Part 6

-- Nej, hon låter mig icke utföra något arbete, fastän jag så gärna ville det. Jag år född därtill -- jag har zigenarblod -- likasom pappa.

-- Valérie, nu pratar du riktiga dumheter, sade Margot nästan strängt. Sir John kan omöjligt intressera sig för dessa _détails de ménage_. Som vi blott ha en tjänarinna, är det tydligt och klart, att hon ej ensam kan utföra alt arbetet, och det är lika öfverflödigt att tala därom likasom att dina fingrar ej få bli hårda genom groft arbete, ty då kunna de förlora sin smidighet.

Croft såg på Margots händer, som hopknäpta hvilade i hennes famn, de voro också fina, smala och förnäma -- riktiga aristokrathänder. Han tänkte med djupt medlidande på de där andra händerna, som Valérie talat om, de små, hvita händerna, som varit så fina och genomskinliga och som aldrig tröttnat att sy, sy, tils de slutligen måste knäppas för att evigt hvila.

Han ville gärna veta litet mera om denna fina, späda fransyska moder, som varit en fröken de Renaissan. Namnet föreföll honom så egendomligt bekant -- hvar hade han hört det förut? Plötsligt kom han ihåg Valéries skämtsamma ord -- _"Mademoiselle la Marquise"_ och då vaknade minnet hos honom!

-- Jag har förut varit bekant med en herr de Renaissan, sade han; han var attaché vid franska legationen i Wien -- en markis de Renaissan. -- Jag tror han hette Gilbert till förnamn. Det vore roligt att veta, om han var en släkting till eder?

-- Det måtte ha varit en kusin till oss, sade Margot kyligt. Gilbert? Ja, så hette min morfar. Det är troligtvis en kusin.

-- Vår mors släktingar erkänna oss icke, inföll Valérie hastigt; de ville icke häller erkänna henne efter hennes giftermål. Ni skall nämligen veta, att vår lilla mamma inte handlade alt för förståndigt. Hon gjorde någonting, som hennes släkt ansåg för en stor dårskap -- hon rymde med min far, som var hennes musiklärare. _Monsieur le Marquis de Renaissan_ och hela hans förnäma släkt kunde naturligtvis aldrig förlåta en dylik mesallians.

-- Valérie, sade Margot litet otåligt, kanske du nu, då monsieur är fullkomligt au courant med vår familjehistorie, ville vara god och byta om samtalsämne.

-- Ja, svarade Valérie helt lugnt, det skall jag göra. Nu skola vi tala om sir John. Sir John, hvad har ni gjort hela denna länga tid?

-- Jag har skjutit, sade sir John, och jagat, tillade han hastigt. Han ville icke, att de ännu en gång skulle tacka honom för villebrådssändningen.

-- Skjutit och jagat, upprepade Valérie. Jag fruktar ni inte har en allvarlig tanke i hufvudet.

-- Jag har tvärtom kommit till staden uppfyld af goda beslut, Jag längtar, jag brinner af begär efter att få lära mig sjunga! Jag är otålig att få börja med mina timmar. När får jag börja?

-- Margot, när får han börja? upprepade Valérie med ett lustigt härmande af sir Johns sätt att tala. Du ser huru otålig monsieur är! Medan han sköt sina fåglar och satte öfver sina diken och häckar brann han i själfva värket af begär att få börja med sina solfeggier.

Sir John skrattade uppriktigt och gladt.

-- Nu är det frost, sade han; det är värkligen en lämplig tid att börja. Man har icke så mycket förströelser.

-- Vill ni värkligen studera? frågade Margot litet tort. Ni tyckes hittils ha lefvat mycket lycklig och nöjd utan att kunna sjunga. Hvarför vill ni nu börja därmed?

-- Emedan det strider mot mina grundsatser att ställa mitt ljus under ens skäppo. Jag vill lära mig sjunga -- kan ni gifva mig tre lektioner i veckan?

-- Javisst, svarade Margot -- på för eller eftermiddagen?

-- På förmiddagen, om jag får be, sade sir John.

-- Ack ja, det är bättre på förmiddagen, så har ni edra eftermiddagar lediga.

-- Mademoiselle, sade sir John med en min af gäckande högtidlighet, ni envisas att misstyda mina bevekelsegrunder. Jag valde förmiddagen, emedan jag tykte det lät mera affärsmässigt; jag skulle önska, att ni insåg, huru energisk och ifrig jag är. Men jag vill naturligtvis icke gå i vägen för edra andra elever. A propos har ni fått några nya elever sedan ni var på Brackenhurst?

Tonen var så vänlig, blicken som han fäste på Margot var så full af uppriktigt intresse och deltagande, att hon icke ens kunde finna frågan närgången.

-- Ja, vi ha fått tre eller fyra, svarade hon leende, våra bekantskaper ökas inte hastigt, men de ökas i alla fall.

-- Tre eller fyra, upprepade sir John halft förbittrad, och inom sig tänkte han: hvad månne tant Mary tänka på? Jag tror hon inte gör annat -- morgon, middag och afton -- än sysslar med sina välgörenhetsinrättningar. -- Får jag veta namnen på dem? bad han högt.

Margot räknade upp namnen utan att finna hans envishet otreflig.

-- Inte ett, som jag känner! utropade han förargad.

-- Det är de tråkigaste barn man kan tänka sig, förklarade Valérie. Det är en gåta för mig, huru min syster kan ha tålamod med dem. Dumma små varelser med tjocka röda fingrar och små flätstumpar i nacken. Och för att göra saken ännu värre ha de allesamman snufva.

-- Jag hör till min stora belåtenhet, att fröken Margot har godt tålamod, sade sir John. Hon är så allvarlig och affärsmässig, att jag ibland riktigt är rädd för henne. Om hon skulle förlora tålamodet med mig, skulle jag alldeles förlora hufvudet.

Margot började skratta.

-- Ah, jag skall vara mycket tålig -- jag kommer inte att bannas på er.

Sir John reste sig för att gå.

-- Det är således afgjordt. Skola vi ha vår första timme i morgon på förmiddagen?

-- Ja, om ni så vill, sade Margot.

Då Margot räkte sir John handen till afsked tillade hon rodnande:

-- Eftersom ni tycker, att jag är så affärsmässig, får jag ej glömma att säga er, det jag tager en half guiné för timmen.

-- En half guiné? sade sir John och såg en smula förbluffad ut.

-- Är det för mycket? frågade Margot hastigt.

-- Nej, för all del -- han rodnade -- jag trodde, jag väntade, att det skulle kosta en guiné i timmen. Jag tror, att det är det vanliga priset. Då jag för många år sedan tog lektioner, betalade jag en guiné i timmen.

I tankarna räknade han bekymmerfullt efter, huru många timmar han var tvungen att taga och huru mycket solfeggier han nödgades öfva, innan det lilla syskonparet fick någon materiel fördel däraf. Margot, som gissade sig till hvad han tänkte, blef genast styf och stel i sitt sätt.

-- Er lärare hade förmodligen redan en fast ställning och kunde till följd däraf begära mera. Jag måste först bana mig min väg och mitt pris är detsamma för alla mina elever.

-- Jag tycker ändå, att ni borde taga en guiné, envisades sir John.

-- Jag beklagar så mycket, sade Margot skarpt. Jag förstår mycket väl, att det icke är den stil ni är van vid; men om ni vill bispringa en kämpande konstnärinna, måtte ni också hålla till godo med följderna.

Hon blef blossande röd, medan hon talade. Hennes misstanke, som en stund nedtystats af hans stämmas och hans väsendes trollmakt, vaknade på nytt, och hon kände sig orolig och sårad. Det var blott för hennes skull sir John tog dessa lektioner; han gjorde sig knappast mödan att dölja detta faktum. Hans bevekelsegrund var måhända ett godmodigt medlidande med deras fattigdom -- det var redan i och för sig förödmjukande; men kunde det icke också ligga någonting annat i bakgrunden, någonting, som gjorde hans protektion ännu mera förödmjukande? Margot kände sig ett ögonblick frestad att helt och hållet tillbakavisa hans beskydd -- att medels ett par hastiga, tomma ord göra slut på sir Johns tillärnade musikaliska studier. Men just som hon öppnade läpparna för att göra detta vände den unge mannen sig till henne och räkte henne handen till afsked, och då hon mötte den öppna, ärliga blicken ur hans blå ögon kände hon sig slagen af blygsel och fick samvetskval.

Valérie var emellertid vid det briljantaste lynne och pladdrade muntert om den gäst, som nyss lämnat dem.

-- Var det inte besynnerligt, att han kände vår kusin? utropade hon plötsligt.

-- Vi talade för mycket om oss själfva, sade Margot förtretad. Det hade varit bättre, om vi behållit vår familjehistorie för oss själfva.

-- Men du var i alla fall inte vidare ledsen öfver att jag sade honom, det vår mor härstammade från en adlig släkt, svarade Valérie. Neka inte till det; jag såg på dina ögon, att det fägnade dig.

Margot rodnade full af blygsel öfver denna lilla mänskliga svaghet.

-- Men nu hyser han åtminstone icke vidare några tvifvel angående vårt lefnadssätt, sade hon. Jag fruktar han ej tror, att vi ha både kock och hofmästare nu, sedan du skvallrat om, att jag själf brukar torka dammet.

-- _Au fait_, sade Valérie, det hade jag inte tänkt på. Men, käraste Margot, sedan han en gång väl sett linoleummattan i hallen, fruktar jag han icke hängifver sig åt några vidare illusioner angående oss. Hans sånglektion i morgon blir visst ganska rolig. Jag håller vad om, att han har en stor, stark röst, som han icke alls kan reda sig med.

-- A propos, sade Margot mycket bestämdt, som du vet, Valérie, får du inte vara inne i rummet. Hans timmar bli visst icke roliga. Då han önskar, att jag skall undervisa honom, måste han också studera utan afbrott. Du, mitt kära barn, måste af flere skäl stanna där nere eller också uppe i vårt sofrum.

Valérie hade god lust att motsätta sig detta, men Margot var obeveklig.

-- Jag är öfver hufvud taget icke angelägen om, att han skall komma hit, sade hon, och om du ej lyder mig härutinnan, så skrifver jag till honom, att jag icke alls kan taga emot honom som elev.

Hon såg så beslutsam ut, att Valérie icke kunde tvifla på hennes allvar, och hon gaf slutligen surmulet efter.

-- Sak samma, sade hon och blef efter några ögonblick åter vid godt lynne, jag tycker, att du borde ha mig här som förkläde. Det är inte passande för dig att helt ensam taga emot en ung herre.

-- Ett förkläde åt mig? sade Margot med ett nästan sorgset leende. _Il s' agit bien de cela!_

Hon var tjugotvå år, men hon kände sig gammal och mycket förståndig; hon viste huru hon skulle skydda sig, men Valérie måste hållas fjärran från alt hvad ondt var.

Sir John uppenbarade sig punktligt klockan elfva dagen därpå. Det visade sig att han hade en bra barytonröst, som han icke alls viste att behandla.

-- Vi måste börja alldeles från början, sade Margot.

Sir John jakade en smula vemodigt därtill: han kände sig en smula nervös och den unga damens allvarliga sätt att taga saken gjorde honom äfven en smula försagd. För att bekänna sanningen tykte han det var tråkigt att bråka och lära sig; han bemödade sig ärligt att hjälpa sina skyddslingar samt tykte det var roligt att vara i sällskap med dem, men han kände sig icke det minsta hänförd af att sjunga skalor och öfningar. Men Margot var fast besluten att till fullo tillmäta honom det, som hans pengar voro värda. Croft måste således nära nog en timme flitigt öfva sig; af idel nervositet gjorde han visserligen gång på gång samma fel och han väntade hela tiden, att hans beslutsamma, lilla lärarinna skulle komma fram med någon sarkastisk anmärkning. Men Margot var mycket tålig. Hon gjorde sig en otrolig möda att bibringa honom de första begynnelsegrunderna och vädjade ständigt ånyo till hans uppmärksamhet, då denna började slappas.

Det var ett mödosamt arbete, men hon var i det stora hela mindre uttråkad än han. Då såg sir John händelsevis upp och märkte, att de redan omtalade blå portièrerna långsamt kröpo närmare intill hvarandra. De drogos påtagligen ihop af någon, som osynlig uppehöll sig i det andra rummet. Denna anblick var just icke egnad att minska hans nervositet, och då Margot föreslog, att han nu skulle försöka en helt enkel, liten sång, hvilken hon trodde skulle ligga bra för hans röst, förklarade han helt ödmjukt, att han trodde sig ha nog för en dag. Margot såg på sitt ur.

-- Ni har ännu en kvart timme, sir John, sade hon. Det är alldeles tillräckligt med tid för att försöka denna sång; Den är inte svår.

Hon började ackompagnementet och den stackars sir John plågade sig lydigt med sången, men han trasslade jämmerligen bort sig, ty han undrade hela tiden om Valérie stod bakom gardinen och lyssnade.

-- Ni kan bestämdt sjunga den bättre, förmanade Margot halft förtretad. Försök en gång till och håll takten litet bättre.

Croft började ånyo, men efter några sekunder afbröt han sig skrattande. Margot följde riktningen af hans blick; där mellan gardinerna sträktes en liten, med gropar prydd hand fram och markerade takten med utsträkt finger.

-- Valérie! utropade Margot förtrytsamt och reste sig från pianostolen.

Hennes syster slog portièrerna åt sidan och uppenbarade sitt leende ansikte och sin smidiga gestalt.

-- Jag har inte brutit mitt ord, sade hon. Jag lofvade att inte komma in i rummet och det har jag häller inte gjort -- icke sant? Men medgif, sir John, att det går vida bättre, när jag slår takten.

-- Mycket, mycket bättre, förklarade sir John.

-- Margot är så sträng, hon påstår, att det stör, när jag kommer in.

-- Nu får du gärna komma in, timmen är slut, sade Margot. Hon lämnade sin plats vid pianot och stannade framför sir John, synbarligen i förväntan på, att han nu skulle taga afsked; men det ämnade han då visst icke. Han kastade sig ned i en länstol och utstötte en lättnadens suck.

-- Jag har ridit en skenande häst, sade han, jag har interviewat en kabinettsminister, jag har en eller par gånger varit i öfverhängande fara att störta ned i en afgrund, men jag tror vid min heder, att jag ännu aldrig utstått sådana kval som nyss!

Margot satta sig skrattande.

-- Jag gissade nog, att ni ej hade riktigt klart för er hvad ni företog er, men ingen lön utan möda. Ni måste börja från början, om ni vill nå ett mål.

-- Åh, det gäller värkligen icke att studera begynnelsegrunderna, sade Croft. Jag känner blott, att jag är en narr och att ni äfven anser mig för en dylik.

-- Ni gör mig orätt, svarade Margot och såg upp med ett förtjusande leende. Jag förmodar, att ni inte ämnar taga flere lektioner?

-- Ni måtte ha en högst ringa tanke om min viljekraft, svarade sir John. Jag ämnar tvärtom arbeta vidare ända till det bittra slutet, ända tils jag till och med öfvervunnit svårigheterna i _"Comme à vingt ans"_. Jag skall underkasta mig, men det kommer att bli en hård kamp.

-- Ja, ja, ni måste lära er den! ropade Valérie klappande händerna. Margot låter er icke lämna bort någonting, icke ens det lilla falsettot i slutet.

Sir John drog upp ögonbrynen och suckade:

-- Nå, jag är förberedd på alt. Tycker ni inte, att mina berömvärda afsikter förtjäna att bli belönade? Vill ni inte spela någonting för mig, fröken Valérie?

Valérie spelade och sir John lyssnade och applåderade och han tog ej afsked förr än Jane ringde med den lilla, spruckna klockan och sålunda tillkännagaf, att de båda systrarnas anspråkslösa lunch var serverad. Lektionerna fortsattes och sir John visade sig vara en läraktig och förståndig elev; men vid timmens slut kände han sig oföränderligt berättigad att få njuta af en liten hvilostund. Det hade varit fullkomligt omöjligt att afhålla Valérie därifrån, och Margot försökte det icke häller mera. Valérie vande sig till och med småningom vid att infinna sig under själfva lektionen och som hon ej störde och hennes närvara icke gjorde något märkbart intryck på eleven, gick Margot slutligen in därpå. Hon erfor likväl en viss oro däröfver och de stränga åsikter om det passande hon ärft af sin mor sårades alt en smula af dessa små afvikelser från konvenansens regler.

Den egendomliga vänskapen mellan dessa tre växte likväl och blef starkare dag för dag; Margot kände till och med ett tidigare intresse för sin elev och hon ertappade sig gång på gång med, att hon anförtrodde honom ett och annat och frågade honom till råds angående små svårigheter. Det var omöjligt att ej hysa förtroende till en person, som visade en ett så lifligt vänskapligt intresse -- en person, hvars uppförande gentemot dem var lik en vänlig, äldre broders. Aldrig gjorde han hvarken med ord eller blick någondera af flickorna sin kur. Han försökte aldrig öfverskrida de gränser, han från början afsiktligt tykts utstaka för sig. Han tröttnade aldrig i sina bemödanden att tjäna dem, utan uppbjöd alt för att skaffa dem värdefullare protektion än hans egen. Men en ung man i hans ställning kunde just icke göra mycket; familjemödrarna brukade icke efter hans anvisning välja musiklärarinnor åt sina döttrar.

-- Jag trodde, att ni icke alls förstod er på musik, svarade den ena och den andra sade: "Mademoiselle Kostolitz? Hvem är mademoiselle Kostolitz? Jag har aldrig hört talas om henne. Julia och Mary taga timmar för Halles. Ja, jag vet, att Halles spel är kallt, men hans teknik är fulländad."

Sir John lyckades likväl göra systrarna Kostolitz en stor tjänst.

Han öfvertalade en af sina väninnor, en dam, som var bekant för sina obeskrifligt angenäma mottagningar, att arrangera ett _"at home"_, vid hvilket Valérie och hennes fiol skulle utgöra den förnämsta dragningskraften. Denna gång rönte hon fullständig framgång, det hembars henne en ovation, som tillfredsstälde till och med henne, och hon gjorde äfven några nya bekantskaper. De hoppades, att denna festlighet skulle leda till andra dylika, att de skulle bli bekanta och komma i beröring med andra konstnärer och musikälskare. Margot hade emellertid också fått några nya elever, hvilka hon värkligen med tiden kunde hoppas att få heder af.

VII

Scherzando.

Tiden skred framåt; julen kom och förde, med sig en sändning friska blommor från sir John och till nyåret antogo hans _étrennes_ formen af bonbons. Valérie skrattade och fråssade och tackade gifvaren med en så intagande, barnslig förtjusning, att han blef helt varm om hjärtat.

En dag efter lektionens slut, då de alla tre samtalat om musik, omnämde sir John händelsevis en framstående fiolspelare, som dagen därpå, före sin afresa från England, skulle gifva an afskedskonsert. De båda systrarna hade aldrig hört honom och uttalade sitt djupa beklagande.

-- Vi hörde för sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke få några platser mera, om vi också försökte det. Det påstås, att människorna i timtal stå och vänta på att komma in.

-- Jag skulle gärna stå i timmar och dagar, om jag blott kunde få höra honom, utropade Valérie och hela hennes ansikte strålade såsom alltid, då hon talade om sin konst.

-- Du skulle förkyla dig, om vi försökte det i morgon, sade hennes syster. Du får vänta, tils han nästa gång kommer till England.

-- Till dess kunna vi vara döda, svarade Valérie i samma lidelsefullt beklagande ton. Tänk dig, om vi måste dö utan att ha fått höra världens störste violinist! Ty det påstås ju, att han är den störste, icke sant?

-- Vid Jupiter, svarade sir John, jag tycker ni har mera charme!

-- Åhå! utbrast Valérie, det var då en öfverdrifven kompliment! -- Men hon kände sig icke desto mindre mycket belåten.

Vidpass klockan half två följande dag for en cab med iltågsfart genom Pitt Street och stannade utanför n:o 28 och sir John stormade förbi den förbluffade Jane, som brådskande uppenbarat sig vid hans stormringning, samt rasade uppför trappan.

-- Hvar är er syster? utropade han, då han endast fann Valérie i mottagningsrummet. Ser ni, jag har lyckats få två biljetter till konserten. De blefvo återsända i sista ögonblicket. Men ni måste skynda er, konserten börjar klockan tre. Det är bäst, att ni tager min cab och begifver eder af. Hvar är er syster?

-- Ack, en sådan olycka! utbrast Valérie och blef helt blek, medan stora tårar rullade utför hennes kinder. Margot har begifvit sig till Wimbledon! En af hennes elever har katarr och kunde inte komma hit till sin lektion. Ack, det är för mycket! Jag skulle gifva alt, alt, om jag bara kunde gå på konserten.

Hon snyftade bokstafligen. Sir John var mycket bedröfvad.

-- Har ni då ingen, som ni kunde öfvertala att följa med er? frågade han.

Valérie skakade på hufvudet.

-- Nej, nej, vi känna ingen, som jag kunde be så här i sista ögonblicket; vi ha inga andra bekanta än våra elever och deras anhöriga. Jag tror, att ni är vår ende, värklige vän. Ack, sir John! -- utbrast hon, gripen af en plötslig tanke -- kunde ni ej följa mig dit? Skulle ni tycka, att det vore alt för tråkigt?

Hon vände sitt af det ljufvaste, blygaste leende upplysta och af hopp strålande ansikte emot honom samt sträkte ofrivilligt ut händerna. Sir John rodnade ända upp till hårfästet: vore han ej en riktig narr, om han kunde motstå en dylik bön? Men den stackars, lilla varelsen var så oerfaren i fråga om världens seder och bruk, att det å andra sidan kunde vara oridderligt, om han sålunda öfverskred lagarna för det passande.

-- Ingenting i världen skulle vara angenämare för mig, sade han tämligen allvarsamt efter ett kort betänkande, men jag fruktar, att er syster ej skulle gilla det.

-- Åh, hvad det beträffar, utropade Valérie belåtet, så får hon ju inte veta det förrän vi komma tillbaka och jag bryr mig inte om hennes förebråelser.

-- Men jag, svarade sir John, vill icke, att hon skall tro, det jag begagnar mig af hennes frånvara för att öfvertala er att företaga någonting som hon ej anser för _convenable_.

-- _Pour ça_, inföll Valérie, är det jag som öfvertalar er och ni vore bra ovänlig, om ni afsloge min bön. Jag frågar inte efter _le convenable_ jag. Bah! ni äter väl inte upp mig häller! Om ni inte följer med mig, så går jag ensam, och jag har aldrig, aldrig i mitt lif varit ute ensam. Jag kommer bestämdt att förvilla mig eller släpar någon bort mig. Men jag måste få höra honom! -- Ack, jag blir tokig, då jag tänker på, huru mycken dyrbar tid vi spilla bort. -- Vi få bestämdt icke höra det första stycket. Nu går jag. Kommer ni med eller ej?

Af två onda ting var det säkerligen det ringare om han följde med den lilla vilden än om han tillät henne att begifva sig af ensam. Då han gifvit sitt löfte flög Valérie uppför trappan och kom strax därpå tillbaka klädd i cape och hatt -- en mycket vacker, liten hatt med koketta, rosenröda plymer.

Sir John önskade i sitt innersta hjärta, att hatten icke varit fullt ut så i ögonen fallande och att Valérie ej varit så strålande vacker.

Då de gingo utför trappan föreslog han, att de skulle taga en fyrhjulig vagn, men Valerie förkastade denna tanke, ty hon påstod, att de blott skulle förlora tid därigenom och hon hoppade upp i caben, innan han hann komma fram med någon protest.

Då de sedan åkte genom de med trä belagda gatorna och den friska vinden blåste dem i ansiktet, försvunno sir Johns skropler helt och hållet. Han blickade ned på det lycksaliga, lilla ansiktet vid sin sida, lyssnade på Valéries muntra prat och öfverlämnade sig likaledes åt en sorglös glädje.

Hvarför skulle han vara orolig och bekymrad, då han såg henne vara så obeskrifligt lycklig. Huru kunde det väl på något sätt mera skada Valérie, att hon satt bredvid honom i en cab eller i konsertsalen, än hemma i det lilla förmaket vid Pitt Street? Han kände sig själf mycket noga och viste, att han icke skulle missbruka hennes förtroende i det han yttrade ett ord, som hennes syster ej kunnat få höra. Och det var roligt och uppfriskande att gifva akt på den unga flickans glädje; och när de sedan sutto i S:t James Hall, greps han ännu af helt andra känslor. Då kände han, att det var ett företräde att få se hennes entusiasmerade ansikte och observera, huru dess uttryck skiftade med musikens karaktär. Tidtals tyktes hela hennes konstnärssjäl stråla ur hennes ögon, han såg till och med huru hennes händer arbetade med, huru fingrarna kröktes, som om de haft fiol och stråke att sköta. Och hennes förklaringar under pauserna sedan -- hvad de voro kloka och upplysande, hvad de voro berömmande och fria från alt hvad afund ville säga!

Sir John såg och lyssnade med städse tilltagande aktning och beundran, det tyktes bo två själar inom Valérie, och i detta ögonblick var hon uteslutande konstnärinna, en konstnärinna, som måhända en vacker dag skulle öfverflyga den ryktbare artist, hon nu så andäktigt åhörde.

Men när de sedan sutto bredvid hvarandra i åkdonet, dykte den lilla Valérie från Pitt Street åter upp.