Part 14

-- Mycket mjölk, frisk luft och luftombyte skulle göra henne godt. Hon skulle snart bli frisk, om det vore möjligt att få henne härifrån. Känner fröken Kostolitz till Wiesbaden? Denna ort skulle jag rekommendera. Det är en utmärkt ort för nervösa personer och inte -- med en hastig blick omkring rummet -- inte för dyr. Vore det möjligt att föra fröken Kostolitz till Wiesbaden?

-- Alt hvad som är nödvändigt för min systers hälsa måste bli möjligt, svarade Margot.

-- Nå, far då redan nästa vecka till Wiesbaden, om ni kan. Vi ha nu början af maj -- stanna, om möjligt, hela sommaren där, och då ni kommer hem med henne är hon fullkomligt frisk. Wiesbaden är härligt vid denna tid på året. Hyr er rum i ett hus, som ligger högt och är omgifvet af träd, låt henne dricka så mycket mjölk hon kan och vara mycket ute i friska luften.

Han aflägsnade sig högst belåten med det program han uppgjort och utan någon aning om, huru svårt det var att utföra det. Då dörren stängts efter honom rörde Valérie otåligt på sig i sängen.

-- Jag vill inte fara till Wiesbaden, sade hon, det är bestämdt ett mycket tråkigt ställe. Jag vill mycket hällre dö och komma till himmelen.

-- Men jag kan inte undvara dig, sade Margot samt lutade sig ned och kyste henne, och du är icke häller mogen för himmelen. Smickra dig inte därmed! Du är alt för stygg och elak! Petrus skulle alt slå igen porten för dig.

Margot var så lycksalig öfver läkarens försäkran, att Valéries sjukdom ej var farlig, att hon var färdig att skratta åt allting. Hon var icke ens orolig vid tanken på, huru hon skulle skaffa medel till resan och den långvariga vistelsen på en främmande ort.

-- Ja, det är godt och väl, sade Valérie, men huru skola vi komma dit och hvad skola vi lefva af, då vi en gång äro där.

-- Oroa dig inte för den skull, svarade Margot, det blir nog någon utväg, bara vi väl äro där.

Men då hon sedan blef ensam funderade hon närmare på saken. Hon måste naturligtvis lämna sina lektioner i London med fara att förlora sina elever och vid sin återkomst stå utan alla medel till sitt uppehälle. Nåväl, hon måste riskera detta; hon hade redan en gång gjort en början, i värsta fall måste hon börja om igen och lita på sin tur. De medel, som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de pengar, hon hade på banken. Men dem hade hon ända sedan den olyckliga konserten ansett för John Crofts rättmätiga tillhörighet. Den summa biljettförsäljningen inbringat hade räkt till att betäcka kostnaderna med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar för sir Johns tillhörighet.

Hon ämnade återställa dem åt honom en dag, då minnet af det som passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nöd kom hon att tänka, att pengarna tillhörde henne och att hon kunde använda dem såsom hon fann för godt. Sir John hade endast uttänkt sin fantastiska plan och satt den i värkställighet för att hjälpa dem. Och huru sårad skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott för att han hade ett indirekt anspråk på dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru hon så nödvändigt behöfde dem. Det låg ju ingenting ohederligt eller oädelt i detta handlingssätt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara härskarinna öfver alt det, som tillhörde honom. Om han varit en smula försiktigare i utförandet af sin plan, hade hon ju aldrig fått veta, att han var den enda köparen till ifrågavarande biljetter. Han hade menat så väl, han hade varit så ädelmodig; hvarför kunde hon icke likaledes vara ädelmodig?

-- Jag skall göra det, sade Margot med glödande kinder. Ack, min vän! Du är vänlig och god, men jag använder icke gärna de penningar, som tillhöra dig. Men jag skall likväl besegra min stolthet och göra det.

Hon påbörjade genast ett bref till sir John. Hon kände, att hon icke kunde taga detta steg utan att underrätta honom därom, ty hon bröt därigenom ett beslut, som hon meddelat honom.

"Min bäste sir John," skref hon, "ni minnes väl, att jag, då vi skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni gifvit ut för biljetterna. Det enda skäl hvarför jag icke genast gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig för ovänlig och småaktig samt känna er sårad. Men jag hade städse för afsikt att göra det och ville blott uppskjuta det, tils ni -- huru skall jag säga -- hade glömt mig eller utan smärta kunde tänka på den episod i ert lif, där jag spelade en roll. Jag känner er så väl, min käre vän, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet -- men jag hoppas och ber innerligt, att det snart måtte ske; och jag är också fullkomligt öfvertygad om, att ni snart kommer underfund med, att det icke var någonting så synnerligt med mig och att det blott var er hjärtegodhet, som låg till grund för er goda tanke om mig. Men nu måste jag underrätta er om, att jag gärna ville använda de pengar, jag är skyldig er. Valérie är sjuk och måste resa till utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och därför vill jag taga emot er hjälp. Jag vet, att ni ej missförstår mina bevekelsegrunder och att ni icke häller föraktar mig på grund af detta mitt förändrade beslut. Ni känner mig tillräckligt för att veta, att jag ej gör det gärna; men det måste ske för Valéries skull och jag anser äfven för riktigast att underrätta er därom. Det behöfves intet svar på detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar det. Det är mycket bättre för oss båda, att vi icke höra af hvarandra, och jag hade icke häller skrifvit till er, ifall jag ej ansett mig böra underrätta er om mitt förändrade beslut. Jag förblir, bäste sir John, er tillgifna

Margot Kostolitz."

Hon vågade icke läsa igenom brefvet, utan afsände det så skyndsamt som möjligt. Hon hade förbjudit sir John att svara, men hon hoppades måhända likväl på ett svar. Under de närmast följande dagarna blef hon alltid orolig, då hon hörde brefbärarens knackning, men det kom intet bref och hon var nog oförnuftig att känna sig olycklig däröfver. Det hade ändå varit vänligt, om han åtminstone med några rader gjort sig underrättad om Valeries befinnande. Nu önskade hon, att hon ej skrifvit så utförligt, och framföralt, att hon lämnat bort det där om, att han troligtvis ännu icke glömt henne. Han hade naturligtvis glömt henne, det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhållan, att han ej skulle besvara brefvet, var följaktligen alldeles öfverflödig. Den lilla episoden hon häntydt på var slut och förbi, hon var helt och hållet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehöll något minne däraf hade det troligtvis väkt blygsel och förargelse hos honom.

XVI.

Pastorale.

Våren var redan långt framskriden, då de unga damerna anlände till Wiesbaden. Enligt läkarens råd hyrde de sig rum i en högre belägen stadsdel, tätt invid Nerobärgets vackra, skogbevuxna höjder, hvilka prunkade i det nyutspruckna löfvets härliga grönska. Deras rum voro mycket vackra och lågo på nedra botten i ett af de talrika pensionaten, som finnas där; så litet deras förmak än var tykte de likväl synnerligen mycket om det, ty det hade ett fönsterutsprång, från hvilket man kunde se in i Nerodalen och upp till de skogbevuxna höjderna; och här i detta fönsterutsprång var det nätt och jämt plats för ett litet bord och två stolar. Där åto de sin frukost på morgonen och matade de otaliga fåglarna, som tama och förväntansfulla fladdrade omkring fönsterbrädet.

I rummet fans det yttermera plats för ett piano, och hvad, frågade Valérie, kan en människa väl mera begära. Resan och ombytet hade piggat upp henne; ibland pratade och skrattade hon likasom förut. Margot utförde doktorns ordinationer med den punktlighet, som alltid utmärkte henne; hon förföljde Valérie med bräddfulla bägare med mjölk och stod med hotande och bestämd min bredvid henne, ända tils hon drack; hon skickade henne ut i det fria; ja, en gång gick hon så långt, att hon låste in hennes fiol, men då satte Valérie sig ned och förklarade, att hon hvarken skulle äta, dricka, sofva eller gå ut, förrän hon fått sin skatt tillbaka. Margot var sålunda tvungen att gifva efter, men hon märkte till sin stora tillfredsställelse, att Valérie var lugnare än förut, ehuru hon för det mesta spelade Waldenecks musik; hon spelade icke mera på så oförnuftiga tider och icke mera med samma glödande passion som förut. Margot hoppades, att hon skulle glömma, men det var visst icke fallet. Då Valérie vandrade utmed Nerodalens grönskande alléer eller när hon på varma dagar låg utsträkt i den mjuka mossan och inandades lärkträdens doft och genom deras fjäderlika grönska blickade upp till den blå himmelen eller då hon i parken lyssnade på orkestern, stod det där ena ansiktet alltid framför henne, var hennes sinne ständigt fånget af samma tanke. Genom den värkligt härliga musiken hon obeskrifligt njöt af hörde hon klangen af en annan musik, lyssnade hon till de toner, som tyktes kalla och draga hennes själ till sig.

Men den friska luften och solskenet, luftombytet och den makalösa mjölken gjorde icke desto mindre sin skyldighet; Valéries kinder blefvo åter runda och fingo färg, och Margot märkte tydligt, att hennes lilla syster, trots sina drömmar och sin längtan, icke skulle dö af olycklig kärlek.

Margot hade emellertid, såsom alltid, funnit sysselsättning; hon hade skaffat sig några elever samt var flitig och på sätt och vis lycklig. Hon njöt äfven af lugnet och den nya, främmande omgifningen, och medvetandet, att Valérie snart skulle bli frisk, var redan i och för sig en stor glädje. Hon drömde inga drömmar ens då hon hade tid att tillsamman med Valérie sitta ute i det gröna; åtminstone inga drömmar, som förtjänat detta namn; ty då man drömmer måste man äfven hoppas, och intet hopp smög sig in i dessa drömmar. De rörde sig hufvudsakligast omkring det förflutna; hon genomlefde ännu en gång ljufva ögonblick, men hon kände, att minnet af dessa ögonblick endast gjorde henne sorgsen, och hon önskade ibland, att hon för alltid kunnat glömma. Och ibland, på riktigt soliga dagar, då fåglarna sjöngo och blommorna doftade så outsägligt ljuft, undrade hon, huru det skulle kännas, om hon finge njuta af alt detta i en viss någons närvara. Andra flickor fingo erfara hvad en dylik lycka vill säga; det stod dem fritt att tillstå sin kärlek och att taga emot den, som erbjöds dem. Det var ändå bra underligt, att det kunde finnas en dylik lycka i världen. Margot hade alltid funnit lifvet så hårdt och strängt. Alt det, som förefallit henne angenämt, var redan i förväg nekadt henne; det, som hon längtat efter, kunde nog tillfalla andra, men aldrig henne. Hon hade mera än nog fått smaka lifvets sorger och bekymmer, det hade varit idel arbete och oro; men hvad viste hon om lifvets glädje? Blott att den kunde vara ljuf och att hon aldrig skulle få smaka den. En vacker dag skulle John Croft träffa på en flicka, som han skulle älska likasom han älskat henne -- ännu mera än han älskat henne. Hans tycke för henne hade endast varit öfvergående. Hans tystnad bevisade ju redan, att han glömt henne. Och denna kvinna, denna lyckliga kvinna skulle fritt få säga honom, att hon besvarade hans kärlek; och de skulle gifta sig med hvarandra och alltid vara tillsamman. De skulle tillsamman ströfva igenom sådana skogar som dessa, och alt skulle förefalla dem ännu skönare i och genom deras kärlek till hvarandra. Han skulle se på henne likasom han sett på Margot, blott ännu ömmare, emedan hon, hans hustru, likaledes vågade se honom in i ögonen, emedan hon vågade låta den kärlek, som bodde i hennes hjärta, stråla ur sina ögon. Han skulle säga henne de ljufva ord, Margot så ofta sett skälfva på hans läppar och hvilka hon aldrig låtit honom uttala. Hans hustru kunde utan fruktan och tvekan svara honom -- tillstå sin kärlek. Då kunde det alt hända, att en snyftning arbetade sig upp i Margots strupe, hon vände sig på den mossiga marken och gömde sitt ansikte i de korslagda armarna, så att Valérie trodde att hon sof och icke anade, att tårarna sipprade ned på den varma, vänliga jorden, vid hvars barm hon endast kunde hoppas att finna lugn för sitt oroliga hjärta.

I augusti inträffade plötsligt något, som störde de båda systrarnas fridfulla lif. Waldeneck uppenbarade sig plötsligt i Wiesbaden. En morgon, då de promenerade på Wilhelmstrasse och beskådade de förtrollande butikerna vid densamma, kände Margot plötsligt, att Valérie krampaktigt grep tag i hennes arm.

-- Ser du där! utropade hon med halfkväfd röst.

Hon hade fått sikte på en stor affich. Den förkunnade, att den store pianisten Waldeneck på sin väg till Frankfurt och Wien skulle passera Wiesbaden och att han nästkommande onsdag skulle gifva en konsert därstädes.

Efteråt kunde Margot omöjligt minnas huru hon fick Valérie hem och det var ännu svårare att komma igenom dagarna ända till konsertaftonen. Valérie yrkade förstås på att de skulle gå på konserten och taga de bästa platserna. Det var ett af dessa tillfällen, då Margot viste, att motsägelse icke tjänade till någonting. Aftonen kom och de gingo tillsamman i den varma, af vällukt fylda skymningen till kursalen, som såg helt poetisk ut i skenet från de ljusglimtar, som tittade fram mellan träden. Då de gingo genom trädgården, uppfångade de ljudet af springbrunnens plaskande, och en trast hvisslade ofvanom deras hufvuden.

-- Margot, detta är älfvornas rike! hviskade Valérie. Låtom oss skynda, prinsen väntar!

Om kursalens yttre också hade en viss poetisk anstrykning, var dess inre däremot så mycket alldagligare. Konsertsalen var öfverfull af den vanliga tyska affärsmässiga, kritiska och musikälskande konsertpubliken.

Då Waldeneck trädde in, vågade Margot knappast se på sin syster, och under hela konserten förlamades hennes intresse af hennes ångest, ehuru Waldeneck öfverträffade sig själf och hans spel eljes nog hade hänfört henne. Ehuru applåderna vid slutet icke voro så stormande som i London, tyktes de likväl tillfredsställa konstnären; han kände utan tvifvel sina åhörares temperament och viste, att deras beundran var ärligt menad. Då han för sista gången framkallades, tackade han småleende.

-- Margot, han småler! hviskade Valérie i systerns öra. Ack, Margot, han småler! Om han ändå ville småle emot mig!

-- Kom härifrån, Valérie, kom! utropade Margot, kastade hastigt kappan omkring sin systers axlar, tvingade henne att resa sig och drog henne med sig bort mot dörren. Det blef lyckligtvis i och med detsamma en allmän rörelse, och de båda systrarna trängdes ut i den balsamiska nattluften. Då de slutligen blifvit befriade ur trängseln, slet Valérie sig lös från sin syster och kastade sig ned på närmaste bänk.

-- Vi skola icke ännu gå hem, sade hon. Ack, Margot, ser du de tindrande stjärnorna på den djupblå himmelen? Känner du blommornas ljufva doft? Ack, Margot, en sådan värld! Ack, denna musik! Jag tror, att jag blir galen. Det är gudomligt att förlora förståndet på detta sått. Ack, hvilken natt! Margot, Margot, hvad jag är lycklig: jag har hört honom spela, jag har sett hans leende! Om vi stanna här, går han kanske förbi oss.

Margot beslöt följaktligen att icke stanna där ett ögonblick längre. Hon drog hastigt den darrande Valéries arm under sin och öfvertalade henne att återvända hem. Valérie förblef ännu timtal i samma lidelsefulla sinnesrörelse, men lät likväl slutligen öfvertala sig att gå till sängs och försjönk ändtligen i en orolig slummer.

Hon vaknade tidigt på morgonen och såg sig försiktigt om efter Margot, som orolig och bekymrad legat vaken i timtal och nu låg försänkt i en djup sömn. Valérie steg upp och klädde sig, smög sig sakta in i rummet näst intill och stängde dörren emellan. Fönstret i ändra ändan af rummet stod öppet och en flod af guldskimrande ljus strömmade in. Det var ännu så tidigt, att ingen i hela huset var vaken, ja, hela staden -- eller åtminstone så mycket, som Valérie kunde se däraf -- tyktes vara försänkt i sömn. Fåglarna kvittrade i de närbelägna träden och vaknade småningom upp till dagens fröjder, men deras svaga pipande och deras lätta vingslag gjorde blott morgonens tystnad mera märkbar.

Denna naturens yttre stillhet väkte blott ett slags lidelsefull otålighet hos Valérie. Hon var icke lugn; blodet bultade i hennes ådror; hon erfor en brinnande längtan efter rörelse och sysselsättning; hon ville framföralt spela för att gifva luft åt detta sällsamma uppror, denna alldeles oförnuftiga glädje, som sedan i går afton gripit henne. Huru kunde den dumma, tröga världen sofva denna härliga sommarmorgon, då blotta medvetandet om att lefva var så berusande? Huru skulle hon ha tålamod att vänta, tils den lätjefulla staden vaknade till sina dagliga bestyr? Margot hade förehållit henne, att hon skulle väcka förargelse i huset, ifall hon började spela så snart lusten kom på henne; hon påstod, att de andra hyresgästerna skulle beklaga sig, ifal Valérie efter midnatten eller tidigt på morgonen fantiserade på sin fiol. Valérie satte sig vid fönstret och trummade otåligt med fingrarna på bröstvärnet. Var det icke så här Rêveri'et lät? Hon kom ton för ton ihåg detta Rêverie, detta hans hjärtas röst. Hvarje natt hade små fibrer af denna musik likt ett gyllene spår irrat genom hennes oroliga drömmar. Det var hans hjärtas röst, som ropade henne. -- Plötsligt sjönk hennes hand ned i famnen; hon lutade sig ut ur fönstret och höll andedräkten. Hör! Hvad var detta? På afstånd hörde hon ljudet af steg -- af en mans fasta och afmätta steg.

Medan hon lyssnade, spred en mörk rodnad sig öfver hennes ansikte; hennes hjärta började klappa så häftigt, att det nästan öfverröstade det ljud, hon så ansträngde sig att uppfånga. Det föreföll henne som hela världen väntat; hon väntade också, och då stegen kommo närmare, kände hon, att det icke skulle vara förgäfves. Huru gick det till -- hvad var det, som förrådde Waldenecks annalkande för henne -- nog af, ögonblicket därpå blef han synlig. Han gick drömmande vägen framåt och var synbarligen lycklig öfver den frihet och säkerhet, den tidiga morgonstunden skänkte honom. Han bar hatten i handen och hade kastat sitt vackra hufvud en smula bakåt, och morgonvinden lekte med hans silkeslena, snöhvita hår.

Valérie satt orörlig medan han gick förbi och följde hans gestalt med blicken, tils den försvann bakom de träd, som kantade vägen upp till Nerobärget. Men sedan rusade hon upp, gripen af en plötslig, vanvettig tanke. Hon skulle följa Waldeneck in i skogen och ensam med honom i denna tysta, grönskande värld skulle hon spela för honom.

Hon tog hastigt sin fiol ur lådan och utan att egna en tanke åt, att hon ej hade någon hatt på sig, ilade hon med lätta steg ur rummet, öppnade ytterdörren och trädde ut i det fria. Där skyndade hon öfver gatan och följde Waldenecks spår. Hon upptäkte snart hans gestalt, där han skred fram ett litet stycke före henne. Valérie saktade sina steg, men förlorade honom ej ur sikte. Nu började han gå upp för en stigning, som ledde rakt in i hjärtat af skogen. Valérie följde sakta efter honom och lyfte upp sin klädning, för att dess frasande icke skulle förråda henne. Hon hörde hans jämna, rytmiska steg, och tid efter annan knakade någon gren, som brast under hans fot; men högre, starkare än alt detta ljöd hennes egen hjärtklappning i hennes öron. Det föreföll henne som han likaledes bort höra den. Hon stannade ett par gånger och trykte handen mot bröstet likasom för att hämma hjärtats våldsamma slag. En gång flög en talltrast öfver hennes väg och en bofink hoppade framför henne från buske till buske; ekorrar klättrade äfven uppför lärkträden, men det förhärskande intrycket i skogen var likväl en djup, högtidlig tystnad. Waldenecks jämna steg tyktes harmoniera med denna tystnad och förfullständiga den i stället för att störa den, likasom en andäktigs vördnadsfulla steg aldrig stör tystnaden i en kyrka.

Efter en lång stund stannade Waldeneck slutligen. Den slingrande vägen hade fört honom upp på en kulle och han hade kommit till ett ställe, där man huggit ut träden och sålunda åstadkommit en härlig utsikt. En landtlig bänk, som reste sig på en mossgrön platå, hade omtänksamt blifvit placerad här för dem, som ville njuta af utsikten; efter ett ögonblick klef han upp på platån, slog sig ned på bänken och lät sin blick glida ut öfver dalen, som låg framför honom i alla skiftningar af grönt, och upp till de skogbevuxna höjderna och de aflägsna, i ett fjärrblått töcken skimrande bärgskedjorna.

Valérie hade stannat, då Waldeneck stannade. Nu samlade hon sitt mod för att träda fram inför honom. En liten biväg grenade sig ut från den där Waldeneck skridit fram och slingrade sig uppför kullen genom en liten grupp af lärkträd ett stenkast ifrån det ställe, där Waldeneck slagit sig ned. Valérie samlade ihop sin klädning i handen och smög sig ljudlöst fram på denna väg. Hon andades friare, då hon befann sig i skydd af lärkträden, och efter ett ögonblicks paus började hon spela.

Ingen människa har väl någonsin råkat ut för ett sällsammare äfventyr än det, Waldeneck nu upplefde. Ingen hade väl häller likasom han efter gårdagens ansträngningar så tidigt på morgonen begifvit sig upp i bärgen; men konstnärer äro ju kända för, att de göra underliga saker, och att de följa ögonblickets impuls. Morgonens skönhet hade lockat Waldeneck ut och nu satt han och insöp denna skönhet med hela hänförelsen hos en natur, som är mottaglig för alt skönt. Den bild, som tedde sig för honom, var full af omväxling och skönhet; den varma, doftfylda luften var i och för sig redan en njutning; hans tankar och sinne voro uppfylda af rytmer och plötsligt hörde han musik -- sin egen musik, hans "Rêverie", som med en obeskriflig tjusning spelades på fiol. Hans första och lifligaste känsla var öfverraskning -- icke för att han hörde musik vid denna tid och på detta ställe, utan för att hans "Rêverie", som han skrifvit för piano, så utmärkt väl lämpade sig för fiol. Han lyssnade alldeles förtrollad. Temats skönhet -- hans eget tema, det, som hans hjärta och hjärna frambragt -- berusade honom nu nästan mera än i alstringsstunden. Han hänfördes af sin egen passion, lyftes af sin egen längtan. Tårarna stodo honom i ögonen, men han smålog likväl, ty han fick plötsligt klart för sig, att den spelande var mera än konstnär, att det var ett snille. Det var blott ett snille, som kunde ådagalägga en dylik kongenialitet, en dylik uppfattning och en sådan ovanlig styrka. Huru kom det sig, att han till och med anade det, som Waldeneck förtegat; han uppenbarade hemligheter hvilka mästaren själf förlorat nyckeln till. Detta hans värktyg gaf uttryck åt känslor, han nog varit medveten om, men åt hvilka han ej förmått gifva det rätta uttrycket.

Den sista tonen dog bort och Waldeneck rusade upp och fram till det ställe, från hvilket musiken hörts.

En gestalt gled fram ur lärkträdens skugga. Musiken hade likaledes höjt Valérie alldeles öfver hennes eget jag, hade sopat bort hvarje tvekan, hvarje oro, hvarje tanke på henne själf. Hon stod nu fullkomligt synlig med det lilla, exalterade ansiktet uppåtlyft; hennes hvita klädning lyste i solskenet och de första solstrålarna hade lagt likasom ett guldskimmer öfver hennes lockiga, bruna hår. Waldeneck stannade som fastnaglad. Var det en vision? Ett barn, en älfva, en skogsande? Sedan gick han närmare och blickade in i de af hänförelse strålande ögonen. Du milde himmel! Nej -- det var en kvinna!

-- Hvem är ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrörelse. Hvad är ni? Huru kommer ni hit?

-- Jag följde er, sade Valérie, och utan att vänta på ett ord vidare började hon åter spela, en bön af Waldeneck, hvilken i London väkt stormande bifall, men som icke stått på gårdagens program.