Part 16

--Gott. Då vill jag gå rakt på sak. Var det inte herr Krok som för ungefär en halvtimme sedan kom ned från Backarna? I sällskap med ett ungt fruntimmer?--Ja, för resten, det vet jag. Nu vill jag endast fråga: Står herr Krok i något förhållande--jag menar något närmre förhållande--till den unga kvinnan?

Svarar jag med käppen, tänkte Abraham, så går det bara ut över Elsa. Den där kan nog konsten att ta heder och ära av folk.

--Fröken Sörman är min fästmö. Är ni nöjd?--

--Nej. Inte förrän ni besvarat ännu en fråga.

Här gällde det att bevara fattningen. Abraham gömde käppen bakom ryggen och gäspade fram ett långdraget:

--Lååt höra--

--Vill ni komma till oss?

--Till vem?

--Till Kristus!

--Ååå, suckade Abraham. Han knäppte upp rocken, tog fram klockan--

--Är det inte bra sent för en omvändelse?

--Snarare för tidigt. Herr Krok är för ung och för oprövad för att tillfullo inse religionens enorma betydelse. I det hänseendet är Elsa Sörman bättre lottad. Det är skada--

--Ja--Var det annars något?

Främlingen betänkte sig ett ögonblick.

--Herr Kroks far har ett projekt. Ett stort projekt. Men det är vanskligt. Varför vänder ni er inte till mig?

--Säg det!--Annars något?

--Ja. Jag skulle vilja träffa herr Krok--

--På Tre Remmare? föreslog Abraham. Han satte nyckeln i låset och öppnade porten.

Nu fick du, så att du teg, tänkte han.

En varm, whiskydoftande pust strök över hans kind, han kände läppar snudda vid sitt öra.

--Herr Krok kommer nog till oss. I Kristus är det kärlek, bara i Kristus. Kom till oss, kom till oss!

--Dra--

Häftigt och hastigt förde han armbågen bakom. Utan att träffa.

--Godnatt, herr Krok, godnatt! kom det mjukt och milt ur mörkret. Då brast Abraham i skratt.

--Sov så gott, herr Hagelin, sov så gott--

Han skrattade för sig själv, där han gick uppför den mörka trappan. Han ville icke upphöra att skratta. Det var således rätt och slätt en löjlig person, denne Benjamin Hagelin, Zionisternas profet. En narr, ingenting annat.

Han skrattade, till det blev alltför tröttsamt att skratta. Kom till oss!

--Kom till oss, hade Elsa sagt.

2

Den sista april blev en märkesdag i Blekängens historia, fullt jämförlig med den marsdag, då Bethania-Larssons hustru knäföll på Zions estrad och sålunda tillkännagav zionisternas och Benjamin Hagelins seger.

Den sista april bildades bolaget, konstituerande bolagsstämma hölls å Broms & Kroks kontor, minimikapitalet, fyratiotusen kr., inbetaltes, och den väldige Abraham Björner åtog sig att snabbt och billigt besörja alla lagliga formaliteter.

Underrättelsen härom fördes till Blekängen av smeden Andersson. Dagen till ära bar han svarta kläder och svart hatt med krusflor. Krusfloret härrörde sig från hustruns begravning för fem år sedan och kunde icke bortsprättas, emedan hatten hade en reva under floret. Smedens mor, madam Andersson, neg och titulerade honom "herr ledamoten", ty han var verkligen styrelseledamot. Och smedens barn letade i rockfickorna efter begravningskarameller, men de funno ingenting.

--Nej se, det blev ingen förtäring, upplyste smeden, virade in sin hatt i gamla Nyheter och lade den i skåpet. Men herrarna va fan så hövliga. Ja, ja, när en kommer med femhundra riksdaler--

--Jesses, Andersson, han fick väl kvitto?

Andersson vecklade upp sin näsduk och förevisade kvittot. Men Anderssons barn grävde nu i byxfickorna och funno endast en tuggbuss, som Andersson för skams skull tagit ur mun.

--Hur blir det med hyran? frågade madam Andersson.

--Jo se, jag har tingat halva tunnlandet söder om björkarna, och det lär ska bli tjugu riksdaler om året. Men så får en ju lån till virket och sånt och det blir räntor förstås--

--Hur mycket blir det, Andersson lille?

--Ja, det vete fan. Men det är klart att när som en lånar av sitt eget ägandes bolag så blir det rabatt, de kallar. Och för resten har ingenjörn lovt att hålla rejält taklagsöl för var eviga stuga, de får under tak. Så det blir ju alltid en kostnad mindre.

Men madam Andersson, som hade kommersiella insikter, frågade om det skulle bli någon utdelning på aktierna.

--Det ska det väl bli, brummade smeden, tog tuggbussen från sin son och krängde av sig rocken. Om det inte blir bankrutt förstås, för då går det åt helsicke.

--Herre jesses! skrek madammen.

--Äsch, oja dig inte, mor. Blir det bankrutt så får en ju utdelning i konkursen. Så det smäller lika--

Dessa hugnesamma nyheter spred madam Andersson över Blekängen. Här och där lade hon till men tog sällan ifrån, varför det allmänna välståndet så småningom tog allt större och präktigare former. Grisen växte till en premieringssugga med en liten kulting vid var spene, och geten blev ko. Blekängsmadammerna, som hört sina mödrar tala om Backarnas kommande härlighet, såg det som en profetia, nära att gå i uppfyllelse. De ställde projektet Backarna i samband med Benjamin Hagelins välsignade verksamhet. Och de väntade otåligt, att profeten skulle predika en allmän utvandring till det förlovade landet. Men profeten teg. Han omvände Bethaniakvinnor och hade icke ord för världsliga angelägenheter.

I staden på andra sidan Garvarebrunnsgränd, de burgna borgarenas stad, möttes bolaget med misstroende. Dess styrelse var en sillsallad med underliga ingredienser. Ordförande Julius Krok. Vilken hederlig borgare mellan Karlslunden och Garvarebrunnsgränd hade icke någon gång i sitt liv dragit Julius Krok vid näsan?

Verkställande direktör: Gusten Sörman. Rabulisten, son av en tjuvstryk. Den!

Vidare Elis Eberhard Roth. Den! Per Hyltenius. Den! Den! Smeden Andersson, gammal Blekängsbo, hederlig och dum.

Och slutligen Enok Ebenezar Ohlsson! Det var nästan det värsta, ty det var rena, rama slöddret. Sörmans stallbroder, en grovarbetare utan fast anställning, rabulist, socialdemokrat utan att tillhöra någon förening, frireligiös utan att tillhöra någon församling. Döpt till Enok Ebenezar, sannolikt uppkallad efter Jublets foxterrier som omkommit i Blekängsbäcken.

Om denne Ohlsson visste man med säkerhet ingenting, men man anade både ett och annat. Modern hade dött på fattighuset, fadern antogs vara doktor Roth, vilket dock icke kunde bevisas. Roth hade emelllertid hjälpt honom, och varför skulle han ha hjälpt honom, om han icke hade varit tvungen? Gammalt folk med gott minne påstod, att Ohlssons morfar varit plåtslagargesäll och son av en sadelmakargesäll. Nämligen just den sadelmakargesäll, som för bortåt hundra år sedan tog livet av änkenåden Siedel genom att antända Backarnas uthus.

Sådana män sutto i styrelsen! Aktiekapitalet var till hälften tecknat av fyrtiotvå arbetare, andra hälften av ingenjör Krok, brukspatron Hyltenius och doktor Roth, som fått en aktie till skänks, därför att man ville ha en stadsfullmäktig i styrelsen.

Och detta bolag skulle köpa egendomar, bygga hus och bedriva lantbruk. Och lantbruket skulle skötas av Abraham Krok, pojkvaskern, icke torr bakom öronen.

Såtillvida var staden ogynnsamt stämd mot det nybildade bolaget. Men å andra sidan fanns det människor, som hyste medlidande och en viss aktning för dessa tokar. Och det fanns unga damer, som tyckte att Abraham Krok såg ut som en "fältherre". Likheten låg kanske endast i den omständigheten, att Abraham red, vilket icke var vanligt där i staden. Han red på yngsta fabrikshästen, som var femton år och tämligen spattig.

Summa summarum: staden väntade ingenting gott av bolaget men heller ingenting ont. Drätselkammaren hade avstyrkt utdragandet av vatten-, gas- och avloppsledningar till Backarna. Och därmed var företaget reducerat till en privattillställning, som möjligen skulle komma att bereda stadsborna ett gratisnöje.

Julius Krok sökte ett lån på hundrafemtio tusen mot inteckningar i Blekängen. Men Bethania-Larsson, byggmästare och bankdirektör, hade vägrat utan närmre motivering. Således ingen risk på något håll. Lille Krok skulle göra kullerbytta. Och staden skulle se på.

* * * * *

Första maj måste ingenjören hålla sig i sängen. Han var förkyld. Influensa, påstod doktorn. Men fröken Agnes, som hade en skarpare blick för tingens sammanhang, sade:

--Tänk, i går tog pappa första steget för att ruinera oss allesamman. Och i dag ligger pappa här. Om det ändå kunde vara en varning för pappa--

--Nej tack, sade Julius Krok och drog täcket över öronen. Det kan det inte vara. Men om Agnes vill vara snäll och skicka hit Abraham.

--Och Abraham kom.

--Jo du. Jag ligger och tänker på ensak. Jag tror, att Björner driver med oss. Han drar ut på tiden och det blir inget köp av. Nu lär fru Hyltenius ska sälja Klockeberga till greve Bergfeldt på Rogershus. Du ska få se--

--Jag rider dit ut. Ögonblickligen. Och vet pappa vad? Aposteln har varit i håll med Björner. Det har Louise berättat, och det förklarar saken. Aposteln lär vara i full verksamhet. I går hade han Larsson hos sig. Och en till--

--Vem då?

--Tja, det vill hon inte säga. Den lilla stackarn har ju blitt så--Men nu rider jag till Björkenäs.

Och utan att egentligen känna sin likhet med en segrande fältherre, svängde han sig upp på den spattiga och travade genom gatorna med handen i sidan och mössan på örat, stolt och glad. För nu skulle det äntligen bli någonting av.--

Han lämnade hästen i stallet och gick uppför allén. Han möttes av hundarna, de svarta och de vita. Och i dörren stod en svartklädd flicka. Men det var icke Elsa nu längre.

Brukspatron kom ut i förstugan och sträckte fram sin kolossala, köttiga hand. Abraham blev generad, rodnade.

--Träffas hennes nåd?

--Jo, svarade brukspatron och gick ut. Abraham gick också ut och ställde sig på trappan. Han hade utsikt över sjön, som låg stilla och svart mellan gröna och grå stränder. Han kunde se ända upp till jaktstugan i skogsbrynet. Den där stugan, där han för många år sedan mötte varulven. Nu vandrade varulven långsam och tung utför allén, antagligen på väg till sin stuga.

Abraham undrade, om han möjligen stört varulven.

Ur flygelbyggnaden kom en liten gråklädd, vithårig gubbe. Han tassade omkring som en hustomte, av och an över gården, tittade in genom fönsterna, riste på huvudet. Slutligen tassade han fram till Abraham och lyfte på luvan.

--Herr Krok?--Jo, det är jag, som är inspektorn. Halling.

--Det var roligt. Herr Halling skall väl vara bra och ge mig några riktiga duvningar, när jag nu kommer hit. Första juni.

--Bevars! Herr Krok ska väl vara mer utlärd än jag, förstås.--Jaså, första juni. Ja, då har jag varit här på gården i tio år. Men hos salig baron på Rogershus var jag i modiga tjuguåtta år. Så det är ju inte underligt, att hennes nåd vill unna mig lite ro på gamla dar. Och för resten är det ju inte mycket med mig. Det är nog så, att när man blir gammal, så kommer man på sophögen. Ungdomen ska ju fram, förstås--

Abraham rodnade.

--Ja, inte tänker jag ta herr Hallings plats inte--

--Nej, det förstås. Å nej, det vore ju ingen framtid. Men ser herr Krok, det är alltid så mycket som en början. Att få gubben så nätt åt sidan lite. Ja, för all del, för all del, här står jag och sladdrar.--

Trevlig början! tänkte Abraham. Jag tror, jag drar mig--

Han svängde om på klacken och stod framför en liten gumma, vithårig och grå, gubben ganska lik fast fetare. Hon var omgiven av alla fyra hundarna, och hon neg för Abraham. Men samtidigt hytte hon utåt gårdsplanen, där gubben tassade bort.

--Står du här och sladdrar, Gustav, står du här och sladdrar!

--Träffas fru Hyltenius? frågade Abraham.

--Jo bevars, jo bevars. Hennes nåd kommer genast. Herr Krok skall vara god och stiga in i förmaket. Jag är fru Enberg, sade hon och neg på nytt. Var så god, var så god. Jag ska visa vägen. Akta huvudet, akta huvudet. Det är så besvärligt med de trösklarna--

Abraham slog sig ned och sträckte benen framför sig. Han var en smula trött. Gumman stökade omkring i rummet, plockade och ordnade och sneglade då och då på gästen. Och slutligen stannade hon, korsade händerna över magen och sade:

--Kära hjärtanes så ung herr Krok är.

--Åja vars, sade Abraham.

--Se, jag hade en son, som var så där i herr Kroks ålder. Kära hjärtanes ja. Det är länge sen det, så nu är han förstås äldre. Se, jag ska säga, att han var lekkamrat till hennes nåd på den tiden. Ja så där, herr Krok vet, som barn är--De säger, att herr Krok ska vara förlovad med henne, flickan Sörman. Ja, fröken Sörman menar jag, förstås.

--Jo, det stämmer, sade Abraham.

--Nej kors, är det sant? Kära hjärtanes ja, suckade gumman, så tungt att den kullriga magen hävdes och sänktes. Ja, de banden, de räcka inte länge--

Då blev Abraham förargad.

--Min själ om fru Enberg har reda på den saken! sade han och drog till sig fötterna. Men gumman fick händerna på magen, guppade och neg och tassade ut ur rummet.

--Här står jag och sladdrar, kära hjärtanes, kved hon.

Abraham reste sig och bugade. Fru Hyltenius stod i dörren. Hon sträckte på sig som en katt och kvävde en gäspning.

--Förlåt. Jag låg och sov. Jag hade nämligen ingenting annat att göra.--Nej, för all del, ni stör inte. Har ni kommit för att stanna? Var så god och sitt.

--Den första juni, var det sagt--

--Jag bryr mig inte om, vad som är sagt. Var så god och sitt. Jag behöver er nu, just nu i vårarbetet. Ser ni, min inspektor, Halling, han är alldeles för gammal--

--Jag tänker inte ta hans plats--

--Det vet jag. Men gör mig den tjänsten och sitt. Ni ser ut som en jätte i de här låga rummen. Ni ser ut som brukspatron själv. Ser ni, gubben Halling är nära åttio år, sjuttiosju eller sjuttioåtta eller vad det är. Då kan ni förstå. Han får gärna stanna här på gården, men han kan inte sköta tjänsten i evighet amen. Alltså, om ni inte kommer hit, så måste jag ge honom en efterträdare redan i vår. För resten är det min sak och inte er. Avgjort således--

--Jag vet inte--

--Varför har ni kommit hit? För att ge återbud?

--Nej, jag kom för att tala om Backarna. Häradshövdingen drar ut på tiden--

Fru Hyltenius brast i skratt.

--Tänka sig! Och jag trodde, köpet var så gott som avslutat. Har ni inte smort honom? Han hör nämligen till de maskiner, som måste smörjas. Nå, jag ska ge honom en duvning. Jag säljer Klockeberga också, till min kusin. Jag tror jag säljer Björkenäs med till slut. Och reser min väg. Hör nu, vad är det ni heter? I förnamn?

Abraham sade sitt namn och rodnade för tredje gången.

--Abraham? Ja, det är ju ingenting att skämmas för. När jag var en liten flicksnärta, hade jag en fästman--ja, han var son till fru Enberg, gumman. Han hette Jakob. Alltså en annan av patriarkerna.--Hör nu, var det åttio tusen? Ja, det är ju förfärligt billigt.

Men hälsa pappa, att det ska vara kontant. Jag vill inte veta av inteckningar eller annan humbug. Kontanter på bordet. Det är min affärsprincip. Billiga priser, kontant betalning.

--Jo, vi ska försöka, sade Abraham. Vi ha det lite svårt nu till en början--

--Ja, det angår mig inte. Jag poserar i frisinne men inte i filantropi. Alltså kontant. Och så är det ett annat villkor. Att ni träder i tjänstgöring här på Björkenäs senast den femtonde dennes--

--Det vet jag inte--

--Nej, men jag vet. Det gör ni.

--Om jag vill, ja, sade Abraham och rynkade pannan, för nu blev han ond. Fru Hyltenius sänkte ögonlocken och smålog.

--Ja visst, kära ni, naturligtvis. Det är inte min mening att spela grym slavägare. Alltså ringer jag upp Björner i kväll. Och ni kommer den femtonde. Adjö så länge.

Abraham klatschade sig om benen, när han gick över gårdsplanen. Och småsvor så stilla för sig själv. Det hade varit en obehaglig stund. Och till på köpet kom hustomten stickande fram bakom knuten och lyfte på luvan.

--Nå?

--Jag kommer den femtonde. Men inte för att ta platsen från herr Halling, eftersom jag bara är elev och endast stannar ett år. För resten är det människans sak. Fruns menar jag. Och inte min.

--Förstås, förstås, sade hustomten.

Abraham red sin spattiga häst, och trots spatten gick det snällt undan. Men när han kom under björkarnas snedvridna grenar, höll han inne. Två kvinnor sutto på bänken vid Backarnas husknut. Evelin och Elsa. Abraham steg av och vinkade Elsa till sig.

--Är du nu tillsammans med henne?

--Får jag inte det?

--Du får, vad du vill. Men hon är ju galen. Går du i bönhuset också?

--Ja.

--Du lovade ju att inte gå i bönhuset.

--Det hade jag glömt.

--Ja då så--

Om jag nu säger henne, tänkte han, om jag säger henne, att Zionistprofeten varit med om mordet på hennes egen far, så måste hon ju få upp ögonen. Så måste det ju ta ett slut!

Men han kunde icke förmå sig att röja hemligheten. Hon var för barnslig. För bräcklig.

Elsa sade:

--Jag vet, var du har varit.

Han spratt till. Det var bönhusrösten.

--Såå?

--Du har varit på Björkenäs.

--Stämmer. Vad är det med det? Den femtonde flyttar jag dit för att stanna ett helt år.

--Då tycker du inte om mig.

--Jo, sade Abraham, det gör jag. Och just därför far jag till Björkenäs för att lära i mitt yrke. För det är av det vi ska leva, du och jag.

Elsa sade:

--Jag vet nog, vad man får lära på Björkenäs.

--Talar du illa om folk? Du tycker ju synd om alla människor, varför talar du då illa om dem?

Hon vände honom ryggen, och Abraham red vidare.

* * * * *

Lille ingenjören låg i sin säng. Han hade feber, han hade örsprång och fröken Agnes hade tvingat på honom en nattmössa, lite gulnad av ålder men med fina spetsar i kanten. Ingenjören var smått generad för mössans skull och låg och drog i banden.

--Det här mössan, sade han till Abraham, den är gammal. Den har tillhört din mormor, Louise Broms, född Roth. Ja, henne såg du aldrig, men det var en präktig gumma. Alldeles som din mor. Marie bråddes nog på henne. Mest åtminstone.

Abraham redogjorde för sin beskickning. Allting klappat och klart. Björner skulle få en duvning, och köpet kunde avslutas när som helst. Ingenjören satte sig upp i sängen och knäppte sina händer.

--Verkligen, verkligen! Ja, du Abraham, du vet inte, hur det känns. Det här har nästan varit en livssak för mig. Redan under svärfars tid höll jag ju på och strävade för att få någon hyfs på den otäcka Blekängen. Och ser du nu, när staden ställes inför ett fullbordat faktum, och när Blekängen inte längre kan sägas vara en utkant, så måste de! Tänk, därhän har jag verkligen fått det--

--Men vet du, sade han och sjönk ned på kuddarna, det är allt skönt, att du har kommit hem, min gosse. För krafterna, krafterna--

--Det är influensan. Det går snart över.

--Ja, ja--Men så får man så besynnerliga idéer, när man blir gammal. Ja, ja, man blir lite besynnerlig--

Han blundade. Huvudet sjönk in i mössan, ansiktet doldes och endast nästippen stack skarp och smal upp ur spetsarna.

--Vet du, vad jag ligger och tänker på? frågade han. Och utan att slå upp ögonen fortsatte han stilla och lågmält:

--Jo, jag tänker på Vickberg, gubben. Du minns, att hans hand stack ut genom rutan. Det var precis som om han--

Han tystnade. Abraham sade:

--Ja, det var ju en tillfällighet. Fast det såg hemskt ut.

--Ja, ja. Men så ligger jag och tänker. Ja, det är ju sådana där idéer. Men jag tycker nästan--jag tycker nästan, att jag borde ha tagit honom i hand--

--Såna idéer, sade Abraham.

* * * * *

Samma afton, den första maj, hölls en hemlig sammankomst i lektor Paulus Holmins arbetsrum. Det var en sammankomst av betydenhet. Alla dörrar voro väl stängda och fru Holmin hölls innestängd i sängkammaren.

I sammanträdet deltogo tre personer: lektor Paulus Holmin, den store Bethaniamannen, byggmästare Larsson och slutligen en tredje, han, vars namn Louise icke ville nämna, zionisternas profet, Benjamin Hagelin.

Benjamin Hagelin talade först:

--Jag kan underrätta herrarna om, att unge Krok varit ute vid Björkenäs i dag. Alltså är det antagligt, att köpet kommer till stånd.

Aposteln sade:

--Det vet jag, Björner har redan fått tillsägelse att göra i ordning papperna. Det är därför, jag bett herrarna komma hit. Vi måste fatta vårt beslut.

Han jämkade på den stora högen blåa kriaböcker, som låg framför honom, klarade strupen och sade:

--Men först måste jag redogöra för mina motiv.

--Det behövs inte, mumlade Larsson, som oupphörligt strök sig över det långa, smala ansiktet.

--Jo, det behövs. Jag har rent samvete och vill icke stå i någon tvetydig dager. Herrarna vet, att min svärfar är en narr. I fråga om affärer kan man gott säga, att han är mindre vetande. Men att få honom ställd under förmyndare är tyvärr omöjligt. Således tvingas jag att på annat sätt söka rädda den del av arvet, som rätteligen tillkommer mig. Har jag icke rätt? Jo. Har jag icke rent samvete? För visso. Vad herrarnas samveten beträffar, så är det en sak, som inte angår mig. Jag kan inte reda mig utan herrarnas hjälp. Och jag tror inte, att herrarna kan reda sig utan min. Eller hur?

Hagelin stirrade framför sig, orörlig. Larsson suckade bakom handen.

--Ja, hur menar lektorn?

--Jag menar, att vi måste ta hand om min svärfars affärer. Han har sökt lån hos direktörn, och direktörn har sagt nej. Det var dumt, mycket dumt. Tror inte direktörn, att han kan skaffa sig pengar på annat håll? I Stockholm till exempel? När han sedan kullbytterar, kommer Blekängen i främmande händer, Blekängen och Backarna. Och Backarna är en god affär.

--Joo, mumlade direktören. Hagelin stirrade ut i vårkvällen. Aposteln kramade ihop en kriabok och demonstrerade med denna stav.

--Herrarna vet likaväl som jag, att bolaget går ikull, och sannolikt följer svärfar efter. Är det då inte i herrarnas intresse att kunna bestämma rätta tidpunkten för kullerbyttan? Kommer de väl över det värsta föret, så vet man aldrig, hur det går. Och dessutom blir staden förr eller senare tvungen att köpa Blekängen, åtminstone en del. Nå, svärfar vill ha hundra eller hundrafemtio tusen och bolaget lika mycket. Inte mot inteckning, säger direktörn. Och det är jag med om. Det skulle--skulle bli kinkigare. Men mot revers. Namnen äro likgiltiga, eftersom värdet finns där, ifall svärfar skulle gå i konkurs. Sex månaders växel, till exempel. Sex månader är sannolikt till fyllest. Då ha de betalt Backarna med åttio och sannolikt byggt upp resten. Då är tiden inne.

--Mja, ja. Jag hade nog tänkt, att ingenjörn skulle kunna få hundra. Mot revers. Men inte bolaget. Ånej, nää.--Det skulle väl allt se illa ut. Kanske, mja. Om det stoppades på samma gång. Från samma håll. Och så vet man aldrig--nää--

--Ja, då får herr Hagelin--

Hagelin vände sig mot honom och såg honom rakt in i ögonen.

--Vi äro fattiga, herr lektor. Vi ha inga pengar. Jag har lovat herr lektorn mitt biträde så till vida, att jag ansvarar för Zionsborg. Vi ska icke blanda oss i affären, vilket vi annars mycket väl kunde göra. På mer än ett sätt. Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror inte, att herrarna komma att glömma bort oss.

Han smålog och vände sig åter mot fönstret. Byggmästaren tittade förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte Apostelns blick.

--Ja, sade Aposteln, jag skulle ju möjligen kunna skaffa bolagets pengar. Men jag vill inte stå som långivare.

--Det går ju genom Björner, mumlade direktören. Häradshövdingen är ju känd för att vara en human och diskret man.

--Jo, sade Aposteln. Han fick bloden åt huvudet, reste sig och började springa av och an i rummet. Hagelin vände sig långsamt om och tittade förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte zionistens blick.

--Ja, mina herrar. Aposteln stannade och pustade ut. Ja, jag ska göra det. Men då måste ni förbinda er att lämna Backarna åt mig. Jag menar, att vid en eventuell auktion inte uppträda som köpare. Det är ingen lysande affär. Men det begär jag inte heller. Det är alltid så mycket, att jag har säkerhet för mina pengar.

--Lektorn kan lita--

--Det gör jag. Men skulle jag märka svek på något håll--Porslinsögonen stucko fram, vitan lyste blå med skarpa röda strimlor. Herrarna vet--vet att jag inte är att leka med.

--Ååh, lektorn--, mumlade Larsson sorgset förebrående. Hagelin ryckte på axlarna.