Part 2

Thyra Börjesson kände det som om hon gått i sömnen. Plötsligt stod hon framför fågelmänniskan. Det klack till i henne, och hon blev med ens fri från sitt sömngångartillstånd. Hon hörde tydligt fröken Pampes presentation: prokurist Gerle — fröken Börjesson, målarinna, fröken Ljungh, filosofie studerande. Mekaniskt böjde hon huvudet till hälsning. Hon såg hans aplikt långa hand sträckt emot sig. Det var omöjligt att slippa undan. Motvilligt lade hon sin hand i hans.

Så var då äntligen pinan över. Med en vänligt uppmuntrande klapp på skuldran lämnade fröken Pampe dem för att ägna sig åt sina husmoderliga plikter. Runt omkring tisslade och tasslade det av viskande samtal, som plötsligt togo till i styrka och blevo högljudda, då alla med ens trängde fram till matbordet.

Thyra rörde sig icke. Hon log ett medlidsamt, litet överlägset leende, då hon såg myllret kring bordet. Hon kom att tänka på de varma ländernas gräshoppssvärmar, som ödelade allt som kom i deras väg. Hon kände en plötslig medömkans sympati för fröken Pampe, som var prisgiven åt dessa människor, som själva tyckte sig vara utan förpliktelser och aldrig ansågo sig kunna få nog för sina pengar. _Sådana_ gräshoppor borde man sannerligen också ha rätt att sopa ner i grävda diken och hälla över med fotogen ...

— Jag kan se, att skådespelet gör samma effekt på er som på mig själv, sade plötsligt en mjuk röst alldeles invid hennes öra. Thyra såg upp överraskad. Framför henne stod en medelålders, elegant dam och log emot henne med gropar i kinderna. Hennes stora, bruna ögon hade en milt sugande blick.

En blixtsnabb känsla av beklämmande motvilja, blandad med nyfiket intresse, for igenom Thyra Börjesson. Hon undrade över, att hon icke genast vid sitt inträde i matsalen givit akt på denna ståtliga, soignerade företeelse.

— Jag kom in mitt under presentationen, sade damen plötsligt, som om hon läst Thyras tankar, och jag hörde både ert namn och ert yrke.

Hon log på nytt sitt mjuka, inbjudande leende, som illa passade till den ironiska glimten i ögonvrån.

— Men ni vet ännu inte vem jag är — fru von Heineman, änkefru, sade hon lågt med mästerlig härmning av fröken Pampes tonfall. Det är visserligen inte precis något yrke, men sanningen att säga har jag verkligen inte haft något annat under många år ...

Åter log hon sitt tysta, mjuka leende. Hon sträckte vänligt sin hand mot Thyra och drog henne med sig:

— Kom och sitt vid mitt bord! Där finns god plats — och för er väninna också, sade hon hastigt, då hon såg den villrådiga blick, Thyra sände Lisa, som modigt kämpade bland bränningarna kring matbordet.

Thyra satte sig tvekande. Hon kände sig underligt bortkommen och generad inför fru von Heineman. Då hon mötte hennes blick och såg uttrycket kring den leende munnen, kändes det som om orden stockade sig i strupen. Hon kunde omöjligt hitta på något att säga, utan satt med nedslagna ögon och svarade enstavigt och lågt på fru von Heinemans frågor och log förläget åt hennes anmärkningar. Eljest var hon inte den, som hade svårt att finna ord.

Då Lisa äntligen kom bort till dem, kände hon verklig lättnad. Men Lisa var stram och ordkarg och såg föga älskvärt, nästan utmanande, på den ståtliga damen.

* * * * *

De följande veckorna drogo förbi som en lång solskensdröm. Varje morgon bjöd solen till fest, och varje afton sjönk den drömmande stilla i ett hav av glans och färg.

Thyra Börjesson tyckte sig aldrig ha upplevat en sådan oändlig rad av bländande sköna solskensdagar. Hon kände sig sällsamt upplivad och lycklig, och arbetet gick med större lätthet än förr. Den ena skissen kom till efter den andra.

Långt inne i skogen hade hon upptäckt en vid glänta med vajande, blomgenomvävt gräs och en skogstjärn, på vars mörka vatten solljuset darrade och blänkte glimmande gulrött. Här satt hon varje dag med sin målning. Och då hon icke orkade eller gitte arbeta längre, kastade hon sig raklång i det höga, mjuka gräset.

Med armarna under huvudet och blicken rätt upp mot himlen låg hon i timtal och drömde om framtiden, som nu tedde sig blå och ljus som himmelen själv och höljd i skimrande soldis som skogen där långt, långt borta på andra sidan tjärnen. Men stundom låg hon blott stilla utan tankar och såg på de små vita, ulliga skyarna högst uppe i zenit.

Då kunde hon plötsligt få en känsla som om hon själv krympte samman och blev allt mindre och mindre, medan himlen över henne växte och blev högre och djupare och oändligare för varje minut, tills den slutligen tycktes vilja sluka upp henne, tillintetgöra henne med sin storhet, henne, det lilla eländiga krypet därnere på jorden. Då tyckte hon, att det var som skulle hon i nästa ögonblick möta Gud själv, och i isande skräck slöt hon ögonen tiggande inom sig om miskund, förbarmande, tills skräcken inom henne småningom löstes upp och rann bort med de tårar, som trängde sig fram under hennes ögonlock.

Nästan varje förmiddag kom fru von Heineman ut i skogen till Thyra. Hon bar alltid med sig en fällstol, som hon placerade än här än där, ibland helt nära, ibland på långt avstånd från Thyras staffli.

För det mesta satt hon tyst, till synes fördjupad i en bok. Men långa stunder kunde hon sitta försjunken i tankar med boken i knät och blossa på sin parfymerade cigarrett, medan ögonen förstrött följde den tunna, blåaktiga röken på dess ringlande färd mot förintelsen.

Stundom smög hon ljudlöst fram och ställde sig bakom Thyra medan hon målade. Men obemärkt stod hon där endast några ögonblick, så kände Thyra hennes närvaro, vände sig raskt och lade ifrån sig palett och penslar. Då såg fru von Heineman stillatigande på henne med sina sällsamma ögon och log med gropar i kinderna sitt mångtydiga, stillsamma leende. Men ibland tog hon varligt den lätta linnemössan från Thyras huvud och strök gång på gång lätt som en fläkt över hennes hår, medan hon lågt, halvt för sig själv, ideligen upprepade: som silke och guld, silke och guld. Eller också tog hon Thyras av färger nersmetade hand och såg på den länge, liksom begrundande. När hon slutligen med en varm handtryckning släppte den, var det alltid med samma ord och samma tonfall: jag håller så mycket, mycket av edra händer med de smala, böjliga fingrarna — en riktig idealisk konstnärshand.

Om sig själv talade hon nästan aldrig. Thyra visste endast, att hon i Stockholm bodde tillsammans med en god vän, som nu var utomlands för att sköta sin hälsa. Men fru von Heineman älskade sommartiden lugn och ro och lantliga förhållanden och hade därför föredragit att resa till fröken Pampes pensionat.

Lisa Ljungh gick för det mesta sina egna vägar. Blott sällan kom hon ut och satte sig i skogen hos Thyra. Men varje afton, då hon sagt godnatt åt de övriga, kom hon in i Thyras rum, slängde sig på en stol, sträckte benen ifrån sig och skrattade och pratade i timtal över dagens händelser. Och hon hade alltid sett och hört förunderligt många ting, om vilka Thyra intet visste.

En afton sade Lisa plötsligt:

— Jag tycker inte om att den där Heinemanskan springer efter dig jämt. Du borde akta dig, Thyra!

Det klack till i Thyra.

— Akta mig, upprepade Thyra, vad menar du med det, sporde hon litet stramt. Hon är ju en bildad människa, och det är väl inte farligare att jag är tillsammans med henne, än att du själv är ständigt med Gerle och skolmästaren och den där pomaderade Adonis, som jag inte riktigt vet vad han heter ...

Lisa for skrattande upp från stolen:

— Ja, vad skall man ta sig till! Fy katten, här är ju djupsta själanöd, och när de så allihopa skyndar sig och i ädel tävlan bär fram sina huven på silverfat, så vore det väl grymt av mig att inte ta emot.

— Ja, där ser du själv, sade Thyra leende. Varför skulle då inte jag ta emot det enda, som bjuds mig?

Lisa blev allvarlig med ens:

— Med Heinemanskan är det en annan sak. Henne är jag smått rädd för. Hon är som en olycka ... en olycka, som ler hemlighetsfullt inbjudande och säger: var så god och ta för er, gott folk ... Och så smickrar hon så otäckt. När ett fruntimmer smickrar ett annat fruntimmer, är där alltid något sattyg under. Det är nu min livserfarenhet ... På högskolan har vi också ett sådant där exemplar, som jämt ger sockerpullor. Först kunde jag omöjligt fundera ut orsaken. Men så en dag kom bössan fram: då skulle hon ta upp kollekten för alla de vackra omdömena. Och när jag ingenting ville ge, så fick jag höra, att jag var otacksam och omöjlig att umgås med. Och så radade hon upp alla sina välgärningar och påminde om, vad hon sagt den och den gången, och hur hon berömt mina göranden och låtanden ... usch, sådana skulle det vara skottpengar på!

Thyra såg frånvarande framför sig.

— Det är svårt att vara avvisande, när folk är så vänliga som fru von Heineman mot mig, sade hon slutligen eftertänksamt. Hon sitter ju därute i skogen bredvid mig, men hon talar sällan eller stör mig i mitt arbete. Köra direkt bort henne kan jag ju knappast.

— Ja, hon är visst vänlig, hon, medgav Lisa försmädligt, men det är något så besynnerligt över hennes vänlighet, någonting — ja, vad skall jag säga — någonting kvalmigt. Man längtar efter blixt och dunder eller kall avrivning eller någonting ”starkt”, som då man fått för fet mat.

Thyra skrattade.

— Ja, du är god du! Jag börjar nästan tro, att du är ”svart” på stackars Heineman.

— ”Svart!” fnös Lisa föraktligt. Det ordet finns inte i mitt privatlexikon skall jag säga dig. Men jag vädrar olycka, som jätten kristet blod, fastän jag omöjligt med mitt förstånd kan utfundera, att någon fara är å färde. Men vänta, tills jag kommer tillbaka till Stockholm! Då skall jag allt avslöja den goda Heineman.

— Om där nu finns något att avslöja.

Plötsligt reste hon sig och gick bort och satte sig på sängkanten. Hon slog armarna om Thyras hals:

— Lova mig åtminstone att vara stram mot kvinnan! Hennes röst lät orolig och ömt bedjande. Thyra såg henne in i ögonen:

— Ja, det lovar jag dig, sade hon allvarligt.

Lisa reste sig raskt:

— Nå, tack för det, sade hon kort i sin vanliga ton. Och nu går jag in till mig. Det är visst åtskilligt sent. Godnatt med dig, och sov gott!

Lisa öppnade varligt dörren och smög sig sakta framåt korridoren till sitt rum.

Thyra låg orörlig och lyssnade till de tassande stegen. Så slöt hon ögonen. Men hon låg länge vaken och funderade över fru von Heineman och över Lisas ord.

III.

Det regnade sedan tvenne dagar tätt, susande jämt och enträget, då och då med ett plötsligt smaskande, som gjorde det hela ännu mera bedrövligt och tröstlöst. Himlen hängde dåsigt tung och jämnmulen alldeles över trädtopparna. Det såg ut, som vore den färdig att ramla ner av trötthet.

Framåt middagstiden rev solen ett titthål i de tjocka molnmassorna för att se efter, hur det stod till på jorden. Men några minuter därefter var kikhålet åter så grundligt stoppat och tilltäppt, att ingen mer kunde se var det suttit.

Fröken Pampes sommargäster slunko omkring fridlösa och utan självkänsla. Då och då prövade de vädret i galoscher och uppspänd paraply, vilken sedan, lutad mot en vägg, grät sorgefloder på golvet i fröken Pampes tambur. Pensionatets musikaliska talanger övade sig med förtvivlans mod på det stora pianinot i salongen, ett gammalt ostämt, gnälligt skrälle, som såg ut som vore det förfärdigat av en massa skivad, brunstekt njure.

Utpinade och missmodiga drogo slutligen samtliga sommargäster sig tillbaka till sina rum, där de sutto som råttor i sina hål, resignerat knaprande på den andliga spis, som dittills mestadels legat föraktad och bortglömd på bottnen av kofferten.

Mot kvällningen på tredje dagen upphörde det plötsligt att regna. Molnen började vältra fram över himlen oupphörligt, hastigt som en tjock grå rök, men på jorden var inte en vindpust att förmärka. Det var som om allt lyssnade och väntade efter något underbart, som borde ske.

Men de, som voro förfarna i profetia, påstodo, att detta allt var ett gott tecken och att vackert väder var att vänta på morgonen den fjärde dagen. Vid kvällsvarden voro alla hoppfulla och vid glatt mod. Fröken Pampe, som var lycklig över att slippa höra de ständiga missnöjda utropen och hotet om snar avresa, studsade fryntligt från bord till bord med hela fång av vänliga ord. Men ingen brydde sig om henne. Det enda, som för tillfället betydde något var, om morgondagen skulle bjuda på värme och sol. Hela matsalen var fylld av surret av förväntansfulla, glada röster.

Lisa Ljungh trivdes fortfarande icke väl tillsammans med fru von Heineman. För det mesta var hon ambulerande gäst vid än ett bord, än ett annat. Men oftast slog hon sig ner mitt emot Gerle, med en fräknig skollärare till vänster och en finnig, pomaderad Adonis, som såg ut att höra till handelsvärlden, till höger om sig. Då blev det oftast högljutt glam och skratt, och allehanda ämnen mellan himmel och jord diskuterades livligt och ogenerat.

— I dag är det ”lika lön för lika arbete”, sade fru von Heineman till Thyra. Det tycks gå mer än vanligt hett till.

Thyra vände på huvudet i riktning mot ”herrarnas bord”. Det var skolläraren, som hade ordet. Han talade i sävligt docerande ton:

— Vare det långt ifrån mig att vilja förneka sanningen av fröken Ljunghs påstående, att ingen hittills dristat säga, det kvinnliga lärare arbeta sämre eller att de i allmänhet hava sämre resultat att uppvisa än sina manliga kolleger. Men det är icke blott detta frågan gäller. Som vi strax skola se, ligger saken djupare än så, avsevärt mycket djupare ... Låtom oss taga ett belysande exempel, som kan till fyllest illustrera min tankegång. Alltså: antagom, att vi hava tvenne motorbåtar den ena värd låtom oss säga två tusen kronor, den andra värd hälften så mycket eller ett tusen kronor. Båda motorbåtarna utveckla samma snabbhet, tillryggalägga lika fort, lika hastigt en sträcka på, låtom oss säga, en mil — i detta exempel spelar avståndet tydligtvis ingen roll — så är dock _den ena motorbåten värd två tusen kronor, den andra blott ett tusen_ ...

Skolläraren såg sig omkring med segermin. Lisa Ljungh satt en lång stund alldeles tyst. Hon var mörkröd i ansiktet och svalde häftigt ett par gånger.

— Jag får medge, sade hon slutligen och rösten darrade av indignation, att det är första gången jag hört ett sådant argument dragas fram, och jag känner mig verkligt imponerad. Aldrig i livet har det hittills fallit mig in, att ni och ert kön kunde vara av ras och finare material än jag och mitt. Men jag förmodar, hon vände sig mot Gerle och den pomaderade, att herrarna äro av samma uppfattning som herr Rudenstam.

Skolläraren log diaboliskt självbelåtet och strök sig gång på gång med en självmedveten gest över hakan. Gerles platta huvud vacklade häftigt hit och dit mellan pucklarna. Han öppnade och slöt oupphörligt sin breda mun som en kajunge i väntan på mat. Men intet ljud kom över hans läppar. Pupillerna lyste purpursvarta och han gnuggade förtjust sina händer. Han ville synbarligen icke stöta sig med någondera parten.

— Tja, tog den pomaderade långsamt till orda, inte vill jag påstå precis, att lädret vårt är finare just i allmänhet taget, men — det behöver avgjort mera smörjelse än fröken Ljunghs och gelikar ...

Och med en menande gest tog han ölbuteljen och fyllde sitt glas på nytt till brädden.

— Skål, fröken Ljungh, jag dricker för det finare lädrets välgång, sade han därpå och drack glaset i botten.

Det skrattades allmänt och högljutt, ty efter hand hade alla tystnat för att åhöra meningsutbytet mellan Lisa Ljungh och herrarna. En liten halt småskolelärarinna ropade skadeglatt mitt uppe i skrattet: — Nu tror jag allt fröken Ljungh fick, så hon blev svarslös.

Lisa Ljungh såg föraktligt på henne:

— När själva gudarna kämpade förgäves mot dumheten, så må det väl inte vara någon skam för mig, om jag sträcker vapen inför det som värre är, sade hon häftigt.

Thyra Börjesson reste sig upp. Hon hade huvudvärk och ämnade gå tidigt till sängs. Fru von Heineman såg bekymrat efter henne. Efter en stund knackade hon på Thyras dörr och steg in utan att vänta på svar:

— Kära, sade hon lågt och tog ömt Thyras hand, det gör mig så ont att se er lida. Låt mig försöka lindra edra plågor! Jag har mjuka händer och är rätt förfaren i att ge massage.

Thyra protesterade, men det hjälpte ej. Fru von Heineman var envis och började med sina mjuka fingrar stryka långsamt över Thyras panna och nedåt hennes axlar och armar.

Thyra kände sig underlig till mods. Hon hade en känsla av att hon borde energiskt sätta sig till motstånd, men med varje strykning fick hon mindre kraft därtill. Värken i huvudet försvann, och hon kände sig genomströmmas av en behaglig trötthetskänsla. Då fru von Heineman ett ögonblick höll sina händer stilla över hennes ögon, vaknade hon till. Hon tyckte plötsligt att hon höll så mycket, mycket av henne, som stod därbakom hennes rygg och strök bort den pinande huvudvärken. Med en oreflekterad, snabb rörelse tog hon fru von Heinemans händer från sina ögon och kysste dem. Hon blev nästan själv rädd för vad hon gjort. Hon rodnade svagt:

— Tack, sade hon hastigt, en smula osäkert, nu är jag alldeles bra. Nu önskar jag endast få sova.

Fru von Heineman log sitt mjuka, sällsamma leende. Hon kysste Thyra på pannan milt som en fläkt och med ett: God natt, mitt barn, sov gott, gled hon ut genom dörren.

Thyra ställde sig vid fönstret och såg ut. Mellan de söndertrasade, drivande skyarna tittade en blekgul, sjuk måne vemodigt ner på henne. En obetvinglig lust att gråta kom över henne där hon stod. Med armarna mot fönsterposten och pannan lutad emot dem grät hon våldsamt, hon visste icke varför. Men under hela tiden kunde hon ej få fru von Heineman ur sina tankar. Vad skulle väl hon säga, om hon nu såge hennes tårar?

Slutligen klädde hon av sig. Då Lisa Ljungh kom in till den sedvanliga pratstunden, låg Thyra med slutna ögon och hörde förstrött på utläggningarna över dagens text. Hon önskade bara att Lisa skulle lämna henne i fred, men hon hade icke hjärta att be henne gå, särskilt nu, då hon hade en smula samvetskval över att hon inte berättade för Lisa om fru von Heineman. Men ett visst något, en känsla av obehag höll henne tillbaka varje gång hon tänkte säga det.

Och i själva verket var det ju en småsak inte värd att berätta.

Äntligen blev hon allena. Hon kände sig dödstrött, vände sig mot väggen och försökte somna. Men inom henne jagade tankarna som molnen därute på himlen, och som en blekgul måne skymtade fru von Heinemans bild fram genom dem alla. Det var omöjligt att få någon sömn i ögonen. I sin förtvivlan började hon räkna långsamt från ett till tio och så om igen, om igen. Det hjälpte visst. Hon kände, hur hon vaggades till ro, allt närmare och närmare sömnens land ...

Men plötsligt spratt hon till alldeles klarvaken: hon hade tydligt sett fru von Heinemans ansikte alldeles över sitt eget. Men det log inte som det brukade, utan såg bistert och strängt på henne.

En lång stund låg Thyra och vände och vred sig oroligt i bädden. Hon var genomsvett och kände sig sjuk och utmattad som om hon haft brinnande feber i kroppen. Slutligen steg hon upp och ställde sig vid fönstret.

Allt var sig likt därute. Månen lyste lika sjukligt gulblek bland de drivande, bolmande skyarna ... Nej, nu såg hon det: himlen hade höjt sig en smula och bakom de tågande molnen syntes här och där en gråblå flik med små vita, gryniga tussar.

Hon stod och såg ut tills hon började frysa. Så rullade hon ner gardinen, tände ljus och lade sig att läsa. Slutligen föll boken med en duns ur hennes hand ned på golvet. Hon vaknade till, förstod att hon sovit ett ögonblick och släckte ljuset. Hon låg orörligt stilla och försökte tänka på ingenting. För säkerhets skull började hon åter räkna från ett till tio i samma dåsigt långsamma takt som nyss ...

Plötsligt hörde hon klockan på bordet ticka så brått och beskäftigt som vore den rädd att inte hinna fram till målet i tid. Till målet? ... Vilket mål? ... Ja, det visste väl klockan lika litet som hon själv ...

Dalaklockan i rummet bredvid slog tvenne dallrande, mässingsklingande slag. Thyra Börjesson mindes med ens den första morgonen hon vaknade i detta rum. Då slog klockan också så där plötsligt, sprött och tunt. Hon mindes Gerle på bänken, den pinsamma presentationen, frukosten vid fru von Heinemans bord. Så länge det var sedan allt det där skedde! Det var nästan ofattligt, att det kunde vara så längesedan. Hon hade visst blivit gammal sen dess. I alla händelser var hon sig icke mera lik. Nu kände hon det, fast hon inte trodde det den gången Lisa påstod det. Hon hade liksom blivit allvarligare, jämnare i lynnet och förståndigare ... Aldrig i livet skulle hon nu kunnat ligga i fönstret och titta på den stackars Gerle så, som hon gjorde det den där morgonen ... Men vad var det, som gjort henne så annorlunda? ... Ja, det var inte gott att svara på. Åtminstone kunde hon omöjligt fundera ut det i natt ... Tänk, hon kunde höra klockan gå dårinne i rummet bredvid! Den tickade så högtidligt och långsamt, helt annorlunda än hennes ... Nu var det precis som om de talade med varandra, den stora därinne och den lilla på bordet bredvid hennes säng. Den lilla tiggde så ivrigt om något, men den stora var alltjämt lika avvisande och upprepade oryggligt sitt: nej — nej — nej — nej.

Men tyst! ... någon smög sig ju in i rummet och satte sig där på stolen bredvid sängen och såg på henne. Så de ögonen kunde se! ... Nu kände hon igen dem och leendet. Det var ... det var ju fru von Heineman, nu såg hon det tydligt. Det gick en stöt igenom henne. Hon satte sig häftigt upp i sängen och såg sig förskräckt omkring.

Ett grått halvmörker låg över rummet, men hon kunde tydligt urskilja allt. Ingen mänsklig varelse mer än hon själv fanns därinne.

Utmattad lade hon sig tillbaka på kudden. Det var nog inte värt försöka sova denna natt. Det slutade visst alltid på samma sätt ... Om hon bara visste hur hon skulle få timmarna att gå!

Nu mindes hon, att hon hade ett rogivande pulver gömt i portmonnän sen i våras, då hon låg sjuk. Hon steg beslutsamt upp, letade fram pulvret och svalde det med en klunk vatten. Hon kände sig nästan glad. Nu — nu skulle hon äntligen få ro.

Så skönt det kändes! Lemmarna domnade, hon sjönk djupare och djupare ner bland kuddarna ... Men vad var det nu igen som tassade därborta vid dörren? Nu satte sig åter någon vid sängen, nej, på sängkanten, och såg på henne. Kunde det vara fru von Heineman nu igen? ... Hon kunde omöjligt se vem det var. Men hon måste veta det ... måste se efter ... äntligen se efter innan hon somnade, det ginge inte an annat. Hon fick inte somna riktigt, inte somna tungt, innan hon visste det säkert ...

Med en våldsam ansträngning slog hon upp ögonen och såg sig förvirrat omkring. Rummet var grått och tyst och tomt ...

Med öppna ögon låg hon orörlig och väntade på morgonen. Den måste ju komma nu snart. Då skulle hon stiga upp och gå ut i skogen. Hon behövde ro och natten hade ingen att ge. Det kände hon.

Hon låg stilla och såg på rullgardinen. Hon såg på dess ljusare färgton, att dagen höll på att gry.

Och medan hon låg så och mätte det nalkande ljusets styrka, tänkte hon nyktert och lugnt på kvällens och nattens händelser.

Det var kanske överspänt och fantastiskt, men man hade ju i alla fall ofta hört påstås att sådant var möjligt. Och den underliga, sugande blicken och leendet? ... Det var kanske sådana ögon, hypnotisörerna hade ... Men om nu fru von Heineman verkligen kunde få människor i sitt våld, vad så? Vad kunde det väl skänka henne för tillfredsställelse? Vad kunde det väl betyda för den vackra, eleganta fru von Heineman att få henne i sitt våld? ... I sina kretsar var hon säkerligen beundrad och fjäsad — vad kunde hon då vilja henne, Thyra Börjesson? ...

Det var omöjligt att förstå, omöjligt att fundera ut, så litet man visste om henne och så hemlighetsfull hon var om allt, som rörde henne själv ... Kanske var det också bara en nyck, ett tidsfördriv här på landet. Det kunde ju också vara så, att fru von Heineman själv intet visste om den makt hon ägde ...