Part 11

-- Jag vet inte huru det hänger ihop, svarade lady Mary alldeles tröstlös, de tyckas icke mera vilja komma dit. Jag hade just inrättat alt så trefligt, subskriptionerna voro endast formella och jag hade till och med faststält, att alla de som önskade det kunde taga råvarorna med sig och endast få undervisning i tillredningen. Men det tyckes icke ha behagat dem. Och det värsta af alt är, att de, som genomgått en kurs, icke ens använda det som de lärt sig. Jag träffade nyligen fru Miggins just som hon serverade sin man det afskyvärdaste kaffe -- tjokt som gröt. Helt enkelt kokadt i panna och serveradt med bottensatsen uti; och hon hade ändå lärt sig det så bra -- att klara det med ett ägg, då det ej finnes någon sil till hands. Men det tjänar till ingenting att predika för dylika människor; hon sade, att hon ej hade råd att använda något ägg och att herr Miggins tykte, att kaffesatsen gjorde kaffet starkare.

John skrattade, men lady Mary satt mycket allvarsam. Hennes mössa hade åkt ännu längre ned i nacken än vanligt och hon såg riktigt nedslagen och bedröfvad ut.

-- Här sitter jag nu med den stora byggnaden, fortfor hon. Jag har en plan, den allra förträffligaste plan, om jag blott kunde realisera den. Jag tänkte, att jag skulle grundlägga en "Lefnadshamn för gamla, aktningsvärda, gifta fattiga." Det skär mig alltid i hjärtat, när jag tänker på de stackars, gamla människorna, som måste komma in på fattighuset, sedan de lefvat ordentligt och ärbart i femtio, sextio år. Jag har alltid tykt det vara så grymt och orättvist, att de icke skulle ha något hem mera. Tycker du inte detsamma, John?

Tårarna stodo henne i ögonen och man kunde icke tvifla på hennes medlidande. Han instämde varmt och hon fortfor entusiastiskt:

-- Jag tänkte, att magistratspersonerna, då de fingo reda på något riktigt ömmande fall, helt enkelt kunde skicka dessa människor till mig. Och småningom kunde "Hamnen" kanske ega bestånd utan understöd -- de gamla gubbarne kunde kanske karda ull och gummorna kunde sticka; men man måste först leda alt på rätt väg. Ty, ser du, för ögonblicket har jag inga pengar till mitt förfogande. Jag har till och med råkat i skuld för "Mödraföreningen" och därför tänkte jag --

Hvilka lady Marys planer än voro, fick sir John ej höra dem i dag, ty han gaf samtalet en ny vändning i det han plötsligt sade:

-- Ämnar du återigen gifva någon konsert?

Uttrycket i hans tants ansikte förändrades ögonblickligen. Hon grep energiskt tag i sin mössa, satte den stadigt på hufvudet och tyktes bereda sig att taga ihop med affärsangelägenheter.

-- John, sade hon allvarsamt, det påminner mig om, att jag måste tala med dig. Det var därför jag skickade bud på dig. Det är mycket viktigt. Jag är värkligen alldeles bestört. John, hvad har du gjort med den lilla flolspelerskan?

-- Jag har sökt förmå folk att taga biljetter till hennes konsert, svarade han melankoliskt och biktade det bekymmer, som i denna stund så tungt hvilade på hans själ.

-- Och du far omkring i cab med henne likasom Nicholas Nickelby och världsundret. Detta har alltid förefallit mig så löjligt. Kommer du ihåg de blå benkläderna och det gröna parasollet? -- Lady Mary började skratta, så att näsan rynkades. Ja, ja, världsundret och fröken Snevellici. Du milde himmel, så förrykt. Men allvarsamt, John, jag tror inte det är rätt, att du gör någonting dylikt.

-- Min bästa tant, svarade Croft leende, ehuru han var mycket bedröfvad till sinnes, jag har en gång följt med fröken Kostolitz på en konsert, emedan hennes syster icke kunde göra det. Jag försöker nu henne ovetande prångla ut några biljetter åt henne, emedan de äro fattiga och ej ha några bekanta. Hvarför kan jag slutligen och sist ej få försöka att göra godt på mitt eget vis? Du hjälper mödrarna i din by och de fattiga gubbarne och gummorna. Jag försöker bispringa framåtsträfvande, unga konstnärinnor.

-- Ja, det är visserligen sant! Men, min käre gosse, du vet, att människorna icke komma att se det från den sidan. De tro att du är -- hm ja, folket i byn skulle säga, att du "går" med fröken Kostolitz, och som du blifvit bekant med henne hemma hos mig känner jag mig på sätt och vis ansvarig för saken och därför skickade jag bud på dig. Det går inte an, nej, vet du, värkligen icke. Du kan icke blanda dig i andras angelägenheter, framför alt icke i ett par unga flickors, utan att människorna tro, att det ligger någonting därunder. Lyd nu mitt råd och lämna flickan åt sitt öde.

John var mycket nedstämd, men han försökte dölja det och svarade helt lugnt:

-- Jag försäkrar dig, tant Mary, att fröken Kostolitz och jag ej göra någonting orätt. Hör nu på mig och låtom oss ingå en öfverenskommelse. Om du förmår tjugu personer att gå på hennes konsert, skall jag gifva dig tjugu pund till din fattighamn. Jag skall skicka dig biljetterna, fribiljetter förstås, så du har ingen svårighet att bli af med dem. Vill du det?

-- Tjugu pund! John, du är värkligen ädelmodig; men så är det också en riktig välgärning. Det är en bedröflig anblick att se dessa gamla människor i fattighuset. Jag har ofta gråtit däröfver och gamla Betty Slowcome sade till mig, att, fastän hon och hennes man hålla på att svälta ihjäl, lefva de ändå hällre utan en brödbit än de gå till fattighuset.

-- Det gör mig mycket ondt om dem, svarade sir John. Men en öfverenskommelse är en öfverenskommelse. Du måste skaffa mig mina tjugu personer, innan jag gifver dig dina tjugu pund; och du får naturligtvis icke nämna ett ord om mig. Du kan ju säga, att du gör det, emedan du intresserar dig för fröken Kostolitz. Och det kommer att förefalla helt naturligt, eftersom hon varit hos dig på Brackenhurst. Du försöker det ju i morgon, icke sant?

-- I morgon, sade lady Mary dröjande, i morgon hade jag för hela dagen ämnat begifva mig till Whitechapel. Där finnes en inrättning --

-- För fan i våld med inrättningen! Tänk på mina tomma platser. Tant lilla, du gör det ju? Du lofvar ju att samla ihop så många af dina vänner, du blott kan?

Tanten blickade missnöjd och förvånad in i hans ifriga, upprörda ansikte.

-- Mina fattiga förtjäna visserligen all hjälp de kunna få, sade hon efter en paus. Då hälgar nog ändamålet medlen, men jag tycker inte om den där historien och jag förstår dig inte, käre John. Det ligger någonting därunder -- det är inte värdt, att du låtsas som det ej vore fallet.

Hon lät sina skarpa ögon en sekund hvila på honom och fortfor sedan:

-- Om det inte är den ena systern, så är det den andra. Jag tror, att det är den andra. Jag tykte mest om henne af de båda systrarna och jag minnes, att du gjorde detsamma och det är äfven hon, som gifver musiklektioner. Nå, hon är en liten, söt varelse och du kommer att ångra dig, om du utsätter henne för människornas skvaller och prat. Men gå nu, ty jag har bref att skrifva. Jag skall göra hvad jag kan för den där tråkiga konserten -- ja, jag skall gå dit; men, om du vill följa mitt råd, så håller du dig därifrån. Adjö nu.

-- Adjö, jag skall icke uppehålla dig längre.

Han tog reda på sin hatt och käpp med ett lugn och en långsamhet, som stodo i den skarpaste motsats till stormen i hans inre, sedan kyste han sin tant lätt på pannan och lämnade rummet, och lady Mary ropade efter honom, att han själf skulle stänga ytterdörren, emedan hon hade så få tjänare i staden. Medan han nere i hallen tände sin cigarrett, tänkte han inom sig: Det är lätt för henne att säga: "Lämna flickan åt sitt öde." Men frågan är just: "Kan jag det?"

XIII.

Adagio con Tenerezza.

Den ödesdigra konsertdagen uppgick kall, våt och stormig. Blåsten var så skarp och bitande, att den tyktes uppsöka människornas mest fördolda smygvrår för att väcka obehag hos dem. Sir John begaf sig på eftermiddagen till Steinwaysalen vid så dåligt lynne, som en människa med hans temperament öfver hufvud taget kan råka uti. Regnet slog in i hans vagn tils han drog upp fönstren och då blåste vinden iskallt in genom springorna.

Inga människor syntes till utanför dörren, men han hade med afsikt kommit tidigt. Salen var också blott sparsamt fyld. Han satte sig på den plats Margot valt åt honom, ty hon hade skänkt honom en biljett -- och väntade ångestfullt. Han kände sig för nervös för att fördrifva tiden med att söka upp Margot och hennes syster. Nu önskade han innerligt, att han aldrig gifvit sitt råd -- bördan af det ansvar, han med så lätt hjärta åtagit sig, tyktes nu tynga ned honom ända till jorden. Om denna konsert misslyckades, förtjänade han de förebråelser, med hvilka Margot en gång öfverhopat honom; ja, han förtjänade nästan, att hon helt och hållet undandrog honom sitt förtroende.

Slutligen började publiken samlas; de billigare platserna på sidorna och längst bort i salen blefvo någorlunda väl fylda. Ah! Där kommo fröknarna Lennox och Margaret Elkin -- de snälla varelserna! De sågo mycket fina ut och Margaret hade en så klädande hatt på sig. De gingo småleende igenom hela salen. Croft steg upp och gick emot dem.

-- Som du ser ha vi allesamman infunnit oss, ehuru det egentligen är en svår dag för Margarets reumatism, men eftersom du var så angelägen därom, käre John, tykte vi, att vi skulle våga det.

-- Mademoiselle Kostolitz erbjöd oss biljetter, inföll fröken Mary; men vi sade, att du redan gifvit oss några, och hon blef mycket glad och -- som det föreföll mig, en smula öfverraskad.

Fru Elkin hade emellertid sett sig omkring i salen.

-- Jag kan icke upptäcka en kristen själ som jag känner, sade hon, men det kommer väl snart mera folk. Jag hoppas det för fröken Kostolitz skull.

-- Nå, men vi ha infunnit oss i sluten trupp, kuttrade fröken Charlotte. Vi fyra komma att taga oss riktigt bra ut, icke sant, John?

-- Ack, jag önskar, att här vore ett dussin sådana som ni, suckade sir John innerligt. De fyra systrarna pladdrade vidare skrattande och smickrade, och sir John blickade tankspridt bort mot närmaste dörr. Ah! Där kom lady Mary åtföljd af en undersätsig dam med tre döttrar, hvilka allesamman tydligt buro prägeln "landskusiner". Han hälsade hennes inträde med riktig hänförelse.

-- Hvar äro de öfriga sjutton? frågade han andlöst.

-- Min käre gosse, du trodde väl aldrig, att jag skulle drifva dem framför mig som en skock gäss? Dessutom fick jag inte ihop så många. Jag fick endast tag på ett par till. De flesta af mina bekanta ha lämnat staden och jag var så upptagen i går --

-- Du har således icke hållit ditt löfte, afbröt hennes nevö henne ock vände sig hastigt ifrån henne.

Då han återigen såg sig omkring tykte han, att salen icke mera var så tom; nej, det var värkligen en hel hop människor där, troligtvis en hop släktingar till Margots elever -- han tykte sig bland dem upptäcka flere af den skolflickstyp, Valérie beskrifvit för honom. Ja, då blef behållningen från konserten visserligen icke särdeles stor. Men ingen kunde åtminstone påstå, att salen varit tom och allra minst så tom att det kunde nedslå Valéries mod. Om bara dessa fasansfulla platser, som han var ansvarig för, ville fylla sig! Det föreföll hans upprörda sinne som om de tomma stolraderna hånfullt grinade emot honom; om de ej blefvo fylda, skulle de genast falla Valérie i ögonen, då hon trädde fram på estraden.

-- Fortfarande olycklig! sade en röst bredvid honom. Han spratt till och såg sig om. Det var den dam, på hvars bistånd han hufvudsakligast räknade.

-- Nå, hvad har ni gjort för mig? frågade han ifrigt.

-- Jag har i detta fasansfulla väder kommit hit på er olycksaliga konsert, svarade hon rysande. Hu -- hvad det är kallt! Jag tycker det är öfvermåttan godhetsfullt af mig.

-- Ja, det är mycket vänligt af er, instämde sir John helt ängslig till mods. Men har ni ej varit i stånd att --

-- Jag har förmått ett par personer att lofva komma hit, men jag vet värkligen icke, om man kan vänta dem i detta förskräckliga väder. Jag vet åtminstone, att jag inte hade gått ut i dag, ifall jag kunnat undvika det. Nå, hvar skall jag taga plats -- i främsta raden? Jag har värkligen fullt upp med platser att välja på, ty de komma bestämdt att stå tomma. -- Hon var vid dåligt lynne och såg äfven så ut; hon hade värkligen bjudit till att uppfylla sir Johns bön, och det var icke hennes fel, att människorna icke ville gå ut i ett dylikt Herrans väder; han behöfde väl icke därför se så ömklig och besviken ut.

Hon gick vidare, halft om halft väntande, att han skulle följa med henne; men han återvände till sin plats, ty han hade småningom gripits af en nästan komisk förtviflan -- komisk, då man betänker orsaken därtill. Ack, dessa framplatser! De voro icke till hälften -- icke till en fjärdedel upptagna. Sir John stirrade på dem, tils de flöto ihop och började dansa omkring för hans ögon. Sedan kom en sakta rörelse honom att se upp: Valérie stod på estraden. Han märkte att hon såg sig omkring och att hon tyktes bli likasom förbluffad. Hon var mycket blek; hennes med så mycken omsorg valda hvita klädning tyktes blott göra henne blekare; hennes ansikte såg i den skarpa belysningen nästan tärdt ut. Det föreföll honom som hon icke ens sett bra ut. Hon började med en sonat af Grieg, som var mycket svår ätt spela, och om hon nu värkligen var nervös och icke i stämning eller om Crofts förvirrade fantasi bedrog honom, nog af, hon hade icke hunnit långt, innan han måste tillstå för sig själf, att hon ej spelade såsom hon brukade. Det föreföll honom som om hennes spel aldrig varit så uttryckslöst, ja, han tykte till och med, att hon ett par gånger spelade orent. Det första stycket lämnade åtminstone publiken oberörd; den skänkte henne blott vid slutet en medelmåttig applåd, fastän sir John klappade, så ätt händerna svedo, och lady Mary, som satt på första stolraden, kraftigt bearbetade golfvet med sitt paraply. Crofts sinnesstämning blef, om möjligt, ännu värre än förut. Det berodde så mycket på början både för Valérie och för åhörarna, och början hade icke varit uppmuntrande. Den spelande och publiken voro icke i kontakt med hvarandra; och då han kände det, huru mycket djupare skulle icke Valérie då vara berörd däraf. Hans blick gled från henne till Margot och hvilade full af förvåning och förtjusning på henne. Om den ena systern ej förmått göra sig gällande, såg den andra däremot så mycket bättre ut. Hennes kinder glödde, hennes ögon blixtrade. Han såg på hennes ansiktsuttryck, att hon väpnat sig till denna pröfning och ansträngde hvarje nerv för att utplåna Valéries fel och brister. Det föreföll honom nu som hon varit den större af de båda konstnärinnorna. Han hade aldrig förut hört henne spela så bra -- med en sådan styrka och aplomb och tillika med så mycken känsla och behag. Ehuru sir John varit mycket trög i sina musikaliska studier och troligtvis alldeles hade försummat dem, ifall han ej händelsevis sammanträffat med fröknarna Kostolitz, hyste han likväl en varm kärlek till musiken. Som han dessutom var mäktig djupt deltagande och erkännande, hälsade han Margots spel med värkligt konstnärlig förtjusning.

Men denna konstnärliga beundran förvandlades snart till en varmare och ömmare beundran af hennes personlighet. Den präktiga, tappra flickan; hon ville icke låta kufva sig; alt hade sammansvurit sig emot Valéries framgång, men hon ville kämpa till sista ögonblicket -- dölja systerns nederlag genom att hon tyktes triumfera. Han gaf akt på de små fingrarna, där de flögo öfver tangenterna -- kloka, skickliga små fingrar, som så tappert ansträngde sig och åstadkommo så mycket, och huru fina och vackra de voro sedan, en markisinnas händer, såsom han redan en gång förut tänkt. Sedan betraktade han det prydliga, högburna hufvudet, hvilket satt så stolt på den smärta halsen, det mjuka håret, bland hvars bucklor samma kam glimmade, som en gång framkallat lady Rosamunda Gorsts bitande anmärkningar. Lilla, täcka hufvud! Diamanter skulle vida bättre anstå det än de billiga stenar, som nu prydde det. Diamanter! De Croftska diamanterna? Ja, hvarför icke? Hvar kunde han väl finna en så sällsynt och ljuf hustru och en, som så till fullo var värd hans kärlek! Värd hans kärlek! Ordet var så uttryckslöst och tomt. Han älskade ju henne redan djupt och lidelsefullt; och i sitt hjärtas innersta djup viste han också, att hon besvarade hans kärlek.

Medan Valérie blek och alt mera modstulen stod inför den besvikna publiken och Margot gjorde alt hvad hon kunde af det svåra ackompagnementet, satt sir John blott och smålog för sig själf och drömde. Kanske det vore riktigare att säga, det han plötsligt vaknade. Han hade i veckotal gått som i en dröm, men nu hade hans ögon slutligen blifvit öppnade. Det af ljufhet fylda dunklet var försvunnet och nu var hans själ uppfyld af ett ännu ljufvare, mera strålande dagsljus. _L'esprit du reveil_ hade kommit öfver honom. Han kände nu betydelsen af det otydliga, ofattliga hopp och den glädje, som åtföljt hans dröm. Om natten hade han känt, att de voro i hans närhet, och han hade fruktlöst sträkt ut händerna efter dem. Nu kunde han i det klara dagsljuset se och gripa värkligheten. Han älskade Margot Kostolitz och ville göra henne till sin hustru!

Hvad det måste vara ljuft att fatta dessa små, flitiga händer och be dem hvila ut i hans, att säga henne, det fattigdom, bekymmer ock svikna förhoppningar nu lågo bakom henne, att hon icke mera behöfde kämpa och umbära! Hvad det måtte vara förtjusande att ösa öfver henne alt hvad en stor rikedom kan förskaffa! Sir John var visst icke penningedryg, men han erfor likväl en liflig tillfredsställelse vid tanken på sin ställning, sin börd, sina vidsträkta besittningar, nu, då Margot skulle dela alt med honom. Då han tänkte på alt hvad han skulle göra för henne och förestälde sig hennes öfverraskning, hennes blyga, vantrogna glädje, uppfyldes hans egen själ af en förtjusning, som liknade ett rus.

Hvad för slag! Gingo människorna redan? Var konserten förbi? De måttliga applåderna, som följt på hvarje stycke och i hvilka han mekaniskt deltagit, hade upphört. Valérie och Margot voro försvunna. Någon stängde pianot. Sedan blef det en allmän rörelse -- ett sorl af röster. Han flög upp och skyndade in i artistrummet för att få träffa de båda systrarna. Där voro äfven ett par andra personer, men dem hade Valérie vändt ryggen åt och var ögonskenligen sysselsatt med att knäppa igen sin kappa. Margot var emellertid fullkomligt synlig och hade ett förbindligt ord, ett tappert, ljust leende för alla, som talade med henne. Croft, som fortfarande sväfvade uppe i molnen, gick hastigt fram till henne.

-- Nå, var det inte en framgång? utropade han.

Leendet försvann från hennes läppar och hon betraktade honom ett ögonblick, innan hon på ungerska svarade:

-- Jaså, ni kallar detta för en framgång? Valérie kommer att sörja ihjäl sig. Jag fruktade, att hon skulle digna ned, innan hon kom till slutet. Märkte ni ej, att hon icke alls var sig själf? Hon presterade icke på långt när det, hon kan prestera.

Nå, men så presterade ni desto mera. Jag har aldrig hört er spela så bra som i dag!

-- Ah, jag! svarade hon afvärjande och med en otålig rörelse. Hvad betyder jag väl? Jag försökte dölja hennes förvirring, det är alt. Ser ni, hon var från början modlös. Där voro ju hela rader med tomma platser! Hon blef så öfverraskad, emedan vi hört, att biljetterna haft god åtgång. Men det är förmodligen vädret, som är skuld därtill. Lyckan är oss aldrig bevågen.

Vid orden "hela rader med tomma platser" hade sir John åter plötsligt kommit ned till jorden och såg nu alldeles förstörd och förvirrad ut. Men han var nog feg att genast instämma i hänsyftningen på det fula vädret.

-- Ja, det är en afskyvärd dag. Jag är öfvertygad om, att här varit fullt med folk, om det varit vackrare väder. Men det är väl bäst, att jag skaffar er en vagn? Jag tror visst, att regnet fortfar, och I ären säkerligen båda bra trötta. Men får jag inte först tala ett ord med er syster?

-- Jag tror det är bäst, att ni låter bli, svarade Margot. Valéries rygg såg afgjordt afböjande ut. Han dröjde ännu ett ögonblick och sade:

-- Vet ni, hennes framgång var värkligen icke så liten som ni tror. Det var flere personer i mitt grannskap, som applåderade alldeles entusiastiskt.

Men Margot afbröt honom med en bitter åtbörd, för hvilken han tog till flykten.

Några minuter därefter hjälpte han de båda systrarna upp i den vagn, han skaffat dem. Han hade bjudit Valérie armen, men hon hade häftigt visat bort honom, och sålunda var det nu Margots hand, som hvilade på hans arm. Han kände huru denna hand darrade och märkte, att hon nu, då hon icke längre behöfde behärska sig, såg mycket blek och sorgsen ut; ja, då skenet från gatlyktorna föll på henne, syntes det honom, som om hon icke haft långt efter tårarna. Då han, olycklig och plågad af förebråelser, stod vid vagnsdörren och marterade sin hjärna för att hitta på några tröstens ord, lutade Valérie sig plötsligt framåt ur det inre af vagnen.

-- Så mycket ger jag för er idé! ropade hon i vredesmod. Det var ett fullständigt fiasko och det är ni skuld till!

Han blef så förbluffad öfver detta plötsliga angrepp, att han tog emot det med absolut tystnad. Men en välbekant röst bakom honom tog genast och högst energiskt hans försvar och lady Mary Bracken trängde sig hastigt framåt.

-- Hvad säger hon där? Nå, det är då värkligen för mycket. Den stackars gossen har ansträngt sig till det yttersta. Hvar är hon? Hvar är fröken Kostolitz? Det är så mörkt, när man kommer ut. Ah, där är ni ju! Huru står det till? frågade hon och sträkte öfver nevöns axel ett par knotiga fingrar in i vagnen. -- Men jag vet då alldeles säkert, att ni ej har någonting att förebrå sir John; han har gjort alt hvad i hans förmåga stått för att prångla ut biljetter åt er. Jag kan försäkra er, att han skickat mig hela tjugu stycken och att han äfven plågat alla mina bekanta därmed.

-- Pitt Street, tjuguåtta! ropade sir John till kusken, som redan helt otåligt tittade fram undan sin oljedukshatt. -- Drag dig nu undan, bästa tant -- annars blir du öfverkörd!

Margot lutade sig öfverraskad och mållös tillbaka i vagnen. Valérie var för upprörd för att fatta hela betydelsen af lady Marys ord, men Margot hade förstått alt.

Dessa ord och fröken Mary Lennox' harmlösa hänsyftning på John Crofts ädelmod samt det hittils oförklarliga faktum, att de försålda biljetternas antal absolut icke stämde med de många tomma platserna, gjorde, att hon inom ett ögonblick hade John Crofts hela misslyckade plan klar för sig. Det föreföll henne som om lifvet icke kunde ha någon vidare eller åtminstone icke någon bittrare förödmjukelse i beredskap åt henne. Hon var icke ond eller uppbragt -- därtill var hon för djupt sårad -- men hon hade en förnimmelse som om hon aldrig mera vore i stånd att se honom in i ansiktet. Om hon blott kunde hålls Valérie i okunnighet om alt detta! Det kunde måhända lyckas, om hon blott var försiktig.