Part 15

Men inför denna hädelse förlorade skomakaren tålamodet. Faderns, reformatorns ande föll över honom. Han spottade över axeln och gick mot dörren. På tröskeln stannade han, höjde sina händer och profeterade:

--Syndiga, förtorkade skammens lilla skinnstycke! Han är inte god att göra ett par skor av. Men stursk ska han vara och hålla sig för god att göra affärer med sin Frälsare. Nej tvi!

Underhandlingarna med Zionsborg hade strandat.

* * * * *

Nu vände sig Benjamin Hagelin i egen person till lektor Holmin. De båda herrarna hade tvenne samtal i lektorns matsal. Det första avlöpte lyckligt, och man kom överens på ett ungefär. Det andra samtalet stördes av en obehaglig händelse. Fru Holmin, som låg i hög feber och följaktligen yrade, öppnade sängkammardörren och steg in i salen. Hon var i nattdräkt, och Aposteln, som såg sin hustru stå barbent och bararmad inför en främmande man, förlamades.

--Paulus, sade hon. Du ska inte ha någonting att skaffa med den människan.

--Att du inte skäms--stammade Aposteln.

--Det är en mördare, sade Louise och vände de båda herrarna ryggen.

* * * * *

Abraham Krok fick tvenne brev. Ett från Gusten Sörman, som skrev, att nu måste arbetarna taga saken i egna händer, om det skulle bli något av med "projektet Backarna". Ingenjörn var tydligen för gammal.

Brevet slutade:

"För resten vill jag säga dig, att vill du ha något med av syster min, så ska du komma så fort som möjligt. Annars tar Benjamin Hagelin alltsamman. Han eller fan, sak samma."

Det andra brevet var från Louise och innehöll några suddiga rader.

"Lille-bror ska komma hem nu, för att hjälpa pappa. Jag är ganska sjuk och kan ingenting uträtta.

_Din dumma Lova_."

III. STRIDEN OM BLEKÄNGEN

1

Abraham kom med morgontåget, ingenjörn och Elis Eberhard voro nere vid station för att möta. Det var en morgon i slutet av mars, solen var morgonklar, vårklar, lyste starkt och avslöjande. Elis Eberhards ulster sken i sömmarna, uppslagen voro snusfläckade och kantslitna. Snusnäsduken vajade tungt och bedrövligt som fanan i ett sorgetåg, och den var dunkelt röd som en smutsig stoppsignal. Jublets haka täcktes av en gråvit stubb, den guppade och skalv som i sinnesrörelse, men en brun liten strimma från mungipan ned i skäggstubben förrådde tuggbussen. Bredvid denna slankiga gestalt utan styrsel och värdighet gjorde ingenjören en vacker figur. Krusflorsstormen och den långa svarta rocken av tjockt kläde ökade alla dimensioner. Ingenjören såg prydlig ut.

Han tog sin son i famn och välkomnade.

--Ecce homo, sade Jublet. Han som skall göra't!

--Vad ska han göra? frågade ingenjören och rynkade pannan. Sent hade han kommit till makten, och han ville icke lämna den ifrån sig i brådrasket. Icke ens till Abraham.

Men Jublet, som behövde ett stöd, tog sin unge vän under armen, hasade framåt i sina galoscher och talade:

--Egentligen är du min son lika mycket som den där lilla tokens. Ty hade icke jag i tid och otid uppmanat honom att sätta en son till världen, så hade din existens vid det här laget varit problematisk. Men jag hade gett mig fan på, att släkten skulle skjuta nya skott och blomstra. Vi Bookar, Krokar och Rothar ha arvsrätt till den här staden. Vi ha levat här i mer än halvtannat sekel. Och det är ett storverk av tålamod, ihärdighet och galenskap. Utbölingarna beundra och förakta oss--

--Det vet jag inte av, sade ingenjören.

--Nej, för du är en okunnig liten narr och till på köpet millionär. Men jag, som läst alla faster Mimmis följetonger åtta gånger framlänges och två baklänges, jag känner människorna. Jag känner utbölingarna. De älska och förakta oss, därför att vi äro gamla och kuriösa och ofarliga. De vill trä upp oss på nålar och sätta oss i glasskåp. Men nu, min Krokus, nu ska det visa sig, att vi skaffat oss en son och en hämnare. Må faster Mimmis ande omsväva dig, min gosse. Det var ett djädrans så duktigt fruntimmer.

--Å, du gamle festtalare, sade Julius Krok och smålog medlidsamt.

I hörnet av Storgatan stod Aposteln och häradshövdingen. Aposteln flaxade oroligt med vingarna och styrde rakt på Abraham.

--Varför har du kommit hem? Du har ju inte slutat din kurs. Vad har du här att göra?

--Hur mår Louise? frågade Abraham.

Men Aposteln, som aldrig svarade på frågor, flaxade vidare. Björner rullade fram och vidrörde Abraham.

--Öh, öh, öh, unge man har vuxit.

--Dig över huvudet, häradshövding. Den dag skall varda kommande, då denne yngling bestiger din och stadens tron, tagande hyllning av allt folket. Men inga mutor! Inga mutor, Abraham Björner!

--Öh--skäms--

* * * * *

Efter middagen, då Jublet slutat profetera och somnat vid sitt urdruckna punschglas, gjorde Julius Krok en sned liten bugning för sin son och smålog och sade:

--Ja, nu behöver du inte sitta hos din gamla pappa längre. Du har väl andra--

Abraham kastade rocken över axlarna och rusade utför trappan, just som han sköt upp ytterporten, tändes Krokens lampor. Och i alla gatans lyktor, en lång fil från öster till väster, slogo lågorna ut som blommor. Abraham gick österut över storåbron, över Karlstorget in på Stenbrogatan. Det var Larssons gata med stora, präktiga hus men glest befolkad. I numro fyra bodde Sörmans.

Hon är naturligtvis inte hemma, tänkte Abraham. Och gumman är döv och hör inte, när jag knackar. Hade varit bättre att gå till bönhuset med detsamma.

Han tog i dörrlåset, som gick upp. Tamburen var kolsvart, men matrummet, som även var Elsas sovrum, upplystes av gatans lyktor.

Därinne tassade fru Sörman av och an. Hon hade synbarligen brått, men Abraham kunde icke få klart för sig, vad hon gjorde. Antagligen städade hon, jämkade på möblerna, dammade. Hennes rygg var krummare än någonsin, huvudet nästan i jämnhöjd med magen. Det såg ut, som om hon hade gått omkring och nosat och vädrat i vinklar och vrår.

Abraham repade eld på en tändsticka och gick fram mot salsdörren. Han trodde, att hon skulle komma emot honom, niga och göra sin fråga? Är det Elsa som önskas?

Men hon lät sig icke störas, tassade av och an, fejade och dammade. Då Abraham steg in i rummet, neg hon hastigt guppande och gav honom en misstänksam sidoblick.

--God afton, skrek han. Va fru Sörman gör fint!

--Brudgummen varder kommande, sade fru Sörman och fortsatte. Av Gustens brev hade Abraham inhämtat tillräckligt för att förstå, hur landet låg. Brudgummen i fråga var icke Abraham Krok utan Jesus.

--Är Gusten hemma? skrek han.

Då stannade gumman.

--Snälla herr Krok, de kommer att slå ihjäl Gusten. När de kunde slå ihjäl Sörman, och han var ändå Guds barn. Jag stod i fönstret var natt, jag. Men Sörman är i himlen, för han förlitade sig på Gud. Men hur ska det gå med Gusten! Å herre Jesus! Nog får herrarna ångra sig! Nog får herrarna ångra sig!

Abraham avbröt:

--Var är Elsa?

--Det säger jag inte, sade fru Sörman och kröp ihop.

--Fru Sörman kan väl säga, om hon är hos Zionisterna eller i Bethania.

--Hu! kved fru Sörman. Bethania--hu, hu, hu, hu--

--Ja tack, då vet jag, sade Abraham.

Han vände tillbaka över bron, gick Storgatan framåt och sneddade över Torget in i Garvarebrunnsgränd. Här vid ingången till Blekängen stod kommissarien Lönrot och instruerade ett par konstaplar. Abraham hälsade.

--Har de gudstjänst i Zionsborg så här dags?

--Alltid, svarade Lönrot. Alla tider på dygnet.

Abraham vandrade in i Blekängens mörker, bestrött med få sjukligt blekröda stjärnor, som sände sitt ljus genom hålen i gamla gardiner. Längst fram i hörnet av Carl Johansgatan blänkte biografens självlysande skylt och de elektriska lågorna framför dagsprogrammet. Och i hörnet av Sofiagatan lyste Tre Remmares lykta som en fyr. Krogdörren, ständigt i rörelse, kastade ljus och skugga över Blekängens historiska stenar, trappan, på vilken J. A. Broms och Sörman stupat.

Redan i början av Oscarsgatan kunde Abraham se Zionsborgs festligt upplysta fönster. Han saktade stegen, strök utefter husraden och stannade ett ögonblick framför ett fönster, framför en trasig röd ros, som prunkade på gardinens gråblåa fält.

Därinnanför hade Elsa stått, naken.

Han böjde sig ned. Den förrädiska rosen avslöjade en fridfull bild, icke särdeles lockande. En gammal man, som läste högt ur bibeln eller ur en postilla. En gammal kvinna, som letade i sina kläder--sannolikt efter någonting levande.

Abraham drog vidare, och vinden, som allt kraftigare svepte ned över Backarna, spände ut hans rock. Oscarsgatan låg stilla och öde. Endast några dämpade fnissningar, viskningar och det klunkande ljudet från buteljer, som tömmas, förrådde att portgångar och bakgårdar voro befolkade. Ur tvärgatan kommo skuggor, små och snabba som insekter. Abraham stannade i gathörnet och lät en större skugga glida förbi, en stor läderlapp, som med fladdrande vingar seglade mot vinden.

Aposteln på jakt, tänkte Abraham. Nu springa pojkarna snällt.

Han ökade själv takten. Portgångarnas tissel försvunno i sorlet från det lysande huset, sorl av sång, som blandades med rop och buller från Tre Remmare. Blekängsgatan var full med folk, biografpublik, krogpublik och en och annan zionist, som sökte sin borg eller lämnade. Körbanan var som alltid vår och höst bottenlös, och man trängdes på trottoaren. Gatpojkar hängde som klungor av bin vid Zionsborgs fönsterbleck.

Det var ett ståtligt hus, storvulet byggt, raklinjigt som en lada men med torn och tinnar i fasadens båda hörn. Nytt, ljusblått, ännu obefläckat eller så gott som obefläckat, ännu ångande, doftande av färskt murbruk. Och ur dess stora, dimmiga fönster strömmade gasljuset ut över Blekängsgatans sotiga snötuvor och mörka pölar.

Men på en liten ö mitt i gatuvattnet stod madam Anderssons förstfödde son, smeden. Han hade druckit på krogen och nu skulle han gå till Zion. Men vattnet förskräckte honom. Och för att ingiva sig mod brummade han om och om igen de första orden i en psalm:

"Jag går mot döden, vart jag går, min väg må vara banad eller svår--"

--Andersson ska inte stå här som ett spektakel. Gå hem med sig.

--Inte, sade smeden. Då får jag däng.

Abraham gick uppför trappan, genom en försal full med gummor och andra orkeslösa. Stora salen var överfylld. Redan för att komma över tröskeln måste han armbåga sig fram. Luften var förskämd. Gaslågorna bildade strålkransar som i dimma. En dimma av fukt, av svett, av tårar. Zionisterna gräto.

Framme på estraden stod Benjamin Hagelin och bredvid honom ett fett fruntimmer i svart sidenklänning. Det var fru Larsson, hustru till Bethaniaförsamlingens äldste, byggmästaren och bankdirektören. Och därför gräto zionisterna av glädje. Ty en större, mer betydelsefull, mer underbar erövring hade Benjamin Hagelin aldrig gjort. Och sällan hade Satans välde på jorden fått en sådan törn.

Abraham hörde icke vad som sades på tribunen. Men han såg hur Benjamin Hagelin gav den nya systern broderskyssen. Den stora, feta kvinnan sviktade och föll på knä. Och Benjamin Hagelin föll också på knä. Efter en stund framträdde tre starka män, slogo armarna kring fru Larsson och buro bort henne.

Väl en femtedel av församlingen lämnade salen. Aftonens stora händelse var över och den långa rad av stora och små syndare och synderskor, som nu vandrade över estraden, intresserade mindre. Endast då Evelin och Gula Rosen omfamnades och kysstes gick det åter en stor fläkt genom salens dimma och dunst. Ty det var känt, att de båda kvinnorna levat i bitter fiendskap.--

Efter Evelin kom Elsa Sörman.

Hon såg ut som ett litet barn, förskrämd, skälvande av kvävd gråt. Predikanten öppnade sin famn.

Abraham snurrade runt om, boxade sig fram till dörren. Han var rädd att höra någonting och höll för öronen. I försalen bland de orkeslösa stötte han på Gusten, som var blek och grinade illa.

--Jaha, jaha, sade Gusten och svalde. Du kommer så dags. Va' ska en nu göra?

Abraham skakade på huvudet.

--Jag får väl tala--tala med henne--

I detsamma hörde han en dov, mullrande, grötig kvinnoröst.

--Det är hon, sade Gusten och grinade.

Och rösten sade:

--Jag har levat i synd, jag har brunnit i köttets begärelse, jag har levat utan Gud--

--Nu springer jag, sade Abraham. Men när han kom ut på gatan, stannade han, svepte rocken ikring sig och satte sig på Zionsborgs trappa. Gusten Sörman ställde sig framför honom och gestikulerade. Han var blek och mager med blånader under ögonen. Men elegant som alltid! En blåsvart skiftande halsduk pöste och glänste som krävan på en kroppertduva, och i halsduken glittrade faster Mimmis nål.

--Ja, du ser, hur det är. Mor t.ex. Hon har aldrig haft något starkt huvud och fars olycka knäckte henne. Men så galen som nu--hon dillar om Brudgummen. Ja, säger jag, låt vara att han gör staden den äran, men inte tror väl mor, att han kommer just hit, till Stenbrogatan 4 över gården två trappor? Då svarar hon inte. De äro på det viset. Kommer man nära in på livet, så dyker de ner genom en lucka alldeles som fan på teatern. Och så dyker de upp någon annan stans.

Lågorna bakom Zionsborgs fönster slocknade. Församlingen vältrade ut och Abraham fick sparkar och knuffar i ryggen, men han gitte icke flytta.

Gusten vek upp byxbenen och fortsatte:

--Och så Elsa. Hon har ju det där att tycka synd om folk. Det är hennes force. Nå, först var det Evelin, du vet. Och Evelin förde henne till Hagelin, och nu är det klappat och klart. Hon ska bli missionär. Inte bland de svarta, bland fallna kvinnor. Å herre gud ja!

--Är det det, han vill?

--Hagelin? Nää, det tror jag inte. Han bryr sig inte om fallna kvinnor, för så vitt de inte ha besparingar. Gula Rosen, du vet, har underhållit honom. Men nu har han kommit hem med plånboken full, och nu ska han göra affärer här i stan. Ja, tänker han upprätta en export av galna fruntimmer, så gärna för mig. Det är en nationalrikedom, outtömligare än Kirunamalm och Norrlands skogar. Men han ska ta mig fan hålla tassarna från vår sak. Det ska han. Annars--

--Annars?

--Ja, det blir min sak.--Där har du henne.

Abraham vred sig till hälften om. Försalens låga slocknade och han såg endast ett ansikte lysa vitt i den svarta dörröppningen. Då reste han sig, sträckte sig fram och slog armarna kring hennes knän. Han svängde runt med henne, släppte henne. Och kysste.

--Det var inte någon broderskyss, sade Gusten. Frid, mina barn. Jag går på biografen. Akta er för Aposteln!

--Det syntes, flämtade Elsa. Det syntes över hela gatan.

--Hördes också. Nu går vi till Backarna. Vet du av, att vi ska bo på Backarna?

--Ja.

--Jaa, härmade han. Tänk att nu blir trädgården din och huset också. Är det inte roligt?

--Jo.

--Kåken ska riggas upp, förstår du. Ja, men är du inte förvånad? Att jag ar här?

--Jo, jag är glad, sade Elsa.

--Jo, jag är glad, härmade han och försökte sig på ett skratt. Men han var ond. Han lade armen kring hennes skuldror och då de gingo över Blekängsbron tryckte han henne så hårt, att hon kved. Genast släppte han taget och hon drog sig åt sidan.

--Hör på! sade han. Vill du lova mig en sak?

--Ja.

--Nej, lilla Elsa, bad han, tala nu inte så där som en maskin. Ja, ja. Inte kan du lova, innan du vet, vad jag begär.

--Jo, sade hon. Och det lilla ordet klingade underligt, med något av jubel och triumf. En martyrs triumf.

--Vill du lova att aldrig mer gå till bönhuset? Jag begär inte, att du skall dela min tro, det blir en annan sak. Du kan gå i kyrkan om du vill. Eller i Bethania, eller var du vill. Men inte till Zionisterna. Kan du lova det?

--Ja, svarade hon utan betänkande.

--Då är allting gott och väl, sade Abraham. Han kände med ens, att han var trött. Att det var lönlöst att fortsätta. Alla dessa ja hade berövat honom modet.

Mörkret var tätt, men vägen låg som ett gråvitt band. De gingo på var sin sida om hjulspåren, då och då snävande över grushögar. Vinden spelade som en jättesyrsa i de kala björkarna.

--Varför dröjde du så länge? frågade Abraham. I bönhuset? Du kom en bra stund efter alla de andra.

--Jag letade efter Gusten, kom det dröjande. Och så var det så mörkt. Och så var det Evelin.

--Det var mycket på en gång. Kom så sätter vi oss på bänken. Ser du, jag hade tänkt, att vi skulle bo här. Det är ju vår trädgård! Och jag trodde, du skulle bli glad åt det. Jag har gått och tänkt på det länge, ser du. Men jag skrev ingenting, för jag tänkte överraska. Det är roligt att överraska. Till slut hade jag kanske skrivit i alla fall. Men dina brev ha varit så underliga. Ända sen i våras. Jag visste inte riktigt, var jag hade dig.

--Jag har gått igenom så mycket.

Abraham strök henne över kinden.

--Nu ska vi se, om vi kan komma in. Det finns ingen hake på köksfönstret, minns du det? Vänta här ett tag.

Efter en stund kom han ut på kökstrappan.

--Får jag be ers nåd stiga in. Råttorna hålla bal på köksbordet.

--Nej, jag törs inte, jämrade Elsa. Och för första gången denna kväll kände Abraham igen hennes röst. Han ställde lyktan ifrån sig och rusade rakt ut i mörkret.

--Nu tar jag dig!

Han tog henne, och han kände, att hon grät. Då blev han lugn och glad.

--Nu gråter du, liten, nu är du uppriktig. Berätta mig nu. Ja, du behöver inte tala om det, som har varit. Men du ska säga mig, om du tror, att du kan bo här. Med mig.

Hon svarade icke. Han förde henne uppför trappan in i köket.

--Ja, ja, du ska se på våningen först, skämtade han. Med lyktan lyftad över huvudet steg han in i salen. Elsa höll sig tätt intill honom. Hon skrek, när hon hörde det skrapande, tassande ljudet från flyende råttor.

--Ja, här är inte mycket att se, sade Abraham. Madam Andersson har inte heder av städningen.

I rummets fyra hörn stodo stolar, en stol vid bordet och framför kakelugnen spillrorna av ett par stolar. På bordet Johnssons mugg och några skärvor. Men under bordet satt en stor råtta, för lat, för djärv, för tjock eller för sjuk att låta sig störas, ögonen gnistrade i ljusskenet från lyktan.

Elsa hackade tänder.

--Det är som förr på Blekängen. Där satt en råtta under salsbordet och stirrade på mig och Gusten. Och vi vågade icke väcka mamma, för då trodde hon, att det var folk som kom för att slå ihjäl far. Och så blev hon stående vid fönstret hela natten--

--Vi gå in till herr Vickberg, sade Abraham. Det var en ordentlig människa. Han hade det så fint som en mamsell--

Han sköt upp dörren, men när han kom ut i förstugan trampade han på granris. Han förstod, att herr Vickbergs rum stodo ostädade efter begravningen.

--Nej, det här går inte. Vi får skicka madam Andersson att städa först. Gå nu ut genom köket du, så kommer jag efter genom fönstret.

Han reglade köksdörren och släckte lyktan. I salen började råttorna dansa, och den stora feta råttan under bordet gav ifrån sig ett tungt stönande, som liknade en suck.

Abraham svängde sig ut genom fönstret.

--Elsa! ropade han. Mörkret hade tätnat. Vinden sög och smackade kring husets knutar. Abraham letade sig fram till bänken.

--Gråt nu inte, liten! Det är ett ruffigt gammalt hus, men det kan bättras på. Och man kan ju inte riva allt gammalt. För resten blir det bra. Du får så mycket att tänka på. Reparationer och målning och tapetsering. Allt det får du ta på dig. Jag har inte tid. Och bosättningen sen! Jag ska be Louise, att hon hjälper dig.

--Säg, liten--tror du inte, att du får tillräckligt att tänka på. Och så glömmer du--det andra.

Han lyfte upp hennes huvud och tryckte sin panna mot hennes.

--Elsa--tror du inte, att det blir bra så.

--Det blir bra, viskade hon. Det blir bra, om du kommer till oss.

Och hon upprepade, snyftande, bedjande:

--Om du kommer till oss.

--Till oss?--Oss? Det är ju du och jag? Är det inte?

Härpå svarade hon icke.

Då kastade han åter om och erinrande sig lekarna i trädgården, föll han på knä och friade patetiskt:

--Jag frågar dig, Elsa Anna Sörman, vill du älska mig i nöd och lust--eller åtminstone det senare.

--Ja, svarade Elsa Anna Sörman. Men det var varken skämt eller allvar i rösten, varken lycka eller sorg.

* * * * *

Abraham hade följt Elsa hem och sagt god natt och fått till svar god natt--

Nu drev han omkring. Han slöt ögonen till hälften och drev omkring på måfå, viss om att stadens gator skulle föra honom dit han ville--ingenstans. De skulle föra honom runt, i kvadrater, rätlinjiga figurer, men ständigt runt i ett framåt, som samtidigt var ett tillbaka.

Staden hade somnat vid det lugnande ljudet av patrullerande konstaplars steg, den enda vaggsång, varav den rättfärdige har behov. Blekängens älskande par hade skilts åt eller funnit någon fristad. Sammankomster på mörka gårdar och i portgångar hade upplösts. Tre Remmares lykta hade slocknat, likaså Krokens lampor på Storgatan. I hörnet av Garvarebrunnsgränd dröjde en krogkund, oviss om den rätta vägen och osäker på sig själv.

Det var Andersson, smeden, en duktig arbetare och en av dem, som skulle bygga och bo på Backarna. Abraham stannade mitt framför honom. Men Andersson vinkade högtidligt avvärjande.

--Bara--bara--ur vägen--en smula--godhetsfullt--om jag får be--

--Vart ska Andersson gå?

--Vart sa herrn?--Vart--vart--fan--Till himlen. Ser herrn. Jag går till himlen--vart jag går--ser herrn--men--det är en förbannad trängsel--godhetsfullt--ur vägen--

Och Abraham gick ur vägen.

Han vandrade Storgatan uppför, rättande sin takt efter den patrullerande konstapelns steg. Det gav en känsla av ordning. Han kände sig som en väl uppdragen klocka, ställd efter tornuret.

Men framkommen till Torget hörde han "Jublets" stämma och tvärstannade. Även konstapeln stannade och en tredje person, som skymtade som en skugga på andra sidan körbanan.

"Jublets" stämma, svag och hes om dagen, svällde ut om natten, tilltog i styrka och klang för varje lykta som släcktes.

--Vem är du, Saulus Paulus Holmin av Tarsus i Mesopotamien, vem är du, att du kallar mig en idiot? Är det jag, som skall bygga på Backarna eller är det den tokige Krokus, din svärfar? Lämna mig i fred. Lämna hela stan i fred! De brott mot sjätte budet, som av evighet äro bestämda för denna stad och denna natt äro redan begångna. Eller begås i detta ögonblick. Tänk det! Och gäck i frid till den rättfärdiges sömn.

--Det är Jublet, sade konstapeln. Så här dags är han lite svinaktig av sig--

Konstapeln smålog välvilligt förlåtande, och Abraham svarade med ett sömnigt leende.

--Titta, nu ska Aposteln fösa in honom.

Aposteln hade trängt honom upp på trottoaren och drev honom med flaxande vingar allt närmre trappan. Men långa svängande armar försvarade doktorn sin frihet. Slutligen gav han vika och drog sig baklänges uppför de tre trappstegen. Avskedsorden kommo gråtmilt och klagande:

--Lämna mig i fred, Saulus Paulus från Mesopotamien. Du är en hund. Och jag ensam är rättfärdig. Min buk ger tillbaka, min manlighet har sinat, min näsa rinner som ett litet barns näsa och min syn fördunklas, jag ensam är rätt färdig med livet. Lämna mig i fred.

--Jag tror han vitsar, skrattade konstapeln.

Abraham gäspade, förde två fingrar till hattbrättet.

Han fortsatte sin vandring, ögonlocken sjönko till hälften och förvandlade en avlägsen lykta till ett disigt ljusstreck.

Han funderade. Han funderade på ett blått ansikte, som han sett bakom konstapelns breda rygg. Ett ansikte med feta kinder, blå av skäggstubb eller av kyla eller av lyktans sken.

Den där kommer jag att drömma om, tänkte Abraham. Nu går han på andra trottoaren och håller jämna steg med mig. Han går och ser på mig och vill mig naturligtvis något. Och naturligtvis känner jag honom. Men jag vill hem och sova.

Han gjorde helt om, tog ut stegen, gav sig fart med käppen. Men när han åter nådde Krokens lampor, stod främlingen framför porten.

--Är det herr Krok?

--Jo, svarade Abraham, trött men häftigt.

--Jag är sannolikt icke igenkänd?--

Abraham drog av sig handskarna, tog fram nycklarna och tändsticksasken. Han repade eld på en sticka, förde den framför främlingens ansikte, nickade, blåste ut stickan.

--Jo, sade han. Jo för all del--

--Verkligen--det är många år sedan. Herr Krok var bara barnet--

--Ja, men jag känner igen er på ögonen och på de långa, fula öronen.