Part 4

Julius Krok levde på sina räntor. Sysselsättning behövde han strängt taget icke sakna. Fru Marie hade alltid något ärende han kunde uträtta. Om förmiddagen gick han ut i Tanningeskogen och talade politik med gran och tall, gestikulerade en smula och tuggade sönder sina mustascher. Och när skymningen föll på, kröp han upp i änkan Carléns schaggsoffa, tåligt väntande på vännen Roth. Elis Eberhard var en trogen vän, men han hade icke sinne för det sociala. Icke heller kunde han förstå, att någon människa kunde längta efter arbete.

--Om Gud ville befria mig från mina skulder--ja, jag menar de riktiga--och dessutom kanske bevilja mig en liten pension, så stannade jag inte en timme i "yrket". Jag skulle tugga tobak och läsa följetonger, rörande följetonger. Jag tycker om att bli rörd, när det inte rör mig. För resten ska du inte sucka, Julius Krok. Har man ingenting annat att göra, så kan man alltid göra en god gärning. Gå ut och valla prosten ett par timmar om dagen. Han behöver motion.

Prosten behövde motion, men faster Mimmi vågade icke längre släppa ut honom ensam. Det var mycket svårt. Gjorde hon min av att vilja följa honom, blev han ond, fick blodet åt huvudet och förklarade sluddrande, att han icke var något litet barn, som behövde tillsyn. Fick han gå ensam, gick han vanligen in i något hus, in till mer eller mindre främmande människor, åt vilka han gav alldeles galna namn och titlar. Han slog sig ned och pratade om ditt och datt, mest om ting och människor, som redan länge varit gömda och glömda. Vad de andra svarade, det brydde han sig icke mycket om, men efter en stund tog han upp sin silverrova, höll den tätt framför högra ögat och sade:

--Jaha, nu är klockan så mycket, nu är det kanske inte värt, att frun bjuder mig på något.

Så blev han då bjuden på "något" och stannade timme efter timme. Till sist måste faster Mimmi kasta över sig den rundskurna kappan och ut och leta. Ingen visste, var prosten fanns. Hon måste gå ur hus och i hus, knacka på dörrarna och fråga:

--Förlåt, är prosten här?

Gatpojkarna stucko sina huvuden in i källargluggar och tittade under rännstensbroarna och ropade:

--Förlåt, är prosten här?

Och när syskonen sent omsider återvände till prostgården, ropade ungar i alla gathörn och ur alla portgångar:

--Prosten är fångad! Prosten är fångad!

Faster Mimmi tycktes varken se eller höra sina plågoandar. Men prosten slog efter dem med käppen, snurrade runt och fäktade och fick åter "blodet åt huvudet". Vilket allt skadade såväl hans hälsa som hans prästerliga anseende.

Det var därför en glädjens dag för faster Mimmi, då lille Julius Krok slank inom dörren och lågmält och beskedligt frågade, "om icke farbror skulle vara hågad för en promenad?" Prosten anade icke oråd. Han lät pälsa på sig, kysste syster på kind och tog sin "snälle bror" under armen. Faster Mimmi satt i salsfönstret och vinkade åt dem, när de långsamt och gravitetiskt vandrade över torget.

--Jaha, jag skulle kanske allt titta upp--upp ett slag. Tack för angenämt sällskap, min snälle bror.

Men Krok släppte icke taget.

--Nej, vi ska gå, farbror. Vi ska motionera oss. Vi sitta för mycket stilla.

--Säger bror det? Ja, bara de inte bli ledsna, de beskedliga människorna. Se, jag ska säga bror, att församlingens herde har sina förpliktelser--

Dag efter dag tog Krok sin "herde" ur båset och vallade honom på gatorna. Det avlöpte icke utan små tvister och tråkigheter. Men det var alltid en sysselsättning. Och en god gärning! Ingenjören sökte ibland inleda ett samtal över allmänna ämnen. Det gick inte. Prosten talade nog själv, men det var ett långsamt sluddrande tal, som varken hade början eller slut.

--jo, ser bror, på min tid var det mera gudsfruktan--se--klimatet var allt något mildare--se--jag hade en tulubb, ser bror, jag vill minnas att det var blåräv--va--blåräv?--va är det för något?--det blev mal förstås--mal och mott--Mimmi är nog snäll förstås--men hon--börjar-- bli--gammal--

Detta ingenjörens kärleksarbete fortsattes över sommaren ända in i november, då faster Mimmi sjuknade i "rosen". Hon kunde icke längre läsa sina följetonger, ingenjören läste dem högt för henne. Prosten var i alla fall för klen att kunna gå ut. Varje morgon stapplade han in till systern, och varje morgon blev han lika förbluffad.

--Vaför något, Mimmi? Ligger du ännu? Du tänker väl inte bli sjuk?

Faster Mimmi pekade med tummen över axeln och sade:

--Vad ska det bli av honom, när jag är borta? En narr för gatpojkar och slinkor.

Ingenjören sökte trösta, men hon begärde icke tröst. Plågorna gjorde henne trotsig, hon ville varken ha bibel eller psalmbok. Hon ville läsa sina följetonger, sköta sitt hus och vårda sin bror. När krafterna slutligen sveko, gjorde hon de sista förberedelserna. Två ekkistor beställdes, svepningslakan utsågos, alla gamla papper brändes, och prostens och hans systers testamenten uppsattes. Prosten ville icke underteckna.

--Nej fy, det är för lett, sade han. Det är ju, som om jag skulle dö--snart--

Han dog några veckor före faster Mimmi. Dödsorsaken antogs vara en alltför stor dosis sömnmedel. Underrättelsen om hans död framfördes till faster Mimmi först sent på kvällen. Hon hade legat vaken hela dagen men föll nu i sömn eller förlorade sansen. När hon vaknade, mindes hon emellertid, vad som hade skett och sade:

--Ja, då är allt i ordning. Skaffa bra med granris och säg till klockaren, att kyrkan ska vara sopad och väl rengjord--

Det blev en ståtlig begravning, biskopen jordfäste, två prostar och två kyrkoherdar prestaverade. Det snövita torget fylldes med svarta figurer. Krokiga små gubbar, med oerhört höga "cylindrar" och med knän så krökta, att rockkanterna stödde mot snön, vandrade par om par med små gummor i krusflorsschaletter. Gammalt folk, som icke på ett årtionde vågat sig ut ur ugnsvärmen, tog nu gud i hågen, svepte schalar kring sina länder och vandrade ut i kylan hållande psalmbok i höger hand och näsduk och glasögonfodral i den vänstra. När de finge se varandra, skrockade de högt av förvåning. Nej si Anners Ers, att du är i livet! Nej, har en sitt, Garvare-Malin! Hon ska väl ändå vara gammal.

Gummorna trängde sig in till faster Mimmi, de måste nödvändigt veta, om det varit svårt. De krafsade henne på kinden och på ryggen med sina skrumpna händer. De läste upp en och annan psalmvers för henne, och dessemellan sade de:

--Var inte lessen, lilla mamsell, hon kommer väl snart efter. Det kan ju inte dröja--

Doktor Roth dunkade dem i ryggen och föste dem ut i salen till kaffet. De ströko sig emot honom som gamla kattor, kurrade och mumlade:

--Nog ska en dö alltid, nog ska en dö, herre Jesus ja!

Och det kunde Elis Eberhard icke bestrida. Han försökte få faster Mimmi i säng, men det lyckades icke. Kunde hon icke vara med, så skulle hon åtminstone se ståten från början till slut. Nu inser de, vad de förlorat, sade hon till doktorn, som nickade bekräftande. Faster Mimmi knäppte sina händer och prisade Gud:

--Jag tackar dig, Herre, att du varit nådig från början till slut. Jag tackar dig, att du låter solen skina på min käre brors begravningsdag. Jag tackar dig, att han fick ett kristligt slut och en värdig begängelse--

När faster Mimmi fem veckor senare följde sin bror, var det rusk och dusk och alls ingen ståtlig eller vacker begravning. I sitt testamente hade hon skrivit:

"Ingen har älskat mig, må därför ingen lägga blommor på min grav. Ej heller må någon följa mig till graven undantagandes officierande präst och klockare samt 1) min käre neveu herr stadsläkaren och med. licentiaten Elis Eberhard Roth, 2) min käre vän vällovlige ingenjören Julius Krok, om han så önskar, 3) en för mig kär person, om han av fri vilje och utan andras tillskyndan sig infinner. I så fall är det min önskan, att denne person måtte taga sin plats i koret nära mitt döda stoft, där eljest kära anförvanter placeras."

"Denne person" hade fyllt sina åttio år och vädret var ruskigt. Han infann sig icke. Under ett halvt sekel hade han sänt kaffebalar, nu sände han en liten krans av immorteller. Och doktor Roth, testamentexekutorn, ansåg, att blomsterförbudet i detta särskilda fall icke kunde vara bindande.

Doktor Roth lade för övrigt i dagen en för honom ovanlig sentimentalitet. Han stödde sig tungt på vännen Kroks arm och mumlade någonting om: "Vi Bookar, Krokar och Rothar--" Och plötsligt sade han:

--Julius Krok, du måste skaffa dig en son.

--Käre vän, jag har ju två döttrar--

--Förslår inte! Om du inte skaffar dig en son, så måste jag skaffa mig en. Vilket den allvise guden för min och sin och allas vår skull förbjude! Men ser du, vi Bookar, Krokar och Rothar--

--Ja, vad duger vi till? frågade Krok.

--Duger? Duger!--Nää--tillade han lågdraget och spakt. Nej, det kan du ju ha rätt i--

RÅTTKRIGET

Kroks bodde en trappa upp, Broms två trappor. På nedre botten hade Julius Krok öppnat en maskinaffär. Svärfadern var förlagsman, två eller tre gånger i månaden inspekterade han affären och gav råd, som voro befallningar.

Broms bodde ensam i sin våning. Han använde salen till matrum och sovkammare, de andra rummen stodo tillbommade. På förmaksbordet stod i gyllende ram en dagerrotyp av fru Broms, född Roth. Bredvid porträttet låg en stor, skinnklädd bibel, och på bibeln stod en nattlampa med grön kupa. Den brann alla nätter från och med den första september till den första maj. När fabriqueuren tänt lampan, brukade han giva porträttet en kyss och en smekning på ramens baksida.

--God natt, gumman lilla, muttrade han. God natt, gumman lilla i himlen, amen.

J. A. Broms hade på gamla dagar blivit en öm make.--

Fru Kroks Lisen städade salen och bar upp mat morgon och middag. Sitt "kaffe med dopp" förtärde han på krogen Tre Remmare, någon gång hos Carléns. I skymningen lunkade han hem, tände sin lampa och började rota bland sina papper. Men när papperen rasslat en stund, blev gubben mörkrädd. Han smög sig på tå in i förmaket och tände "lilla gummans" lampa. Det lugnade ibland, icke alltid. Blev det för svårt, lånade han upp lilla Louise, fru Maries äldsta dotter. Han var mycket angelägen om att stå väl hos lilla Louise. Han gav henne sockerpullor och förevisade alla sina kattskinn.

--Morfar skulle ha en levandes katt, sade Louise.

--Husch nej då. Jag har ju dig, lilla Lova!

--Ja, men Lova har ingenting, hon.

Emellertid nöjde hon sig med de döda kattorna, strök dem, schasade på dem och jollrade. Gubben återvände till sina papper. Hon störde honom aldrig, hon visste, att han inte dög att leka med.

Vid sjutiden knackade det på dörren. Broms flög upp.

--Vem kan det vara?

--Inte ska morfar bli rädd. Det är ju bara Sörman.

--Ja visst ja, suckade gubben och gick att öppna för sin förtrogne. Louise gömde sig under bordet, hon tyckte inte om Sörman.

--Kan lilla Lova säga oss, vad Sörman är för en?

--Sörman är en tjuvstryker.

--He, he, he, där hör han! Vem säger det?

--Barnen.

--He, he, he, såna elaka ungar. Va säger de om morfar?

--Morfar är fan själv.

--He, he, he. Husch då, att Lovan ska vara tillsammans med såna där elaka ungar. Stöt i golvet, Sörman, så att Lisen kommer och hämtar henne. Ska Lova komma igen i morgon?

--Ja, jag kan väl tänka det.

--Ska Lova ge morfar en kyss?

--Nej då, det gör Lova aldrig i livet.

Hon hyste icke någon större ömhet för morfadern, men hon höll det för sin plikt "att hjälpa gubben, eftersom han är så fasligt rädd". Och sedan hon fått en liten syster på halsen, fann hon det obetingat angenämare däruppe hos morfar. Syster Agnes "förde ett leverne", och syster Agnes hade dessutom lurat henne. Hon hade fått löfte på en bror. Och så fick hon en syster!

När Lisen badade den nyfödda i köket, smög Louise sig in i sängkammaren och kröp upp på sängkanten.

--Nu ska väl inte mamma vara ledsen längre, sade hon.

Fru Marie förklarade, att hon inte var ledsen alls--

--Jaså, det var också besynnerligt. Tror inte mamma, att jag hörde där uppe, att mamma både skrek och grät? Jo, det är snyggt! Jag var så ond, så jag kunde ha bitit pappa.

--Det var inte pappas fel--

--Jaså, det var då också besynnerligt. Kanske det inte var pappa, som bestämde, att det skulle bli en flicka?

Fru Marie sköt skulden på Gud, och Louise ångrade sin orättvisa misstanke.

--Å! suckade hon. Ja, jag kunde väl tro't. Den stackars pappa får ju aldrig bestämma någonting. Men mamma ska inte vara ledsen. Jag ska be Gud, så att mamma ska nog få en pojke i alla fall.

Louise bad. Men det tog sin tid att få Gud med på saken. Han ställde sig synbarligen tveksam, och Louise måste slutligen lova honom, att aldrig säga fula ord, som Blekängsbarnen gjorde, och att aldrig nypa syster Agnes. Det tog äntligen skruv. Fru Marie fick en son, som i dopet undfick namnet Abraham--ett alltför ståtligt namn för ett så litet kryp, tyckte Louise.

--Han skulle väl haft skägg då! påstod hon. För resten är han då allt bra lik en flicka. Jag hade verkligen trott, att det skulle vara större skillnad.

Hon var emellertid mycket förtjust i brodern, och hon ville med all makt förmå morfadern att komma och beskåda det nya barnet. Men gubben ville inte, hade icke tid.

--Ska inte morfar se på, när han badar?

--Nej, husch då, husch då!

--Ja men morfar skulle se, va han har för en liten söt stjärt.

Ingenting kunde locka morfar från hans papper. Broms' affärer blevo med varje år allt mera komplicerade. De båda fabrikerna voro jämförelsevis lättskötta, likaså maskinaffären--i trots av Krokens många galna idéer. Men Blekängen krävde vaksamhet och förslagenhet, krävde arbete både dag och natt. Det var ett svårlöst problem: att göra få och små förbättringar och likväl få arbetarna att bo kvar. Deras anspråk växte. Icke nog med att de ville ha alla hål tillstoppade, väggarna diktade, taken tätade--de fordrade också kakelugnar, vattenledning, uthus, fönster--gud vet allt. Och de hotade att flytta. Det fanns till och med en byggmästare, Larsson, som ville bygga åt dem. Lyckligtvis hade han små resurser, och Backarna voro fortfarande ej till salu.

Dessutom hade Broms och Sörman sina "metoder".

Broms lånade ut pengar, Sörman förmedlade lånen som gåvos mot revers med ett eller två borgensnamn. Räntan var blygsam--sällan över 4-1/2%. Hela lånerörelsen var ju en sorts välgörenhetsinrättning, som uteslutande kom Bromsens arbetare till godo. Även som borgensmän godtogos endast Bromsens arbetare. Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden eller vid tändsticksfabriken eller på annat sätt i Bromsens tjänst, som icke hade sitt namn förvarat på någon liten "lapp" i det chokladbruna kassaskåpet.

J. A. Broms var på det hela taget en beskedlig långivare. Omsättningarna försiggingo i regel utan svårigheter, och man skulle ha slarvat bra nog med räntorna, innan det blev tal om avdrag på lönen. Men det var en egenhet med dessa skuldsedlar, en egenhet, som på ett underbart sätt förlängde deras tillvaro: förfallodagen inträffade alltid mitt i vintern, då vedprisen stodo som högst, då nordnordvästen tjöt som argast i Blekängslådornas gluggar, då de välsignade ungarna måste ha skor på fötterna och någonting varmt i magen. Det fanns knappast exempel på, att en "lapp" kunde förfalla till betalning vid midsommartid. Det var en egenhet.

För J. A. Broms hade denna lånerörelse stor betydelse. Den ställde honom i ett innerligare förhållande till arbetarna. Den gav honom rätt att faderligt vårda, faderligt råda, faderligt tukta, där tuktan var av nöden. Framför allt gav den honom makt att stoppa alla okloka nybyggnadsplaner, alla fåvitska förslag att övergiva Blekängen, där man bodde så billigt och hade det så bra, så bra--

Men å andra sidan krävde en så vitt förgrenad rörelse otroligt mycket arbete och omtanke. Som säkerhet för sina pengar hade han endast arbetarnas löner och deras bohag. Lönerna voro lätta att kontrollera, bohaget svårare. En à två gånger i veckan inspekterade Broms eller Sörman pantbankens och möbelhandlare Isac Schönmayers lager. Men det fanns även andra utvägar för en otrogen arbetare att bedraga sin husbonde. Vem kunde kontrollera alla gårdfarihandlare? Vem kunde förhindra en hemlig export till landsbygden? Nej, varenda dag, varenda dag måste Bromsen vandra ur hus i hus och räkna persedlarna. Han måste också se till att bohaget icke förstördes, han måste läsa lagen för vårdslösa hustrur och för elaka ungar, som äro värre än råttor. Oupphörligen måste han göra omtaxeringar, avskrivningar, dag och natt måste han övervaka sitt Blekängskapital, leda rännilarna, så att de icke måtte förrinna i sanden. Det var ett Herkulesarbete.

Och till på köpet måste han övervaka Sörman, se till att den tjuvstrykern icke strök beck på fingrarna i uppbördstider.

Det var ett tröstlöst tungt, ett uppslitande, förslitande arbete. J. A. Broms hade varit en ståtlig karl, en karl med stursk näsa och präktig hållning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett av sina kattskinn. Han blev feg, han blev mörkrädd, han vakade i ångest och sov med maran.

"Satan har tvenne gestalter", brukade Hagelin säga, förklarande vissa texter. "I sen honom komma med upprätt, viskande svans, med hornen till väders och uppspärrat gap, med stora klor liksom ett lejons eller en tigers klor. Men om I då petar på honom med Kristi heliga kors så till sägandes och i bild förklarat, så skolen I se, att svansen slaknar, hornen falla av, käften går i lås och klorna krypa in som på den beskedligaste katta."

Ingen människa föll på den tanken att beröra fabrikören med Kristi kors--kanske skulle det icke heller på honom haft samma verkan som på satan. Men säkert är, att även Bromsen hade två gestalter. Och att han, då den gröna nattlampan flämtade och maran satt på lur, icke var stort farligare än den beskedligaste katta.

Det var emellertid en hemlighet och kunde sålunda icke minska respekten. Blekängsmadammerna voro i allmänhet fromma kvinnor, som avskydde svordomar och stygga ord. Men när de välsignade ungarna kommo inrusande med andan i halsen och skreko: "Mor, mor, nu kommer gubbfan!" gjorde de vanligen inga invändningar mot det okristliga namnet. De hade inte tid. Trasigt måste ställas undan och det prydligaste sättas fram. Matrester, vittnande om ett alltför gott kök, måste gömmas, och under tiden måste den upphetsade hjärnan framalstra en hel del nödlögner, okristliga men absolut nödvändiga.

I dessa halva lögner, halva sanningar spelade råttkungen en betydande roll. I sin glupskhet försmådde han ingenting: stolar, bord, kläder, porslin--allt slok kan. För att nu inte tala om potatis, mjöl och dylikt mera lättsmält. Hans avelsförmåga var utomordentlig, hans avkomma undergrävde hela Blekängen, förstörde bohag och kläder och hotade invånarna till liv och lem.

Förr i tiden hade råttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade varit en lycklig tid för Blekängen, ty naturligtvis sökte råttorna främst sitt uppehälle i de rikas hem på söder. Men fabrikören hade haft den olyckliga tanken att torrlägga och fylla garvarebrunn. Och råttkungen hade flyttat till Blekängsbron.

Madam Andersson, som var en trovärdig kvinna, visste berätta att råttorna på en enda natt söndergnagt och bortsläpat en tvåmanssäng av äkta valnöt. Och madam Ekman, krogmadammen, som likväl icke var någon särdeles aktningsvärd kvinna, hade sett råttor ta blanka riksdalrar ur Tre Remmares disklåda.

--Och nu ska inte fabrikörn tvivla på mig, för fabrikörn vet att jag aldrig ljuger för fabrikörn, för det är en skam att ljuga. Men likafullt såg jag en råttfuling, som hade svansen pinfull med tolvskillingar och tioöringar. Och det kan inte förklaras på annat sätt än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan--

J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i sängkläderna. Stora fula råttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket, morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev råttskräck. Madammerna vandrade omkring med högt uppskörtade kjolar, ständigt beväpnade med ugnsrakor, kvastkäppar, vedträn, som de icke vågade släppa ens under sömnen. De minsta barnen bäddades i korgar, som hängdes på brödspetten under taket. Och de större barnen vaknade mitt i natten, skreko på ljus, gräto och illfänades, så att far själv måste stiga upp, schasa på råttorna och daska om ungarna.

Skomakar Hagelin, församlingens äldste, en tänkande och behjärtad man, fick slutligen i uppdrag att frambära Blekängsbornas nöd inför stadsfullmäktige. Han utarbetade en hel liten historik över råttorna, "som ingalunda höra till de djur, om vilka Den Heliga Skrift talar med välvilja och aktning". Han nämnde i förbigående några ord om "en icke omöjligen existerande s. k. råttkonung, vars seder skola vara otuktiga och därför desto farligare och ovärdiga ett kristet samhälle, som även bland djuren bör beflita sig om tukt och hyfsning."

Herrar stadsfullmäktige behagade skratta. Doktor Roth yrkade frågans remitterande till en kommitté, "som ur ekonomisk, hygienisk, moralisk, biologisk och teologisk synpunkt måtte granska herr stadsfullmäktige Hagelins så märkliga meddelande". Det var mycket roligt och trevligt alltsamman, och änkan Carléns toddar tömdes under glam och stim. Men hos Blekängsmadammerna var känslan för det komiska föga utvecklad. De sågo sig övergivna av denna världens stora, de vände sig till Gud, som väl ändå till sist ska få bukt med alla sina skapade varelser, det må nu vara råttor eller stadsfullmäktige eller lärda doktorer.

* * * * *

Denna ödmjuka, tålmodiga hållning behagade icke Blekängsbarnen. De fingo alldeles för mycket stryk och alldeles för litet mat för de elaka råttornas skull, och de beslöto att bekriga och döda råttkungen. I spetsen för rörelsen ställde sig en söderflicka, den åttaåriga Louise Krok. Hon var modig, beskäftig och rådsnar.

På den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han kallade "sin fosterson" och åt vilken han givit namnen Enok Ebenezar. Enok Ebenezar var en sex sju år gammal, han hade i sin ungdom stått i ett ömt förhållande till änkan Carléns taxtik, som fött honom en son, Prick, en riktig fuling men en förträfflig råttdödare.

Båda dessa djur hörde till Louise Kroks närmaste vänkrets. Hon beslöt att använda dem i råttkriget, det skulle kosta dem ansträngning och blod, men det skulle helt säkert bereda dem ett ogement nöje.

Emellertid var Louise alltför klok att gå till verket utan grundliga förberedelser. Först och främst måste hon skaffa sig noggranna underrättelser om råttornas hemliv. Hon erfor av trovärdiga Blekängsbarn, att råttorna i början av september inte alls ha några ungar. Vidare att de vila sig på lördagarna alldeles som judarna, och att de således troligen hålla sig samlade under bron den dagen.

Den första lördagen i september, som var en mycket ruskig och blåsig dag, samlade Louise sina trupper på Blekängsgatan. Hundarna höllos i band, far och son morrade ilsket åt varandra, men denna inbördes fiendskap skulle säkerligen försvinna, när de väl kommit i strid med råttorna.

Louise ordnade sina skaror. Två gossar Björner, riktiga skvallerbyttor, skickades hem och vid deras hot att skvallra fästes intet avseende. Syster Agnes och lilla Abraham posterades i hörnet av Oscarsgatan, dels för att de icke måtte bli åsyna vittnen till blodbadet, dels för att hålla utkik på obehöriga. Av samma orsak placerades lilla flickan Sörman, som hade röda strumpor, och hennes bror i hörnet av Sofiagatan. Någon överrumpling från ordningsmaktens sida befarades icke. Men det fanns i staden en ung lektor Holmin, för vilken man aldrig kunde vara säker. Han smög ikring som en katt, flaxade fram ur dunkla vrår som en läderlapp. Han kallades "Aposteln" och fruktades av både Gud och människor men mest av barnen.