Part 3

-- Du spelar förstås, _ma mignonne_, bad hon ömt. Lady Mary Brackens vänner vilja så gärna höra dig.

Valérie fläktade sig långsamt med solfjädern, men svarade ingenting.

-- Jag ber er, var så god och spela, sade sir John så sakta, att endast hon kunde höra honom, visa mig på det sättet, att ni inte längre är ond på mig.

Hennes motstånd var brutet och hon reste sig för att gå och hämta sin fiol.

-- Får jag skicka någon för att hämta den? frågade lady Mary. Nej, kanske det är bättre, att ni själf går dit upp, så stämmer ni den där. Jag kan inte tåla det där stämmandet.

Valérie lämnade rummet utan att fästa afseende vid hennes ord och strax därpå kom hon tillbaka med fiolen i dess låda och gick raka vägen fram till Margot, som redan satt vid pianot.

-- Gif mig ton, sade hon och lockade fram en mängd marterande ljud, under hvilka lady Mary högljudt protesterade. Sedan började hon spela en rysk aria med variationer. Croft hade väntat någonting framstående, men han var icke förberedd på en så utsökt prestation. Det led intet tvifvel: Valérie Kostolitz var en stor konstnärinna. Han var förvånad öfver den lilla varelsens styrka. Hvilken lidelse! Hvilken eld! Medan hon spelade tyktes hon glömma alla och alt utom sin konst; hennes stora ögon blefvo ännu större; ja, hennes hållning var så drottninglik som man ej hade tilltrott henne. Det var som om hennes egen genius hade höjt henne. Hon afbröt spelet plötsligt och kastade en snabb blick på åhörarekretsen -- en ifrig, nästan bedjande blick.

Ett ögonblick var det alldeles tyst i rummet, sedan hördes ett svagt "förtjusande" från en aflägsen vrå. Lady Mary, som till en början lyssnat mycket uppmärksamt, kände, att morgondagen mycket berodde af hennes skyddslings framgång och hade därför vågat sig fram med sitt: "förtjusande". Men en gammal herre yttrade däremot sin åsikt, att ingenting passade så bra i en salong som en banjo -- hans döttrar höllo just på att lära sig spela banjo, sade han till sin granne. Valéries blick hvilade en sekund på Rosamunda Gorst, som lojt besvarade blicken och tyktes kväfva en gäspning. Sedan såg hon på Croft.

-- Ni tykte åtminstone om det? sade hon.

-- Ja, jag tykte om det.

-- Då skall jag en annan gång också spela för er. Men nu skola de här goda människorna få någonting, som de kunna förstå.

Hon började åter spela och efter en skrämd och förstörd blick lät Margot händerna sjunka ned från tangenterna.

Emellan besynnerliga små driller ooh löpningar hördes plötsligt en fasansfull melodi, hvilken Croft blott alt för väl kände igen.

Det var afgjordt en förträfflig prestation. Variationerna voro beundransvärda, infallet sällsamt. Men en sådan djärfhet!

Croft kände bokstafligen, huru han rodnade. Margot tyktes efter ett ögonblick ha återvunnit sin själfbehärskning och -- smittad af systerns satiriska lynne anslog hon då och då ett ackord, som blott ökade det groteska i föredraget. Nu pratade ingen mera; alla lyssnade med förvånade, nästan häpna miner; den gamle herrn, som så oförbehållsamt yttrat sin förkärlek för banjon, slog takt med hufvudet. Lady Mary smålog med ett något förvirradt uttryck, medan Rosamunda Gorst, full af högmodig förvåning, stirrade på konstnärinnan. Strax därpå slutade Valérie med en drill och lady Mary reste sig från sin plats.

-- Jag tackar så mycket. Det var värkligen vackert -- men det är för besynnerligt -- melodin förefaller mig så bekant.

-- Jag förmodar, att vi alla känna den, sade ett annat fruntimmer kärft.

-- Ja -- jag tänkte också ett ögonblick att -- men det kunde det naturligtvis icke vara.

-- Det var "Ta-ra-ra-boom-de-ay", utbrast Algy. Vacker melodi, icke sant?

-- Dumma pojke! sade hans faster. Men allvarsamt, fröken Kostolitz, det påminner värkligen om --

-- Det är "Ta-ra-ra-boom-de-ay", svarade Valérie med högtidligt allvar.

-- Du milde! sade lady Mary. Jag tykte väl, att jag kände igen den. Vi kände allesamman igen den, icke sant? -- Hon såg sig förtjust omkring. När man hör den så här är det en riktigt vacker melodi. Men den är litet annorlunda satt, ni har väl själf transponerat den?

-- Ja, svarade Valérie helt lugnt, arrangementet är af mig. Jag tykte det skulle vara trefligt, om jag spelade något, som allo förstodo.

-- En präktig idé, sade banjoherrn.

-- Arrangementet är mycket originelt, lofordade en af damerna.

-- Men det är skada, att ni valde en så simpel melodi.

Valérie stämde emellertid åter sin fiol utan att bry sig om de anmärkningar, som surrade omkring henne.

-- Valérie, huru kunde du göra det? hviskade Margot under det allmänna virrvarret af röster. Ser du huru jag darrar! Då så mycket står på spel.

-- Låt mig vara i fred, sade Valérie; sedan såg hon hastigt upp till Croft och frågade; Hvad tykte ni?

-- Om jag säger det kommer det icke att fägna er.

-- Jag vill i alla fall veta det.

-- Nåväl, svarade sir John mycket allvarsamt, jag tykte det var ganska impertinent.

Hon rodnade, men rykte genast åter på axlarna.

-- Impertinent! Ett sådant uttryck! Jag gjorde ett experiment, _qui a, du reste, complètement reussi_. Tycker ni inte det är snält, tillade hon med ett förtrollande leende, då man bjuder till att rätta sig efter andras smak, till och med då man icke själf förstår den?

-- Till och med, sade sir John, som alt ännu var mycket allvarsam och märkvärdigt nog kände sig personligt sårad af Valéries val, till och med, om ni därigenom förråder en brist på god ton.

-- _Pour le coup, monsieur_, inföll Margot, jag tycker, att det ni nu säger ingalunda vittnar om alt för god ton.

Valéries ansikte strålade af belåtenhet.

-- Nå, nu börja ni två gräla, sade hon, och därtill finnes det värkligen ingen anledning. Monsieur känner sig sårad af mig, emedan han tror, att jag tillåtit mig ett dumt skämt. Du är förargad på honom, emedan du anser, att ingen annan än du bör få hålla moralpredikningar för mig. Men jag är inte ond på någon. Se på mig -- jag är belåten! Se på människorna -- de äro likaledes belåtna! _Allons, allons, ne vous fâches pas_. Nu skall jag spela någonting för er.

Ögonblicket därpå strömmade Kreutzer-sonatens första toner genom salen. Nu behöfde man icke mera påbjuda tystnad, nu var nyfikenheten väkt och ehuru denna komposition var af ett helt annat slag fängslade dess underbara skönhet likväl de prosaiska och omusikaliska sinnena.

Croft var som förtrollad; tårarna stodo i ögonen på honom, det föreföll honom som om Valéries fina fingrar dragit hjärtat ur hans bröst. Det var en riktig dröm, han hade ännu aldrig hört en så fulländad, så gripande och förtrollande musik.

Då hon slutat brast en riktig bifallsstorm lös; människorna trängde sig omkring henne med lyckönskningar och utrop af beundran.

-- Du överträffade dig själf, sade Margot helt upprörd. Valérie kastade en förstulen blick på Croft och smålog belåtet, då hon lade märke till den sinnesrörelse, hennes spel väkt hos honom.

Med en drottninglik åtbörd räkte hon sin fiol åt systern, för att hon skulle lägga in den i lådan; sedan gick hon fram till lady Mary Bracken och gjorde en lätt bugning för henne.

-- Jag har spelat tre gånger, sade hon. Månne det icke är nog? Jag är mycket trött och ville gärna komma i ro.

Sedan skakade hon hand med värdinnan och styrde, åtföljd af Margot, kosan rakt mot dörren. På sin väg genom salen hälsade de åt höger och vänster med de sällsammaste, högtidligaste bugningar som om de varit ett härskarepar.

III.

Molto espressivo.

-- Du milde himmel, i dag är det då mycket att göra, förkunnade lady Mary ifrigt morgonen därpå.

-- Låt oss för all del i världen i ro äta vår frukost! svarade hennes nevö tämligen otåligt och tillade sedan högst inkonsekvent: Hvad ha vi då att göra? Konserten eger ju inte rum förr än på eftermiddagen?

-- Klockan precis tre, sade lady Mary. Men teaterrepresentationen försiggår ju på torsdag och i dag på förmiddagen måste vi alldeles afgjordt ha den första repetitionen. Jag hoppas, att du kan din roll, käre John?

-- Om jag skall bekänna sanningen, svarade sir John med ett sorglöst skratt, så har jag ännu icke sett på den; men det går nog. Du ställer väl inte till repetitionen före tolf? Då har jag ju god tid på mig.

-- Hvad spelar ni då för en roll? frågade Valérie, som satt midt emot honom.

-- Åh, jag är alltid _le jeune prémier_. Vågar jag fråga, hvad det är som så roar er, mademoiselle? -- Ty Valérie brast plötsligt ut i ett klingande skratt.

-- Ah, I ären värkligen för roliga! ropade hon. Jag har redan förut sett det. Ni tager emot hufvudrollen i ett stycke: Ni kastar icke ens en blick på den tils just före repetitionen och sedan inbillar ni er, att ni kan spela den!

-- Det hoppas jag! sade sir John mycket stött. Jag tror att man i allmänhet tycker, att jag kan spela, icke sant, tant Mary? Jag vet, att det ofta faller sig besvärligt för mig att jämt nödgas vara med och spela.

-- Han anses för en af de bästa dilettanterna i England, svarade lady Mary förvånad och tillika en smula retligt. Han kommer aldrig, aldrig af sig!

-- Han kommer aldrig af sig! utropade Valérie strålande af belåtenhet. Som om det vore alt! Ah, dessa dilettanter! Se på värkliga skådespelare, folk, som hela lifvet igenom endast spela teater. Hvad göra de, när de skola uppträda i ett nytt stycke? De studera, studera och studera! De ha i veckor och månadtal repetition två gånger om dagen; de inöfva hvarje detalj. Men när dilettanter taga ihop med ett stycke -- nå ja, omedvetet, komiskt härmande. John Croft -- stycket skall uppföras i öfvermorgon. Bra! Och första repetitionen blir om par timmar. Enorm tid! De ha ännu icke sett på sina roller -- men de bli nog färdiga! Ack, slutade hon, återfallande i sin vanliga ton, hvad det är komiskt.

Croft rodnade ända upp i pannan; han var tillräckligt ung för att finna det obehagligt att bli utskrattad. Han vände sig därför till den bredvid honom sittande Margot och sade med en skymt af djärfhet i sin ton:

-- Er syster tyckes vara mycket noga underrättad om skådespelarekonsten. Kanske hon haft för afsikt att bli skådespelerska?

Margot rätade upp sig i hela sin värdighet.

-- Min syster nöjer sig med att vara konstnärinna i musik. Orsaken hvarför hon har så noga reda på skådespelarekonsten är, tillade hon rodnande, att en mängd ryktbara skådespelare umgingos i vårt föräldrahem. Det gjorde dem ofta ett nöje att gifva min syster dramatisk undervisning, ehuru hon blott var ett barn.

Den enkla förklaringen besegrade Croft helt och hållet och han bedyrade i försonlig ton, att detta värkligen var en fördel, som kom ytterst få till del.

Men lady Mary försökte genast draga praktisk nytta af Margots förklaring och sade, att det var en god sak att vinna två så väl förberedda krafter för sin representation.

-- I skolen båda två få roller i mitt stycke, sade hon skrattande och lämnade sällskapet åt dess konstnärliga debatter.

Då sir John hörde, att de båda unga damerna äfven skulle spela med i stycket, ville han icke stå efter för dem, utan började flitigt läsa på sin roll. Men han hade aldrig varit så styf och stel på någon repetition. Han råkade ur den ena förlägenheten i den andra och slutligen märkte han, att han var föremål för sina medspelandes munterhet.

Hans roll fordrade, att han skulle göra den lilla fiolspelerskan sin kur. I den afgörande scenen skulle hon snyfta och gråta af svartsjuka och han skulle vara mycket olycklig däröfver och använda alla de ömma konster, medels hvilka man vågar hoppas att kunna lugna en svartsjuk älskarinna. Sir John föll tillbörligen på knä och började sina bedyranden. Han kämpade formligen efter ord, men utan att gifva akt på sina repliker. Valérie tyktes värkligen också vara mycket upprörd och brast ut i hjärtslitande snyftningar; men det föreföll honom slutligen, som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon försökte gömma bakom näsduken, och som om ett leende glidit fram öfver detsamma och småningom öfvergått till ett häjdlöst, om också undertrykt skratt.

-- Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett så stort nöje, sade han, då scenen var förbi.

-- Ni var värkligen för komisk, skrattade Valérie, medan hon torkade tårarna ur ögonen. Edra kärleksförklaringar läto med er engelska _mauvaise honte_ så stela som en konfessionel bordsbön.

-- Huru skulle jag då säga det? frågade Croft med denna utmanande djärfhet, som så ofta utgör den förolämpade unge mannens enda resurs.

-- Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi få reda på någon lugn och stilla plats, där vi kunna repetera, svarade Valérie. --

Efter lunchen föreslog sir John trädgården som det lämpligaste ställe i och för en repetition.

-- Nere på den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostörda.

-- Kom då, Margot! ropade Valérie och fattade systerns arm, vi skola repetera för monsieur ensam.

De smögo sig obemärkt ur huset och skyndade bort till det anvisade stället. Valérie ilade förut öfver de jämna gräsmattorna och hoppade från den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot långsammare följde efter.

-- Är det här? frågade hon och gled in genom ett båghvalf i den taxushäck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt på den solbelysta platsen och klappade händerna: Ack hvad här är vackert! Detta är feernas land!

Hennes blick gled öfver den sammetslena gräsmattan, som var omgifven af täta, omsorgsfullt klipta häckar. Midt på terrassen plaskade en fontän i en förvittrad stenbassin; blomsterrabatter sträfvade upp ur den saftiga grönskan ända bort till häcken och vid terrassens bortre ända såg man ett halmtäkt lasthus, hvars dörr helt inbjudande stod öppen.

Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring öfver alt och undersökt allting. Plötsligt blef hon helt allvarsam.

-- Se här Margot, tag nu boken, sade hon. Du måste hjälpa oss, när vi staka oss -- eller, rättare sagdt, när monsieur stakar sig, ty han är inte alls säker på sin roll. Det lilla lusthuset står här som enkom för vår skull. Jag sätter mig här. Nu kommer ni in; ni finner mig _tout en pleurs_, ert hjärta har smält och ni bjuder till att trösta mig -- är det icke så? Nu skola vi börja -- jag gråter, som ni ser. -- Ack, ack! Att han kan vara så grym! -- -- -- -- Nå, hvarför kommer ni inte?

-- Hvad skall jag säga? vände Croft sig ångestfullt hviskande till Margot.

-- Célia i tårar -- värkligen i tårar! hviskade hon till honom. Är det möjligt -- att hon ändå har ett hjärta?

-- Ja, ja, så var det; jag hade alldeles glömt det. -- Och han upprepade: Célia i tårar, värkligen i tårar -- han stötte emot ett trädgårdsbord och försökte skjuta det åt sidan -- är det möjligt -- att hon ändå har ett hjärta? Célia, min älskade, kan det vara för min skull?

Men längre kom han icke.

-- Förlåt, mademoiselle, men jag kan omöjligt falla på knä här, det är inte utrymme därtill.

-- Tror ni, sade Valérie och vände sig om för att se honom in i ansiktet, att ni, om ni, såsom ni säger, värkligen vore förälskad, först skulle bry er hjärna angående ett bord och sedan söka er en lämplig plats för att falla på knä? -- Men -- vi skola flytta stolen ut på gräsplanen, där finnes utrymme nog, och så får ni börja på nytt. Men glöm inte, att ni ej får tänka på någonting annat i världen än mig!

Croft såg hastigt på henne; han var själf mycket upprörd, men det fans icke minsta spår af koketteri i hennes ansikte eller hennes sätt. Han kände, att han höll på att förlora hufvudet, och under sina bemödanden att behärska sig och undvika en värme, som kunde såra henne, tog han en likgiltig min på sig, som ådrog honom berättigadt klander.

-- Nej, det här går aldrig i världen för sig, sade hon. Ni har ju inte en skymt till aning om er roll. Margot, jag tror att du och jag måste visa honom det. Jag skall vara älskaren och du är Célia. Nå: "Älskaren träder in och finner Célia gråtande."

Croft hade aldrig i sitt lif sett en så sällsam och förtjusande representation. Valérie var ett riktigt undervärk. Hennes egendomliga framställning af en stark karls känslor, den lidelse, som kufvade den forna svartsjukan, och sedan det plötsliga omslaget till ömhet, förvånade och roade Croft på det högsta. Men ögonblicket därpå gaf han med om möjligt ännu större intresse akt på den äldre systern. Hennes framställning af hjältinnan var förtjusande, ja, nästan fulländad; men det, som öfverraskade den unge mannen, var, att systerns personlighet icke ett enda ögonblick var utplånad för henne. Hon uttalade de koketta ord, hon hade att rikta till henne, med en ljuf undfallenhet, som var oändligt rörande; hon lät besegra sig af sin lille, glödande älskare och svarade honom med hjärtliga, ömma ord; men det var systerlig kärlek, som strålade i hennes ögon, det var Margot Kostolitz, som till slut kärleksfullt slog armarna omkring sin lilla Valérie, icke Célia, som sjönk i sin älskares armar.

-- Ni måste försöka att göra det på samma sätt, sade Valérie, som slutligen reste sig och torkade värkliga tårar ur sina ögon. Precis så, med äkta känsla och glöd. Ni får inta glömma, att ni är alldeles förtviflad för Célias skull.

Croft svarade ingenting; han var upprörd och förvirrad. Valéries råd öfverraskade honom, men den enkelhet och naturlighet, med hvilka hon gaf det, gjorde, att hans fåfänga icke kunde känna sig kittlad. Det var blott ur konstnärlig synpunkt bon önskade, att han skulle inlägga mera eld och glöd i sitt spel.

Medan han tyst betraktade henne, smög hon sig förbi honom och lät sina små fötter behagfullt glida öfver den släta gräsmattan.

-- Hvad den ar förtjusande jämn och hal! utropade hon. Här kunde älfvorna dansa! Åh, det är en utmärkt idé -- detta är älfvornas balsal. Ser ni, monsieur, nu skall jag visa er hvad de gör, när månen kommer fram och alla fåglar gått till sängs och daggen sakta, sakta sänker sig för att kyssa blommorna i sömn.

Medan hon talade hade hon plockat några stora rosor och höll stänglarna mellan sina fingrar så, att blommorna hängde nedåt marken.

-- Ser ni, sade hon, detta är älfvornas kastagnetter. De säga oss stackars tungrodda dödliga ingenting, men när älfvorna dansa åstadkomma de den härligaste musik. Nå, Margot, som älfvorna icke äro här, måste du sjunga, för att jag skall kunna dansa.

Margot lydde; hennes röst var mild och djup, men icke stark; och sedan sträkte Valérie upp armarna öfver hufvudet och låtsades leka med sina doftande kastagnetter och dansade därtill. Det föreföll John Croft som om det legat ännu mera skönhet och poesi i detta utförande än i hennes musik. Den graciösa gestalten sväfvade fram, så att den knappast rörde vid marken, det förtjusande lilla ansiktet var liksom i extas riktadt uppåt och dess uttryck skiftade hvarje ögonblick, hvarje rörelse, fall af nytt behag, ny trollmakt, tyktes erbjuda åskådaren en ny öfverraskning. Själf var hon -- en dröm -- ett poem. Det låg någonting så säreget, så litet värkligt i hela scenen, att sir John knappast kunde tro, att han såg den med sina jordiska ögon. Det af solljus och blommor fylda ställets skönhet utgjorde den lämpligaste bakgrund för den luftiga gestalten. Solskenet spred ett förklarande skimmer öfver hennes hvita dräkt och rosornas blomblad, som lossnade vid hennes snabba rörelser, fladdrade omkring henne; de små lockarna som omgåfvo hennes panna, uppfångade ljuset, då hon rörde sig, och föreföllo lik en växlande hälgongloria.

Han gaf med återhållen andedräkt akt på henne. Men hon slutade blott alt för snart med en prydlig, liten nigning.

-- Na måste vi gå och göra oss i ordning till vår konsert, sade hon.

-- Mademoiselle, utropade Croft ifrigt, om ni i morgon ville dansa, sedan teaterpjesen är förbi, skulle hela huset skakas af applåder.

Valérie brast ut i skratt.

-- Föreställ er, huru programmet skulle se ut! ropade hon. "Mademoiselle Valérie Kostolitz skall utföra en dans efter egen komposition."

-- Valérie, huru kan du prata sådana dumheter, afbröt Margot henne allvarsamt; sedan vände hon sig med blixtrande ögon till sir John och fortfor:

-- Ni misstager er, min herre, om ni tror, att min syster någonsin skulle gå in på att dansa offentligt. Jag vet sannerligen icke hvad som föranledt henne att tillåta sig detta _enfantillage_.

-- Ta, ta, ta, syster lilla! utropade Valérie, om jag dansade, så sjöng du därtill.

-- Detta är ingenting att skratta åt, genmälde Margot med glädande kinder och vredgade blickar; du borde inte prata, såsom du ofta gör. Du gifver människorna så oriktiga föreställningar om dig.

Valérie blef plötsligt helt mild och medgörlig.

-- Jag skämtade naturligtvis blott, sade hon, det skulle väl aldrig falla mig in att uppträda och dansa offentligt.

-- Och jag försäkrar, inföll Croft, att jag inte menade någonting ondt. Jag kom endast fram med förslaget -- hvilket jag nu finner högst dåraktigt -- emedan jag tykte det var skada, att andra människor icke skulle få ha samma njutning som jag.

Men Margot lät icke blidka sig, hon gick rak och med högburet hufvud före de andra bort åt byggnaden till.

-- Mademoiselle Valérie Kostolitz är musik-konstnärinna och ingenting annat, sade hon.

-- _Mais certainement_, medgaf Valérie mycket mildt.

Till Crofts stora öfverraskning var mildheten fullkomligt äkta. Rollerna tyktes vara ombytta, nu var det den äldre systern, som skulle försonas.

Men då de en timme därefter visade sig på estraden i Brackenhursts rådhussal, hade hennes ansikte åter sitt vanliga uttryck af tålig och öm vaksamhet.

Den första nummern på programmet var en körsång, som mera eller mindre korrekt utfördes af lady Marys bykör, en prestation, som beredt de uppträdandes anhöriga den största tillfredsställelse, medan den framkallade en ganska skarp kritik hos dem, som intresserade sig för andra körer. Sedan hade en ung läkare från grannskapet med kraftig basröst sjungit en munter sjömansvisa. Valérie, som uppträdde strax efter honom, såg ut som om hon icke hörde hit, och publiken uppskattade icke häller så som sig borde det konstnärligt fulländade föredraget af en Brahmsk dans, som hon spelade. Ett par äkta musikentusiaster applåderade visserligen lifligt och gjorde förtviflade ansträngningar att ernå ett _da capo_, men flertalet af de närvarande längtade efter programmets fortsättande, efter uppträdandet af en "herre från staden", som utlofvat en negervisa i negerkostym. Darrande af sinnesrörelse hade Margot och Valérie dragit sig tillbaka, och nu förkunnade högljudda, hänrykta utrop "herrns från staden" uppträdande, hvilken trädde fram ytterst komisk med svärtadt ansikte och en oerhörd löskrage för att med skorrande röst förkunna, att hans _rummy-tum-tum_ var mycket komisk.

Han måste naturligtvis sjunga om sin visa; han hade uppenbarligen vunnit priset. Men de båda fröknarna Brown-Jones som klädda i italienska bondflicksdräkter sjöngo en duett, gjorde honom nästan rangen stridig. Sedan kom turen åter till Valérie. Hon spelade Wieniawskis legend med en obeskriflig poesi ock trollmakt och applåderades åter af några entusiaster, men den stora massan förblef oberörd.

-- Jag spelar inte vidare, ropade hon med tårar i ögonen, jag har fått nog af de här människorna!

-- Valérie! jag ber dig! svarade Margot, ditt namn står ännu två gånger på programmet -- min älskling, alt måste ju ha en början. De skola nog uppskatta dig, då de lära känna dig.

-- Jag uppträder icke vidare, sade Valérie, det tager lifvet af mig.

-- _Ack, chérie, chérie_, tänk om alla våra -- tänk om vårt besök slutar med ett fullständigt misslyckande, om lady Mary Bracken och hennes vänner bli förnärmade! Jag ber dig så innerligt: gör våld på dig!

-- Nej, sade Valérie halsstarrigt; hon hade lagt in fiolen i lådan och satte sig nu med hopknäpta händer. Jag spelar bestämdt icke mera; det är slut.

Blek och förfärad smög Margot sig fram på sidan om scenen och gaf ett tecken åt sir John, hvilken satt på första stolraden.