Part 10

Men vi ha äfven andra källor för harts och terpentinolja än den växande skogen. Genom att extrahera sönderhackade furustubbar torde man med nutida apparater rentabelt kunna utvinna nämnda ämnen. En försöksfabrik i detta syfte är under anläggning.[84] Det så behandlade träet bör duga till cellulosa. Större delen stubbar få nu ruttna bort och endast en ringa del användes för tjärbränning eller för utvinning af terpentinolja och tjära genom torrdestillation i termopannor. Kanske tändsticksfabrikerna kunna utvinna någon del terpentinkåda, om de använda furu, som de extrahera, i stället för importeradt aspträ.

[Anmärkning 84: J. A. Bih. 1907: 558; jfr svenska pat. 23956.]

Sedan ett par år tillverkar en svensk fabrik granbarkextrakt. Det kan synas, som borde denna fabrikation vara synnerligen vinstgifvande här i landet, där så stora mängder sulfitcellulosa tillverkas af granved, hvars bark följaktligen är ett värdelöst affall. Men i själfva verket ställa sig insamlingskostnaderna för barken så höga, att extrakttillverkningen blir föga rentabel. Härtill kommer, att granbarksextrakt endast användes för vissa lädersorter, och att garfverierna här allt fortfarande i stor utsträckning använda själfva granbarken. På grund häraf har den mycket betydliga importen af garfextrakter och andra garfämnen icke minskats. Det är i främsta rummet quebracho-extrakt, som importeras, mest från Tyskland. Den svenska fabriken lär komma att upptaga äfven denna tillverkning. Lufttorr granbark håller c:a 12 % garfämne, granbarksextrakt inemot 24 %, quebrachoträ c:a 20 % och quebrachoextrakt ända till 45 %. Båda dessa slag af extrakt förekomma i handeln i tjockflytande form med en vattenhalt af 40-60 %. Någon import af granbarksextrakt förekommer icke. De svenska konsumenterna ha allt skäl att låta undersöka de importerade extrakterna, ty ofta lär förekomma, att det lågvärdiga kastanjextraktet utbjudes såsom quebrachoextrakt.

Medan i laboratorium den organiska syntesen vidare utvecklas, kan ju vara lämpligt sålunda tillse, att det, som vi genom den organiska naturen redan ha, icke förfares, utan kommer till möjligast bästa nytta.

Torrdestillation torde böra betraktas endast såsom en nödfallsutväg inom den organiska kemien. Brunkol torrdestilleras i utlandet sedan långliga tider i stora mängder under utvinning af paraffin och mineraloljor, men på senare tiden har man i stället genom extraktion medelst bensin och med bättre ekonomiskt resultat börjat utvinna det värdefullare montanvaxet. Brunkol ha vi icke i Sverige, men det kunde ju vara skäl undersöka, huru våra äldre torflager, dytorf etc. och möjligen äfven alunskiffern förhålla sig i detta hänseende.[85] Alunskiffern i Västergötland har blifvit uppskattad till 13 milliarder ton.[86]

[Anmärkning 85: Ang. torfvax jfr Z. f. a. Ch. 1907: 1141.]

[Anmärkning 86: Angående alunskifferns utnyttjande genom torrdestillation hänvisas till Z. f. a. Ch. 1898: 87; 1905: 128 och 1583; Ch. Ind. 1900: 118; Ch. Ztg. 1901: 606 och Rep. 203, 1903: 685 och 984, 1904: Rep. 344; D.R.P. 148282 och 159262; svenska pat 17888; T. T. K. 1907; _Lunge_: Steinkohlenteer, 4 uppl.: 239; Vetensk. Akad. Arkiv f. kemi 1904: n:r 5 samt _Hellsing_: Skifferoljeindustrien i Skottland och Frankrike. Enligt D.R.P. 195292 tillverkas svart färgstoft (svärta) af stenkol genom extraktion med natronlut och lösningens fällning med en syra.]

Bland vetenskaplig litteratur beträffande organiska naturprodukter må här nämnas följande äfven för industrien mycket värdefulla verk: _Wiesner_: »Die Rohstoffe des Pflanzenreichs». Leipzig 1900 och 1903, samt på svenska under utgifning, _Euler_: »Växtkemi»; första delen, »Det kemiska materialet», Stockholm 1907.

* * * * *

*Träets produkter.*

I Tyskland räknar man att i m² lämplig skogsmark pr år alstrar 0,35 kg. trä.[87] _Borchers_, Stahl u. Eisen 1899: 732, räknade ända till 1 kg. under det _Liebig_ på sin tid antog, att i mellersta Europa 0,25 kg. vattenfri organisk substans alstrades pr m² åker, äng eller skog.

[Anmärkning 87: _F. Fischer,_ Z. f. a. Ch. 1904: 946.]

I Sverige beräknades 1897 samtliga skogarne pr år alstra c:a 33 millioner m³ trä, fast mått, på en areal af c:a 20 millioner hektar. Detta gör 1,65 m³ fast mått pr hektar.[88] Räknas 1 m³ fast mått till 404 kg. vattenfri vedsubstans, så uppgår alstringen endast till 0,067 kg. pr m². Här är nu visserligen att märka, att utaf den nämnda arealen går någon del i norr ända upp mot skogsgränsen, där en intensiv skogskultur aldrig kan ifrågasättas, men att vårt skogsbruk på det stora hela knappast kan sägas ha kommit öfver urstadiet är väl bekant och bekräftas af dessa siffror blott alltför tydligt.

[Anmärkning 88: Med _fast mått_ menas träets verkliga volym i motsats till _löst mått_, som är volymen af vedtrafven, sedan veden blifvit ordentligt upplagd. 1 m³ löst mått famnved räknas vanligen innehålla 2/3 m³ fast mått.]

Då vi sålunda icke taga ut af marken på långt när, hvad den kunde lämna, så ha vi så mycket större skäl tillse, att det lilla, vi nu verkligen få, på allra bästa sätt kommer till nytta. Tack vare den stora arealen, så är det i själfva verket inga småsmulor, det här är fråga om. 33 millioner m³ pr år en stor mängd trä. Huru använda vi nu denna naturrikedom? Enligt 1896 års skogskommitté och det officiella, statistiska verket »Sverige» på följande sätt:

Millioner m³ fast mått. Inom landet: för husbehof, bränsle etc. 15.9 för bergsbruket, (till träkol) 5.7 för trämassa 1.4 i skogarne förfares 5.2 Export 7.1 ------------- Summa 35.3

En öfverafverkning af 2.3 millioner m³ årligen skulle sålunda bedrifvas, men denna siffra anses på en del håll för låg. Öfverjägmästaren _Wallmo_ uttalade vid Skogsvårdsföreningens årsmöte 1905 såsom sin åsikt, att den årliga återväxten för närvarande icke får sättas högre än till 21 millioner m³, hvarefter öfverafverkningen vore icke mindre än 14 millioner m³.

I början af 1908 ha officiella sakkunniga afgifvit yttrande angående Sveriges skogstillgångar. De uppskatta den årliga virkesförbrukningen per individ i Sverige till 4 m³ och den årliga alstringen till 1.5 m³ per hektar, Den enbart genom folkökningen förorsakade stegringen i konsumtionen inom landet utgör 155,000 m³ per år, motsvarande årsproduktionen från 103,000 hektar. År 1904 uppgick den för export afverkade virkesmassan till 11 millioner m³. För husbehof, export och industri beräknas totalbehofvet till 38 millioner m³. Rationellt skötta borde våra skogar kunna ge 45,7 millioner m³ per år, ja, kanske ända till 54,8 mill. En bland de sakkunnige, öfverjägm. Wallmo, anser dock, att först om hundratals år sådan effekt af en förbättring i skogens vård skulle kunna bli synlig, samt att den årliga tillväxten kan sättas till högst 26 mill. m³, hvarför vid nuvarande afverkning årligen 12 mill. m³ tages af skogskapitalet.

Den sorgliga posten på 5.2 millioner m³, som årligen i skogarne förfares, tilldrar sig först vår uppmärksamhet. Det är hufvudsakligen i Norr- och Västerbotten, som största mängden förfares af brist på flottningsleder och järnvägar. Förlusten där uppskattas till icke mindre än 40 % af hela alstringen. I det öfriga Norrland och i Dalarne uppskattas den till 20 % och i det öfriga Sverige till 5 %.

Den största posten värd minst 50 millioner kronor, förbruka vi alltså för eget behof i hufvudsak såsom bränsle i våra hem. Från nationalekonomisk synpunkt vore det utan tvifvel bättre att elda med torf, men dels ställer sig sådan ännu något för dyr, åtminstone då längre transport tillkommer, dels går det trögt att bryta med gammal sedvänja. Priset torde dock så småningom reduceras, då allt flera rationellt drifna torfverk uppstå, vid hvilka den allt dyrare handkraften i möjligaste mån ersättes med maskinkraft, under det att vedpriset blir högre, och den ekonomiska fördelen skall då öfvervinna alla hinder för torfvens allmännare användande.

Exporten af oarbetade, sågade eller tillhuggna trävaror utgjorde år 1904: 6,7, 1905: 6,6 och 1906: 7,0 millioner m³ fast mått. Af arbetade trävaror torde exporteras 0,1-0,2 millioner m³.

Vedförbrukningen för den 1905 producerade trämassan torde ha utgjort ca 2,3 millioner m³ fast eller 3,5 millioner m³ löst mått.

*Ättiksyra, metylalkohol, aceton och tjära.*

Vårt lands järntillverkning behöfver för att kunna fylla världsmarknadens och vårt eget behof af det utmärkta svenska träkolsjärnet årligen c:a 4,5 millioner m³ *träkol*, hvilket, om man räknar 0,6 m³ kol af 1 m³ ved löst mått, motsvarar 7,5 millioner m³ ved löst mått. Endast omkring 1/10 häraf kolas rationellt under utvinnande af biprodukterna *träsprit, ättiksyra, tjära* m.fl. Mången har den uppfattningen, att det måste uppfinnas någon särskildt knepig kolningsugn för att utrota milkolningen. Men detta urgamla kolningssätt låter nog icke utrota sig på andra platser än där, hvarest för en längre tid framåt tillräckligt med kolved kan till skapligt pris sammanföras till att mata en kolugn eller ett kolugnssystem. Och en för vårt land mycket lämplig kolugnstyp finnes redan, nämligen den sedan omkring 80 år välkända, enkla, billiga, hållbara och lättskötta _Schwartz_-ugnen, som lätt kan anordnas med särskild hänsyn till biprodukterna.

1 m³ löst mått oklufven, lufttorr barrved, hållande

269,2 kg. vedsubstans (med 1.7 kg. aska) och 67.3 » fuktighet (20 %) ----- 336.5 » ger vid torrdestillation i retort vid lägsta möjliga temperatur ungefär följande utbyte:

Värdet af de marknadsfärdiga produkterna 112 kg. träkol å kr. 3.50 pr m³ kr. 2.50 136 » vatten } { » -- 8 » ättiksyra } rå träsyra { » 1.60 2 » träsprit } { » 0.80 10 » tjära och oljor » 0.60 68.5 » gaser af lågt brännvärde » -- ----- ---------- 336.5 kg. kr. 5.50

Värdena fluktuera betydligt. Det här anförda utbytet får betraktas mera såsom teoretiskt, ty lufttorr ved kommer endast sällan till kolning. Vanligen är veden mer eller mindre sur, ja, stundom alldeles nyflottad med 40 % vatten och däröfver, och då blir träsyran delvis så utspädd, att den icke ens vid användning af allra bästa metoder och apparater är värd bearbetningen på ättiksyra och träsprit. Själfva kolningen resp. torkningen af veden fordrar då också långt mera bränsle.

På sina ställen torde med fördel ved kunna användas i masugnen i stället för träkol. I milkolen har man nämligen endast c:a 46 % af vedens värmevärde, medan resten, 54 %, såsom fritt värme eller brännbara gaser förslösats vid kolningen.[89]

[Anmärkning 89: Sv. Kem. Tidskr. 1907 n:r 4.]

Vid anläggningar för rationell kolning af trä förarbetas den råa träsyran vanligen till kalksalt, brunt eller grått acetat, med resp. c:a 68 och 80 % rent acetat. Denna produkt är en betydande handelsvara, som användes för tillverkning af både ättiksyra och aceton. Ättiksyran, som af gammalt haft stor användning vid färgning och tryckning af textilvaror, till matättika etc. har nu uti indigotillverkningen fått en ny och mycket stor konsument.

Aceton har sin största användning såsom lösningsmedel för nitrocellulosa vid tillverkning af röksvagt krut och celluloid. I Tyskland och ett par andra länder användes dock för detta ändamål icke aceton utan eter och alkohol, i England användes däremot för röksvagt krut uteslutande aceton. På grund af sin stora förmåga att lösa acetylen (1 volym löser vid 12 atm. tryck 300 volymer) har aceton kommit till användning vid acetylenbelysning i järnvägsvagnar, vid svetsning (»autogen») medelst acetylen och syrgas etc.

Tillverkningen af aceton sker i stort genom kalciumacetatets torrdestillation och råkondensatets rektifikation. Utom aceton erhålles härvid äfven andra ketoner, isynnerhet etylmetylketon, som är hufvudbeståndsdel i den s.k. acetonoljan i råkondensatet, och som fått användning bl.a. för denaturering af sprit (i Schweiz) samt vid celluloidtillverkningen.

Tillverkas aceton i samma fabrik, där kalciumacetatet produceras, så är stort skäl, att icke färdigtorka acetatet förr än i torrdestillationsapparaten, ty sönderdelningen börjar, om också sakta, redan vid c:a 150°.[90]

[Anmärkning 90: Jfr D.R.P. 144328.]

Trädestillationsverken kunna möjligen stundom finna fördelaktigt att tillverka aceton på det sättet, att ättiksyran bindes vid natron i stället för vid kalk. Vid torrdestillationen blefve då återstoden soda, som finge återgå för att mätta nya mängder ättiksyra och så ständigt cirkulera. Natriumacetatet är visserligen mycket beständigare vid upphettningen än kalciumacetat, men genom tillsats af en lämplig kontaktsubstans skulle reaktionen måhända underlättas. Barium och strontium skulle äfvenledes kunna komma i fråga här i stället för natrium. Ättiksyrans mättning med ett karbonat vållar dock stundom på grund af skumbildning en del svårigheter. Natriumacetat såsom handelsvara tillverkas äfven genom omsättning af kalciumacetat med natriumsulfat.

Enligt amerikanska patentet 719223 låter man kväfve inverka på en upphettad blandning af bariumkarbonat med kol. Det cyanbarium, som härvid bildas, sönderdelas med ättiksyra, blåsyran tillgodogöres, t.ex. genom absorption med natron, och af bariumacetatet regenereras genom torrdestillation karbonatet, som återgår i cirkelprocess, under det att ur destillatet aceton utvinnes. Skall den härvid nödiga ättiksyran tillverkas på vanligt sätt af kalciumacetat och svafvelsyra eller saltsyra, så blir förfarandet, såsom tillverkningssätt för aceton betraktadt, naturligtvis utan fördel. Kan däremot rå träsyra användas, så är metoden värd allt beaktande. Dess förbindande med träsyrans förarbetning torde dock för den giftiga och frätande blåsyrans skull vålla betydliga svårigheter beträffande apparater etc.

Bariumacetatet sönderdelas vid upphettning vida lättare än kalksaltet och reaktionen störes mindre af bireaktioner, hvarför acetonutbytet blir högre. Det har äfven blifvit föreslaget att tillverka aceton genom att leda ättiksyreångor öfver baryt vid en temperatur af inemot 400°.

För absorption af små mängder aceton ur gaser och särskildt för återvinning af aceton vid tillverkning af röksvagt krut användes en lösning af natriumbisulfit.[91]

[Anmärkning 91: D.R.P. 154124.]

De förnämsta trädestillationsprodukterna, kalciumacetat och träsprit, tillföras världsmarknaden för närvarande hufvudsakligen från Amerikas Förenta Stater samt från Österrike-Ungern. Det är i första rummet de amerikanska järnverk, hvilka för sin tillverkning använda träkol, som föra de största mängderna acetat och träsprit i marknaden. På grund häraf stå priserna på dessa produkter uti ett visst beroende af järnmarknaden, nämligen så, att de fluktuera i omvändt förhållande mot järnets pris. Tills för ett par år sedan stod acetatet lågt i pris under det att träspriten betalades bra. Det förekom då, att de amerikanska verken stundom icke tillvaratogo ättiksyran, utan endast träspriten. Nu åter är det alldeles tvärtom, träspritpriset står mycket lågt, under det att acetatpriset är högt. Denna omkastning har förorsakats däraf, att för acetatet nya konsumenter tillkommit, under det att träspriten förlorat sådana. För tillverkningen af röksvagt krut åtgå numera stora mängder aceton. Vidare behöfva fabrikerna för syntetisk indigo, hvilka på senare tiden uppkommit och utvecklats, betydliga kvantiteter ättiksyra. Dessutom är ännu en ättiksyrekonsument under uppmarsch, nämligen cellulosaacetatet.

Träspriten åter hade i Amerika tills för ett år sedan stor användning såsom brännsprit, lösningsmedel, tvättmedel, för fernissor etc, hvartill den vanliga spriten i följd af hög skatt icke kunde användas. Men nu har äfven i Förenta Staterna blifvit införd en s.k. denatureringslag, så att sedan början af 1907 skattefri brännvinssprit för nämnda ändamål kan erhållas långt billigare än träspriten. Visserligen utföres denatureringen till en del med träsprit, men åtgången härför är försvinnande, mot den förutvarande förbrukningen af träsprit. I England nedsattes för ett par år sedan den för denaturering föreskrifna mängden träsprit till hälften mot förut.

*Cellulosa.*

Vid cellulosatillverkningen tillgodogöras träsubstansen vida bättre än vid torrdestillationen, men äfven här förfares mycket. 1 m³ löst mått granved med c:a 57 % verklig kemisk cellulosa på vattenfritt trä räknadt och vägande 336,5 kg. lufttorr (med 20 % fuktighet), ger vid tillverkning af

a) _mekanisk massa_ (slipmassa)

ungefär

180.0 kg. massa (vattenfri) à 9 öre pr kg. = kr. 16.20 89.2 » förlust (c:a 33 % af träsubstansen) -- ------ ------ _269.2 kg._ _kr. 16.20_

b) _sulfitmassa_ c:a

108.0 kg. massa (vattenfri) à 15 öre pr kg. = kr. 16.20 161.2 » förlust (c:a 60 % af träsubstansen) -- ------ ------ _269.2 kg._ _kr 16.20_

Vid _sulfatmassa_ (natronmassa) är utbytet ungefär detsamma, som vid sulfitmassa.

De här insatta värdena äro naturligtvis endast approximativa, enär de städse betydligt fluktuera.

Vid slipmassan bortspolas med vattnet sådana delar af träsubstansen, som blifvit söndermalda nästan till mjölstoft. Någon liten sådan rent mekanisk förlust förekommer väl äfven vid tillverkning af den kemiska massan, men här går den outnyttjade delen af träsubstansen, ligninet, bort i hufvudsak såsom en lösning.

För denna lösning, som återstår efter tillverkningen af sulfitmassa, *sulfitluten*, har man trots stora ansträngningar hittills icke lyckats finna någon användning, utan densamma får rinna bort. I en del länder vållar denna affallslut fabrikanterna betydliga svårigheter och kostnader, emedan den icke alltid får utsläppas i närmaste vattendrag, enär den i allt för hög grad skulle förorena vattnet.

Uti _Hofmann_, Handbuch der Papierfabrikation, sid. 1622, anföres bl.a. följande analysresultat för sådan affallslut af spec. vikten 1.043; 1 liter innehöll:

fri svafvelsyrlighet 2,2 gram bunden » 6,3 » » svafvelsyra 4,4 » kalk 8,4 »

Afdunstningsåterstoden utgjorde 88,6 gr, däraf brännbara ämnen 75,0 gr och aska 13,6 gr.

Den organiska substansen uti luten reducerar Fehlings lösning, hvartill både ligninderivater och kolhydrater medverka. _Krause_ påvisade i sulfitlut 0,5-2,0 % sockerarter.[92] Enligt _Streeb_[93] utgöres huvudbeståndsdelen i luten af ligninsulfonsyrad kalk.[94] _P. Klason_[95] har äfvenledes utfört omfattande undersökningar på detta område.

[Anmärkning 92: Ch. Ind. 1906: 217.]

[Anmärkning 93: Inaug. Diss. Göttingen 1892.]

[Anmärkning 94: Jfr _Frank_, Papier Zeitung 1887 N:r 60/63.]

[Anmärkning 95: T. T. K. 1893: 49; Teknikermöt. Förh. 1897: 338 o. 1901: 147 samt T. T. K. 1908: 82.]

Det har blifvit föreslaget att förinta luten genom afdunstning under användning af den därvid erhållna återstoden såsom bränsle, så långt denna räcker, och i utlandet finnas fabriker, som arbeta på detta sätt. Den torra återstoden, som till utseendet liknar gummi arabicum, utgör omkring 9 % af lutens vikt.[96]

[Anmärkning 96: Angående sammansättningen hänvisas vidare till Ch. Ztg. Rep. 1898: 62; Wagner-Fischers Jahresbericht 1898: 1109; Z. f. a. Ch. 1900: 952 och 1307, 1906:1266; 1907: 451; Ch. Ind. 1906: 217; Sv. Kem. Tidskr. 1897 N:r 6 samt _Wiesner_, Die Rohstoffe des Pflanzenreichs 2 Aufl. II: 40 o. följ.]

Sulfitlutåterstoden har blifvit föreslagen bl.a. till användning vid appretur och färgning af tyger, såsom ersättning för dextrin och gummi. Produkter, som rekommenderas för dylika ändamål, finnas i handeln under namnen »salose», »dextron» och »gelalignosin». Huruvida en del importerade billiga tyger, som, då de bli våta, sprida en afskyvärd stank, påminnande om liklukt, verkligen blifvit behandlade med något sådant ämne, med eller utan sekunda djurlim, ägghvita eller dylikt, är icke kändt, men rätt sannolikt.[97] Industriella förbrukare af gummi och dextrin ha allt skäl att se upp och låta undersöka varan innan de köpa.

[Anmärkning 97: Jfr. Z. f. a. Ch. 1906: 179.]

Det har vidare blifvit föreslaget att använda sulfitlutens återstod såsom gödslingsämne, såsom bindemedel för formsand i gjuterier, vid tillverkning af briketter af sågspån etc., för limning af papper, för garfning af läder (Holzextrakt), för impregnering af trä, för framställning af alkohol, oxalsyra, ättiksyra, aceton, gas, koks, filtrerkol[98] såsom råmaterial för svafvelfärger m.m.

[Anmärkning 98: Torrdestillation event. med kalk, D.R.P. 181126.]

Tanken att förjäsa luten och afdestillera alkoholen syntes god, men sockerarterna lära ha visat sig mestadels höra till de ojäsbara. Förslaget är dock ännu icke uppgifvet.[99]

[Anmärkning 99: Z. f. a. Ch. 1905: 44 och 1906: 1400; D.R.P. 161644, _Classen_.]

Det mest originella förslaget till sulfitlutens nyttiggörande torde vara det, som för några år sedan framkastades af prof. _Frank_ i Berlin. Han anser, att lutens organiska substans bör ha värde såsom näringsmedel för växtätande husdjur. Prof. _Lehmann_ i Göttingen har tagit saken om hand, och enligt ett meddelande uti Z. f. a. Ch. 1906: 1788 fortgå försöken på bästa sätt. Ett synligt resultat torde vara D.R.P. 169880, däri träets uppslutning med ammoniak föreslås, antagligen för att få en aflut, som är fri från mineralämnen.

Till och med den i vatten olösliga cellulosan, t.ex. i stråfoder, tillgodogöres i viss mån af växtätarne, och det förefaller ju därför rätt sannolikt, att den vattenlösliga organiska substansen i sulfitluten så mycket lättare borde kunna utnyttjas. De motsvarande ämnena uti halm tjäna ju dagligen hästar, kor och oxar till föda.

För en del år sedan lär en spekulativ tysk godsägare, som på sin landtegendom hade en halmpappersfabrik, starkt funderat på att låta kreaturen först ur halmen uttaga, hvad de kunde, för att sedan låta resten gå till pappersbruket. Tanken fullföljdes dock, så vidt kändt är, icke längre än till ett tyskt rikspatent.

*Sulfatcellulosaluten* har äfven den upptagit samma ämnen ur träet, som sulfitluten, men de ha antagligen vid kokningen under tryck med natronluten undergått någon förändring.[100] Denna lut låter man emellertid icke rinna bort, ty natronet måste återvinnas, och detta sker genom afdunstning och de organiska ämnenas förbränning. Det vid denna förbränning utvecklade värmet användes vid lutens afdunstning, hvarigenom de organiska ämnena här alltså redan i någon, om ock mycket ringa, mån komma till nytta. Uti Sv. Pappers T. 1908: 106 uppgifves, att nu på skilda håll arbetas på uppfinnandet af andra sätt för lutens regeneration bl.a. genom de organiska ämnenas utfällning. Sådan utfällning med CO{2} skall redan 1877 ha blifvit försökt, men försiggått ofullständigt hvarjämte de så afskilda ämnena voro voluminösa och besvärliga att affiltrera. Vetenskapsmän, som nu arbeta på detta problems lösning i sådan riktning, lära emellertid vara förhoppningfulla.

[Anmärkning 100: Jfr. _Klason_, Sv. Kem. Tidskr. 1891: 1.]