Part 14

Johan hade lärt sig tala sanning. Småljög, som alla barn, af sjelfförsvar eller mot näsvisa frågor, men hade en brutal förnöjelse att midt i en konversation, der man lirkade med sanningen, säga rent ut hvad alla tänkte. På en bal der han teg, frågade hans dam honom om han var road af att dansa.

-- Nej, inte alls.

-- Nå, hvarför dansar ni då?

-- Derför att jag är så illa tvungen.

Han hade stulit äpplen, som alla pojkar, och det graverade honom ej, och han gjorde inga hemligheter af det. Det var häfd på det.

I skolan hade han aldrig haft någon affär af ledsam art. En gång sista dagen på termin hade han brutit ner klädhängare och rifvit sönder gamla skrifböcker i sällskap med andra. Han kom fast, ensam. Saken var ett okynne, ett utbrott af vild glädje, och togs icke vidare tragiskt.

Nu, när han gått till doms med sig, började han samla andra menskors omdömen om sig, och nu först häpnade han öfver de skiftande domarne. Fadern tyckte han var hård; styfmodern att han var elak; bröderna att han var besynnerlig; pigorna hade lika många omdömen, som de voro talrika; den sista älskade honom och ansåg föräldrarne behandla honom illa och att han var snäll; väninnan tyckte först han var känslofull, vännen ingeniören först att han var ett älskligt barn; vännen Fritz att han var en dysterman, full af ysterheter; mostrarna att han hade godt hjerta, mormor att han hade karakter; hans älskarinna på Stallmästargården afgudade honom naturligtvis; lärarne i skolan visste icke riktigt hvar de hade honom. Mot de morska var han morsk, mot de hyggliga hygglig. Och kamraterna? Det sade de aldrig; smicker begagnades ej, men ovett och slag när det behöfdes.

Johan undrade nu om han var en så mångsidig figur, eller om omdömena voro så mångsidiga. Var han falsk, visade han sig annorlunda mot de ena än mot de andra? Ja, och det hade styfmodern väder på. Hon sa alltid att han gjorde sig till, när hon hörde något godt om honom.

Ja, men alla gjorde sig till. Hon, styfmodern, var vänlig mot sin man, hård mot styfbarnen, mjuk mot sitt barn, stod på tå för husvärden, var högfärdig mot pigorna, neg för läsarpresten, log mot de mägtiga, grinade mot de vanmägtiga.

Det var ackomodationslagen, som Johan icke kände. Menskorna voro så; det var en anpassningsdrift, hvilande på beräkning och öfvergången till omedveten eller reflexrörelse. Som ett lamm mot sina vänner, som ett lejon mot sina fiender.

Men när var man sann? Och när var man falsk? Hvar fans jaget? Som skulle vara karakteren? Det fans icke på ena eller andra stället; det var med på båda. Jaget är icke något ett sjelft; det är en mångfald af reflexer, ett komplex af drifter, begär, somliga undertryckta då, andra lössläppta då!

Ynglingens komplex var, genom många korsningar i blodet, stridiga element i familjelifvet, rika erfarenheter ur böcker och brokiga upplefvanden i lifvet, ett ganska rikt material, men oordnadt. Han sökte ännu sin rol, efter som han icke funnit sin ställning, och derför fortfor han att vara karakterslös.

Han hade ännu icke kunnat besluta sig för hvilka drifter som skulle undertryckas och hur mycket som af jaget skulle och måste offras för samhället, i hvilket han nu gjorde sig i ordning att inträda.

Hade han kunnat se sig sjelf nu, hade han funnit att de flesta ord i han talade voro ur böckerna och kamraterna; hans gester från lärare och vänner; hans miner från slägtingar, hans lynne från mor och amma, hans böjelse från far, farfar kanske. Hans ansigte bar icke några drag af mor eller far. Som han icke sett morfar eller farmor kunde han icke döma om likhet dervidlag. Hvad hade han då af sig sjelf och i sig sjelf? Ingenting. Men der funnos två grunddrag i hans själskomplex, som blefvo bestämmande för hans lif och hans öde.

Tviflet! Han tog icke emot tankarne fullständigt kritiklöst, utan utvecklade dem, kombinerade dem. Derför kunde han icke bli automat, och icke inregistreras i det ordnade samhället.

Känslighet för tryck! Derför sökte han dels minska det genom att höja sig i nivå, dels anlägga kritik på det högre, för att få se att det icke var så högt och alltså icke så eftersträfvansvärdt.

Och sådan gick han ut i lifvet! För att utveckla sig, och lika fullt alltid förbli sådan han var.

Innehåll:

1. Rädd och hungrig 1.

2. Dressyren börjar 35.

3. Borta ifrån hemmet 48.

4. Beröring med underklassen 63.

5. Med öfverklassen 94.

6. Korsets skola 117.

7. Första kärleken 147.

8. Islossningen 180.

9. Han äter andras bröd 221.

10. Karakteren och ödet 245.

* * * * *

ERRATA/TRYCKFEL:

Ett fåtal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rättats som följer:

Sidan 95: "Rationela" ändrat till "Rationella" i "Rationella metoder voro äfven införda".

Sidan 149: Punkt tillagt efter "Evangeliska Fosterlandsstiftelsen".

Sidan 183: "efter som" ändrat till "eftersom" i "men eftersom kungen också var liberal".

Sidan 183: "Sverge" ändrat till "Sverige" i "och äfven i Sverige sipprade in".

Alla andra variationer i stavning, avstavning och interpunktion, har bibehållits så som det förekommer i originaltexten.

End of Project Gutenberg's Tjensteqvinnans son, by August Strindberg