Part 10

— O, Herre, Herre, jag släpper Dig icke! Giv mig makt över hennes själ! Stå vid min sida, hjälp mig, att jag må övervinna djävulens makt och ge Dig henne tillbaka i evärdelig ägo. Herre, övergiv icke hennes syndiga själ, fräls den från ondo! Tag hennes hjärta, gör det till ett vax i Din hand, skriv med Ditt finger livsens ord på dess blad! Hjälp mig, Herre, att strida för Dig om hennes fattiga själ. Ingiv mig de rätta orden! Hjälp mig att beveka och trösta detta sargade hjärta, som våndas under satan utan att själv förstå det. Tag mig vid handen, led mig, lys mig fram till målet, som Du fordom ledde Israels barn och lyste dem i natt och mörker fram till Kanans förlovade land ...

Hon tystnade med ens och låg alldeles stilla. Orden sinade för den bönhörelsens ljuvliga glädje, som plötsligt strömmat in i hennes själ. Med salig förvissning kände hon i sitt hjärta Herrens löfte om bönhörelse och seger. Med salig glädje kände hon, att Herren aktat henne värdig att med Hans hjälp förvandla en satans boning till ett tempel, där lovsångerna icke skulle förstummas och Herrens prisande aldrig upphöra ...

De mumlande, stönande ljuden från bedjerskan väckte slutligen Thyra Börjesson ur hennes slummer. Hon slog upp ögonen och såg med en tom blick på den knäböjande gestalten vid sina fötter. Inte en muskel rördes i hennes bleka ansikte. Långsamt vände hon bort blicken och såg upp mot den skimrande blåa sommarhimmel, som spände ut sitt kupiga tält över det stora snedfönstret.

Långt, långt borta ifrån, likt ljudet av malande kvarnar och fjärran brusande vatten, kom storstadens buller dragande in genom den öppna rutan över hennes huvud.

Å, vad allting var avlägset, långt, långt borta från henne. Himlen hade de hindrat henne från att nå, och människorna i den bullrande staden ville hon intet. Alla voro de henne så främmande och likgiltiga. Bara ett ville hennes själ: vila och frid ...

Hon slöt ögonen på nytt. Å, vad varje lem värkte av trötthet! Hela hennes varelse kändes tung som bly ... Hur ljuvligt att få somna in för evigt, sjunka djupare och djupare in i vila och frid ... salig ro ... salig vila ...

Den mumlande rösten tog plötsligt till i styrka. Den växte, steg, skälvde, tiggde, starkare, högre, i bävande hänförelse. En ilning av plötslig skräck gick genom Thyra Börjessons hjärta. Hon satte sig häftigt upp och lyssnade spänt.

— Herre övergiv icke hennes syndiga själ, fräls den från ondo! Tag hennes hjärta, gör det till ett vax i Din hand, skriv med Ditt finger livsens ord på dess blad ...

Det spända uttrycket i Thyra Börjessons blick slappnade plötsligt. Hon sjönk tillbaka mot kudden. Varje ord kändes som ett knivstyng i hennes hjärta. Hon slog händerna för ansiktet. Gråten grep om hennes strupe, tryckte ihop den, spände och gurglade i hennes bröst. Hon svalde krampaktigt, hennes kropp knöts i motstånd, hon bet samman tänderna, men intet halp.

Som en brusande vårflod, som i sprudlande kraft bryter alla fördämningar, vällde tårarna plötsligt fram ur hennes ögon. Hela hennes varelse skakade under konvulsiviska snyftningar.

Slumsystern lyfte långsamt huvudet. Hennes glasklara, genomskinliga ögon sågo med ett hänfört, halvt frånvarande uttryck rätt ut i rummet. Över det tärda ansiktet låg ett återsken av bönens extas. Hennes ögon sågo ännu in i Herrens härlighet, och öronen hörde Hans ords ljuvlighet.

Långsamt reste hon sig från sin knäböjande ställning. Hon blev stående orörlig, glömsk av tid och rum. De häftiga snyftningarna väckte henne slutligen. Hon strök sig över panna och ögon som en, som vaknat ur en djup sömn. Med en förvirrad, oförstående blick såg hon på Thyra Börjesson. Så förstod hon med ens. En förklarad glans spred sig över hennes ansikte. Hon sjönk överväldigad ned på sängkanten och tog Thyra Börjessons hand i sin.

— Halleluja, Herren är nära, sade hon med en röst, som lät andfådd av sinnesrörelse. Nu är behaglig tid, nu är frälsningens dag! Statt upp och gå till din Fader! Si, allting är redo!

Thyra Börjessons snyftningar upphörde plötsligt. I nästa ögonblick togo de till med förnyad styrka.

— För mig finns ingen frälsning, sade hon slutligen med rösten darrande av gråt, mig har krukomakaren gjort till oheder.

Slumsystern satt tyst en stund. Så sade hon stilla med trosvisshetens fasthet i rösten:

— Tro på Herren Jesus, så varder du frälst. Ingen kan gå förlorad till evig tid, som böjer sitt hjärta till Honom.

Thyra Börjesson upphörde plötsligt att gråta.

Det blev dödstyst i rummet. Storstadens entoniga sång drog då och då in genom den öppna rutan, kom och blev borta, föll och steg i enformig regelbundenhet.

Så började slumsystern åter tala. Hennes röst lät mjuk och stilla, monoton, som om hon läst ur en bok.

— Si, säger Herren, jag står för dörren och klappar; den som hörer min röst och upplåter, till honom vill jag ingå ... O, så skynda då, låt upp hjärtedörren, bjud Herren stiga in, giv Honom som offer alla livets gåvor och krafter! Då skall Han för visso säga en gång: det hon kunde, det gjorde hon ...

Åter blev det dödstyst i rummet.

Plötsligt satte sig Thyra Börjesson upp. Håret föll som en gyllene mantel kring hennes axlar. Hon knäppte ihop händerna och lyfte sina förgråtna ögon mot den blåa sommarhimlen. Hennes röst kom liksom långt borta ifrån.

— Mitt hjärta är som ett svidande sår i mitt bröst, ty Gud har äntligen öppnat mina ögon: egoism, synd och fåfänglighet var hela mitt liv. Så vill jag börja på nytt i anda och sanning. Hjälp mig, Gud, att leva för Dig och andra! Styrk min vilja till det goda! Vänd av Din vrede från mitt huvud! Giv mig glömska och ro! Giv mig Din frid och välsignelse!

Ett blekt, förklarat ljus spred sig över slumsysterns tärda drag. Hon reste sig upp och lade välsignande sina händer på Thyra Börjessons huvud.

— Ske alltså! Lyse Herrens ljus över din stig nu och i all evighet! Och dig, Herre, storhetens och trofasthetens Gud, vare lov, pris och ära, ty stora ting har Du gjort med oss, Dina tjänarinnor! Prisad vare Du, kärlekens Gud! Ett ögonblick varar Din vrede, men hela livet Din nåd.

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer är som följande (innan/efter):

[s. 169]: ... i dina ögon. ... ... i dina ögon? ...

[s. 177]: ... väg över dennes läppar. I en stor båge störtade ... ... väg över hennes läppar. I en stor båge störtade ...