Part 8
Å, nu kom då äntligen Lisa Ljungh! Hon fick tårarna i ögonen. Aldrig hade hon trott, att hon skulle bli så glad. Nu först förstod hon, hur mycket hon längtat efter vännen, den enda människa, som stod henne riktigt nära, som hon kunde lita på, förtro sig till — om det gällde.
Hon slog armarna om Lisa Ljunghs hals och kysste henne ömt. Och med något av den bittersöta glädje, varmed en ödesmärkt människa tar emot en oväntad lycka, förde hon henne in i den långa, vita byggnaden.
* * * * *
Gläntan låg i strålande ljus. De höga furuträden stodo som skyddsvakt omkring, och tjärnens vatten blänkte lockande hemlighetsfullt.
Thyra Börjesson och hennes vän vadade fram genom det höga, blomgenomvävda gräset. Lisa Ljungh kastade sig plötsligt övermodigt ned på marken.
— Här är oss gott att vara, låtom oss uppbygga våra hyddor här, ropade hon glatt. Hyddor lika med kroppshyddor, förstår du väl, sade hon i låg, upplysande ton.
Thyra gav till ett litet stönande:
— Att du orkar och ids! Jag blir matt bara av att höra.
— Inte rår man för, att man är vid humör och vigör, sade Lisa oberörd. Tacka försynen du, att jag blev så underliga gjord!
Hon tog av hatten och lade sig raklång i gräset med armarna under huvudet. Thyra sträckte tigande ut sig bredvid henne.
Gräset vajade mjukt, luften drog som sammet mot kinden, himlen lyfte sig högre och högre för deras blickar. Små vita strömoln simmade långsamt bort över furornas toppar.
Under en lång stund växlade de båda flickorna inte ett ord. Slutligen vände Lisa sig på sidan. Hon slet av ett långt grässtrå och stödd på armbågen började hon tankfullt tugga på det, så att det vippade upp och ned mellan hennes läppar.
— Tänk, inte en enda en av de gamla mer än det beskedliga, vanskapta livet Gerle, sade hon plötsligt i tankfullt beklagande ton. Jag saknar väldigt Rudenstam och Adonis och inte minst min speciella vän, den haltande småskolelärarinnan.
Thyra rörde sig icke.
— Ja, det är skada, sade hon frånvarande.
— Nåja, Lisas ton lät med ens resignerad, jag kan kanske småningom upptäcka andra lysande andar att skifta hugg med ... Man får se tiden an, se saken djärvt i synen, som Rudenstam brukade uttrycka sig.
Thyra svarade ingenting. Plötsligt satte sig Lisa upp med ett häftigt ryck:
— Nu kommer jag ihåg något, som jag tänkt berätta för dig. Det är om Heinemanskan. Tål du att höra det?
Thyra kände det som om hjärtat stannat ett ögonblick i hennes bröst. Så började det plötsligt slå så våldsamt, att pulsarna svällde på halsen och blodet susade för hennes öron. Så tvang hon sig att svara.
— Nog gör jag det, sade hon långsamt.
Hon tyckte själv, att hon dröjt så länge med svaret, att Lisa borde funnit det egendomligt, men hon tycktes ingenting ha märkt.
— Tänk dig, började Lisa, strax efter det du rest var jag ute en kväll på Djurgården med Inez Törneblad — den där flickan du vet som i vintras avslöjade Heineman för mig. Bäst vi gick, stötte Inez mig ivrigt i sidan: ”Pass på, där kommer Heineman med sitt nyaste offer!” Jag tvärstannade i häpenheten, dumt nog, och i samma ögonblick for Heineman förbi oss i en av Freys elegantaste vagnar och med en förtjusande söt ung flicka bredvid sig. Heineman gav mig först en nästan fientlig blick, men så ändrade hon med ens taktik, log hult emot mig och böjde förbindligt på sin vackra nacke. Så vände hon sig mot flickan och sade några ord, antagligen om Inez och mig, ty offret vred på huvudet ett par gånger för att riktigt taga oss i okulärbesiktning. Inez slet mig i armen och grälade på mig för att jag bar mig tölpaktigt åt, men det var som om jag inte kunnat förmå mig att gå ur fläcken förrän vagnen var ur sikte ...
Thyra låg hela tiden och såg upp mot himlen.
— Nå, sade hon till sist med främmande, entonig röst, vad underligt är det väl i, att hon var ute och åkte på Djurgården med en ung flicka.
Lisa gav till en lång, menande vissling.
— När man vet vad det innebär, så är det verkligen ganska anmärkningsvärt, sade hon torrt. Det är för resten synd och skam, for hon plötsligt ut i hetsig ton. Sådana borde stekas vid sakta eld! Inez påstår, att välborna Heineman är så ökänd, att en ung flicka knappast kan visa sig tillsammans med henne utan att bli komprometterad ...
Thyra rörde sig icke. Hon stirrade oavvänt upp mot himlen.
— Det kan ju vara förtal, sade hon famlande.
— Pytt, sade Lisa föraktligt. Tror du, att man får sådant rykte för ingenting ... ånej! ...
Så blev det tyst. Lisa slet av ett nytt grässtrå och började fundersamt tugga på det.
— Hör du, Thyra, sade hon plötsligt, jag har tänkt många gånger, att jag skulle fråga dig, men det har aldrig blivit av ... Du minns den där kvällen på din ateljé, då jag talade om Heineman och du svimmade ... var hade du då varit? Du låg på schäslongen i din bästa klänning, och då jag frågade dig, om du varit borta, svarade du ja, och att du skulle berätta mig om detta en annan gång ...
Ett sällsamt, stelt lugn kom plötsligt över Thyra Börjesson. Hennes ögon sågo oavvänt upp mot himlen. Den var så oändlig, så bottenlöst djup och blå. Och hon själv ett eländigt, ynkligt kryp. Varför erkände hon inte ärligt att så var? Varför skulle hon låtsas vara bättre än hon var? Varför skulle hon ljuga med tystnad och med svar, som voro indirekta lögner? Ack, allt var ju ändå så hopplöst, så lönlöst, så utan mening. Och egentligen önskade hon ju bara ett: att få ett slut, lika gott på vad sätt. Hon var så trött på att jagas och pinas och gisslas av samvetets furier. Kanske skulle hon kunna köpa sig ro med att lämna ut sig själv.
Hon låg alldeles stilla. Endast läpparna rördes. Rösten kom nästan sömngångaraktigt monoton.
— Jag skall säga dig allt ... jag hade varit hos Viveka Heineman. Hon bjöd mig på operan, på supé i sitt hem ... och jag kom tillbaka till ateljéen först andra dagens morgon ... och ... och allt vad du i detta ögonblick fruktar och misstänker, det är sant.
Hela tiden kom rösten med samma styrka och monotoni. Så blev den plötsligt borta, utan att man förstod, att den skulle upphöra. Lisa Ljungh hade hört på den i namnlös förfäran. Nu satt hon där som förstenad och väntade på, att den åter skulle börja tala. Men allt förblev tyst. Hon vågade icke se på Thyra och efter hand började hon pinas av känslan, att hon själv borde säga något.
För varje minut som gick blev tystnaden mera tryckande. Men Lisa Ljungh kunde omöjligt hitta på några passande ord. Hon satt och hoppades och väntade på, att medkänsla med vännen skulle stiga upp inom henne och lösa hennes tunga, men alla känslor voro borta, döda, frusna till is. Hon kunde icke fatta, att det hon nyss hört var sant, och ändå satt hon där och kände fasa och vämjelse över detta, som hennes förstånd nekade att tro.
Så med ens började hon minnas så mycket, som under den gångna vintern förefallit henne oförklarligt och obegripligt hos Thyra. Nu kastade plötsligt Thyras ord ljus över allt detta.
Men mitt under alla dessa funderingar, som kommo spontant och som hon icke förmådde värja sig mot, tänkte hon åter med förskräckelse på, att hon borde säga något till Thyra. Vad som helst, bara det blev något. Men när hon ville öppna läpparna, var det som om någon lagt en järnhand över hennes mun. Hon kunde icke få ut en stavelse. Visste icke ett ord att säga.
Till sist reste sig Thyra upp. Hennes ansikte var stelt och lysande vitt. Hon undvek att se på Lisa.
— Nu får vi visst gå hem, sade hon med samma monotona röst som nyss.
Lisa reste sig mekaniskt. Så gingo de sida vid sida genom skogen. Nedanför verandan stannade Thyra ett ögonblick. Det såg ut som om hon uppmärksamt betraktat den blommande clematis som klängde sig uppför ståltrådsnätet.
— Jag kan ju inte förstå det själv en gång, sade hon plötsligt i klagande ton, hur skulle väl du då kunna göra det. Ibland tänker jag, att alltsammans inte är sant, att det bara är en grym, elak dröm ... Men stundom vet jag alltför väl, att det är sant. Då önskar jag bara, att jag vore borta från mig själv och hela livet.
Lisa stod och såg på Thyra, då hon gick uppför trappan. Hon önskade så innerligt, att hon skulle kunna känna för henne som förr. Men allt var kallt och tyst och tomt inom henne. Hon kände det, som om det varit en främmande människa, som gick där före henne uppför trappan.
XIII.
Då Thyra Börjesson kommit in i sitt rum, började hon med nervös brådska plocka fram sina tillhörigheter ur garderob och byrålådor. Hon slängde allt huller om buller på soffsitsen, bordet och stolarna, och då alla förvaringsställen voro tömda, packade hon skyndsamt linne, böcker och klänningar i stora kofferten. Så tyst hon förmådde, sköt hon den därpå tillbaka in i garderoben och stängde dörren.
I detsamma klang den gälla middagsklockan genom huset. Thyra Börjesson for förskräckt ihop. Blicken irrade villrådigt från flaskorna på bordet till blusarna och småsakerna på soffsitsen. Å nej, det var omöjligt att hinna få undan allt nu i en hast. Hon bredde brådskande ett par handdukar över alltsammans.
Med ängsliga, snabba rörelser försökte hon ordna sin toalett. Hon kastade en flyktig blick i spegeln över byrån. Ett förstört, blekt ansikte med brinnande ögon och blodröda, torra läppar stirrade emot henne. Håret stod som en gyllene gloria kring huvudet.
Hon ryggade förfärad tillbaka, men i nästa ögonblick förde hon ansiktet tätt intill glaset. Hon såg hårt, kritiskt undersökande på sin egen spegelbild, såg rätt in i de vidgade pupillernas hemlighetsfulla djup, som liksom vek undan, sänkte sig, blev större och större och bottenlösare för varje sekund, som gick. Hon stod där orörlig och såg och såg, tills hon glömde allt omkring sig, och hon till sist tyckte, att den djupa sammetssvärtan, som nere på djupet tätnade och knöt sig till en glödande purpurgnista, var hennes egen själ.
Var då hennes själ av det slaget? Röd och svart som en mefistodräkt! Hon ryste till i plötslig skräck och såg sig yrvaket omkring i rummet. Å nej, det var ju ingenting annat än överspända fantasier alltsammans. Hon var trött och förbi av sinnesrörelser och själsspänning och den brådstörtade packningen ...
Plötsligt sänkte ett svart moln sig ned framför hennes ögon. Allt omkring henne började med ens darra och vackla, sveptes in i böljande, svarta och röda töcken, korsade av lysande, gula sicksacklinjer. Thyra Börjesson tog sig famlande för pannan. Hon slöt ögonen och tryckte sina knutna händer mot ögonlocken.
Då hon slutligen vågade se upp, hade mörkret omkring henne lösts upp i en grå, ljus skymning med drivande, tunna molnslöjor. Småningom blev allt åter fast och klart för hennes blick. Men hon stod där frånvarande, bedövad, halvt lamslagen av ångest och lyssnade till de dova, plumsande ljud, som de svällda pulsarna dunkade fram mot tinningarna. Hon hade en dunkel förnimmelse av att det var något, hon skulle göra, att hon av någon anledning borde skynda sig, men hon mindes inte varför, och hon förmådde inte göra något försök att få det klart för sig.
Plötsligt skar middagsklockan på nytt genom huset.
Jo visst! Nu mindes hon med ens. Hon skulle ju göra sig i ordning till middagen!
Hon sprang bort och lyfte på handduken på bordet. Var hade hon gjort av hårborsten! Hon sökte nervöst bland virrvarret på soffsitsen. Inte heller där! Hon såg sig oroligt letande omkring i rummet. Hade hon av misstag fått ned den i stora kofferten? Å, där låg den ju mitt under spegeln.
Äntligen var hon färdig. Med ilande steg gick hon framåt korridoren. Plötsligt tvärstannade hon och vände om. Herre Gud, hon var väl halvt sinnessjuk! Varför reglade hon inte helt enkelt dörren!
Hon vred om nyckeln och stack den i fickan, medan hon hastigt gick fram mot matsalsdörren. Ett ögonblick blev hon stående med handen på låset. Hjärtat bultade i hennes bröst som skulle det sprängas.
Med en våldsam viljeansträngning tvang hon sig att vara lugn. Kosta vad det ville, skulle hon försöka synas glad och oberörd som vanligt.
Så öppnade hon dörren och steg in. Ett underligt blekt leende darrade kring hennes brännande röda mun.
Rummet var fullt av stimmande gäster. Hon drog en lättnadens suck. Ingen tycktes ge akt på henne.
Dröjande lyfte hon blicken och såg sig skyggt omkring. Mitt emot, längst borta vid väggen stod Lisa. Hon var blek och allvarlig och såg på Thyra med stora, sorgsna ögon.
Thyra ryckte till som om hon bränt sig på något och sänkte blicken. Händerna skälvde, då hon böjde sig ned och lade mat på sin tallrik.
Hon kände, att Lisa gav akt på varje hennes rörelse, att hennes ögon följde henne, vart hon gick, men själv undvek hon att möta dem, såg ständigt förbi dem.
Hon satte sig vid Gerles bord och talade och skrattade forcerat livligt under hela måltiden. Men hon kunde knappast tvinga maten genom strupen. Lukten äcklade henne och det svartnade för ögonen, då hon svalde.
Å, om hon i stället fått luta sitt värkande huvud mot den svala, vita bordduken och gråta, gråta, så länge det fanns tårar inom henne ...
* * * * *
Så var då äntligen middagen genomliden! Hon förstod inte själv, hur hon kunde härda ut. Det föreföll henne som om hon suttit i timtal vid bordet och pratat dumheter och skrattat åt dem i sällskap med den förtjust leende Gerle. Och den beskedliga stackars själen hade ingenting märkt, inte haft en aning om den komedi, hon spelade, och hur hon satt där och kämpade mot gråten och vämjdes vid sig själv, som man vämjes vid ett giftigt kräldjur ...
Med skälvande händer satte hon nyckeln i dörren och steg in i sitt rum. Hon reglade inifrån nervöst brådskande som om det gällt komma undan en förföljare. Men väl i säkerhet blev hon stående orörlig tätt invid dörren. Med en övergiven, förtvivlad rörelse sträckte hon plötsligt sina sammanknäppta händer rätt upp över huvudet.
— Gud — Gud — jag har syndat, men Du kan också straffa!
Orden hade nästan omedvetet brutit sig fram över hennes läppar. De träffade hennes öra, som om en annan uttalat dem och gjorde henne med ens bittert nykter. Hon kände icke längre någon lust att gråta. Hon lät armarna sjunka och grep sig skyndsamt an att packa in tavlor och måleriutensilier. Hon rörde sig hastigt med smygande fjät. Då och då stannade hon mitt i arbetet andlöst lyssnande.
Plötsligt tog det i dörrhandtaget. Hon spratt förskräckt till. Hjärtat stannade nästan i bröstet. Hon stod orörligt stilla och stirrade med en hypnotiserads stela ögon på låset.
— Thyra — Thyra, öppna då, hörde hon plötsligt Lisa Ljunghs bedjande röst utanför dörren. Jag måste tala med dig.
Thyra dröjde ett ögonblick med svaret. Så sade hon i låg, underligt likgiltig och ändå bestämt avvärjande ton:
— Nej, nej, inte i dag! Det är bäst för mig att vara ensam ... Jag orkar inte, mitt huvud är tungt som bly.
— Som du vill då, sade Lisa. Hennes röst lät sorgset undergiven.
Thyra lyssnade spänt till stegen, som stilla avlägsnade sig bortåt korridoren. Hon kände på en gång djup besvikelse och lättnad. Hon suckade tungt. Så tog hon i med förnyad fart.
Uttröttad och förbi sjönk hon slutligen ner på en stol. Nu, då allt var färdigt, kände hon inom sig ett nästan apatiskt lugn. Hon såg på klockan. Hon hade god tid. Allt hade gått fortare än hon trott.
Långsamt, halvt frånvarande drog hon ut bordslådan, tog fram papper och kuvert och började skriva till Lisa.
I korta, nästan affärsmässiga ordalag underrättade hon om sin avresa och bad att få packsakerna eftersända till Stockholm fortast möjligt. Inte med ett ord berörde hon förmiddagens samtal. ”Du har full frihet att säga åt Pampe och de andra, vad helst du vill om din olyckliga Thyra,” skrev hon till sist.
Vid de sista orden började hennes hand att darra. Bokstäverna blevo osäkra och hjälplöst lutande. De voro som stelnade rop av ångest och förtvivlan.
Thyra Börjesson satt länge med huvudet lutat mot handen och stirrade rakt ut i luften sedan hon fått brevet färdigt. Slutligen reste hon sig med ett tvärt ryck ur stolen och tog fram ett hopviket papper ur handväskan. Ett ögonblick vägde hon det i handen, innan hon lade det till brevet i kuvertet.
Det var idel fattiga, bleka ord, som dåligt tolkade den upproriska, brännande smärtan i hennes inre, midsommarnattens och den långa, långa raden av förflutna dagars och nätters ve, men kanske skulle de ändå kunna verka något gott för henne hos Lisa ...
Ack, det var ynkligt och jämmerligt att göra som hon nu gjorde — att vilja tigga, om också indirekt om förbarmande och förstående av en annan människa. Sådant borde ju ges frivilligt för att ha värde. Men hon hade inte längre någon stolthet. I detta ögonblick kände hon det som skulle hon kunna kläda sig andeligen naken, riva de sista skylande trasorna från sin själ för vem som helst, blott hon därmed kunde vinna en smula sympati. Men hon hade ingen att luta sitt huvud mot. Hon var ensam, ensam och arm ...
Hon slöt ögonen och svalde krampaktigt för att hålla tillbaka gråten, som tryckte samman hennes strupe. Hon _ville_ inte gråta, _ville_ inte vara annat än behärskad och lugn — åtminstone inte nu. Hon slog upp ögonen och såg sig nästan trotsigt omkring i rummet.
Så tog hon skyndsamt hatt och kappa, och med den tunga resväskan i handen smög hon sig som en tjuv, tyst och ängsligt genom korridoren över verandan in i lindalléns skuggor. Med en lång blick såg hon sig tillbaka. Huset låg tyst och utdött, skinande vitt i eftermiddagssolen. Ingen människa syntes till. Ingen hade sett henne gå. Men Ruff följde henne ridderligt genom allén och byn fram till gästgivaregården. Tåligt bidande låg han vid hennes fötter medan hon satt på gungbrädet i trädgården och väntade på skjutsen.
Då hon reste sig upp, reste han sig även och följde henne långsamt och högtidligt bort till vagnen. Hennes hand for ömt smekande över hans stora, lurviga huvud. Med en snörvlande suck såg han henne vemodigt frågande in i ansiktet. Då fick hon plötsligt tårarna i ögonen. Hon satte sig på huk och slog armarna om hans hals:
— Du är min enda, enda vän, sade hon viskande. Med sakta viftande svans stod Ruff och såg efter henne tills vagnen försvann bakom kyrkomuren. Då gick han stilla tillbaka till sin gårdsplans varma solsken.
XIV.
Solskenet låg stickande vitt över Sturegatans fasader. Luften hängde tjock och kvalmigt het mellan husraderna, vinden sov och Humlegårdens träd stodo orörliga och dammgrå som kulisserna i en teaterpjäs.
Söndagsklädda fotgängare myllrade längs trottoarerna, spårvagnarna rasslade brådskande upp och ned för gatan, otåligt brummande sina kromatiska tongångar mot hållplatsernas väntande människohopar, bilerna döko fram susande hastigt som svärmande ollonborrar, plötsligt, oupphörligt i långa rader, jagande varandra i ilande fart.
Thyra Börjesson gick långsamt uppför gatan. Hon var blek och hålögd som efter en genomstånden sjukdom. Kring den finskurna barnamunnen låg ett pinat, lidande uttryck. Den kvava hettan tryckte som bly på hennes hjässa, och det kändes som om trumhinnorna blivit såra och ömma av bullret, som slog emot dem. Hennes ögon följde frånvarande och utan uppfattning människoströmmen, som rann förbi. Allting var som höljt i slöjor, drömlikt och overkligt. Hon gick där mitt ibland det bullrande, rörliga livet, men alltsamman vek liksom undan, var så fjärran och avlägset som om hon sett på det på långt avstånd.
Plötsligt sågo ett par stickande mörka ögon rätt in i hennes. Hon ryckte till nervöst och blicken blev vidöppen och rädd som hos en, som plötsligt skrämts ur sömnen. Hon vände sig blixtsnabbt och såg efter mannen, som lugnt gick nedåt gatan.
— Nej, gudskelov, det var ingen, hon kände! Men hans underliga blick hade med ens gjort henne nyktert vaken.
Det kom över henne en beklämmande känsla av ensamhet mitt i människovågen omkring henne. Ingen enda visste hon något om. Ingen enda av dem hade någon känsla för henne. Alla voro de för henne slutna, främmande världar ...
Det var underligt att tänka, att de alla, liksom hon själv, hade längtan och hopp och önskningar. Och alla tyckte de nog, liksom hon själv, att just deras liv var så mycket värt, och att det var orättvist och grymt och förfärligt, att de inte nådde dit de ville ...
Men varför sågo de alla plötsligt så underligt på henne, strängt, nästan fientligt? Hon såg prövande utefter sin dräkt. Det fanns ju ingenting påfallande i hennes klädsel, och hon gick ju sin väg stilla som de andra ...
Hon såg skyggt undersökande på människoflocken, som drog förbi. Det var mest arbetare med hustrur och barn och kärestor ... Det var arbetsbina som svärmade, som kröpo fram ur sina trånga, kvava kupor, nu när solen stack het ...
Hon log svagt åt sina egna tankar. Så blev hennes ansikte med ens åter allvarligt.
Men var skulle alla dessa svärmar slå ned, vart ämnade de sig månntro? Antagligen lockade väl någon idrottsfest eller tävling. Sådant var ju deras söndagsnöje, deras vila ...
Det var underligt i alla fall. Mycket nytt fanns det inte under solen. Allting var sig i grunden likt. Människorna hade inte förändrats stort. Tävlingar och brottningar och allt slags skådespel älskade de liksom för årtusenden tillbaka. Smaken var som förr, litet förfinad visserligen, men i grunden densamma. Fröjderna voro desamma, sorgerna desamma. De rika levde i sin lyx, de fattiga i sin fattigdom ungefär så, som de gjort det i alla tider. Och livet självt var lika brokigt och meningslöst och orättvist som det alltid varit. Det var dumt att söka inbilla sig något annat. Livet var orättvist från vaggan till graven. Oförtjänt gynnade det somliga ända från födelsen. Lika oförtjänt förföljde det andra ...
Och dessa, som nu gingo gatan fram sida vid sida med henne? Varför hade de flesta av dem blivit födda till slit och släp och omsorger för uppehället, till försakelser och umbäranden av varjehanda slag? Och varför hade hon själv sluppit undan allt sådant? Ja, svara, den som kunde. Allt togs och gavs utan skäl och utan förskyllan eller värdighet. Hon var född att gå på grönskande ängar och njuta svalkande skogars frid, närhelst hon ville — ännu i går sträckte hon ut sig på blomvirkat gräs och hörde skogen susa över sitt huvud, fast det var som om månader förflutit sedan dess — medan de flesta av dem, som nu drogo förbi henne, voro dömda att tillbringa sina dagar och nätter i denna kokande gryta, vars glödheta, kvalmiga ångor tryckte som martyngd över hjässa och bröst ... Inte fanns det rättvisa i sådant? Nej, och tusen gånger nej! Men hon och hennes gelikar togo det som en naturlig, självfallen sak, att de själva fått det gott och bekvämt i livet. Vaknade samvetet upp en kort stund, så skyllde man på Gud och tröstade sig med, att det var hans vilja, att rika och fattiga skulle vara ibland varandra ...
Men det fanns ju också ett osynligt något, en andlig lycka, som kom varje människa till del. Kanske delades den i rättvisa portioner mellan fattiga och rika ... Och tänk, om det nu var så, att alla dessa, som hon gick och ömkade sig över, i själva verket, trots det yttre skenet, voro lyckligare än hon själv ... Lyckligare än hon själv! Sannerligen, sannerligen därtill behövdes det icke mycket! Och ändå slapp hon bekymmer för uppehället ... Ack, när hon nu tänkte efter, hade hon varit lycklig så få, få ögonblick i sitt liv ... Och det sista året hade hon för Viveka Heinemans skull burit helvetets pina och kval i sitt hjärta ...
Hon stannade plötsligt som fastvuxen. Det var ju till henne hon ämnade sig. Och nu hade hon i tankarna vandrat ända upp till Valhallavägen.
Hon vände tvärt och gick tillbaka nedåt gatan. Egentligen var det ju galenskap att tänka på att träffa Viveka Heineman nu, när alla människor, som kunde, flytt staden. Men det var lugnast ändå att åtminstone göra ett försök. Och hennes sommaradress kunde hon ju alltid få veta genom portvakten. Så fick hon väl i stället skriva om det, som inte längre ville lämna hennes tankar ro.