Part 9

-- Sade jag icke rätt, fader? Ert tal är som när man drömmer vid aderton år. Men ni säger intet om er själv. Och jag har dock en gång hört er drömma om ett högt, härligt torn, där stjärnhimmelen låg utbredd i sin klarhet så nära framför er, att ni nästan kunde omfamna skapelsen. Jag har hört er drömma om de skönaste instrumenter, vilka människans snille uppfunnit för att utforska rymderna, och de voro edra. Ni var ung, ni var rik, och ni riktade stjärnkunskapen med de mest förvånade upptäckter. Under edra fötter låg världen, och över er stod endast Herren Gud.

-- Ja, så var det, så syntes det mig, sade den, gamle mästaren tankfull. »Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.» Men lovad vare Gud, att jag från dessa frestande drömmar uppvaknade gammal och glömd i min fattiga koja, vid mina bräckliga hemgjorda rör och cirkelmått. Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Var var jag, när morgonstjärnorna lovade dig?

-- Därför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren givit er profetians ande och vishet att läsa stjärnornas skrift. Ni kan icke förneka Guds gåvor. Vad säger ni om er själv?

-- Jag är den myran, till vilken Herren sade: gack, drag ditt strå, och bliv förgäten! Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter långa tider någon enslig vandrare stanna om kvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig själv: här vandrade i forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen. Jag har glömt hans namn; han levde i ett okunnigt tidevarv, när man ännu trodde på stjärnornas inflytande.

-- Ja, fader, det är möjligt att ni har rätt. Men då, när vårt land är omstrålat av ett högre och klarare ljus, då skall man åter framleta ert namn ur de gamla böcker och säga till varandra: han var den förste lärde forskaren, som Finland födde åt vetenskapen och världen. Han var fattig och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, vilka ting han uträttat med sina små hjälpmedel, och se, vilken rad av efterföljare han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära, att bygga en grund, som består genom tidevarven.

-- Kära unga fröken, ni sade mig nyss, att jag var yngre än ni. Men när har väl jag i mina skönaste ungdomsdrömmar kunnat måla så fagra rosor på aftonhimmelen, som ni nu målar för mig vid horisonten av eftervärlden? Tack för att ni gjort en gammal fattig man rikare och lyckligare än mången som vandrar i livets fagraste blomning! Solen går ned; låt oss prisa Gud!

Och såsom hade hela naturen villigt följt denna uppmaning, spred sig vid den gamle mästarens ord ett glödande skimmer över havsviken, stränderna, bergen och skogarna. Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid havsstranden; taltrasten besvarade hans hälsning från en fura på berget; brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden till bröllopet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden av ån. Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande över nejden, utan mörker och utan sorg. Landet hade framför sig fred och välmakt, naturen hade framför sig sommar och frukt. Den snöiga, bistra norden drömde än en gång om sin lyckliga ungdomsdröm.

INNEHÅLL.

1. Storm i skärgården. 3

2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen. 10

3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp. 17

4. Stjärntydaren. 24

5. Om en solstråle i hösten. 34

6. Den farliga punkten på firmamentet. 42

7. En natt och en morgon på Kymmenegård. 51

8. Helsingfors lantdag. 60

9. Vinterafton i ödemarken. 68

10. En sammansvärjning. 76

11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan. 85

12. Brev från fröken Kerstin Fleming till hennes moder, fru Anna Gyllenbögel, född Horn. 93

13. Herr Evert Karlssons begravning i Åbo domkyrka. 100

14. När konungen var sin faders son. 105

15. En midsommardag vid Trollböle. 112

16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar. 120