Part 3

Madammen ger honom en tung, trött blick och säger:

--Har en bara Guds ord, fabrikörn, så trivs en var som helst. Om det så vore i helvetet--

--Husch fy, madammen, fy skäm ut sig! sladdrar gubben och sätter luren till örat. Tror madammen att en får så här rart i helvetet? Nej då, nej då.

--Det drar, säger madammen. Det är röta i gaveln. Jag kan sticka ut hela armen.

Gubben bort i hörnet, stöter försiktigt med käppen och nosar.

--Det skulle en kunna täppa till, säger han betänksamt. Har madammen ingen gammal kjol? Var har hon gjort av den gröna, hon hade? Det går så bra. Jag är född i en torparstuga jag, ser madammen. Aldrig har jag det så varmt och gott i mitt stenhus, som jag hade där. Se, mor förstod att täppa till hon, ser madammen. Det går så bra, så bra--Madammen tänker väl inte flytta, inte?

--Vart tycker fabrikörn, att vi skulle flytta? Till söder?

--Nej, ser hon det, madammen, det går inte. På söder tar de hundra riksdaler för ett rum. Utan kök. Hundra blanka riksdaler! Jag sa det åt Andersson. Här är riktigt trevligt, riktigt rart--

--Ja, det är ända som i de saligas boningar, säger madammen tungt och utan skymten av ett löje. Bara en sluppe draget och värken. Det tar på krafterna, ser fabrikörn. Och så är en rädd, att barnen ska bli krokiga och vinda i förtid--

Alla dessa kvinnor, som kommit in från landsbygden för att föda barn åt Bromsens arbetare, plågades av en obetvinglig skräck för kroppsliga lyten. Ungarna blevo för jämmerligt ynkliga, tyckte de. Det var riktigt svårt att ta i dem. De stannade i växten som martallar, de fingo aldrig kött på benen, och musklerna voro mjuka och slankiga som vadd. De sökte trösta sig själva och varandra med att tala om "engelska sjukan", som kan läsas bort eller smörjas bort. Men det var klen tröst.

Gubben Broms å sin sida bjöd på andra tröstegrunder. Han stack fram sin högra hand, som verkligen var stygg att skåda, och sade:

--Ser madammen? Se på den! Tummen är borta och lillfingret är som en skrumpen ärtskida. Må tro, den har värkt den. Husch! Och ändå har en tagit sig fram, så en reder sig--

Broms' ofärdighet var emellertid varken medfödd eller ens åsamkad under barnaåren. Själv ville han göra troligt, att handen skadats vid den stora branden, men i själva verket torde olyckan ha timat minst ett tiotal år senare, eller just vid den tid, då Broms började in- och återköpa Blekängshusen.

Ett par år efter branden hade skomakar Hagelin på Broms' inrådan för en köpeskilling av tvåtusen riksdaler banko förvärvat Blekängen av brukspatron Arvid Siedel. Meningen var, att Brödraförsamlingen skulle övertaga köpet. Men i avgörandets stund vägrade de Äldste, påverkade av Sörman, som förebar såväl ekonomiska som religiösa betänkligheter. Där stod nu skomakaren med sin äng och sin skuld. Lyckligtvis trädde Broms emellan och köpte ängen för femton hundra. Broms i sin tur styckade ängen i tomter, som han sålde till sina arbetare. Han hjälpte dem även med att skaffa byggnadslån och gav dem många goda råd. I trots därav gick det trögt au betala räntor och amortering. Och Broms blev så småningom tvungen att återköpa sina tomter plus husen. De enda, som förlorade något på Blekängsaffären, torde--förutom arbetarna--ha varit några leverantörer och Hagelin.

Penningförlusten tog skomakaren med beundransvärt lugn. "Herren gav och Herren tog", var hans valspråk. Han var en from och god människa och hyste icke agg mot någon kristen, icke ens mot Sörman. F.d. trädgårdsdrängen hade gått i Bromsens tjänst, var till namnet verkmästare men till gagnet vida mer. Även inom brödraförsamlingen intog han en ledande ställning, vilket i sin mån bidrog att stärka principalens.

Mitt i dessa endräktens tider begav det sig, att madam Hagelin födde sin man en son. Skomakaren, som redan var en tämligen bedagad man, vägrade att erkänna detta barn. Huruvida han hade skäl för denna vägran eller ej, må lämnas oavgjort. Säkert är, att han hävdade sin åsikt med en ursinnig häftighet, som eljest var helt och hållet främmande för hans lugna natur. Han hade en vana, skomakaren, att vid allvarliga tillfällen riva sin kala hjässa med högra handens naglar, alltunder det att han med den vänstra handen dunkade sig hårt i korsryggen. Under de månader, som föregingo och följde efter madam Hagelins förlossning, rann blodet från skomakarens hjässa, och hans rygg blev slutligen så öm, att han måste skrika under de självgivna slagen. Denne stillsamme man, som mitt i den starkaste religiösa upphetsning kunde bibehålla en viss värdighet, fick med ens ett okuvligt begär att skrika.

--Det är Sörman! skrek han, så att det ekade i Blekängslådornas väggar. Det är Sörman, ditt djävla--

Skomakar Hagelin svor!

Och han ville göra mer än så. Med åsidosättande av den himmelska rättvisan ville han vända sig till den mänskliga, åberopande en paragraf i strafflagens adertonde kapitel. Slaget var riktat mot de brottsliga, men det skulle utan tvivel drabba hela Brödraförsamlingen. Och det skulle skada J. A. Broms' intressen.

Fabrikören lät kalla Hagelin till sig, tog honom med upp på torkvinden och reglade dörren.

--Var tänker du göra av barnet? frågade Broms.

--På Barnhuset! skrek skomakaren.

--Vad tänker du göra med din hustru?

--På fästning! skrek skomakaren.

--Ska du verkligen väcka förargelse i församlingen, kära Hagelin? Kära gamla Hagelin! Ska du göra oss till spott och spe för hedningarna?

Skomakaren spottade själv, han kröp in i torkvindens mörkaste hörn och med ansiktet vänt emot väggen fortfor han att klösa sin hjässa och dunka sin rygg. Broms ställde sig bakom honom, smekte honom över kinden och sade:

--Husch, kära Hagelin, fy skäm ut dig! Du ska se, att det blir så bra, så bra--Du är gamle mannen, Hagelin, husch sådana tokerier. Du har ju barn förut, käre vän, många barn. Vad kan det göra--en till--

Hagelin, som oroades av den smekande handen, vred plötsligt på huvudet och bet sin tröstare. Framtänder hade han inga men en stor hörntand, som rispade upp handen mellan tummen och pekfingret. Broms svarade med att slå honom i nacken, och slagsmålet var i full gång. I början var det sannolikt icke Broms' mening att behandla sin motståndare alltför hårt. Men handen sved. Och lantpojkens kärlek till slagsmål, som årtionden legat halvkvävd under herremannens fina och milda seder, fick åter luft och styrka och makt.

Så länge striden varade, yttrades icke ett ord. Och icke heller efteråt. Hagelin fick stanna på vinden till mörkrets inbrott. Han leddes då till sitt hem av Elis Eberhard Roth, som på den tiden var medicine kandidat. Roth och madammen skötte väl om honom, och han slapp varaktigt men. Om Sörman talade han icke vidare, ej heller om strafflagens adertonde kapitel. Barnet betraktade han med likgiltighet. Men han agade honom aldrig, vilket måhända bevisar, att slagsmålet icke utplånat alla tvivelsmål.

Den ende, som egentligen blev lidande på kuppen, var Bromsen. Han vanskötte såret, skämdes att gå till läkare och misstrodde Elis Eberhard. Följden blev, att tummen några månader senare måste amputeras. Det hände tolv år efter branden och kan således icke ställas i samband därmed.

Emellertid drog han största möjliga fördel av sitt lyte. Den hiskligt vanställda handen gav honom en prägel av lidande, som kunde vara nog så nyttigt, när det gällde att övertyga Blekängsmadammerna om lidandets allmänmänskliga karaktär. Det var för övrigt ett drygt arbete att få folk att bo kvar i Blekängslådorna. Oupphörligen dök det upp planer på nybyggen än här än där. Men det var svårt att finna plats. Backarna, som erbjöd lämplig terräng och en av skogen skyddat läge, hade efter patron Siedels ekonomiska fall övergått i svågerns, baron de Sars' ägo. Och han sålde icke.

De goda madammerna byggde luftslott där uppe på Backarna De fantiserade om trädgårdstäppor och potatisland. Nej, se jag ska då ha rovor, det är likare.--Nej, se jag ska ha sockerärter--Ja se, nog ska en ha pilargoner och tullipaner! Man talade till och med om en ko eller åtminstone en get. Och en gris naturligtvis--naturligtvis en gris!

Förslaget togs verkligen så pass på allvar, att en deputation bestående av fem arbetare sändes till baron de Sars på Rogershus. Deputationens ledare var en viss ung Pettersson, på äldre dagar nämnd med spenamnet "Liter-Pelle". Klockan sju en söndagsmorgon i april drog man åstad tagande vägen över Tanningen och Björknäs. Det är fulla tre mil till Rogershus. Matsäck medfördes och något brännvin, som dock icke skulle få förtäras förrän efter väl förrättat ärende. Vid ettiden hade man kommit till början av Rogershusallén. Deputationen slog sig ned på dikesrenen, förtärde matsäcken och diskuterade frågan. En arbetare, som varit dräng på Rogershus, föreslog, att man omedelbart skulle återvända till staden, tre förhöllo sig tveksamma, men unge Pettersson, som i smyg tagit sig en klunk ur flaskan, vandrade modigt upp på gården, följd på något avstånd av sina kamrater. Han steg in i betjäntflygeln och begärde att få tala med kammartjänaren Vickberg, hans nåds allt i allom. Audiensen beviljades, och Pettersson framställde sitt ärende. Vickberg strök sig om hakan och sade:

--Jag skulle knappast tro, att vi sälja. Det skulle strida mot våra intentioner och våra principer.

Intentioner och principer! Pettersson drog sig ögonblickligen mot dörren. Men Vickberg hejdade honom med en vänlig handrörelse.

--Om herrarna ha tillfälle att dröja en halvtimma eller så, skall jag framlägga er anhållan för hans nåd baron och kammarherren. Bevars, bevars, det är min plikt, och jag gör det gärna. Men jag ger er inga förhoppningar.

Vickberg kände sin herre endast alltför väl. Baron blev ursinnig och hotade att i egen hög person föra spanskröret över deputationen.--Vasa? Kom det fem osnutna lymlar och ville köpa Backarna? Backarna, som den idioten Arvid lurat på honom! Kanske han skulle låta lura sig en gång till, vasa?

Ut med sig, Vickberg!

Men Vickberg hann icke stänga dörren, förrän silverklockans ilskna klirrande kallade honom tillbaka.

--Vasa, Vickberg, känner han till les droits humains? Inte. Ge dem då en sup per man, de hundsfottarna. Hur många är de? Fem? Ja, ge dem två då. Och något tilltugg. Va fan glor han på? Ska jag föda en armé, jag? Ge dem så många supar han vill, tio, tjugo, trettio. Bara jag slipper si honom! Ut med sig, fule krumelur!

Deputationen fick avslag och supar, en glad kväll, vars minne levde en mansålder. Men madammerna fingo ingenting, varken rovor eller gris, varken "pilargoner" eller "tullipaner".

Broms, som fick nys om saken, åkte sedermera själv ut till Rogershus, men blev icke mottagen. Vickberg vågade icke ens underrätta om hans närvaro av fruktan att hans nåd skulle begå någon våldshandling.

Ett par år senare bröt emellertid konsortiet Vickberg-de Sars mot sina "principer och intentioner". Tre tunnland avsöndrades från Backarna och såldes till f.d. förvaltaren Julius Krok, hjälten från stora branden. Julius Krok var en hans nåd behaglig person och dessutom anförvant på långt håll. Han var son till gamle trivialskolerektorn, en beskedlig människa men omåttlig rökare och tidvis drinkare. Sin ungdom tillbragte han på Viskingeholm hos morfadern Lilja. Men när den äldre Lilja dog och efterträddes av sin son, fann unge Krok icke längre behag i Viskingeholm, framför allt icke i morbroderns sätt att hantera sitt folk. Han drog ut i världen. Efter en tre fyra år återvände han till staden. Han var alltjämt späd och finlemmad som en yngling, nästan som en gosse. Han gick ständigt klädd i brun bonjour, brun halsduk och bruna handskar. Öronlocken fanns kvar. Faster Mimmi tog en smula hand om honom, men sin mesta tid tillbragte han i doktor Elis Eberhard Roths sällskap på Carlénska källaren. Och så småningom började både Gud och människor förstå, att Julius Krok, ingenjör Julius Krok, var en slarver.

Arvet efter morfadern Lilja hade icke varit obetydligt, men svårt att förvandla i reda pengar. Krok sålde därför alla sina arvsanspråk och rättigheter till sin kusin på mödernet, vice häradshövding Abraham Björner. Det blev i alla fall en ganska vacker summa, trettio tusen riksdaler. En del därav gick åt på utländska resor, en del fastnade i klockaränkan Carléns kassakista. Återstoden måste förkovras. Ingenjör Krok köpte åtskilliga tunnland ekskog, belägen en fyra mil söderut... han hade fått nys om, att ekvirket skulle stiga på nyåret. Köpet avslutades under Mickelmässan, då alla lantpatroner komma till staden för att bestämma spannmåls- och kreaturspriser och andra priser. Köpeskillingen erlades kontant.

Sedermera visade det sig, att skogen till största delen bestod av asp. Julius Krok kunde naturligtvis ha stämt säljaren, men han hyste en obetvinglig avsky för allt "bråk". Och dessutom gav honom den susande skogen en utomordentligt god idé. För att utnyttja aspvirket beslöt han anlägga en tändsticksfabrik.

Det var betydelsefullt, det skulle giva staden ett kolossalt uppsving, och det skulle visa både Gud och människor, att Julius Krok icke var någon slarver. Under loppet av ett år förbrukade han så mycket energi, som--enligt doktor Roths utsago--var beräknad för femtio. Han förvärvade tomten, han lånade pengar, han byggde, han reste utomlands för att köpa maskiner. Till kompanjon tog han Roth, som likväl endast kunde bidraga med sitt ärliga namn, sin splitternya värdighet av andre stadsläkare och ett högtidligt löfte "att förbruka minst en ask om dagen, två ifall jag får dem gratis".

När året var tilländalupet, stod fabriken under tak, fix och färdig. Där fanns maskiner, som tillverkade tiotusen askar om dagen, maskiner, som skuro tjugutusen stickor i minuten. Där fanns virke och kol och svavel och paraffin. Allt, ända till kontorsmöbel och skrivtyg.

Det enda, som fattades, var driftkapital. Och det borde naturligtvis anskaffas. Ingenjören, som börjat slappna en smula efter alla ansträngningar, fick ånyo ett anfall av energi. Han vände sig till Rogershus. Baronen erbjöd honom tiotusen som gåva--men inga lån, nej för tusan, han ville inte bli lurad som en blind orrtupp. Han vände sig till gamle fältkamrern, som någon gång brukade placera sina medel mot skäligen hög ränta. Nej, kort och gott.

Den lille ingenjören tappade fullständigt modet. Han kröp ihop som en skälvande fågelunge i gumman Carléns röda schaggsoffa. Hans ansikte var fuktigt och vitt, locken hängde ned över ögat.

--Du ska se, Elis, du ska se--han svalde och kippade efter andan. Du ska se, att det går ikull.

Elis Eberhard hällde i honom rhum och lät honom logera i sitt väntrum om nätterna. Han vågade icke lämna honom ensam. Sålunda förstörde han sin egen goda sömn, ty ingenjören steg ofta upp mitt i natten och väckte kamraten för att få diskutera alla möjliga och framförallt alla omöjliga utvägar. En natt sade han:

--Elis, du ska se, att det är Bromsen som står bakom. Han vill själv ha fabriken.

--Tro det? mumlade doktorn. Vet du, vad du då ska göra? Du ska gifta dig med Bromsens dotter.

Julius Krok fräste till av harm över det opassande skämtet. Men när han åter krupit till kojs ropade han genom dörren:

--Elis! Varför skulle jag gifta mig med Bromsens dotter?

--Idiot! mumlade Elis Eberhard. Sov, idiot!

En afton i schaggsoffan kramkastade Krok utan märkbart sammanhang med det föregående samtalet:

--När jag inte tycker om henne?

Doktorn svarade ögonblickligen:

--Det har ingen betydelse. Får du bara fabriken i gång och får du fred för dina kreditorer, så betyder det andra ingenting. Kusin Marie tycker om dig, och du tycker icke om någon annan. Antar jag? För resten, även om så vore--

--Du är allt bra cynisk du, Elis.

--Det har jag efter min far. Han var konsistorii skjutshäst, och det lär garantera cynism under tre generationer.

Min far var trivialskolerektor, han, sade Julius Krok långsamt och tanklöst. Och med en djup suck tillade han:

--Jag kan inte minnas, att jag tyckt om något ungt fruntimmer. Nej, inte det jag minns.

Doktorn tog sin vän under armen, och de gingo upp i Bromsens hus. Mamsell Marie satt ensam i salen och sydde. Hon var en mycket duktig flicka, något grovt byggd och icke vacker men med ett stillsamt och gott sätt. De båda ungherrarna började konversera, samtalet gick skäligen trögt. Marie såg knappast upp från sitt arbete, som förargligt nog bestod av ett par linnebyxor. När herrarna gått, grät Marie av skam över dessa byxor. Hon kunde aldrig tro, att ingenjören skulle vilja komma igen.

Men han kom igen, ibland med, ibland utan doktorn. Han tycktes en smula tankspridd, en smula besvärad, och han märkte sannolikt icke, att byxorna ersatts av ett vackert broderi. Han talade mycket om allmänna angelägenheter, om fördelen av ett republikanskt styrelsesätt, om social lagstiftning och sådant. Marie begrep icke ett ord, men hon tyckte, att det var mycket roligt att höra på. Ibland såg hon honom rakt i ansiktet, och hon märkte då, att han var blygare än hon. Ibland tyckte hon, att hon borde säga något som lät vänligare än det vanliga: "God dag, far är inte hemma, men han kommer nog", eller, "Adjö, Lisen ska få lysa i trappan, för det är allt mörkt".

Men vad skulle hon säga? Hon skulle vilja säga något med ögonen. Det var förfärligt med ögonen, det var förfärligare än malheuren med byxorna. Hon kunde ingenting säga med ögonen, de sågo ut som två små gråstenar. Hon baddade dem med rosenvatten, det hjälpte icke. Blev hon riktigt upprörd, sprang hon bort till spegeln för att se, om där ändå icke skulle synas någonting i ögonen, någonting. Nej, ingenting. Bara gråsten.

På sin väns inrådan beslöt emellertid Julius Krok att göra pinan kort. Han bytte den snusfärgade bonjouren mot en svart, tog crêmefärgade handskar och cylinder. När Marie fick se honom i denna stass, tyckte hon sig aldrig ha sett någonting vackrare. Hon sprang ut i köket och ville sända in Lisen med bud om ett plötsligt illamående. Men Lisen, som visste, hur landet låg, sköt henne varligt inom salsdörren och stängde.

Där stod hon inför honom, och han var blek och rynkade pannan som i vrede, öronlocken låg ned över ögat.

--Jag har kommit, sade han kort och bestämt, för att göra fröken Marie en allvarlig fråga.

I sin halvt vanvettiga rädsla hakade flickan upp sig på ordet fröken. Vad för slag, kallade han henne fröken?

--Gode ingenjören, jag är ju bara en mamsell.

Julius Krok återfick sin naturliga ungdomliga färg. Han lade ifrån sig cylindern, satte sig vid bordet och började utveckla skälen för bortläggandet av tilltalsordet mamsell. Han hade mycket demokratiska idéer. Marie nickade gillande och sade:

--Ja, det står så i Aftonbladet. Far har också läst det, att man ska kalla alla ogifta för fröken--

Hon lade en viss tonvikt på ogifta, möjligen för att leda honom in på en annan tankegång. Men under en god halvtimme utvecklade och förfäktade han sina sociala idéer. Och för första gången fann Marie dessa argumenteringar en smula långtråkiga.

Plötsligt avbröt han sig, skrattade till och drog i locken. Och utan förlägenhet sade han--

--Nej, vet Marie va? Här sitter jag och pratar--och jag, som var kommen för att fria--

--Jag kunde nog se det, sade hon och nickade förnumstigt. Ingenjören är så vådligt fin, så--

--Nå--? frågade han en smula ansträngt.

Hon nickade igen.

--Jo, om det är så, att ingenjören vill, så--

J. A. Broms hade ju en hel del att invända mot sin dotters val. Men Marie var van att sköta sig själv. Krok var heller icke helt och hållet barskrapad, hade dessutom goda och fina släktförbindelser. Vidare var det ju tändsticksfabriken.

Bröllopet stod i prostgården--första och enda gången fabrikören satte sin fot i faster Mimmis förmak. De nygifta flyttade in i Bromska huset.

Firmanamnet blev Broms & Kroks Tändsticksfabrik, men tecknades endast av J. A. Broms.

Julius Kroks sakkunskap i fråga om tändsticksfabrikation var icke särdeles stor. Men den besvärade i alla fall hans svärfar.

--Husch, lille Julius Krok går och viktar sig, det är inte bra, det är inte bra--

Han införskrev från Jönköping en viss Lagerström, en grobian till karl men en "riktig tändsticksmänniska". Det var första steget till ingenjörens avlägsnande. Han måste erkänna sin underlägsenhet, och svärfaderns gnat drev honom snart ut ur fabrikssalarna.

--En tändsats ska vara att tända med, ser lille Krok, alldeles som huvudet på en klok människa är att tänka med. Ser lille Krok, det är inte bara för utseendets skull man har sitt huvud--

Julius Krok kröp upp på kontorsstolen. Det var ett straffarbete, bokföringen. Men han ansåg sig på något sätt böra förtjäna de femtusen, som svärfadern årligen gav fru Marie. Han skaffade sig en kontorsrock och ett tjockt pennskaft, han tänkte med en viss grym njutning på, att han så småningom skulle slita ut det där pennskaftet.

Redan första dagen kände han gång efter annan en het, fuktig pust i nacken. Det var Sörman, som stod och koxade över hans axel, granskande arbetet. Julius Krok tyckte, att det påminde om skoltiden, och när han kom hem berättade han det skämtande för sin hustru. Fru Marie sade:

--Ja, Sörman vet nog, hur det ska vara.

Det stack ingenjören. Följande dag pustade det åter i nacken, och Sörmans jämrande röst pep tätt intill hans öra:

--Aj, aj, nu har ingenjörn gjort alldeles på tok--

Han svängde om på stolen.

--Vad menar Sörman? Hur kan Sörman tillåta sig--?

Sörman drog sig baklänges, morrade fram ursäkter. Krok vände sig åter till arbetet, men det gick runt för honom, siffrorna blevo suddiga och meningslösa, han förstod icke deras sammanhang.

--Hör, Sörman--sade han dröjande. Vad är det, som är på tok? Gör jag inte rätt?

--Å för allan del! Sörman dristade visst inte rätta sin förman. Och ingenjören skulle inte vara orolig. Om fabrikören bleve missbelåten, så skulle nog Sörman taga det på sig.

Krok betänkte sig en stund och sade därpå saktmodigt och lågmält:

--Nej, det ska Sörman slippa.

Han drog av sig kontorsrocken, kröp åter in i sitt snusbruna skal och lämnade kontoret. Fru Marie blev ledsen, när hon såg sin lille man återvända mitt på blanka förmiddagen. Varför?

--Jag duger icke till det.

--Å! sade fru Marie.

Julius Krok började på allvar undra över, vad han egentligen skulle kunna duga till. Han återvände till sina ungdomliga funderingar över arbetareklassens ställning. I utländska fabriker hade han sett en del nya anordningar för arbetarnas hygien och trevnad. Det var något att taga fasta på. Där hade han kanske funnit sitt arbetsfält.

Han gick till svärfar.

--God dag, god dag, lille Krok, vad är det nu han vill?

Jo, han ville till att börja med föreslå, att en av torksalarna, som icke brukades, skulle inredas till läsestuga och matrum. Vidare borde man uppföra ett litet duschhus, kanske också anordna ett enkelt varmbad--

--Husch! Vad säger han? Dusch? Dusch får man på dårhus. Pettersson lille, Pettersson, kom hit ett tag! Vill han ha dusch, Pettersson? Ingenjören vill duscha er allihop, allihop!

--Hä, hä, hä, flinade Pettersson. Och inom kvarten var nyheten spridd över hela fabriken och ett bra stycke in på Blekängen. Ingenjören vill duscha oss! De yngre skrattade, de äldre förskräcktes, blickade dolskt under ögonbrynen och mumlade:

--Han ska så fan heller, den stollen!

Julius Krok sade till sin svärfar:

--Jag är trettioett år. Jag vill inte bli behandlad som en skolpojke.

--Låt mig se, låt mig se--Bromsen tänkte efter. Jo för all del, jag har också varit så där vid pass en trettio. Då hade jag byggt om verkstaden, och fått upp stenhuset--just där lille Kroken bor, ja. Och jag hade lagt dräneringsrör i hela södra staden, och jag hade torrlagt garvarebrunn, och jag hade varit med om sparbanken, fast de fockade mig. Och Enskilda höll jag på med. Jo vasserra, en hinner med mycket på trettio år, bara en ligger i, bara en ligger i--

--Jag har ingenting att ligga i--

--Då skaffar man sig. Eller också lever en på sina räntor. Det går så bra, så bra--

* * * * *