalplacering ett land kan göra. Nutidens konkurrens mellan nationerna är i hufvudsak en konkurrens i vetenskapens och särskildt i kemiens användning.»

* * * * * * * * *

*Register.*

*A.*

Acetaldehyd 102. Acetat 113-115. Acetatsilke 120, 122. Acetattråd 123. Aceton 101, 111-115, 118, 146. Acetonolja 113. Acetylcellulosa 122. Acetylen 92, 93, 101, 113. Acidcellulosa 127. Administration 37, 69, 79. Afdunstning 86, 119. Affärsbarometer 157. Affärssinne 29, 69. Afloppsånga 86. Aflöningssätt 35, 41, 71, 80. Afsättning 79. Agenter 71. Aktiebolag 26-28. _Aktiengesellsch. f. Anilinfabr._ 23. Aldehyd 132, 133. Alizarin 14, 20, 55. Alkohol 52, 66, 101, 118, 122, 123, 126-128, 133, 158, 159. _Alsberge_ 146. Aluminat 95, 96, 142, 148. Aluminium 95, 96, 148. Aluminiumhydrat 56, 95, 139, 142, 148. Aluminiumoxid, se -hydrat. Aluminiumsulfat 46, 62, 95, 126. Alun 46. Alunskiffer 84, 108, 155. Amerikanskt fläsk 152. Amidobenzol 14. Ammoniak 6, 7, 46, 101, 102, 119. Ammoniaksoda 6, 10, 149, 151 (se äfven Soda). Ammoniumkarbonat 6, 54. Ammoniumklorid 6, 135. Ammoniumnitrat 54, 140. Ammoniumsulfat 6, 46, 61, 87, 89, 91, 92. Amyloid 132. Amylum 132. Anhydrid 18, 98, 99. Anilin 14, 17. Anilinolja 14. Anilinrödt 14, 21, 55. Anilinsvart 20. Anilinviolett 14, 55. Anlag 69, 70. Antiklor 5, 152. Antimon 56. Antipyrin 105. Antracen 14, 100. Antranilsyra 17. Apatit 153. Apoteksvaror 56-58. Appretur 118, 124. Arabin 132. Arbetarefrågan 11, 35-43. Arbetsamhet 35-43, 159. Arbetsintensitet 35-43, 79, 80. Arbetsledning 79, 80. Arbetslöner 25, 35-43, 104. Arbetsmetoder 34. Arbetsträning 159. Arsenik 14, 54. Asbest 56. Aseptin 48. Asfalt 57. Aspträ, 107. Aurin 130. Azofärger 14.

*B.*