Part 12

Valérie skulle bestämdt aldrig förlåta honom. Men det var också för mycket. Han hade behandlat dem som ett par barn, han hade bedragit -- visserligen i bästa afsikt -- men han hade ändå bedragit dem. Han var god och ädelmodig och hade velat hjälpa dem, men -- det var i alla fall för grymt. Hon besvarade Valéries lidelsefulla anklagelser tankspridt och med ett par tröstande ord, men det gick omkring i hennes hufvud. Och det var ju äfven ur ekonomisk synpunkt en riktig olycka! De måste naturligtvis ersätta sir John alt hvad han gifvit ut -- det var outhärdligt, att han ur sin egen ficka velat hålla dem skadeslösa för den förlust, de annars hade lidit. De hade ännu icke sjunkit så djupt, att de ville taga emot pengar af honom; de skulle genast ersätta honom, ehuru alla Margots besparingar skulle gå åt därtill. Ja, till följd af detta misslyckade vågstycke skulle de råka i en vida sämre belägenhet än förut. De hade förlorat sina pengar och sin prestige -- och ack! hade de ej gjort en ännu större förlust -- huru gick det nu med deras förtroende till den vän, som bedragit dem? Margot tillbragte natten under en feberaktig oro; hon längtade efter dagen, efter det ögonblick, då hon kunde vältra ifrån sig åtminstone en del af den börda, som nedtrykte henne. Hon skulle vid vanlig tid på förmiddagen träffa sir John hos hans kusiner; då skulle hon förebrå honom det svek han tillåtit sig gentemot dem samt noga taga reda på, huru mycket han gifvit ut för dem. Hon tykte, att hon ej kunde andas, förrän hon blifvit befriad från denna skuldbörda. Om de gamla damerna blott vore ur vägen -- om hon blott kunde räkna på att fem minuter få vara ensam med honom -- hvad skulle hon taga sig till, om hon ej blef i tillfälle att befria sig från denna förödmjukelsens börda?

Lyckan tyktes vara henne bevågen, ty, då hon kom in i förmaket, fann hon endast sir John, som väntade där. Hon hade trott, att han skulle se förvirrad och nedslagen ut; hon hade väntat att hos honom få upptäcka den oro, med hvilken han alltid motsåg hennes missnöje. Han måste ju veta, att hon var ond -- nej icke ond -- utan sårad ända in i hjärtats innersta djup; men han kom emot henne med utsträkta händer och med strålande, förväntansfull min. Han hade också räknat ögonblicken till hennes ankomst och han väntade henne icke plågad af samvetskval, utan full af glad otålighet.

Hans utseende var så helt annorlunda än Margot förestält sig det, att hon nu ryggade tillbaka och blef ännu en aning blekare än förut. Hon var öfverraskad, kände sig på nytt sårad öfver, att han tog en sak så lätt, hvilken gått henne så djupt till sinnes; men kanske han icke anade, att hon gissat hans hemlighet.

-- Sir John, sade hon med darrande röst, det fägnar mig, att jag blir i tillfälle att tala med er.

Hon tystnade; det var så svårt att komma fram med det hon hade på hjärtat, medan dessa glada, strålande ögon hvilade på henne.

-- Jag ville också gärna tala med er, svarade han, och bad därför mina kusiner lämna oss ensamma några ögonblick. De vänliga själarna tro, att vi ha konsertangelägenheterna att tala om, och ha därför lofvat att icke störa oss.

-- Den angelägenhet, jag önskar tala med er om rör konserten, sade Margot. Hon darrade så, att hon knappast kunde stå, och hennes röst skälfde, men hon gjorde häftigt våld på sig och fortsatte: Sir John, jag har gissat någonting.

-- Har ni det? frågade han ömt och glädtigt betraktande henne. Jag är bra nyfiken att få veta, huru mycket ni gissat!

-- Ack, skratta inte ut mig! ropade hon med smärtsam sinnesrörelse. Huru kan ni skratta, då ni förödmjukat mig såsom ni gjort?

-- Jag! utropade sir John uppriktigt förvånad.

-- Ja! Kan ni väl ett ögonblick föreställa er, att jag skulle vara annat än sårad och förödmjukad, då jag tänker på, huru ni handlat gentemot Valérie och mig?

-- Jaså i fråga om biljetterna, menar ni? afbröt Croft henne rodnande, men likväl småleende.

-- Ja, jag menar just i fråga om biljetterna, svarade Margot, och till hennes stora förtrytelse bröto orden fram med en snyftning. Huru kunde han stå så där leende framför henne, sedan han behandlat henne på detta sätt? Hvarför fann hon inga ord att klandra och förödmjuka honom med på samma sätt som han förödmjukat henne? Huru kom det sig, att hon, trots alla sina bemödanden, ej kunde vara ond på honom?

Vid ljudet af hennes snyftning försvann det segersälla uttrycket ur sir Johns ansikte och gaf rum för den djupaste bedröfvelse, men han sade icke ett ord och hon fortfor hastigt och osäkert:

-- Ni skall naturligtvis få edra pengar tillbaka. Ni måste ju inse, att vi ej kunna gå in därpå. Förstår ni ej, att vi skulle uppfatta ert handlingssätt som en förolämpning, om vi ej viste, att ni menat väl? Ja, det betyder helt enkelt, att ni gifver oss pengar, att ni förärar oss en gåfva på fyratio eller femtio pund.

-- Och antag, att jag gjorde det, sade John mycket vekt och fattade plötsligt hennes hand. Antag, att jag gjorde det, Margot; hvad betyder det väl? Då jag vill ge er alt hvad jag eger och mig själf med. Min älskade, jag är visst icke värdig att bli er make, men jag ber, att ni ändå tager mig.

Om hon förut varit blek, så blef hon nu askgrå. Han trodde ett ögonblick, att hon skulle svimma. Hon sträkte ut vänstra handen och försökte gripa tag i kaminkransen; hon hade äfven användt högra handen därtill, men han höll den alt för stadigt sluten i sin.

-- Jag öfverraskade er, fortfor han ifrigt. Jag tror, att jag själf är öfverraskad. Jag vet inte, huru det kom sig. Men, Margot, vi borde ju ha kunnat gissa det! Vi ha under alla dessa veckor kommit alt närmare och närmare hvarandra och nu är den tid inne, då vi ej kunna reda oss utan hvarandra. Jag vet åtminstone, att jag ej kan lefva utan er, och, min älskade, jag tror, att det är på samma sätt med er. Men huru förfärad ni ser ut? Är den tanken, att jag älskar er, så förskräcklig för er, Margot? och vill ni inte vara uppriktig och tillstå, att ni likaledes älskar mig, ty jag är fullt och fast öfvertygad om, att ni gör det.

Detta rättframma, oförbehållsamma frieri var ytterst karaktäristiskt för John Croft; han fortsatte ända till slutet utan att öfverväga, huruvida det var klokt och politiskt. Det var en smula förhastadt att visa, det han var så säker på Margots genkärlek. Ty ingen kvinna vill så lätt gifva sig fången och med Margot, som var mera reserverad än andra och därjämte inbyrd med ärfda, trångbröstade idéer om det passande, var det fara, att hon skulle taga anstöt af hans förtröstansfulla ton. Men kanske sir John icke desto mindre handlat rätt, då han följde sin instinkt. Då hon så oförberedt råkade ut för hans angrepp, var det just icke troligt, att hon kunde motstå honom. Hon var så öfverväldigad af de olika sinnesrörelser, hans ord framkallade hos henne, att hon hvarken kunde röra sig eller svara.

-- Ack, min lilla Margot, utropade John, se inte så förskräkt ut -- det är ju ingenting att vara skrämd för. Jag skall aldrig mera låta bekymmer och oro nalkas er. Ni har redan haft mera än nog däraf på er andel, men nu är alt detta förbi.

Då hon slog upp ögonen och såg hans vackra, kärleksfulla ansikte, som strålande af lycka och segersällhet lutade sig ned öfver henne, blef hon också medveten om, att hennes hjärta genombäfvades af en plötslig lycka. Denna tanke föreföll henne knappast trolig och kunde icke slå säker rot i hennes själ, men den öfverväldigade henne likväl för ögonblicket. Hans ansikte kom alt närmare hennes; -- han skulle ha kyst henne -- men hon rykte sig lös med ett litet, förfäradt anskri.

-- Ack nej, ropade hon; nej, nej -- vi äro tokiga! Det vore alldeles omöjligt!

Hon sjönk ned på närmaste stol och gömde ansiktet i händerna. Croft var icke det minsta öfverraskad; han gick ett steg närmare och stälde sig bredvid henne.

-- Om vi äro tokiga, sade han, så är det härligt att vara tokig. Jag för min del önskar aldrig mera bli förnuftig. Min lilla Margot, ni har haft ett så tungt och sorgligt lif, att ni tycker det måste vara en vansinnig dröm att vara lycklig; men vi skola det oaktadt bli lyckliga tillsamman, ni, Margot -- ni och jag. Tror ni ej, att jag skulle kunna göra er lycklig, min älskling?

Han lutade sig ned öfver henne och drog med största ömhet bort hennes händer från ansiktet; trollmakten i hans blick fängslade henne.

-- Margot, ni älskar mig? frågade han enträget.

Hans glöd smittade henne; han läste i hennes ögon, att hon blott älskade honom alt för innerligt, ögonblicket därpå måste hon uttala de ord, han längtade att få höra. Men hon gjorde plötsligt våld på sig och trängde orden tillbaka. Hon satte sig till rätta i stolen, drog bort hans händer och sade så bestämdt hon någonsin kunde:

-- Sir John, jag kan ej bli er hustru. Det är så likt er att glömma alt, som gör en förbindelse oss emellan omöjlig; men jag tänker på det.

-- Hvad tänker ni på? utropade han otåligt, Margot, jag hoppas, ni inte kommer fram med några dumheter. Mellan oss båda får det icke bli fråga om några trivialiteter.

En lätt rodnad färgade Margots bleka kinder. -- Jag vet, att jag icke är er jämlike, sade hon stolt. Men jag ämnade icke säga ett ord därom, ehuru jag tror, att många människor skulle anse våra olika lefnadsställningar för ett oöfverstigligt hinder. Och om det också ej fans något annat, skulle jag för min del anse det ohederligt att tillåta er för min skull taga ett så oöfverlagdt steg. Ett steg, som ni måhända sedermera skulle komma att ångra.

Uttrycket i hans ansikte förbjöd henne att vidare fortsätta detta ämne. Hon tystnade, men fortsatte strax därpå skygt:

-- Och sir John, så har jag ju Valérie.

-- Jag har inte glömt Valérie, sade Croft allvarsamt. Jag tror ni kan lita på, att jag skulle bli en god bror åt henne. Hon skall vistas hos oss tils hon gifter sig, hvilket torde bli snart nog, tillade han leende.

Han höll af Valérie och intresserade sig på ett broderligt sätt för hennes framtid. Men det måste icke desto mindre vara härligt, att en gång ensam få rå om Margot och Margots skarpa öra upptäkte en skymt af denna längtan i hans ord. Därför sade hon bestämdt och till och med en smula bittert:

-- Och ni skulle naturligtvis vara glad, då ni blef af med Valérie. Ack nej, sir John, det går icke, för sig! Jag har svurit att helt och hållet egna mig åt Valérie så långe hon behöfver mig, och det tror jag hon alltid kommer att göra. Ni ser ju själf, att hon icke är lik andra människor. Man måste vaka öfver henne och leda henne, och jag måste vara fri för att kunna göra detta. Och dessutom måste vi äfven taga hennes konst i betraktande; hon måste ha fullt spelrum för sitt kall och jag måste städse vara tillhands. Ni är alt för god, men jag kan icke gifta mig med er. Det vore icke rätt hvarken mot er eller mot Valérie. Jag kunde icke uppfylla min plikt emot er båda.

-- Och då måste jag förstås bli offret, inföll sir John.

-- Ack, sade Margot och blickade hastigt genom tårar upp till honom, ty hon kunde ej uthärda att höra honom tala i denna ton. Ack, var inte ond! Nej, det är värkligen icke så. Jag gör det, emedan jag fruktar, emedan jag vet --

Hon tystnade plötsligt. Sir John anade hvilken bekännelse det var, som darrade på hennes läppar, och hans ansikte antog ett mildare uttryck -- men för öfrigt förrådde han ej sin sinnesrörelse, utan fortfor lugnt och bestämdt:

-- Jag tycker, att ni onödigtvis oroar er. Det är ju icke sagdt, att våra viljor behöfva stöta ihop.

-- Ack, ni förstår icke huru våra önskningar -- vid minsta anledning -- skulle vara hvarandra diametralt motsatta, svarade Margot. Låtom oss blott taga ett exempel: Ni skulle bestämdt icke önska, att jag ackompagnerade Valérie, ifall hon uppträdde offentligt.

Sir John började skratta och tvekade ett ögonblick, innan han svarade; sedan sade han på det öppna, okonstlade sätt, hon alltid tykt så mycket om:

-- Margot, det finnes många karlar, som utan tvifvel skulle lofva alt möjligt för att ernå det de önska, men jag -- jag är ju i många afseenden icke värd synnerligen mycket, men uppriktig är jag! Och därför säger jag nu också öppet, att jag icke gärna såg, att ni spelade offentligt, sedan ni blifvit min hustru.

Trots hans halft skämtsamma ton kände Margot likväl, att det var ett fast beslut, som låg till grund för hans ord, och hon viste, att om han också älskade henne huru varmt och innerligt, så fans det likväl många punkter, i hvilka han icke skulle gifva efter för henne. Hon hade under den tid de varit bekanta så ofta varit den, som haft ledningen, och hade varit så van att utöfva inflytande på honom, att upptäkten af denna nya sida i hans karaktär nästan var ett litet slag för henne. Och det lät nästan som hon varit stucken, då hon svarade:

-- Jag skulle äfven tillhöra Valérie.

-- Margot, ni skall icke leka med mig. Jag uppskattar er kärlek till Valérie och skulle aldrig försöka minska den. Jag tror, att ni känner mig tillräckligt för att veta det. Som min hustru kunde ni göra mera för Valérie än någonsin förut. Men systerlig tillgifvenhet och kärleken mellan man och hustru äro två olika saker. Om ni älskar mig såsom jag er, måste jag komma i första rummet. -- Ack, nej! utropade Margot hastigt, förskräkt öfver medvetandet om sin svaghet och hans växande inflytande öfver henne. Nej, nej, det går icke för sig! Valérie måste komma i främsta rummet! Hon har alltid varit den första!

Croft betraktade henne ett ögonblick tigande, sedan kastade han huvudet bakåt med en stolt rörelse och sade:

-- Kanske ni har rätt, Margot, och att det är bättre att vi skiljas, ty jag vill inte nöja mig med andra platsen. Därtill älskar jag er för innerligt.

Han dröjde ännu och betraktade henne som om han velat låta henne få tid på sig att försöka få fram ett ord; men hon bet ihop tänderna och såg på honom med en stolt och stadig blick. Hon hade icke ens i det ögonblick, då hon tyktes vilja gifva efter, synts honom så skön och så tjusande som nu, då han skulle förlora henne. Hans ansiktsuttryck förändrades.

-- Margot, bad han, hvarför skola vi tillintetgöra vårt lif, då vi kunde vara så lyckliga med hvarandra?

Hans ord läto nästan som ett ångestrop och de genljödo i hennes hjärta, men hon svarade blott med fasthet:

-- Jag vill ej öfvergifva Valérie.

-- Lef då väl! stönade sir John.

-- Jag hoppas ni glömmer, sade Margot stammande.

Han gaf till ett kort och bittert skratt och gick utan ett ord vidare bort mot dörren.

Margot vände sig om. Hon kunde ännu ropa honom tillbaka. Men hvarför det? Hvad kunde hon väl säga honom för att ställa saken till rätta emellan dem? Han ville icke gifva efter och hon kunde det icke häller.

Ögonblicket därpå stängdes dörren efter honom och hans snabba, bestämda steg genljödo i trappan. Margot stirrade alldeles förvirrad ned framför sig och viste knappast hvad som händt. John Croft älskade henne och hade kommit för att säga henne det och för att be henne bli hans hustru. Hans hustru -- John Crofts hustru -- och hon hade gifvit honom afslag!

Ytterdörren slog igen med en skräll. Alt var förbi -- alt; hon skulle aldrig mera få återse honom.

XIV.

Andante con variazione.

Det var måhända en riktig lycka för Margot, att hennes tankar under den närmast påföljande tiden så helt och hållet voro upptagna af Valérie. Den sorgsenhet, som annars hade kommit öfver henne, blef därigenom till en viss grad afledd. Valérie hade efter konserten försjunkit i den djupaste nedslagenhet. Hon åt icke, hon sof illa, hon ville icke tala och hon visade bort alla tröstegrunder.

-- Låt mig vara i fred, sade hon, tror du inte jag lika bra som du vet huru sakerna stå? Denna gång kan vårt fiasko icke mera godtgöras.

Det återstod således ingenting annat för Margot än att vaka och bedja, Och hon var mycket mild och tålig och begrafde sina egna sorgsna tankar. Och Valérie satt hela dagen och stirrade med stora, dystra ögon in i elden.

Men en dag, då Margot efter en tröttsam eftermiddag kom hem, fann hon Valérie gående af och an med långa steg och med händerna i kors på ryggen. Hennes ansikte hade ett sorgset, ja, nästan tragiskt uttryck.

-- Där är du ju! utropade hon och stannade framför Margot. Det fägnar mig, ty jag har fattat ett beslut, som jag ville meddela dig.

Margot slog leende armen omkring den späda gestalten.

-- Hvad är det för ett viktigt beslut? frågade hon.

-- Ah, det är inte alls löjligt, skall jag säga dig! Jag tror, att jag värkligen hittils drömt bort mitt lif. Hvad har det blifvit af alla de planer vi uppgjorde, af alt det vi hoppades? Det är tid, att jag vaknar upp och ser värkligheten in i ansiktet. Det är mig icke beskärdt att röna framgång som konstnärinna; jag måste skjuta denna dröm åt sidan likasom jag gjort med min fiol. Vet du, Margot, jag har lagt bort den. Jag har lagt den allra underst i min stora koffert. När jag gjorde det, föreföll det mig som om jag lagt den i en likkista. Den är död, stendöd, och vi skola aldrig mera tala därom.

-- Söta Valérie, sade Margot med ett skratt, som slutade med en snyftning, var inte så tragisk! Din fiol dör inte så lätt -- den kommer ännu att lefva för dig och många andra.

-- Nej, säger jag dig, den är död och begrafven. Vi skola icke mera tala därom. Nu ämnar jag taga lifvet från dess allvarliga sida. Hvarför skall jag låta dig ensam arbeta för vårt uppehälle? Hädanefter skall jag dela dina mödor och försörja mig själf.

-- Och hvad ämnar du göra, stackars liten? frågade Margot, som smålog med ömt öfverseende, ehuru tårarna stodo i ögonen på henne.

-- Jag har tänkt öfver saken -- det finnes icke mycket, som jag kan göra. Jag kan icke gifva undervisning, emedan jag ej har tålamod därtill. Jag tror, att jag skulle bli galen, om jag liksom du hela dagen nödgades bråka med dumma barn. Jag skulle slå dem på händerna, när de spelade falskt. Och jag kan inte sy. Därför tänkte jag, att jag skulle börja måla -- julkort, du vet, och påskkort. Det vore just en lämplig tid nu, då påsken står för dörren.

-- Men mitt söta barn, började Margot.

Men Valérie afbröt henne:

-- Tst! låt mig tala till punkt, jag har noga öfvervägt alt. Människorna behöfva alltid kort; julkort och påskkort till de båda hälgerna och födelsedagskort hela året om. Nå du vet ju, huru mycket de i butikerna taga för de målade korten: en shilling, en och en half shilling och mera, Det måste naturligt vara någon, som målar dessa kort, och denna någon måste ju få betalt för sin möda. Låtom oss nu antaga, att jag målar tre kort om dagen och får en shilling i medeltal för hvarje kort. Jag föreställer mig, att jag får nittio pence för shillingskorten och en shilling och tre pence för de öfriga. Det vore tre shilling om dagen -- således aderton shilling i veckan. Är det inte bra uttänkt?

Hon smålog nu faktiskt och hennes lilla ansikte såg helt belåtet ut. Men Margot hade mera lust att gråta än att skratta.

-- Säg, är det inte en utmärkt plan? envisades Valérie.

Margot kyste henne ömt och svarade:

-- Ja, det är en utomordentlig plan. Men den har blott en skuggsida, mitt stackars barn, och det är, att du ej kan måla. Du har inte haft en enda teckningslektion i hela ditt lif. Huru ämnar du då realisera din plan?

-- Det gör då rakt ingenting, att jag ej haft några lektioner i teckning, svarade Valérie mycket högdraget. Man behöfver inte kunna teckna för att måla sådana här bagateller. Jag skall kopiera andra kort och med tiden öfvar jag upp mig. Men beröfva mig nu inte modet. Huru skall jag kunna lefva utan att göra någonting?

-- Javisst, javisst, och jag vill inte häller beröfva dig modet, utropade Margot hastigt, ty systerns ansikte mulnade åter och förödmjukelsens tårar stego upp i ögonen på henne. Jag undrade bara, huru du ämnade gå tillväga; men det är förstås mycket lätt att måla dessa kort.

-- Ja, det tycker jag också -- det kan ju hvem som hälst. Du köper mig i morgon en liten, nätt färglåda med fina, fina penslar och litet kalkerpapper och några kort -- jag skall börja med de billigare -- och i morgon eftermiddag tager jag ihop med arbetet.

Hon gnuggade händerna och dansade på sitt gamla vis genom rummet. När alt gick omkring var det ändå en sysselsättning, som förde henne på andra tankar, tänkte Margot. Det var afgjordt bättre än att hon hela dagen tyst och olycklig hängde på en stol, medan hennes ansikte blef alt mindre och mindre och hennes ögon alt större och större. Hon må gärna syssla med sina kort och färger, hon tröttnar nog snart därvid. Men denna sysselsättning kunde ju för en tid vara bra för henne.

Dagen därpå tog Valérie således ihop med arbetet och långt fram på eftermiddagen erbjöds Margot att skärskåda hennes pensels första alster. Det var ett gelatinkort, hvars hörn blifvit tämligen skrynkliga i och genom beröringen med Valéries små heta fingrar. Midt på kortet stod ett brunt kors, eller det lutade, rättare sagdt, litet åt höger, och en hvit dufva, hvars ena vinge petade rätt upp i luften och hvars stjärt var mycket förkrympt, satt på den ena sidan och en stjälk med förgät-mig-ej, som allesamman hade sex blomblad, låg på den andra. Inunder detta hade Valérie med röda bokstäfver målat ordet "Resurgam."

-- Ser du, ser du mitt första försök! Tycker du inte det är lyckadt? Jag har själf tänkt ut altsamman. "Resurgam" passar så bra till påsken; jag tror det åtminstone, fastän jag inte riktigt vet hvad det betyder. Korset är inte riktigt rakt, men det märkes väl knappast, då jag fylt platsen på sidan om det med förgät-mig-ej. Ser du nu, Margot, du påstod, att jag inte kunde teckna! Och nu har jag ändå tecknat förgät-mig-ejerna alldeles ur hufvudet och bladen med! Och min dufva sedan -- är den inte söt?

-- Ja, det är den visst; men jag förstår inte riktigt hvarför den har ett rödt band om halsen och jag tror inte, att dufvor bruka draga ihop stjärten på det där viset. Har du också ritat den ur hufvudet?

-- Nej, jag kopierade den efter en rödhakesångare och målade den hvit -- Jag tykte det var ett så bra påhitt -- och hvarför kan inte en dufva sitta stjärten i vädret, då en rödhakesångare gör det? Och jag målade det röda bandet dit, emedan jag tykte, att det behöfdes litet färg. Hvarför betraktar du kortet med en så komisk min?

-- Jag undrar bara, hvarför du låter den ena vingen sticka så högt upp i luften -- borde man inte då också se den andra?

Valérie sköt häftigt ihop sina penslar och färger.

-- Ja, om du klandrar hvarenda smula, så lönar det sig naturligtvis icke, att jag försöker. Jag trodde, att du skulle glädja dig däråt, och jag tycker det värkligen inte är så dåligt, då man betänker, att jag aldrig förut försökt mig på någonting dylikt.

-- Nej, min hjärteunge, jag klandrar det visst icke, utrepade Margot ifrigt. Jag tycker du är mycket skicklig, som kan göra det så bra, och det var dumt af mig, att jag ej förstod hvad du menade. Dufvan lutar sig naturligtvis öfver korset ock därför är hennes vinge utbredd. Den andra är likaledes utbredd, men den kan man ej se.

-- Du tycker inte ens om mitt röda band, mumlade Valérie, som fortfarande var stött. Jag gjorda mig så mycken möda därmed. Jag försökte ge den lilla knuten på ryggen formen af en riktig kärleksknut.

Hon höll på att brista i gråt. Då vågade Margot inte ens draga på munnen, ehuru idésammanställningen föreföll henne så ytterst komisk. Hon kyste och tröstade den lilla konstnärinnan och hade till slut den tillfredsställelsen, att hon fullkomligt tröstad åter satte sig vid arbetet och förkunnade, att hon kanske skulle lämna detta första kort, som inte var riktigt lyckadt, till sex pence.

-- Stackars liten, tänkte Margot; om hon värkligen tror, att någon människa skall köpa dessa små fasligheter, fruktar jag hon blir bra besviken. Men kanske hon tröttnat, innan hon hunnit med så många kort, att det lönar sig att bjuda ut dem.