Part 8

-- Och har jag icke redan sökt utplåna även den blodskulden? genmälde konungen motvilligt. För honom in!

Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro vita som snö, och konungen misstog sig om anledningen därtill.

-- Vad? sade han strängt. Vill du bli soldat och bleknar för den konung, som skall föra dig i striden?

Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.

-- Gå! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se djävulen själv i vitögat. Jag behöver män och icke jungfrupiltar.

-- Värdigas höra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock kände tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för feghet.

-- Vad har du att säga mig?

-- Om jag är blek, fortfor Bengt, så värdes icke förakta mig för att jag tänker på mina fäder!

-- Din fader och din farfader ha dött förrädares död. Om du tänker på dem, varför kommer du hit? Varför inväntar du icke på Kurjala den första polska här som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa dina förfäder som helgon?

-- Värdigas än en gång höra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad på sina kinder. Därför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de förtjänat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin rättmätige överherre, därför står jag nu här. Jag kommer som en tropliktig undersåte, efter eders majestät ingen del haver i det förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät min ringa tjänst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas i mig, det de intet behöva, men att ock eders majestät för min trohets skull må återgiva dem äran, när eders majestät icke kan återgiva dem livet.

Gustav Adolf hade både av medfödd mildhet och politisk klokhet sökt utplåna de blodiga spår hans fader efterlämnat; men han var ömtålig för allt som vidrörde denna sträng och kastade skugga på faderns minne. Han var retad förut och brusade upp.

-- Sitter du till doms över din konung, dåraktige pojke, och vill lära honom vad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att jag icke giver dig bättre besked om en undersåtes plikter! Jag har nog av eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har av oförtjänt nåd återgivit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke tager hans gåva tillbaka.

Det fanns ögonblick, när den milde Gustav Adolf påminde om sin järnhårde fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit beredd att böja knä för den stränge härskaren, drog sig tillbaka, till hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård återvann han besinningen och utbrast i tårar av sårad stolthet.

-- O, min moder, klagade han, du hade dock rätt! Välan, mitt beslut är fattat. Jag erbjuder min tjänst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här eller där.

-- Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer människors uppsåt! yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på borggården och hade förnummit hans avbrutna ord.

-- Skall då all rätt förtrampas på jorden? utbrast ynglingen häftigt.

-- Och var fann jag rätt, när jag två gånger fördrevs från hus och hem? Jag förtröstade på Herren och byggde min gård för tredje gången. Där led jag åter övervåld, men varför skulle jag misströsta? Hjälparen kom i nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen över fogdens utpressningar. Konungen har lovat undersöka min sak, och jag hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på konungarnas konung.

Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen gick, och Stefan stannade kvar. Om en stund kom Bengt tillbaka med gladare uppsyn.

-- Nå, vad sade jag? yttrade Stefan småleende. Står rättvisan redan för dörren? Det var bittida.

-- Ståthållaren räknar släktskap med oss genom min moder och säger sig hava stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men till midsommar tror han förvisst att jag får tjäna vid adelsfanan.

-- Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till mods som hela sin släkt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som solsken. Gud vare lovad för sådana furstar. Nu skall rätt råda och orätt vika. Men i allting skola vi hava vår tröst till Herren allena.

15. En midsommardag vid Trollböle.

Trollböle heter en liten gård på östra kusten av den långt framskjutande halvön Hangö, som bildar sydspetsen av det finska fastlandet. Nejdens hela lynne förklarar de folksägner, som givit upphov åt gårdens namn. Halvöns ryggrad av ödsliga berg, där trollen trivas i klyftorna, reser sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt överflödiga vatten genom en liten förtjusande å, som slingrar sig mellan branta stränder till havet, matar en flitig kvarn och i sin mynning är en älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta stranden.

Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen järnväg, såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast havsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög över alla berg och sandslätter på halvön. Trollböle, som nu är fattigt och glömt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring av sjöfart på Reval. I dag var allt ordnat till högtid: äldste gårdssonen firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtiala, han, som förr bott på Hangö, där de unga då plockat lingon i skogarna.

Det var midsommardag klockan ett på eftermiddagen. Gården var folktom, emedan alla voro i den med löv och blommor utsirade stadskyrkan, där brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergsluttningen, vaktande gårdens kor. Hon företog sig att sjunga i ensamheten:

Och jungfrun hon gick sig i berger och mo. Hillevo, hallevo! Nu haver jag mistat min silkelesko. Hallevo, melido! Vem kunde det tro? Nu går jag så barfot som kalvar och ko. Sio!

Och skogsrå hon traskar i hasselemo. Hillevo, hallevo! Och haver du hittat min silkelesko? Hallevo, melido! Jo, det skall man tro; sexhundra små trollbarn ha fått den till ho. Sio!

Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden, för att se om icke brudtåget redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig ensam, berget och skogen voro hennes enda förtrogna.

Det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag när hon själv skulle stå brud. Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade honom kärligt och sjöng nu i en annan ton:

Och när jag står brud, så är jag så fin i pärlor och skrud, som gyllande skrin, och då säger prästen amen.

Men tallen i skog min fästeman är, han tager mig nog, han har mig så kär, och nu säger berget amen.

-- Det är en gammal fästman du fått, sade en förnäm adelsjungfru, som plötsligt uppenbarade sig med sin tjänarinna på berget och hört flickans sång.

-- Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han, svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen.

-- Har du hört när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö?

-- Nej, vad hon säger! Krigsfolket? Vad skulle de göra här, när de få slåss därborta?

-- Vet du icke att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan?

-- Nej, vad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för han tycker inte om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en knekt. Men där komma de; hi och hej!

Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta brudtåget. I detsamma kom hon ihåg sin fattiga dräkt och slank in i badstugan, från vars glugg hon hade fri utsikt.

Tåget närmade sig nu gården, företrätt av två spelmän till fots, av vilka den ene frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valthorn, medan den andre av alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde brudparet, därefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan av brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och därefter övriga gäster. Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga andel i festtåget. All ungdomen bar ekkvistar i händerna, bruden bar kring sin panna en krans av eklöv och blåklint, medan brudparets och många andras seldon voro smyckade med fältens blommor.

När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den med ryor, löv och blommor festligt prydda stugan, där man först sjöng en psalm och sedan fick höra ett välkomsttal av den vördige mäster Sigfrid. Först därefter intogo vederbörande sina hedersplatser, och nu kringbjöds välkomstbägaren, en silverpokal från kung Göstas tider, fylld med starkt kryddat öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det stora bordet påminde gästerna om att därvid lägga en skärv åt stupade fattiga soldaters änkor och barn. Därefter spredo sig gästerna. En del stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga Trollberget i söder, vid vars fot upprann en helig källa, där man hade för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska tiden. Brudgummen hade redan kvällen förut varit nog förtänksam att där nedlägga en silverpenning åt skyddsandarna, och när nu bruden efter gammal sed offrade i samma källa en bröstnål av silver, trodde man sig hava blidkat naturmakterna.

Några funnos likväl, som ännu icke ansågo detta tillräckligt. En äldre kvinna fann det vara alldeles nödvändigt att också blidka jungfru Maria. Hon trädde fram med en kruserlig nigning, doppade i källan en liten kvast av nio sorters olika blommor, bestänkte bruden med »vigvattnet» och gick sedan med dessa blommor nio gånger kring samma unga brud, under det att hon långsamt framsade följande besvärjelse:

Jungfru Maria gick sig i grönan lund, trampade ormen på häla; vad månde jag nu i denna stund åt vänaste lilla bruda begära? Sex ting fylla lador och kamrar väl: rund säck, mång' barn och lång livstid säll, god sundhet, kärlek, som icke sviker, och sist att få komma i himmelrike.

Därpå skulle bruden fästa blomsterna vid sin barm och lägga dem till natten under sin huvudgärd.

Nu framträdde bland sällskapet en äldre axelbred man, som med mycken fyndighet sökt att dölja bristerna i sin slitna ryttardräkt under högtidens blommor och eklöv.

-- Vad nu? sade han med en förtrolig nick, såsom till en gammal bekantskap. Huru står det nu till med katekesen? Vad säga biskop och konsistorium om att en så renlärig person som mor Agneta från Tovön intalar folket sådana vidskepelser?

-- Nå, det må jag säga, genmälde hon, förunderliga ting får man se här i världen! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som Ivar Bertilsson lämnar stånkan innan sista droppen är tömd. Biskop och konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan ärkepapist som besagde Ivar Bertilsson, den där nyss gick i påvedömet upp över öronen, med en fart blivit bättre kristen än annat hederligt folk. Och nu tager han sig för att predika, den där!

-- Å fy skäms, att tycka illa vara för så litet, återtog mannen i den slitna jackan med samma godmodiga framfusighet som alltid utmärkt den manhaftige kvartermästaren Ivar Bertilsson. Kommer ni ihåg när jag tog er med båda händerna om nacken och kysste er mitt på Pojo kyrkbacke? Nå, det är allt tider sedan. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig; jag står väl hos kunglig majestät och kronan, alltsedan jag såg Gustavus i ögonen utan att blinka. Ni må tro han tyckte att jag var en karl, och jag förstod att det kan bli en krigsman av honom med tiden, bara han får bättre förstånd att sköta hästar. Det har jag sagt honom, och sedan jag nu givit Sigismundus på båten, så är jag kunglig majestäts tropliktige hovslagare och första karl vid mönstringarna. Men si, det går över ert förstånd, strömmingssaltare! En sak ångrar jag, och det är att jag ej beställde ett lagom rep åt den oduglingen Sam. Nå patern, ja han skulle vara en rar konfekt åt Belsebub. Men vad det angår, att jag skulle hava lämnat stånkan halv, så är det lasteligt tal om en krigsman. Visst blev hon halv, för det jag väntar få se adelsfanan rida fram här på landsvägen. Men säg, må de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner tillbaka till stugan?

Mor Agneta hade tåligt avbidat det långa talets slut, i hopp att få svara med ord och inga visor, men hennes hopp blev besviket. Tre eller fyra fänikor söderifrån kommande kavalleri närmade sig i sakta skritt och läto från sin trumpeter höra en munter hälsning. Det var mest ungt folk, men som redan bestått mången het dust och nu glada återvände till fäderneslandet. De hade prytt sina stormhattar med gröna kvistar och instuckit blommor i musköternas mynningar, likasom hade även de varit bröllopsgäster.

Emellertid voro ryttarna icke inbjudna till bröllopet, där intet visthus kunnat stå ut med deras friska aptit; och så van en krigare var i dessa oroliga tider att komma som objuden gäst varhelst han behagade, skulle fänikorna sannolikt ridit Trollböle förbi, därest icke anföraren oförväntat kommenderat halt. Anföraren var Klas Fleming, och anledningen till hans order var ett oförmodat möte med hans syster Kerstin Fleming, som kommit från Svidja för att här få trycka hans hand, innan han en kvart mil härifrån svängde av åt väster på vägen till Åbo. Fröken Kerstin hade varit nog förtänksam att även ihågkomma sin broders folk, och hennes tjänare hade i staden uppköpt allt som behövdes till den enkla måltid de nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen.

Medan alltså de båda syskonen Fleming under förtroliga samtal tagit plats på en av bergets naturliga vilobänkar, sutto ryttarna muntert av och läto den opåräknade undfägnaden smaka sig väl. Bröllopsgästerna fingo likaledes ett oförväntat nöje av denna anblick. Ivar Bertilsson ansåg sig som en självskriven gäst även vid detta andra gästabud, blandade sig med viktig min i ryttarnas upplösta leder, sparade icke nyttiga lärdomar för den oerfarna ungdomen och delade broderligt deras bröd, fläsk och öl. Hästarna voro, i hans tanke, under all kritik. Han skulle icke vara det minsta förvånad, om han hörde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan! Käringar hade skott dem; gingo de icke som kattor på hal is! Och vad sadlar och remtyg angick...

-- Nå, nu kan det vara nog, avbröt honom en skäggig veteran, som ledsnat vid detta prat. Vad har han ridit för kameler i sina dagar, efter han icke bättre förstår sig på våra finska stridskampar? Håll ut en stund i ett gott napptag, så skall han få se de lättfärdiga polska och ryska grannlåtshästarna flåsa efter andan, så att de storkna, medan våra kampar bli muntra först när de fått betänka sig någon timme i värsta leken. För resten skall jag säga honom, kamrat, att är ryttaren bra, nog får han folk av hästen.

-- Det är just det jag har sagt Gustavus, återtog konung Sigismunds tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hämtade andan efter en ny klunk. Men vem frågar nu för tiden efter en gammal krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst när jag suttit tjugu år i sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje Klas, som folk kallade sotnäsan! Det var en karl att rida tvärt igenom muren, så att det rök om honom.

-- Red han icke tvärt igenom stenmuren, så kunde han väl sätta över den, inföll gamle Stefan, som ock vandrat ut från bröllopsgården för att se huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarna. Nog hade jag suttit i sadeln i tjugu år, när Ivar Bertilsson ännu red käpphäst; men icke tilltror jag mig därför att undervisa Gustavus.

Vid dessa ord framträdde ur skaran en ung ryttare och räckte veteranen från kung Göstas tider trohjärtat handen.

-- Guds fred, fader Stefan! Tack för ett gott råd på Åbo slotts borggård!

-- Min själ är det icke unge herr Bengt Ivarsson från Kurjala! utropade den gamle överraskad. Jag väntade icke så snart återse eder.

-- Och ni väntade icke att återse mig som simpel ryttare vid adelsfanan? Men det kan vara så gott att tjäna sig upp i graderna med eller utan förfäder. Varje släkte må bära sin egen skuld eller sin egen ära. Jag har nu tjänat kungen som knekt jämnt ett år och lärt mig att rida en ovän på livet; vill nu kungen göra mig till kornett, så gör han det för min egen skull och icke för det att jag heter Tavast.

-- Rätt så, unge man, genmälde gamle Stefan och besvarade kraftigt handtryckningen. Nog blir det karl av eder, herr Bengt, och en så bra karl, som någonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sådant folk skall vår konung gå med seger till världens ände.

16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.

Klas Hermansson Fleming var en av dessa den energiska handlingens män, som tala föga, emedan de beständigt äro upptagna av att omsätta tanken i praktiska verk. Han kunde känna både djupt och varmt, men dessa känslor lågo begravna under ett finskt lugn, som de, vilka icke kände honom, ansågo för flegma. Systern Kerstin förenade hans energi med en vekare själ och ett livligare lynne. Hon kunde tala och svärma; känslan fick ofta makt över henne, men såsom brodern översatte sina tankar, så översatte hon sina känslor i handling.

De sutto vid varandras sida på klippan, medan solen begynte sänka sig emot väster. Sedan de växlat förtroliga ord om sina närmaste och sig själva, förde Kerstin samtalet på freden i Stolbova och frågade vad hennes broder tänkte därom. Han sammanfattade sin mening på sitt vanliga korta sätt:

-- Ryssland är bundet, Polen vanmäktigt, Finland får lugn att växa i kraft, och Sverige är på väg att bliva en stormakt.

-- Sverige har segrat med Jakob De la Gardie och Finland med Evert Horn. Jag tycker om att de dela så.

-- De la Gardie och Horn ha gjort mycket; men nu börjar konungen växa sina fältherrar över huvudet. Han går längre än sina lärmästare.

-- Men han kan stupa i fält som Evert Horn.

-- När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värv?

-- Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en trollkvinna.

-- Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och konungen har längesedan gjort det.

-- Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den värdigaste drottning. Det finns prinsessor som vore mindre värdiga.

-- Är du svartsjuk?

Kerstins kinder övergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne. Hon svarade: -- Man är svartsjuk endast på sina likar.

-- Var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett barn.

-- Är du viss därpå?

-- Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att överlägga om sin nästa kärleksförbindelse.

-- Och likväl kan han drömma!

Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod.

-- Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lämna dig. Farväl, Kerstin! Det är skada, att du icke är en född prinsessa av Brandenburg, då du dock är född drottning. Men -- du är en Fleming; jag vet ej vad du har att avundas en Brandenburg.

Och han avlägsnade sig med hastiga steg. Kort därefter satt han åter i spetsen för sin trupp och red bort.

Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande på klippan och återkallade i sitt minne sagan om den farliga punkten på firmamentet. Det var nu allt förbi, som en spöksyn; hon hade förblivit trogen sig själv och sin vänskap. Hädanefter skulle hennes stjärna tindra obemärkt, långt från troner och faror.

Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom från bröllopsgården. Hon kallade honom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida.

-- Återvänder ni redan till staden, vördige fader? frågade hon.

-- Jag har lämnat därinne dem som fröjdas åt detta livet. Vid min ålder tänker man på det tillkommande.

-- Jag har något att tacka er för, mäster Sigfrid. Minns ni, att ni en gång har ställt ett oförståndigt barns horoskop? Ni förutsade något, och det har inträffat. Bruka edra förutsägelser alltid slå in?

-- Jag kan misstaga mig. Människan spår och Gud rår. Allrakäraste fröken, tro hellre spåmannen i edert samvete; han ljuger aldrig.

-- Mäster Sigfrid, ni talade om er ålder. Vet ni väl, att ni är yngre än jag? Ni kan vad jag icke mera kan -- ni kan drömma.

-- Alla människor kunna drömma.

-- Icke jag. Minns ni vad ni en gång sade mig: det är något som dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Ni sade sant: det är förbi med min konst att drömma. När någon kastat sitt hjärta i elden och det brunnit till aska, drömmer man icke mer.

Mäster Sigfrid betraktade henne förvånad och nästan med stränghet.

-- Det är icke möjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens lagar. Hjärtat är ett illfundigt ting; det ställer sig som vore det aska, och då glöder det som en kolmila i osynliga djup. På det rum, där vi stå, drömmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi här stå, drömmer seklet om kommande sekler, våren om sommar och minuten om evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan själ?

-- Vördige fader, jag vet, att sädesmannen sår korn i askan, och Gud kan väl utså i mig ett nytt liv. Förklara för mig vad ni sade om denna vår tid. Är han ung eller gammal?

-- Han är gammal av seklernas arv, och han är ung av det tillkommandes livskraft. Jag väntar att ännu med dessa mina gamla, slocknande ögon få skåda förunderliga ting. Jag väntar Antikrist, som skall föregå de yttersta tiderna.

-- Huru, vördige fader? Ni väntar Antikrist, och ni säger dock att vårt tidevarv är ungt av det tillkommandes kraft?

-- Ja, jag vill icke dölja för eder, min kära unga fröken, att besynnerliga tecken nu i två år visat sig uppå himmelen och stadigt fortfara, så att ju en blinder kan märka någonting stort och fruktansvärt vara i kommande. Icke allenast att man mångenstädes sett krigshärar strida i luften, kommande nordanefter och mötande andra ifrån ostsunnan, eller att tecken nu ske i solen och månen och havens vågor mycket bullra, som Skriften förutsäger. Fast märkeligare är, att Mars, Jupiter och Saturnus nu stå i en sådan konjunktion, som näppeligen varit någon tid förr, och faselige kometers dimbor utbreda sig över världen, de där oroa samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta betyder, att vi nu snarligen måste förvänta ett sådant stort, långvarigt och gruveligt krig, som icke haver varit sedan hedningarnas tid, och lära väl Gog och Magog nu icke underlåta att uppresa sig mot kristenheten, havande sitt huvud i Antikrist, syndens människa. Men si, just när sådana svåra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, så att det varder såsom ett ungt lejon, till att stadigt emotstå den kommande vedermödan. Och det är min _sententia_, efter mitt ovissa förstånd, att besynnerligen Sveriges rike med Finland, som är dess utanverk, denna tiden skall uppstiga till större välmakt och styrka än någon tid förr och alltså varda den Mikael, vars harnesk är Gud och vars ljungande svärd skall nedlägga Antikrist. Därtill haver Gud kallat sin utkorade hjälte Gustavus Adolphus, vars tecken mäster Tycho redan i mina unga dagar såg på himmelen i den stjärnbilden Cassiopea. Han skall göra't.