Part 10

-- _Tenez!_ Det var en idé! utropade Margot. Vi kunde taga Steinwaysalen. Jag undrar blott, om det blir mycket dyrt? tillade hon fundersamt.

-- Om ni tillåter det, skall jag göra mig underrättad därom, sade Croft. Vet ni -- jag skall skaffa mig upplysningar om alt -- -- får jag det? -- och sedan skall jag låta er veta det. Det vore naturligtvis ett vågstycke -- men den, som ej vågar, vinner häller ingenting.

Margot svarade icke. Hon räknade i tysthet öfver de medel, hon hade till sitt förfogande. På banken hade hon en liten summa, afsedd att tillgripas i nödfall. De skulle förmodligen kunna sälja så pass med biljetter, att utgifterna blefvo betäkta, men till och med om det värsta inträffade kunde förlusten täckas med denna summa. Det var i alla fall värdt att göra försöket.

-- Skall jag skaffa mig upplysningar? upprepade sir John.

-- Ack ja, svarade Margot, som spratt upp ur sina beräkningar. Jag vore mycket tacksam emot er. Jag tror värkligen, att vi kunna våga det, och blotta tanken därpå kommer att ge Valérie nytt lif. Men nu måste vi afgjordt fortsätta med vår lektion, slutade hon samtalet och tillade affärsmässigt: Var så god och börja från sidans början och glöm inte hvilken tonart vi ha.

Nu var hon åter den forna Margot, ifrig och en smula befallande. Hon hade glömt hela sin blyghet och förlägenhet. Croft kände sig riktigt road af hennes munterhet och glädtighet; men den blyga Margot, den Margot, som talade så skälfvande och hvars ögon så ofta slogos ned inför hans, var honom likväl kärare. Men denna gång beklagade han ej hennes försvinnande. Han viste, att hon snart, snart skulle komma tillbaka.

XII.

Allegro Agitato.

-- Han har då värkligen idéer! utropade Valérie. Hon satt på kaminmattan vid systerns fötter. Hennes ansikte var ifrigt och glödde, hennes ögon blixtrade af lif och lust. Crofts plan är alldeles utmärkt. Han har lika godt hufvud som hjärta, denne sir John.

Margot smålog. Ibland gjorde den nästan föraktfulla ton, med hvilken Valérie talade om hennes vän, henne riktigt ondt. Hon kände sin syster så väl, att hon icke var det minsta förvånad öfver omslaget i hennes sinnesstämning. Hon förstod mycket väl, att Valérie icke alls saknade sir Johns sällskap nu, då hon icke mera sammanträffade med honom. Så mycket mera hade Valéries små, ironiska anspelningar förtretat henne. I dag, då Valérie gillade hans förslag, förklarade hon, att han var klok; i morgon kunde han åter ha förlorat hennes ynnest. Margot var fullkomligt medveten om denna möjlighet, men det fägnade henne likväl för ögonblicket, att hans stjärna var i uppgående.

-- Det var ju bra vänligt af honom, icke sant? sade hon med värme.

-- Hm, hm -- jag tror den unge mannen finner ett visst nöje uti att blanda sig i andras angelägenheter. Tror du inte det, Margot? -- Vi hade knappast lärt känna honom, innan han på sätt och vis bemäktigade sig oss. Han föreslog än det ena, än det andra och gaf värdefulla råd i saker, han icke det minsta förstod, den hyggliga, vänliga karlen! Jag undrar om han är likadan emot alla människor?

Denna tanke var afgjordt obehaglig för Margot och hon svarade med en viss förtrytelse:

-- När man hör dig tala skulle man värkligen tro, att Sir John är en Hans narr och att han af idel nyfikenhet blandar sig i våra angelägenheter. Om han, såsom du säger, bemäktigat sig ess, så har han gjort det af renaste hjärtegodhet. Han såg att vi voro fattiga och försökte hjälpa oss. -- Han såg att vi ej hade någon, som beskyddade oss, och han försökte vara vår vän.

-- Hå, hå! sade Valérie ironiskt. _Tu y vas, ma petite!_ Vi ha nyligen bytt om tonart, kan jag märka. Vi anse icke längre sir John för den skurk, den föraktlige flanör, som svek vårt ungdomliga förtroende och blef utvisad ur vårt hus.

-- Ack, Valérie, plåga mig inte på det viset! Du vet lika väl som jag, huru djupt jag beklagat min orättvisa misstanke.

-- _Tiens!_ Så heta kinder vi ha! Nej, nej, jag skall inte plåga, allra minst som jag själf är vid ovanligt godt lynne och sedan i morse rent af tillber sir John. Det är en lycka, att han inte mera kommer hit, ty om jag nu skulle få se honom vore jag i stånd att kyssa honom på båda kinderna. Seså! -- nu är du alldeles förfärad, icke sant? _C'est égal_. Jag tillber sir John, säger jag dig. Han är en ung man, som är öfvermåttan vis och klok och god, och tack vare hans lyckliga infall komma vi att ha en jätteframgång Margot! Tänk blott, i dag har ingen människa någon aning om vår tillvara och, innan en månad förgått, ligger hela London kanhända för mina fötter! Tänk det, Margot -- tänk det! -- Hon sprang upp och började dansa omkring i rummet, snurrade omkring mellan stolar och bord och sjöng därtill af glädje.

Margot betraktade henne med tårfylda, glädjestrålande ögon. Det föreföll äfven henne som om triumfens ögonblick måste vara nära till hands. Det var då visst och säkert, att människorna, då de fingo se hennes Valérie, genast skulle bli fängslade af hennes skönhet, hennes behag och hennes trollmakt; och när de hörde henne spela, när de upptäkte den stora konstnärssjälen i den späda, bräckliga gestalten, då måste en storm af hänförelse brista lös! Hjärtat svälde i bröstet på henne och det tyktes sjunga en lofsång, en välsignelsehymn öfver sir John.

Den unge mannen hade emellertid med glödande ifver arbetat för planens realiserande, och då han infann sig till nästa lektion var han försedd med alla nödiga upplysningar. Den summa, som fordrades i hyra för salen, var visserligen så stor, att Margots min blef ytterst allvarsam, ty därtill kommo yttermera utgifterna för annonser och andra småsaker.

-- Jag undrar om vi skola göra det? sade hon med en tviflande och bedjande blick på John Croft. Jag tycker det är bra mycket vågadt, och hvad skola vi taga oss till, om det misslyckas?

-- Det kan icke misslyckas, försäkrade sir John ifrigt; han hade tänkt ut en liten plan, medels hvilken han tänkte skydda de båda systrarna för all materiel förlust. Om ni ej företager er någonting dylikt, så vet jag icke huru ni någonsin skall komma framåt, medan denna ena konsert på en gång kan skänka er lycka och ryktbarhet.

Margot betraktade honom fundersamt.

-- Ja, det är sant, sade hon, och Valérie skulle bli så bittert besviken, ifall vi nu afstode från planen. Men är det i alla fall rätt att uppoffra så mycket för någonting osäkert? Råder ni mig värkligen att göra det?

-- Ja, afgjordt, svarade sir John genast. Han var själf fullt och fast öfvertygad om Valéries framgång och han var dessutom besluten att skydda dem för all pekuniär förlust.

-- Då anse vi saken för afgjord, svarade den unga flickan och gick fram till pianot. Medan hon öppnade det tillade hon hastigt och allvarligt: -- Jag är öfvertygad om, att ni ej skulle råda mig därtill, om det icke i själfva värket vore både klokt och ej innebure någon fara.

-- Jag är alldeles säker på, att ni handlar rätt, sade Croft beslutsamt. Han kände, att ett tungt ansvar hvilade på honom, men han ryggade ej tillbaka därför. Han ämnade föra saken till ett lyckligt slut. --

Sedan de första förberedelserna voro undangjorda, dagen för konserten blifvit bestämd, sedan den annonserats och biljetterna faktiskt lämnats till försäljning, satte han sin plan i värkställighet. Den var mycket enkel och tillika mycket karaktäristisk för sin upphofsman. Han köpte så många inträdeskort, som behöfdes, för att utgifterna skulle bli betäkta; dessa biljetter delade han ut åt sina vänner och bekanta och tillförsäkrade Valérie sålunda en ansenlig mängd eleganta, andäktiga åhörare, hvilkas närvara skulle gifva konserten anseende och hvilkas intresse, sedan det en gång blifvit väkt, i framtiden kunde bli af väsentlig nytta för Valérie. Sedan utgifterna sålunda voro betäkta måste beloppet för de öfriga biljetterna utgöra ett rent öfverskott för de båda systrarna.

Det föll honom aldrig in, att det kunde bli någon svårighet att fylla de platser, han så ädelmodigt köpt. Alla människor tykte mera eller mindre om musik, alla människor voro intresserade af det, som var nytt, och sir John viste, att alla hans bekanta tykte om honom; han var därför öfvertygad om, att hans vänner och bekanta mangrant skulle infinna sig, då han skickade dem fribiljetter till konserten, i synnerhet som de för närvarande icke voro synnerligen upptagna af sällskapliga plikter.

Han blef emellertid genast en smula afkyld af hållningen hos den första person, han vände sig till. Det var ett fruntimmer, hvilket han alltid ansett för sin särskilda beskyddarinna, ty han dinerade fyra, fem gånger under säsongen i hennes hus och hon bjöd honom på alla baler hon gaf och skickade honom kort åt hans vänner. Till tack därför dansade han med hennes döttrar, då han infann sig vid dylika lustbarheter, eller skref små, artiga biljetter, ifall han föredrog att gå någon annorstädes. Alt detta hade förskaffat honom rykte att vara en uppmärksam ung man, som i vissa afseenden blifvit en smula efter sin tid.

Då han därför antydde för fru Marjoribanks, att han skulle skicka henne några biljetter till fröken Kostolitz' konsert, gjorde han det snarare med minen hos en person, som beviljar en ynnest, än hos en, som begär en dylik. Men fru Marjoribanks rätade på sig på ett sätt, som alldeles bragte honom ur konceptena.

-- Fröken Kostolitz, upprepade hon stelt. Får jag fråga hvem fröken Kostolitz är?

-- Den nyaste stjärnan, genmälde sir John, blott att ingen ännu hört henne. Men, om jag inte misstager mig, kommer hon att bli så mycket ryktbarare efter denna konsert.

Älsta fröken Marjoribanks såg på sin mor; den andra såg på sir John och såg sedan bort. Han började känna sig otreflig till mods. Fru Marjoribanks lutade sig ännu mera tillbaka i sin stol och betraktade honom en stund undan sina sänkta ögonlock. Sedan frågade hon helt lugnt:

-- Och huru har ni varit i tillfälle att höra henne, sir John?

-- Jag blef i somras bekant med henne på Brackenhurst, svarade han och blef ond på sig själf, emedan han kände, att han rodnade.

Fru Marjoribanks utbytte en blick med sin älsta dotter.

-- Jag trodde just, att det skulle vara hon, sade hon lugnt och vände sig åter till honom. Ni träffar henne tämligen ofta, icke sant?

-- Hennes syster gifver mig sånglektioner, svarade Croft nästan skarpt.

-- Sånglektioner! utropade fru Marjoribanks och satte sig till rätta i stolen; sedan började hon skratta; och hennes döttrar instämde i hennes munterhet.

-- Nej, så komiskt! sade de.

-- När man tänker på, att ni dolt er talang för oss under alla de långa år vi varit bekanta med er, utropade den ena.

-- Man lär sig så länge man lefver, som ni ser, svarade Croft lugnt; hittils har jag varit den lilla fågeln, som kunde sjunga, men ej ville det.

-- Och nu får mademoiselle -- hvad var det hon hette -- Karlowitz -- er att sjunga, icke sant? blandade modern sig tämligen bittert i samtalet.

-- Jag hoppas, att hon med tiden skall lära mig det, svarade sir John. När man vid mina år börjar gå i skolan, kan man ej i en handvändning bli fullkomlig. Nu skall jag skicka er biljetterna och om några af edra bekanta skulle ha lust att gå dit, så kan jag stå till tjänst med flere.

-- Du milde himmel! sade fru Marjoribanks och såg mycket förvånad ut, medan den yngsta fröken, som var känd för sin näbbighet, yttrade, att sir John tyktes ha företaget om hand.

-- De unga damerna äro så litet kända i London, svarade han allvarsamt. Därför ansåg jag mig böra hjälpa dem med att placera några biljetter.

-- Jag förstod, sade fru Marjoribanks långsamt och impertinent, att vi skulle få dessa biljetter till skänks. Får jag fråga om det är er eller fröken Karlowitz vi ha att tacka därför?

-- Då jag skänker mina vänner någonting, hyser jag för det mesta den åsikten, att de äro mig tack skyldiga därför, svarade sir John med bibehållet lugn, ehuru han började bli ond.

-- Så ädelmodigt af er! Och ni gör icke blott mig utan också mina vänner detta anbud! Ni tyckes ha ett oinskränkt antal biljetter till ert förfogande.

-- _Les amis de nos amis sont nos amis_, svarade Croft skämtsamt. Saken är den, att jag önskade, att de rätta personerna skulle komma på denna konsert, då det är den första -- ty ni vet ju, att så mycket beror på en god början. Om ni nu värkligen vill vara snäll, fru Marjoribanks, så öfvertalar ni några af edra vänner att gå dit.

-- Jag tackar för den förblommerade komplimenten. Men det är bra kallt för att nu gå på konserter. Kommer er Mademoiselle -- hvad hon nu heter -- att ha någon till biträde -- jag menar någon annan konstnär?

-- Mademoiselle Kostolitz ackompagneras af sin syster, som är en utmärkt pianist.

Flickorna fnissade åter halfhögt.

-- Sir John har börjat märkvärdigt väl förstå sig på musik, sade en af dem.

-- Jag tycker, sade fru Marjoribanks, att det är för kallt att gå på konserter och dessutom kan ett violinföredrag bli mycket tröttande, ifall den spelande ej är en artist af allra -- allra första rangen. Nej, jag tackar, sir John, jag tror, att jag afstår från biljetterna; om jag tog emot dem skulle jag troligtvis icke använda dem och då blefve ni förargad. Det är bättre att vara uppriktig, icke sant?

Croft stannade kvar några ögonblick och talade om likgiltiga saker, för att hans förstämning ej skulle vara alt för märkbar, och sedan tog han afsked och gick.

Samma eftermiddag stötte sir John på en liflig, ung man bland sina vänner, som brukade skrifva artiklar till societetstidningarna, och då föll det honom in, att det kunde vara en stor vinst för de unga artisterna, om han tillförsäkrade sig denna mans älskvärda bistånd. Men innan han hunnit komma fram med ett ord, frågade den unge journalisten honom ifrigt, huru det kom sig, att han var kvar i London.

-- Ni ämnade ju resa till Paris.

-- Till Paris? upprepade Croft. Han hade alldeles glömt den tillärnade trippen till Paris, hvilken mötet med Margot så plötsligt gjort slut på.

-- Javisst!

-- Ack ja, drog sir John sig till minnes. Jag ämnade fara, men --

-- Jaså, jaså, svarade vännen och betraktade honom nyfiket.

-- Hör ni, sade Croft hastigt, ni kunde just göra mig en tjänst. Ett par damer, som jag är bekant med, gifva nästa vecka en konsert. Ni har måhända redan läst annonserna -- mademoiselle Kostolitz' konsert i Steinwaysalen. Vill ni inte med litet trumpetstötar förkunna saken i edra olika tidningar och om ni sedan gick dit och skref litet om saken vore det ännu bättre.

-- Hm, sade den unge journalisten åter. Hvem är mademoiselle Kostolitz? Ny import?

-- Hon har redan en tid vistats i England, men det är första gången hon uppträder offentligt. Hon är helt ung, nysa fylda aderton år -- och en mycket vacker, fängslande varelse. Ni kommer att få en njutning, om ni går dit.

Han hade en förnimmelse af, att han handlade ohederligt mot Margots syster att med en främling tala om henne på detta sätt, men han var mycket angelägen om att "vinna prässen."

-- Ni får naturligtvis fribiljetter, sade han.

-- Jag tackar, svarade den andra, som kände sig helt road af saken. Jag skall infinna mig, ifall jag ej är upptagen på annat håll. Hon är en väninna till er?

-- Nej, egentligen blott en bekant, hennes syster ger mig sånglektioner. De båda damerna ha så få bekanta och därför intresserar jag mig för dem, försöker bispringa dem.

-- Ja, ja, skrattade journalisten på ett besynnerligt satt, hvilket syntes Sir John fullkomligt oberättigadt. Jag skall stöta i trumpeten och komma dit, så framt jag kan.

Croft återvände till sin bostad; han kände sig missmodig och nedslagen. Han skulle få mycket mera besvär med dessa biljetter än han någonsin kunnat tro; han beslöt att icke mera personligen erbjuda dem åt någon. Han skref därför på aftonen flere bref och erbjöd dem alldeles i förbigående åt sina vänner, i det han omnämde, att han kände den unga konstnärinnan och att det skulle fägna honom, om man behedrade konserten med sitt besök.

Men han blef endast utsatt för nya missräkningar. Somliga af brefven besvarades icke alls och de som mottagit de andra tyktes icke vara belåtna. Somliga skickade biljetterna tillbaka; andra voro icke säkra på, huruvida de skulle kunna gå; ingen människa tyktes fägna sig eller vara vänligt stämd. Sir John kunde icke förstå det. Han beslöt att gå till den dam, i hvars salong Valérie en gång spelat; hon viste åtminstone hvad Valérie presterade och hon skulle kunna hjälpa honom, Han måste ha gått dumt tillväga, eftersom alla hans försök misslyckades. Samma morgon han fattat detta beslut fick han ett bref från lady Mary Bracken, i hvilket hon underrättade honom om, att hon var i staden i och för affärsangelägenheter och att hon enträget önskade få tala med honom om en viktig och brådskande angelägenhet. "Det är väl någonting angående distriktssystern", tänkte han otåligt, men han kände sig likväl glad. Han skulle värfva sin tant för sina väninnors sak, ty han började småningom känna sig allvarsamt orolig. Tänk om han ej lyckades placera biljetterna, och Valérie, i stället för det utvalda sällskap, han hoppats omgifva henne med, endast fann tomma bänkar, huru skulle det då gå? Margot hade nyss alldeles förtjust talat med honom om, huru förvånansvärdt bra biljetterna gingo åt.

-- Kan ni tänka er, att vi redan sålt mera än vi behöfva för att betala hyran för salen, hade hon sagt. Jag var först så orolig, icke blott för pengarnas skull, utan emedan det är så viktigt för Valérie, att denna hennes första konsert blir väl besökt; hon skulle bli förfärligt nedslagen, om hon såg tomma bänkar framför sig.

Det gick en kall kåre öfver ryggen på sir John, då han tänkte på dessa ord; huru skulle det gå, om han ej lyckades fylla dessa tomma platser. Därför andades han lättare vid underrättelsen om lady Marys Brackens ankomst.

Men först gjorde han likväl sitt besök hon den andra damen; han väntade stor hjälp af henne. Hon var en klok och världsvan kvinna, som viste, huru hon skulle taga människorna. Hon var dessutom ofantligt omtykt och hon höll mycket af sir John, hvilken hon kände från barnaåren.

Hon tog mycket hjärtligt emot honom, men då han kom fram med sina önskningar, skrattade hon honom midt upp i ansiktet.

-- Hvad för slag! utropade hon, den där evinnerliga Kostolitz?

-- Hvad menar ni därmed? frågade sir John. Han stod med ryggen åt kaminen och såg ned på henne med en förbittrad blick.

Hon smålog efterseende emot honom och gaf honom ett tecken att slå sig ned på en stol bredvid henne.

-- Tag plats, min bäste John, sade hon, jag ville gärna tala med er. Ni är precis samme Don Quixote som i forna dagar, då ni brukade ge min guvernant en uppsträckning, när hon enligt er åsikt var orättvis emot mig. Ni menade så väl, ni stackars, snälle gosse, men efteråt var hon blott så mycket elakare emot mig. Förstår ni den moral, jag försöker hänsyfta på? Ni vill hjälpa dessa täcka, små konstnärinnor, och ni skadar dem endast. Ni gör dem löjliga.

Croft svarade icke, men hans väninna hade alt blifvit skrämd öfver uttrycket i hans ansikte, ifall hon sett på honom. Hon viste emellertid, att hennes yttrande icke kunde vara angenämt för honom och sysselsatte sig därför med att betrakta de broderade tåspetsarna på sina näpna skor.

-- Ni vet, fortfor hon i nästan smeksam ton, att ingen kan hålla sig för skratt, när det blir fråga om er plötsliga musikentusiasm; ni har aldrig förut velat påstå, att ni kunde skilja den ena noten från den andra. Och jag tror ej att någon hört er röst, utom då ni deltagit i jaktsånger. Och när ni nu vid trettiotvå års ålder börjar taga sånglektioner, nät ni egnar er åt en ung, vacker konstnärinnas intressen, gör er till hennes ciceron, snokar upp elever åt henne, anhåller om inbjudningar för henne, och nu slutligen går från dörr till dörr -- som ett slags musikalisk handelsresande -- och ber folk taga emot konsertbiljetter -- ja, vet ni, min käre John, så är detta en smulförrykt! Jag kan försäkra er, att jag varit på minst sex ställen där människorna talade därom. Ni har bedrifvit affären så _gros_, att människorna ovillkorligt måste skratta åt er. Om det vore någon annan än ni skulle hela världen finna saken misstänklig. Och jag tror till och med, att många göra det nu. Men de som känna er lika bra som jag -- hon blinkade vänligt åt honom -- de veta, att ni är en hederlig, godhjärtad, samvetesgrann människa, och de skratta blott och undra hvem denna flicka är, för hvars skull John Croft bär sig så narraktigt åt? Hon kan icke vara någon så stor konstnärinna, annars behöfde han ej göra så våldsamma ansträngningar för att trumma ihop en publik åt henne. Människorna äro elaka, käre John, ty de säga detta.

Hon såg skrattande upp till honom, men skrattet dog bort på hennes läppar, då hon varseblef det smärtsamma allvaret i hans anletsdrag. Han kom ihåg Margots ord, som hon yttrat vid två olika tillfällen: "Ni gör oss till föremål för åtlöje", och sedan: "Världen är en ovänlig ort, full af kritiserande andar."

-- Ni är sårad? sade hans väninna.

-- Nej; jag tänker endast på, att det egentligen är en jämmer. Man kan hvarken visa en smula godhet eller välvilja utan att bli ansedd endera för en skurk eller en narr. Och jag börjar värkligen själf att tro, det jag varit en narr.

Han yttrade de sista orden med ett sådant uttryck af pojkaktig ledsnad, att den vackra kvinnan vid hans sida genast påminde sig lekkamraten från barnaåren. Hon lutade sig framåt och lade lätt sin hand på hans.

-- Se inte så bekymrad ut! sade hon, utan berätta uppriktigt hela historien för mig. Är ni kär i Valérie Kostolitz?

-- Kär i Valérie! -- Han skrattade så muntert, att hans väninna genast blef lugnad i det afseendet; men sedan återtog han sitt allvar och aflade en uppriktig bekännelse angående sitt förhastade råd i afseende å konserten och sin ännu mera förhastade plan att försöka skydda dem mot förlust.

-- Ja, det var värkligen en bra förrykt idé, sade hon skrattande. Men oroa er inte för den skull; då de i alla fall få sina utgifter betäkta och således icke lida någon förlust; är ju ingen olycka skedd. Om ni vill placera edra pengar på det viset, så står det er ju fritt.

-- Men jag önskar så innerligt, att detta vågstycke kröntes med framgång, svarade Croft helt olycklig. De ha så mycket räknat därpå och de komma att bli bittert besvikna, ifall salen ej är full.

-- Ni kan omöjligt fylla den; det är inte värdt, att ni räknar därpå. Jag skall göra hvad jag kan för att placera några af dessa olyckliga biljetter, men jag kan inte lofva mycket. Då er väninnas rykte är stadfäst, strömma åhörarna nog till; men, min käre John, jag kan försäkra er, att ingen nu har lust att komma och jag kan ej tvinga någon.

-- Men de hörde henne likväl med största nöje här hos er, sade han dystert.

-- Ja, det var någonting helt annat. Om jag kunde få tag i några af de värkligt musikaliska människor jag hade här den där aftonen, så kunde jag måhända öfvertala dem; men de äro tunnsådda, skall jag säga er. Hälften af alla de människor, som applådera så stormande, veta lika mycket om musik som ni, käre John -- skulle jag ha sagt, innan jag fick höra talas om er förborgade talang.

Hon sade det med ett så förtrollande, illparigt leende, att han ej kunde bli ond på henne; men han gick just icke mycket tröstad därifrån.

Lady Mary utgjorde nu hans sista hopp. Han träffade henne i biblioteket i hennes stora, trefliga hus vid Cadogan Place, ett rum, hvilket nu såg alt annat än trefligt ut, då böckerna voro dolda af de fördragna gardinerna och möblerna voro inhöljda i de öfverdrag, de alltid brukade bära under egarinnans frånvara.

-- Jag sade till, att tjänarna icke behöfde taga bort alt detta, förklarade hon, ty jag stannar endast några dagar här i och för affärsangelägenheter. Ja, min käre John, jag har lidit stora missräkningar. Min "Mödra-uppfostrings-förening" har icke i något afseende motsvarat mina förhoppningar!

Sir John slog sig ned i soffan bredvid henne och hans ansikte antog ett för tillfället passande uttryck af bekymmer.

-- Hvad säger du! Vilja mödrarna icke låta uppfostra sig? frågade han.