Part 12

[Anmärkning 116: T. T. K. 1908: 48.]

[Anmärkning 117: J. A. Bih. 1908: 575.]

Råmaterial för ett produktivt både vetenskapligt och industriellt arbete på den organiska kemiens område har Sverige sålunda i rikare mått än månget annat land. Och det är att hoppas, att allt flera krafter måtte inriktas på utvecklandet af en stor organisk kemisk industri i vårt land.

* * * * * * * * *

*Oorganiska fabrikationer.*

*Cellulosaindustriens behof af billigt natron.*

Cellulosaindustrien är en för vårt land mycket betydande och naturlig storindustri, som år för år alltmera utvecklas. Det torde därför vara på sin plats att tillse, hvilka kemiska tillverkningar, som stå i något samband med denna industri, och om sådana redan förefinnas eller kunna upptagas i vårt land.

Sulfitcellulosafabrikerna behöfva för själfva tillverkningen endast de inhemska naturprodukterna svafvelkis och kalksten, dock ha en del fabriker ännu icke öfvergått till svafvelkis, utan importerar fortfarande stora mängder svafvel. Skall åter cellulosan blekas, så fordras klorkalk, eller vid elektrolytisk blekning koksalt eller någon annan klorid.

För sulfatcellulosan åter behöfves *natriumsulfat*, hvaraf årligen tullfritt importeras cirka 20,000 ton till ett värde af inemot en million kronor. Någon del häraf går dock till glasbruken. För tillverkning af 1 ton natriumsulfat eller, såsom det helt enkelt kallas, _sulfat_, fordras 0,83 ton koksalt samt 1,14 ton svafvelsyra af 1,53 sp. vikt, resp. 0,55 ton svafvelkis med 48 % svafvel. Men utom sulfat erhålles härvid äfven 1,5 ton *saltsyra* af 1,16 sp. vikt = 32 % HCl.[118]

[Anmärkning 118: Jfr. _Ernst Larsson_, Sv. Kem. Tidskr. 1891: 131.]

Skall sulfatet tillverkas här i landet, måste man alltså äfven sörja för att saltsyran finner användning. Sveriges hela behof af saltsyra uppgår f.n. till endast c:a 3,000 ton och fylles nu genom tullfri import. En produktion af 20,000 ton sulfat ger 30,000 ton saltsyra, eller 10 gånger mera än landet f.n. behöfver. En sulfattillverkning i stor skala är följaktligen möjlig endast i förening med saltsyrekonsumerande fabrikationer, ty någon export af saltsyra skulle knappast kunna påräknas. Transportkostnaderna ställa sig nämligen mycket höga, emedan endast kärl af glas eller stengods kunna användas.

Saltsyreförbrukande fabrikationer äro exempelvis: metallextraktion, benlimstillverkning, fosfatprecipitat, aftenning af hvitblecksaffall, ättiksyretillverkning, framställning af klorider (t.ex. zink-, barium-, ammonium-), bensvart, benkol, kolsyra, betning af järn för förzinkning, förtenning[119] etc. Vid nuvarande höga sulfatpris, hvilket tydligen har sin grund uti minskad åtgång af saltsyra för klorkalk (i följd af alkalielektrolysens utveckling), och hvilket snarare torde komme att stiga än mer än falla, kan saltsyran säljas mycket billigt. Ja, tyska fabriker finnas, hvilka skulle önska, att de nu ibland liksom fordom i Leblanc-sodans ungdom finge låta saltsyran gå till väders eller i vattendragen.

[Anmärkning 119: Såsom ett exempel på oföretagsamhet torde kunna gälla, att Sverige årligen (tullfritt) importerar närmare 6000 ton *förtennt järnbleck* med ett värde af öfver 1½ mill. kronor. Svenskarne lära icke tro sig om att få öfverdraget af det dyrbara tennet nog tunnt och ändock jämnt och tätt för att kunna konkurrera med engelsmännen Tennproduktionen i hela världen uppgår f.n. till knappast 100 tusen ton och häraf torde för hvitbleck åtgå inemot 1/3. Det är dock icke troligt, att den engelska hvitbleckstrusten så behärskar tennmarknaden, att ett svenskt verk rent af skulle få svårt att fylla sitt behof af tenn, men gifvetvis måste det svenska verket ha tullssydd. Om någon svensk industri härigenom komme i ogynnsamt läge på världsmarknaden, så kunde den ju erhålla en väl afvägd exportpremie. För järnbleckets betning, innan det förtennes, användes i England arsenikfri saltsyra (_Wagner-Fischer,_ J. 1901: I: 467).]

Uppkomsten af nya användningssätt för saltsyra i vårt land är sålunda ett stort önskemål, och eventuella saltsyreintressenter behöfva ingalunda kalkylera med det här gällande höga priset (5 à 6 öre pr kg.), utan de kunna invid en event. blifvande fabrik få den nära nog för intet. Här är sålunda ett stort fält för svenska kemisters uppfinnareverksamket.

Månne det icke skulle vara möjligt att föra komprimeradt, flytande och vattenfritt klorväte i marknaden? Vanlig saltsyra håller c:a 1/3 HCl och 2/3 vatten, hvaraf framgår, att betydliga fraktkostnader skulle sparas, och kanske nya användningsmöjligheter i följd däraf uppstå, om det vattenfria klorvätet kunde transporteras. Det finnes månget oorganiskt gebit inom den kemiska teknologien, som försummas, därför att det betraktas såsom redan fullständigt genomforskadt, men nya tider föda nya möjligheter. Flytande klor t.ex. har ju på senare tid blifvit en betydande handelsvara. En stor svårighet ligger dock däri, att HCl kräfver högre tryck än Cl.

Skall sulfatet framställas medelst svafvelsyra, så framtvingar sig en kombination med svafvelsyretillverkning, hvarigenom företaget betydligt ökas i omfång. En sådan kombination är emellertid icke nödvändig, ty enligt _Hargreaves_ kontaktmetod, som sedan decennier tillämpas vid flera stora utländska fabriker, kan sulfat tillverkas direkt af svafvelsyrlighet och koksalt. Det kan dock stundom vara till stor fördel, om en anläggning i någon mån kan anpassa sig efter konjunkturerna. Det skulle ju nämligen kunna förekomma, att marknaden vore öfverfylld af sulfat och saltsyra, men lede brist på svafvelsyra. Är då sulfatfabrikationen baserad på svafvelsyra, så inställes för en tid sulfattillverkningen och svafvelsyran bringas i stället i marknaden.

Det torde vara skäl, att innan vi här gå vidare, öfverväga, huruvida den jämförelsevis nya sulfatmetoden för framställning af cellulosa kan ha framtiden för sig. Innan denna metod uppkom, användes natron eller soda. Träet kokades med natronlut och natronförlusten vid regenerationen ersattes med soda före kausticeringen. Enligt sulfatmetoden ersättes natronförlusten med sulfat innan lutens organiska ämnen förbrännas. Härigenom kommer den återvunna luten att innehålla en hel del svafvelnatrium, men en stor del af det reducerade sulfatet öfvergår dock till karbonat och sedan vid behandling med kalk till kaustikt natron. Visserligen anses svafvelnatrium vid cellulosaprocessen vara af samma värde, som det kaustika natronet, men som mängden af detta senare är i luten starkt öfvervägande, så kan man i själfva verket säga, att i rent kemiskt hänseende svafvelsyran (resp. svaflet) vid denna process icke spelar någon som helst roll, utan är alldeles öfverflödig. Om sålunda lika billigt natron på annat sätt kunde tillföras cellulosaprocessen, så behöfver man icke sulfatet. Vid sulfatets reduktion uppstår för öfrigt stor natronförlust, därigenom att svafvelnatrium eller möjligen natrium förflyktigas, så att denna metod ingalunda kan sägas vara idealisk.

Finnes nu någon utsikt att på annat sätt få lika billigt natron, som i sulfatet? Det billigaste natronet har man ju i koksaltet, men konsten är att ekonomiskt tillgodogöra sig detsamma. Måhända skulle det löna sig att undersöka, huruvida icke något af alla de förslag för tillverkning af soda, som under tidernas lopp framkommit, här skulle kunna vinna tillämpning. Produkten behöfver ju icke vara färdig och ren handelsvara, utan blott en koncentrerad lösning.

Förbränningen af de organiska ämnena och sulfatets reduktion vid sulfatcellulosaprocessen kan i viss mån jämföras med råsodasmältningen enligt _Leblanc_[120] och torde denna process för sin enkelhets skull icke vara så lätt att ersätta.

[Anmärkning 120: Jfr. Lunge, Sodaindustrie.]

Större delen af den cellulosa, som nu exporteras, är oblekt, men månne det icke skulle vara fördelaktigt att i större omfång i vårt land upptaga blekningen? Blefve så fallet, så kunde cellulosafabrikerna ersätta sin natronförlust genom att elektrolysera koksalt och då på samma gång få klor till blekningen. (Vid den elektrolytiska blekning, som nu stundom användes, går natronet förloradt,) Sulfatcellulosaprocessen förvandlades då till den enkla natronprocessen, och med fördelen af billigt natron och billig klor skulle följa, att man sluppe de stinkande gaser, som göra sulfatfabrikerna så afskydda af allmänheten. Sannolikt skulle också natronförlusten minskas, ty förflyktigandet af svafvelnatrium skulle upphöra, efter som intet sådant funnes närvarande. Denna väg förtjänar att beaktas isynnerhet af dem, som ha tillgång till billig elektrisk energi, genererad t.ex. medelst vattenkraft, masugnsgas eller torf.

Medan vi äro inne på natronets regeneration, må här framhållas den omständigheten, att både vid natron- och vid sulfatprocessen de organiska ämnenas bränslevärde oftast mycket dåligt tillgodogöres. Orsaken härtill är, att man låter torknings- och förbränningsprocesserna försiggå samtidigt, hvarigenom förbränningen blir i hög grad ofullständig och en mängd brännbara gaser bortgå i luften. Härmed sammanhänger ock utvecklingen af sulfatcellulosaprocessens illaluktande gaser. Ett bättre utnyttjande af de organiska ämnena kan ske därigenom, att torkningsprocessen utföres för sig och först därefter förbränningen. I stället för att direkt förbränna de mer eller mindre torkade organiska ämnena, kan man ock generera bränslegas af dem. Detta kan ske genom torrdestillation antingen i en retort eller ock i en gasgenerator af lämplig konstruktion. I båda fallen kan man genom kondensation utvinna en del flytande torrdestillationsprodukter. Förbrännes den härvid erhållna gasen med en tillräcklig luftmängd, så kan man äfven vid sulfatcellulosaprocessen undgå att i atmosfären utsläppa illaluktande gaser.

* * * * *

*Natronvinning ur chilesalpeter.*

Sverige importerar årligen betydliga mängder natronsalter, nämligen:

koksalt c:a 90,000 ton chilesalpeter » 27,000 » sulfat » 20,000 » soda » 15,000 » kaustikt natron » 1,500 »

Chilesalpeterns natron går förloradt, ty växterna upptaga endast kväfvet. Funnes ingen utsikt att inom landet tillverka kväfvegödslingsämnen, utan salpetern alltfort skulle komma att i stigande skala importeras, så måste man ovillkorligen kraftigt taga itu med tillgodogörandet af detta natron. 27,000 ton salpeter innehålla lika mycket natron, som 22,500 ton sulfat, och detta skulle alltså rikligt täcka nuvarande sulfatkonsumenters behof.

Enligt _Lunge_ har blifvit föreslaget att upphetta salpetern med kiselsyra eller med lerjord event. i en atmosfär af luft och vattenånga. Salpetersyran utdrifves härvid under bildning af natriumsilikat eller aluminat, hvilka sedan i lösning medelst CO{2} öfverföras till soda under regenerering af kiselsyran eller lerjorden. Metoden strandade på svårigheten att finna en hållbar upphettningsapparat.

Enligt ett annat förslag upphettas salpetern med kalciumkarbonat i ångatmosfär. Omsättningen försiggår vid rödhetta och större delen af salpetersyran angifves kunna återvinnas, men äfven här hänger metoden på apparaten.

_Vogt_[121] upphettade en blandning af salpeter med kalk till 350° i en ström af CO{2} och vattenånga och erhöll soda och nitrösa gaser, hvilka med luft och ånga öfverfördes till salpetersyra. Salpeterblandningen gjordes porös genom tillsats af järnoxid eller dylikt.

[Anmärkning 121: D.R.P. 69059.]

_Garroway_[122] varierar denna metod genom att utelämna kolsyran för att få kaustikt natron. Han föreslår gjutjärnsretorter.

[Anmärkning 122: D.R.P. 79699.]

_Mond_ föreslog 1862 att utdrifva salpetersyran med järnoxid, då kaustikt natron erhölles jämte järnoxiden åter.

_Lunge_ och _Lyte_[123] upphetta i retort medelst yttre eldning en möjligast porös blandning af 1 del salpeter och cirka 2 delar järnoxid (t.ex. purpleore) i en ström af öfverhettad ånga och luft. De uppgifva, att med lämpliga anordningar 95 % af salpetersyran erhålles. Återstoden i retorten ger vid urlakning kaustikt natron och järnoxid, hvilken senare ånyo kan användas.

[Anmärkning 123: D.R.P. 74487.]

Det har äfven blifvit föreslaget att för tillverkning af ammoniumnitrat för sprängämnesindustrien behandla salpetern enligt ammoniaksodametoden, då natriumbikarbonat resp. soda skulle erhållas såsom biprodukt.

Användbarheten af den ena eller andra af dessa metoder beror dock först och sist på utbytet af den dyrbara salpetersyran. Genom att låta salpetersyran absorberas af kalk erhölle man en produkt af samma gödslingsvärde, som chilesalpetern, och natronet hade man »fått för besväret». Äfven andra omsättningar, än här ofvan anförda, mellan salpetern och ett annat salt, antingen i lösning eller i smält tillstånd, kunna möjligen komma i fråga.

* * * * *

*Några föreslagna metoder för tillverkning af soda.*

1. _Koksalt såsom utgångsmaterial._

I en atmosfär af vattenånga sönderfaller klornatrium vid mycket hög temperatur uti kaustikt natron och klorvätegas[124] och i en atmosfär af luft eller syre uti kaustikt natron och klor.[125] _Powers_ och _Dale_[126] föreslogo en tillsats af järnoxid[127]. Men dessa reaktioner ha hittills på grund af den höga temperaturen (1000-1200°) icke vunnit insteg i praktiken. De försiggå först, då koksaltet börjar öfvergå i gasform. Huruvida desamma i den elektriska ugnen med fördel skulle kunna genomföras, synes ovisst. Samma är ock förhållandet med _Gossages_ förslag med kiselsyra,[128] hvilket afsåg tillverkning af vanligt glas och vattenglas, eller ock af kaustikt natron eller soda genom vattenglasets behandling med kalk resp. kolsyra. Ett förslag af _Ungerer_ med kiselsyra synes under vissa omständigheter möjliggöra koksaltets direkta användande för glastillverkning event. i förening med saltsyreproduktion.[129]

[Anmärkning 124: Engl. pat. 7426/1837.]

[Anmärkning 125: Engl. pat. 4122/1879 och 5457/1880 samt D.R.P. 73935, 74937, 74976 och 125389.]

[Anmärkning 126: Engl. pat. 91/1863.]

[Anmärkning 127: Jfr Löwigs kausticering med järnoxid.]

[Anmärkning 128: Engl. pat. 2050/1862 och 5406/1881.]

[Anmärkning 129: Dingl. J. band 197:343.]

Enligt en metod af _Tilghman_[130] upphettas koksaltet med Al{2}O{3}, hvarvid saltsyregas utvecklas under bildning af natriumaluminat. Detta löses och sönderdelas med CO{2}, hvarvid soda och lerjordshydrat bildas, hvilket senare kan återgå i fabrikationen för behandling af nya mängder koksalt.[131]

[Anmärkning 130: Engl. pat. 11556/1847.]

[Anmärkning 131: Jfr engl. pat. 2121/1867, 2065/1870, 2639/1874, 4311/1891 och norska pat 15757.]

_Claus_[132] upphettar briketter af koksalt och bauxit eller lerjordshydrat i en ström af svafvelsyrlighet, vattenånga och luft, hvarvid koksaltet under utveckling af saltsyra öfvergår till sulfat, såsom vid Hargreaves process. Härefter glödgas massan uti en reducerande gas (generatorgas), hvarvid bildas natriumaluminat och svafvelväte, hvilket senare förbrännes till svafvelsyrlighet, som återgår i processen, under det aluminatet i lösning behandlas med kolsyra och ger soda och lerjordshydrat. Det sistnämnda återgår äfvenledes i processen, såvida icke bättre användning därför finnes.[133]

[Anmärkning 132: D.R.P. 72642.]

[Anmärkning 133: D.R.P. 7256.]

Att icke heller dessa reaktioner upptagits i praktiken, beror tydligen äfvenledes därpå, att de försiggå först vid så hög temperatur, att apparaterna allt för snart förstöras.

Uti en lösning af koksalt ger en lösning af kalciumbikarbonat en fällning af natriumbikarbonat. Den soda, som påträffas färdigbildad i naturen, har måhända uppkommit på detta sätt, men något industriellt intresse torde reaktionen ifråga knappast få.

Enligt ett förfarande af _Weldon_[134] omsättes i lösning koksalt med magnesiumbikarbonat. Det erhållna natriumbikarbonatet ger vid upphettning soda och kolsyra, och genom upphettning af den efter indunstning erhållna magnesiumkloriden får man saltsyra och magnesia, hvilken sistnämnda med kolsyra regenereras till bikarbonat. Denna metod ser på papperet högst elegant ut, men i praktiken vållar saltsyreutvinningen och magnesiumbikarbonatets regenerering svårigheter, som icke kunnat öfvervinnas.[135]

[Anmärkning 134: Engl. pat. 629/1866.]

[Anmärkning 135: Jfr D.R.P. 79221 och 81103.]

Ett annat vida äldre förslag går ut på att ur en koncentrerad koksaltlösning medelst oxalsyra utfälla surt natriumoxalat, medan saltsyra stannar i lösning. Genom kokning med kalk skulle ur oxalatfällningen erhållas kaustikt natron och kalciumoxalat, ur hvilket sistnämnda oxalsyran skulle regenereras med svafvelsyra.[136]

[Anmärkning 136: Franska pat. 213354.]

Genom behandling af koksalt med blyglete i närvaro af vatten och ev. kalk erhålles kaustikt natron. Denna metod hade före Leblancs praktisk användning, men måste sedermera uppgifvas på grund af svårigheter att afsätta eller genom regenerering af blyoxid nyttiggöra den erhållna blykloriden. [137]

[Anmärkning 137: Jfr engl. pat. 3082/1877 och 14977/1888.]

_Höpfner_[138] har föreslagit, att zinkhyttor, som förarbeta fattiga malmer, skulle framställa zinksulfit eller -bisulfit, omsätta denna med koksalt i lösning och genom behandling af natriumsulfiten med kalk framställa kaustikt natron.

[Anmärkning 138: D.R.P. 138028.]

2. _Sulfat såsom utgångsmaterial._

Sulfatet framställes i stort vanligast med svafvelsyra i järnpannor och muffelugnar (på senare tiden ha äfven mekaniska ugnar blifvit försökta) och endast på några ställen medelst svafvelsyrlighet enligt Hargreaves metod.[139] Förr framställdes det också genom rostning af en blandning af koksalt och svafvelkis.

[Anmärkning 139: Ch. Ind. 7906: 173, jfr franska pat. 384144.]

_Oehler_[140] har visat, att med svafvelsyra koksaltet fullständigt sönderdelas redan vid 400°, om först bisulfat framställes, detta sammanmales med koksaltresten och upphettas till nämnda temperatur. Metoden rekommenderas speciellt för förarbetning af bisulfat från salpetersyrefabrikationen.[141]

[Anmärkning 140: D.R.P. 136998.]

[Anmärkning 141: Se äfven amerikanska pat. 870746, Ch. Ztg. 1906: 1295 och Ch. Ind. 1908: 95.]

Bland förslag att ur sulfat vinna kaustikt natron eller soda märkas följande.

Genom kokning af en utspädd sulfatlösning med kalk erhåller man kaustikt natron och gips, men denna reaktion går äfven under tryck mycket trögt och ofullständigt. Med baryt däremot går kausticeringen lätt och fullständigt äfven i koncentrerad lösning, men här ligger svårigheten uti barytens högre pris, som nödvändiggör ett återvinnande. Det har blifvit föreslaget att omsätta natriumsulfat med svafvelbarium för att sedan genom behandling af erhållet svafvelnatrium med kolsyra få soda. Bariumsulfatet återföres till sulfid genom glödgning med kol.[142] Tyvärr försiggår dock bariumsulfatets reduktion först vid mycket hög temperatur och för öfrigt är vägen till soda öfver svafvelnatrium icke synnerligen inbjudande.

[Anmärkning 142: Engl. pat. 9555/1895; jfr. ock 3406/1886.]

På sista tiden har _Jacobs_ framställt baryt i den elektriska ugnen af en blandning af bariumsulfat med kol, hvarvid svafvelsyrlighet och koloxid utvecklas. Men om denna baryt under ständig regenerering skulle med fördel kunna användas för kausticering af natriumsulfatlösning, så måste besparingen uti elektrisk energi och bränsle gentemot koksaltelektrolysen åtminstone uppväga kostnaden för framställningen af natriumsulfatet. Vore så, under fullt tillgodogörande af svafvelsyrligheten och koloxiden, sådan jämvikt uppnådd, så hade man af koksaltet i ena fallet fått kaustikt natron och klor och i andra kaustikt natron och saltsyra.[143]

[Anmärkning 143: Jfr. svenska pat. 24087.]

_Simpson_[144] samt _Basset_ och _Baranoff_[145] lösa trikalciumfosfat i saltsyra och tillsätta natriumsulfat. Den från gipsen skilda lösningen indunstas och kalcineras, hvarvid en del af saltsyran kan återvinnas. Efter massans lösning utkristalliseras natriumfosfat, som kausticeras med kalk, hvarvid trikalciumfosfat för processen återvinnes. Huru förluster genom moderluten efter natriumfosfatet skola undvikas, förmäles icke, men däremot göres ett förslag för gipsens tillgodogörande.[146]

[Anmärkning 144: Engl. pat. 18835/1890.]

[Anmärkning 145: D.R.P. 82651.]

[Anmärkning 146: Jfr. engl. pat. 2700/1854, 2446/1872, 4371/1887, 5425/1892 samt D.R.P. 195133.]

I sådana fall, då det gällt att oskadliggöra svafvelsyrlighet, lär följande metod kommit till användning.[147] Natriumsulfat omsättes i lösning med kalciumbisulfit, hvarvid gips utfaller, under det natriumbisulfit stannar i lösning. Genom dennas behandling med kalk erhålles kaustikt natron och kalciummonosulfit, hvilken sistnämnda förening får absorbera nya mängder svafvelsyrlighet. Som synes förbrukas här ingen svafvelsyrlighet och någon användning för affallande kalciumsulfit och -sulfat angifves icke.[148]

[Anmärkning 147: Engl. pat. 4122/1879.]

[Anmärkning 148: Angående svafvelsyrlighetens tillgodogörande ur affallsgaser hänvisas äfven exempelvis till D.R.P. 160940. 173329 och Ch. Ztg. Rep. 1908: 40 och 41.]

_Alsberge_ omsätter natriumbisulfat med oxalsyrad kalk, skiljer gipsen från natriumbioxalatet och sönderdelar det senare med kalk uti kaustikt natron och kalciumoxalat, hvilket senare återgår i processen. Detta förslag är tydligen omöjligt på den grund, att osönderdelad oxalsyrad kalk omslutes af gipsen och går med denna förlorad.

_Stavely_[149] omsätter rå karbolsyrad kalk med natriumsulfat, affiltrerar gipsen och behandlar lösningen med kolsyra. Den härvid frigjorda karbolsyran låter i hufvudsak skilja sig från sodalösningen och återvinnas för processen, men förlusten har dock visat sig för stor för att metoden skulle kunna bli rentabel.[150]

[Anmärkning 149: Engl. pat. 17657/1887.]

[Anmärkning 150: Jfr. D.R.P. 48220.]

_Frerichs_[151] omsätter natriumsulfat med kalciumacetat, affiltrerar gipsen och torrdestillerar natriumacetatet. Härvid bildas aceton och soda.

[Anmärkning 151: Engl. pat. 9793/1890.]

_Kopp_[152] smälte natriumsulfat med kol och järnoxid, lät smältan upptaga kolsyra ur luften, och erhöll sedan vid urlakning soda och svafveljärn. Det senare rostades under svafvelsyrlighetens tillgodogörande för sulfattillverkningen och den regenererade järnoxiden återgick i processen. Smältugnen höll emellertid icke och reaktionerna gingo ingalunda glatt. Ett förslag att ur svafvelnatrium med järnoxid afskilja svaflet och få kaustikt natron gaf heller intet praktiskt resultat.

[Anmärkning 152: Engl. pat. 2119/1854 och 340/1855.]

_Macfarlane_ glödgade en blandning af järnvitriol och koksalt och erhöll sulfat, järnoxid och klor. Sulfatet och järnoxiden ville han behandla enligt Kopps förslag.

Att reducera natriumsulfat genom att smälta det tillsammans med kol är en enkel och lätt reaktion, men i praktiken har densamma vållat svårigheter, isynnerhet den, att ugnen icke vill hålla. Sedan svafvelnatrium nu blifvit en rätt betydande handelsvara, synes man dock kommit ganska bra öfver dessa svårigheter.

_Bong_[153] föreslog att utan smältning reducera sulfatet med svafvelväte. Genom behandling af så erhållet svafvelnatrium med kolsyra skulle nytt svafvelväte för processen erhållas på samma gång, som man i lösningen erhöll soda.

[Anmärkning 153: Engl. pat. 895/1879.]

_Vogt_[154] har föreslagit sulfatets reduktion med koloxid, en reaktion, som enligt _Lunge_ vid hög temperatur går fullständigt.

[Anmärkning 154: D.R.P. 31675.]

Sönderdelningen af svafvelnatrium i koncentrerad lösning med kolsyra går ganska lätt och fullständigt;[155] dock måste kolsyran vara fri från syre. Tillföres kolsyran i öfverskott, så utfaller bikarbonat.[156] Om ingen bättre användning för svafvelvätet finnes, så förbrännes det till svafvelsyrlighet, som användes för sulfatfabrikationen.[157]

[Anmärkning 155: _Chance_, engl. pat. 1495/1888.]