Part 13

Men Valérie hade med den för henne egendomliga entusiasmen kastat sig öfver sin nya sysselsättning. Hon arbetade på detta vidunder med samma energi, som hon eljes brukade nedlägga på sina musikstudier. Hennes fingrar, som voro så skickliga, så fina och smidiga, då det gälde att föra stråken, vore skickliga och tafatta som ett barns, då det blef fråga om något annat arbete. De voro äfven nu styfva och oskickliga, men Valérie, som var förtjust i de lysande färgerna och i sysslandet med penslar och vatten, var mycket belåten med hvad hon åstadkom. Hon fortfor att måla dufvor och kors och blommor -- de senare med ett totalt förbiseende af all botanisk sanning; hon försökte måla sprängda ägg, ur hvilka duniga kycklingar tittade, men hon måste själf tillstå, att de misslyckades för henne. Sålunda var hon en hel vecka lycklig och belåten. Margot blef orolig, då dagarna skredo framåt och cremonesaren fortfarande fick ligga nedbäddad i sin svarta låda och Valérie bara målade sina påskkort i stället för att åter egna sig åt sin musik. Hon fruktade, att hennes fingrar skulle bli styfva. Och hon önskade, att Valérie icke skulle försumma sitt värkliga kall för denna nyck. Och skapade hon sig icke ånyo svikna förhoppningar: Ingen skulle någonsin på fullt allvar kasta en blick på dessa hennes konstprodukter. Margot kände, huru hon rodnade vid tanken på att erbjuda dem åt någon butikinnehafvare.

Slutligen en morgon fjorton dagar före påsk förkunnade Valérie att hon nu målat två dussin kort och föreslog, att de skulle gå till en pappershandel vid High Street, Kensington och uppgöra affären med butikegaren.

-- Jag tager allesamman med mig, sade hon. Det är inalles kort för tjugofyra shilling, men som äggen och kycklingarna ej lyckats så bra som de andra, så ämnar jag föreslå honom, att jag skall lämna honom allesamman för ett pund.

-- Huru vore det, om vi skulle lämna ägg- och kycklingskorten hemma, föreslog Margot rysande, då hon tänkte på dessa konstvärk?

-- Nej, det går absolut inte an! Huru kan du vara så enfaldig! Jag lämnar ingenting hemma; tjugu är ett så dumt tal; dessutom kommer försäljaren att anse oss för mycket ädelmodiga, då vi gifva honom de fyra korten på köpet.

Margot hade ingenting vidare, utan begaf sig med tungt hjärta på väg. Valérie var däremot vid det gladaste lynne, pratade muntert och gjorde upp planer om hvad hon alt skulle använda sina inkomster till.

-- Det är riktigt förtjusande att själf förtjäna pengar, icke sant? Jag känner mig så stolt, så stolt! Till och med du, madame Margot, behöfver tid på dig, innan du förtjänar ett pund.

Då de kommo in i den omtalade butiken, gick Valérie genast fram till disken och frågade med en så förnäm och viktig min efter egaren, att denne genast skyndade till för att betjäna henne. Men då han fann, att den förtjusande varelsen, som tilltalade honom, icke var någon förnäm dam, utan en anspråkslös konstadept, som uppmanade honom att köpa ett antal nästan barnsligt utförda teckningar, stod han ett ögonblick så godt som mållös. Då Valérie, som icke det minsta blef bragt ur fattningen genom hans tystnad, för honom förklarade sina åsikter angående det pris, hon ämnade begära, och huldrikt tillade, att hon denna gång skulle gifva honom några kort på köpet, skrattade han henne midt upp i ansiktet, sköt ihop korten och räkte dem med en ironisk bugning.

-- De äro icke fullt ut sådana, som vi bruka erbjuda våra kunder. Jag tror, att de skulle bli bra förvånade, om vi uppmanade dem att köpa någonting dylikt. Nej, jag tackar, madame, men vi kunna ej använda edra kort.

Med ansiktet betäkt af en glödande rodnad rykte Margot sin syster i armen, och, sedan Valérie stuckit korten på sig, gick hon med högburet hufvud sin väg.

-- Det var en tarflig butik, sade hon, då de kommo ut i det fria. Karlen var ju riktigt ohöflig. Jag tror han var förargad, för att jag begärde mera än han ämnade gifva. Vi skola försöka på något annat ställe.

-- Vet du, min lilla Valérie, jag tror att det är fruktlöst. De där herrarna ha säkert sina bestämda leverantörer och vilja icke göra affärer med några andra.

Valérie stannade och betraktade henne med en upprörd och förargad min.

-- Nu pratar du riktiga dumheter, sade hon. Om det förhölle sig sålunda, så skulle ju ingen människa komma framåt. Alt måste ju ha en början. Låtom oss gå till Regent- eller Oxford-Street och uppsöka några riktigt fina butiker, där bli vi bättre bemötta än af dessa simpla människor. Ser du, där kommer en "bus", vi skola stiga upp i den.

Margot tykte det var klokare att låta Valérie själf komma underfund med huru fruktlösa hennes bemödanden voro än att försöka afråda henne, ty hon viste af erfarenhet huru envis hon kunde vara och hon viste, att vidare invändningar endast skulle reta henne utan att ändå öfvertyga henne.

De påbörjade således en mödosam vandring, som slutade med ett fullständigt nederlag för Valérie. Hvar och en hon bjöd ut sina stackars kort åt skrattade ut henne eller blef förargad. På hemvägen sade hon icke ett ord, men när de väl voro hemma bredde hon ut sina tjugufyra kort på bordet och betraktade dem en lång stund fundersamt. Slutligen ropade hon på Margot och bad henne likaledes betrakta dem.

-- Tycker du de äro mycket fula -- mycket illa utförda? frågade hon sakta. Hennes glänsande ögon voro med ett forskande uttryck fästa på Margots ansikte. Men Margot teg och sökte förgäfves efter ord, som icke skulle vara för sårande, för nedslående. Valérie fattade henne i båda axlarna och höll henne fast: Du måste säga sanningen, sade hon; du måste svära att säga mig sanningen! Bah! ditt ansikte skulle förråda dig, om du också ville dölja hvad du tänker. Margot, jag ser det på dina ögon. Du tycker, att de där herrarna ha rätt; mina kort äro afskyvärda och ingen människa vill köpa dem.

-- Nej, jag försäkrar dig, bedyrade Margot ifrigt, jag tycker visst inte, att ditt arbete är dåligt. Men det är kanske icke precis sådant, som människorna äro vana att köpa. De personer, som äro vana att måla dylika kort, ha sitt eget sätt, du har måhända ännu icke riktigt lärt dig metoden. Hvem vet, kanske de använda andra färger.

-- Jag ser! Jag ser! utropade Valérie med darrande läppar. Jag har gjort mig löjlig, då jag försökte någonting, jag inte kunde. Hvarför skall jag också försöka göra någonting? Ingenting lyckas för mig.

Hon samlade med darrande händer ihop sina kort och skyndade genom rummet, och, innan Margot hann förekomma det, hade hon kastat dem allesamman i elden. Sedan sjönk hon ned i en länstol och grät som om hennes hjärta velat brista.

-- Jag har lust att också bränna upp min fiol! snyftade hon. Ack, Margot, hvarför får jag inte dö! Jag försöker och jag hoppas, men ingenting lyckas for mig!

-- Min hjärtunge, svarade Margot, som kastat sig på knä bredvid och dragit ned det lilla, lockiga, bruna hufvudet mot sin axel, vi få inte i samma andetag tala om din konst, din stora talang och dessa saker! De ha endast varit ett tidsfördrif för dig. Om du kunnat sälja dem, hade du varit stolt och fägnat dig däråt; men betänk blott. Om du också fått sälja alla dina kort lika fort som du målade dem, hade de likväl aldrig kunnat bereda dig samma glädje och stolthet som din musik.

-- Ack, min musik! Tala inte om den! Du kallar den en glädje och stolthet? Säg hällre mitt kval och min förtviflan. Jag tror denna längtan att få låta höra mig och medvetandet, att ingen bryr sig om det, ännu komma att taga lifvet af mig!

-- Haf en smula tålamod, min älskling, bad Margot och torkade hennes tårar, som så hastigt rullade utför kinderna. Du är ju ännu blott aderton år. Var tålig och ihärdig. Framgången och ryktbarheten komma nog i sinom tid. En gång skola vi båda skratta, då vi tänka tillbaka på en dag sådan som denna.

Men Valérie suckade blott och Margot hade själf svårt att tro på sina egna, om så mycken tillförsikt vittnande ord. Valérie smög sig ännu flere dagar omkring som en liten fridlös ande och var så blek, så nedslagen och apatisk, att Margot beslöt att till hvad pris som hälst rycka henne upp ur detta tillstånd.

-- Vet du, Valérie, sade hon en vacker dag till henne, jag har läst en konsertannons af en alldeles ny pianist -- Paul Waldeneck. Han har åtminstone aldrig förut spelat i England. Han är ungrare, tror jag, tycker du inte det vore intressant att få höra en landsman? Det påstås, att han skall vara alldeles utmärkt. Skola vi ej gå dit?

-- Nej, jag vill inte, svarade Valérie vid dåligt humör. Jag bryr mig icke ens mera om att höra musik.

Margot sade ingenting vidare, men då de träffades vid bordet räkte hon systern programmet till morgondagens konsert, hvilket pryddes af konsertgifvarens porträtt. Detta visade ett ungdomligt ansikte med fina, regelbundna drag och stora ögon. Håret var tämligen långt och uppstruket ur pannan.

-- Har han då hvitt hår? frågade Valérie, som med intresse betraktade porträttet, eller ha de glömt att skugga bilden? Det är ett präktigt hufvud, Margot, och ett vackert ansikte. Det är visst mycket smickradt, men man ser ut som han hade gnistan inom sig. Kanske vi ändå kunde gå och höra honom. Det vore ju helt annat, om han spelade fiol, tillade hon suckande.

Margot och Valérie begåfvo sig således följande dag till S:t James Hall och då de kommo närmare funno de gatan formligen blockerad af åkdon.

-- Det tyckes komma mycket folk för att höra honom, sade Valérie fundersamt. Tänk, Margot, huru härligt det vore, om det vore jag som spelade och denna människomassa väntade för att taga emot mig!

Margot betraktade henne medlidsamt.

-- Min älskling, var säker på, att människorna också en vacker dag skola stå och vänta på dig. Jag är öfvertygad om, att Waldeneck ej häller vid aderton års ålder spelade för en så stor åhörarekrets.

Hon sade likväl detta en smula modstulet, ty hon jämförde också den lysande framgång, som ögonskenligen väntade denna artist, med det nederlag, hennes syster lidit, och tillika med minnet af detta nederlag vaknade äfven andra minnen, hvilka måhända icke voro så bittra, men desto sorgligare. I och med detsamma yttrade Valérie några ord, som berörde föremålet för hennes tankar.

-- Då jag sist var här hade jag sir John med mig. Den stackars sir John! Jag undrar just hvar han nu är! Vi höra aldrig mera af honom!

Som de i och med detsamma kommo fram till dörren behöfde Margot icke svara, och då de en gång väl voro inne i salen, togo Valéries tankar genast en annan riktning.

Salen var tätt fyld; en viss, andlös förväntan höll massan så fången, att det var så godt som tyst, ända tils den store konstnären uppenbarade sig, och då mottogs han af en stormande applåd. Valérie satt rak som ett ljus, hennes ögon vidgades och läpparna skildes.

-- Tycker du om hans utseende? frågade Margot leende, men Valérie höjde fingret varnande.

-- Tst! han ämnar börja.

Men Waldeneck dröjde ännu ett ögonblick och bugade sig åt alla sidor. Han var en lång, smärt man, som rörde sig med ett visst nonchalant behag. Porträttet var, såsom Margot genast upptäkte, icke smickradt och kunde naturligtvis icke återgifva den vackra, elfenbenshvita hyn, som så egendomligt framhöll de mörka ögonen och ögonbrynen; det fina, silkeslena håret var snöhvitt och stod i en skarp motsats till den kraftfulla gestalten och det unga ansiktet. Konstnärens hela utseende var så ovanligt, så pikant, att det genast fängslade åskådaren. Han såg ut som han stigit ut ur en gammal tafla; hufvudet och ansiktsuttrycket, ja, till och med formen på händerna voro sådana, att en konstnär från adertonde århundradet gärna hade målat dem. Då han vände sig om och gick fram till pianot, kastade Margot ofrivilligt en blick på honom för att se, om inte hans vackra, hvita hår i nacken var prydt med en stångpiska. Ögonblicket därpå bröto de första tonerna den dödstystnad, som följt på de entusiastiska applåderna, och hela den stora åhörarekretsen lyssnade som en enda, hänförd varelse.

Margot var i en sådan extas, att hon till och med glömde Valérie, och hon förblef i detta rus, ända tils de underbara fingrarna sjönko ned från tangenterna och konstnären gjorde en paus. Då såg hon på sin syster.

-- Valérie, hviskade hon, har du någonsin hört någonting så skönt? Har du haft en aning om, att pianot haft dylika toner? Ah, han är en stor man, en mästare!

Valérie vinkade åt henne med handen.

-- Tala inte med mig, hviskade hon. Du stör mig. Ack, de dumma människorna! -- hvarför sluta de icke med sina applåder, så att han kan få fortsätta.

Hon yttrade icke ett ord vidare under de två timmar, som nu följde. Hon tyktes endast vakna, då det applåderades och ropades _da capo_; då klappade hon så lidelsefullt i sina små händer och stampade så fanatiskt i golfvet, att hon blef alldeles utom sig! Den store artisten hade tydligen förnimmelse om, att han stod i kontakt med sina åhörare, ty ett så varmt, entusiastiskt bifall kom sällan de i London uppträdande konstnärerna till del. Åhörarnas entusiasm fann beredvilligt gensvar hos artisten. Han spelade och spelade åter, fastän han till slut var så trött, att han nästan tumlade. Då han reste sig för att tacka för det stormande bifall, som följt på det tredje upprepandet af programmets sista nummer -- en fin och förtrollande nocturne af hans egen komposition, stängdes pianot på impressarions befallning, ty denne fruktade, att de omättliga åhörarna öfverhöfvan skulle taga sin afguds krafter i anspråk. Han stod alt ännu leende och bugande kvar, då publiken plötsligt trängde sig fram till honom. Herrarna klättrade upp på estraden för att trycka hans händer, vackra kvinnor med glödande kinder, på hvilka tårarna alt ännu glittrade, lutade sig framåt och mumlade fram ord af hänförelse och beundran. Han hade ännu aldrig upplefvat någonting dylikt här.

Margot hade icke trott, att en dylik entusiasm vore möjlig i det kalla, känslolösa England. Hon kastade en blick på Valérie och såg till sin förfäran, huru blek hon var. Hennes ansikte hade ett sällsamt uttryck; hon såg nästan ut som om hon varit nära att falla i vanmakt.

-- Kom härifrån, min älskling, kom. Jag borde icke ha fört dig hit; det är för mycket för dig. Min stackars, lilla älskling, jag borde ha tänkt på, att anblicken af denne mans oerhörda framgång skulle påminna dig om --

-- Ack nej, afbröt Valérie henne. Nej, det är icke detta, du förstår det icke. Nej, för mig inte härifrån ännu -- icke så länge han är här.

Men ögonblicket därpå var Waldeneck försvunnen och publiken började skingra sig. Margot förde bort Valérie, hvilken darrade så, att Margot, då de kommo ut på gatan, ansåg det för klokast att taga en vagn och fara raka vägen hem i stället för att vänta på omnibusen, deras vanliga befordringsmedel.

Då vagnsdörren stängts efter dem och de voro på väg, vände Valérie sig plötsligt till sin syster.

-- Ack, Margot! utropade hon, en sådan olycka! Ser du icke hvad som händt? Jag har mött mitt öde! Jag älskar Waldeneck och han kommer aldrig att älska mig!

XV.

Apassionata subito.

Af alla de sorger, som fallit på Margots lott, var denna måhända den allvarligaste. Till en början hade hon försökt betrakta hela saken som en nyck, en öfvergående inbillning, det icke var värdt att fästa så mycket afseende vid; men Valérie var så allvarlig, så ofantligt öfvertygad om djupet af sin passion för Waldeneck, att Margots hela visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till.

-- Jag har ju alltid sagt dig, förklarade Valérie med en allvarsam och förtviflad min, att jag aldrig kunde älska någon, om hvilken jag ej viste, att han var min herre och mästare -- någon, som stod öfver mig. I samma ögonblick jag såg denne man erfor jag hans snilles makt; och då jag hörde honom spela -- ack! Margot, Margot, hvad skall jag göra? Jag känner, att man är den enda man jag någonsin kan älska, och du vet, huru hopplös denna min kärlek är. Jag får aldrig lära känna honom -- fordom hade jag väl kunnat drömma om, att jag också skulle bli ryktbar -- att han åtminstone skulle få höra mitt namn -- att vi en dag kunde mötas som jämlikar. -- Men hvad får jag? En stackars, okänd flicka, som icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif -- som kommer att lefva och dö obekant.

Margot försökte först att med lätt gäckeri väcka sin syster till insikt om det dåraktiga i denna nya idé; sedan blef hon allvarsam.

-- Valérie, du är ju inte eljes så okvinnlig. Det är orätt, att du tillåter dig att på detta sätt tänka på en man, som du blott en gång sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i själfva värket är? Han kan vara mycket dålig; många af dessa stora konstnärer föra ett lättsinnigt lif. Han är kanske i alla afseenden ovärdig, att du egnar honom en tanke.

-- Bah! Ovärdig! upprepade Valérie förtretad. Hvar har du dina ögon, Margot! -- Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: -- Dålig eller icke dålig, så är han mitt öde! Jag älskar honom och kommer aldrig att älska någon annan.

-- Tyst, barn -- tyst! Jag kan inte höra på dig. Hvad kommer det åt dig -- du, som alltid varit så fin och förnäm i dina åsikter? Jag tycker det är förskräckligt att yppa dylika känslor -- då det absolut icke finnes någon anledning därtill. Jag för min del förstår icke, huru en kvinna kan älska, då hon ej först blir älskad, eller åtminstone, förbättrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte färgades af en glödande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka händer henne, helt lugnt kan tala därom. Jag skulle icke ens kunna tillstå det för mig själf.

-- Du är du och jag är jag, svarade Valérie förtrytsamt. Jag skall icke mera säga ett ord därom, eftersom denna tanke är så plågsam för dig; jag skall behålla den för mig själf, men den kommer alltid, alltid att vara där. Det var grymt af dig att säga, att det är okvinnligt, jag kan inte förändra min natur. Solrosen kan inte låta bli att vända sig efter solen. Han är min sol och mitt hjärta, och mina tankar skola följa honom hvart han än tager vägen.

Margot suckade och vred händerna:

-- Valérie, Valérie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla förtroende; om denna känsla finnes inom dig, så måste du tala med mig därom, men, min älskling, försök att vara förnuftig. Saken är ju alldeles omöjlig, försök därför att bekämpa den och förjaga den ur dina tankar. Tänk om du finge höra, att Waldeneck är gift?

-- Det är han icke, afbröt Valérie henne vildt.

-- Men om han vore det? Då vore det ju din skyldighet att förjaga hvarje tanke på honom ur ditt hjärta.

-- Om han vore det -- om han vore det! Han är det inte, säger jag och hvad skulle det väl göra, om han också vore det. Han kommer aldrig att få veta det och jag är icke ansvarig för mina tankar. Ack, hvad du är förfärad! Jag skall icke mera tala med dig därom; jag skall endast anförtro det åt min fiol. Ack, min cremonesare! -- min trogne vän, du skall åtminstone förstå mig och ha medlidande med mig.

Hon rusade med glödande kinder ut ur rummet och kom strax därpå tillbaka med sin fiol; sedan började hon spela. Så upprörd och orolig Margot än var, genombäfvades hon likväl af ofrivillig beundran, då hon lyssnade till hennes spel. Hon gick igenom den ena efter den andra af numrorna på Waldenecka program. Då hon kom till hans egna kompositioner, inlade hon en sådan trånande lidelse i återgifvandet däraf, att tårarna stego upp i ögonen på Margot.

-- Ack, Valérie du är en stor konstnärinna! Du är ett snille! Hvarför kan världen icke få höra dig? Om du kunde intaga den plats, som tillkommer dig, skulle dessa dåraktiga tankar drifvas på flykten.

-- Hör! Hör! utropade Valérie med ansiktet strålande och i högsta spänning, hör du, var det icke så här? Ack, hvad det är härligt! Hans fingrar voro underbara, men min cremonesare kan säga ännu mera än något piano. Lyssna! Hör du ej, huru hans själ ropar efter någonting, som icke är den förunnadt? Margot, han saknar också någonting. Huru stor han än är, så är hans lif icke ännu fullständigt; han behöfver ännu någonting -- han behöfver mig.

-- Valérie, du blir galen! snyftade Margot.

-- Nej, det är sant: min fiol har sagt mig det; du kan själf höra det. Är hans musik inte ännu härligare, då jag spelar den? Ack, om vi kunde spela tillsamman! Margot, Margot, om vi kunde spela tillsamman -- om vi alltid kunde vara tillsamman! Ser du ej, huru min konst skulle förfullkomna hans. Mitt lif skulle göra hans fullkomligt; min kärlek skulle fylla den tomhet i hans hjärta, som hans musik klagar öfver. Ack, Margot, Margot, hvarför kunna vi ej nå hvarandra?

Handen med stråken uti sjönk ned och hufvudet sänktes mot bröstet. Margots förbittring hade försvunnit, hon var förfärligt orolig. Gaf Valéries exalterade hjärna, hennes öfverspända, nervösa organisation efter för denna häftiga sinnesrörelse, som nu följde på den långvariga spänningen och de svikna förhoppningarna? Hvad skulle hon göra? Huru skulle hon gå tillväga för att afvärja den hotande faran.

Efter mycket öfvertalande förmådde hon slutligen Valérie att lämna fiolen ifrån sig och att lägga sig. Men medan hon gick af och an i rummet, vattnade blommorna och sysslade med allehanda, som hon trodde skulle förströ Valérie, kände hon mycket väl, att systerns stora glödande ögon endast med en frånvarande blick följde henne och att hennes tankar voro på helt annat håll.

I dagningen morgonen därpå vaknade Margot alldeles förskräkt, Valéries säng var tom. Hon flög upp och rusade till dörren. Då hon öppnade den, trängde de svaga tonerna af en fiol upp till henne från rummen på nedra botten. Hon skyndade ned i det lilla förmaket, som såg riktigt spöklikt ut i den grå dagern, och där fann hon Valérie, en eterisk, hvitklädd gestalt, som spelade Waldenecks nocturne. Hon öfvertalade systern kärleksfullt att återvända till sängen, och fastän den frysande, lilla gestalten snart åter blef varm och försjönk i en lugn sömn, låg Margot likväl vaken och kastade sig oroligt på sitt läger, tils dagen inbröt och plikten åter kallade henne.

Men alt efter som tiden gick ökades Margots oro snarare än den minskades. Valérie var visserligen icke så upprörd som i början, men det led intet tvifvel, att hon icke helt och hållet var fången under denna passion. Hon köpte icke allenast de stycken Waldeneck spelat på konserten, utan alla hans kompositioner. Det var blott högst få af dem, som voro skrifna för fiol, men hon satte dem för detta instrument i det hon tog hans temata och omspann dem med de underbaraste fantasier. -- Margot tykte, att hon aldrig förut till fullo uppskattat den lilla varelsens beundransvärda talang, men hon lyssnade i alla fall med värklig hjärteångest på den sällsamma, sorgliga musiken, som hela dagen ljöd i huset. Det föreföll henne som hon genom den hörde sin systers hjärta klaga och längta efter någonting, som aldrig skulle komma henne till del.

Veckorna förflöto sålunda, mars kom och gick och april kom och gick full af spänning och hopp till och med i det dimhöljda London. Täcka vårblommor blomstrade i skogarna och trädgårdarna, små, krusiga, ljusgröna blad tittade ut ur knopparnas bruna höljen och himmelen hvälfde sig blå öfver stadens rök-atmosfär; och en vacker dag lade Valérie sig till sängs.

Hon svimmade, då hon skulle stiga upp på morgonen, och nu låg hon med det lilla ansiktet nästan lika blekt som kudden i sin säng och alt lif tyktes helt och hållet vara koncentreradt i de feberaktigt glänsande ögonen.

Margot var alldeles utom sig, hon trodde, att Valérie skulle dö; Valérie hyste själf samma åsikt och förkunnade detta faktum med orubblig säkerhet.

-- Jag har ingenting, jag önskade lefva för, sade hon. Jag skulle gärna dö, om inte du funnes, Margot.

Men då läkaren kom, slog han bort hvarje tanke därpå. Det var bara nervös utmattning, den unga damen hade måhända arbetat för flitigt, hon hade synbarligen öfverskattat sina krafter. Eller hade hon haft någon sinnesrörelse? Hon behöfde fullkomligt lugn, fullkomlig hvila.