Part 13

När han så kom till den afdelning i predikan, der han skulle efter textens uppläsning säga: Med anledning af upplästa heliga text vilja vi på denna korta stund taga till betraktelseämne etc, så skref han: Som dagens text icke ger oss anledning till några vidare betraktelser, så vilja vi på denna korta stund betrakta ett ämne, som är af större vigt än något annat... Och så betraktade han Guds nådaverk i omvändelsen.

Det var två angrepp: ett mot textkommissionen, ett mot kyrkans lära om nådavalet.

Han talade först om omvändelsen såsom en allvarsam sak, som fordrade sina offer, och beroende på menskans fria vilja (det hade han icke klart för sig). Han tummade på nådens ordning och slutligen slog han upp himmelrikets portar för alla: Kommer till mig, I alle, som arbeten och ären betungade; publikaner och syndare, skökor och ståthållare, alla skulle in i himlen, till och med röfvaren fick evangeliet. I dag skall du vara med mig i paradiset. Detta var Jesu evangelium för alla, och ingen skulle tro sig gå med nycklarne till himlen och inbilla sig ensam vara ett Guds barn (det fick läsarne!), utan nådens dörrar stodo öppna för alla, alla!

Han blef nu allvarsam och kände sig likasom en missionär.

På fredagen infann han sig i kyrkan och från predikstolen fick han läsa upp några ställen ur predikan. Han valde de oskyldigaste. Derpå repeterades bönerna under det komministern stod under orgelläktaren och ropade: högre, långsammare! Han var approberad, och de togo en sup och en smörgås.

På söndagen var kyrkan full af folk. Johan kläddes i kappa och kragar inne i sakristian. Ett ögonblick tyckte han det var löjligt, men så kom ångesten öfver honom. Han bad till den ende, sanne Guden om hjelp, när han nu skulle dra svärd för hans sak mot tusenårig villfarelse, och när orgelns sista ton ljudat ut, gick han frankt upp för predikstolen.

Allt gick i ordning. Men när han kom till stället: »Som dagens text icke ger oss anledning till några betraktelser» och han såg de många hvita fläckarna, som voro anleten, röra i sig nere i kyrkan, darrade han. Men blott ett ögonblick. Så tog han i, och med temligen stark och säker stämma läste han opp sin predikan. När han kom mot slutet var han rörd sjelf öfver de vackra läror han förkunnade, så att tårarne skymde skriften på papperet.

Han andades ut. Läste alla bönerna tills orgeln tog upp, då han gick ner. Der stod komministern, som tog emot honom med ett tack, men, men, det duger inte att gå från texten; aj, aj, aj, om konsistorium fick veta det. Men det var nog ingen, som märkte det, skulle vi hoppas. Om sjelfva innehållet var ingenting att anmärka.

Och så blef det middag i prestgården; och der lektes med flickor och dansades, och Johan var liksom litet hjelten för dagen.

-- Det var en mycket bra predikan, -- sa flickorna, för den var så kort.

-- Han hade läst alldeles för fort. Och så hade han hoppat öfver en bön.

-- Alla barn i början, -- sa komministern.

* * * * *

På hösten återvände Johan med gossarne till staden för att bo hos dem och läsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. Återigen en baklexa. Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lärare i latinet. Johan läste och durkade samvetsgrannt med gossarne, förhörde dem och kunde svära på att lexorna voro öfverlästa. Och ändock kom anmärkningsboken hem, och i den läste gossarnes far så och så många icke öfverlästa lexor.

-- Det är lögn, -- sa Johan.

-- Ja, men det står här i alla fall, -- sa fadern.

Det var ett grymt arbete, och samtidigt läste han sjelf på studentexamen.

När höstterminen var slut for man åter till landet. Man satt vid spisen, knäppte nötter, en hel säck, och läste Frithiofs saga, Axel och Nattvardsbarnen. Qvällarne voro långa och odrägliga. Men Johan upptäckte en nykommen inspektor, hvilken behandlades nära på som dräng. Detta retade Johan att formera bekantskap, och på dennes rum brygde de punsch och spelade kort. Friherrinnan tillät sig anmärka att inspektoren icke var något sällskap för Johan.

-- Hvarför det?

-- Han saknar ju bildning!

-- Hm! Det var inte så farligt.

Hon framkastade äfven att det vore henne behagligt om informatorn valde familjens sällskap om aftnarne eller åtminstone vistades på gossarnes rum. Han föredrog det senare, ty der uppe var unket, och han var ledsen på att läsa högt och konversera.

Han satt nu på sitt och gossarnes rum. Dit kom inspektoren och de spelade sitt parti. Gossarne tiggde och bådo att få vara med. Hvarför icke? Johan hade i sitt hem spelat whist med fadern och bröderna i alla sina dagar, och det oskyldiga nöjet användes som uppfostringsmedel i disciplin, ordning, uppmärksamhet och rättvisa, och han hade aldrig spelat om pengar. Hvarje fusk tillbakavisades ögonblickligt, otidigt jubel öfver en vinst nertystades, missnöjda i miner öfver en förlust begabbades.

Saken fick passera, och inga anmärkningar gjordes, ty herrskapet var belåtet med att gossarne voro sysselsatte och att de sluppo dem. Men umgänget med inspektorn tyckte de ej om. Johan hade en gång på sommaren satt upp en trupp af sina elever och statpojkar, hvilka han exercerade på fältet. Förbud utfärdades mot umgänge med statbarn.

-- Hvar klass skall hålla sig för sig, -- sa friherrinnan.

Men Johan kunde icke förstå hvarför, sedan klass-skilnaden med 1865 var upphäfd!

Ovädret drog emellertid ihop och var färdigt bryta löst. En småsak tände på.

En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna körvantar. Han gick på äldsta pojken på misstankar. Denne nekade och skylde på inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgården, då denne skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad.

-- Herrn har tagit mina körvantar, hvad är det för slag?

-- Nej, det har jag visst inte!

-- Hvad för slag? Hugo påstår det!

Johan, som var närvarande, stiger oombedd fram och säger: Det ljuger Hugo. Det är han sjelf som haft dem.

-- Hvad fan säger den för slag? -- (En nick åt inspektoren att gå.)

-- Jag säger som sant är!

-- Hur understår herrn sig beskylla min son i en drängs närvaro?

-- Herr X. är ingen dräng! Och för öfrigt är han oskyldig!

-- Jo, ni ä oskyldiga, som sitter och spelar kort tillsammans och super med gossarne! Det är snyggt, det!

-- Hvarför har ni inte anmärkt det förut, skulle ni fått veta att jag icke super med gossarne!

-- Ni, ni! Djefla pojke! Ni för er.

-- Herrn kan skaffa sig en annan pojke till lärare åt sina pojkar, efter som herrn är så snål att inte vilja ta en vuxen person. -- Och så gick han.

De skulle resa till stan samma dag, ty jullofvet var slut. Hem alltså, hem igen. Hufvudstupa tillbaka i helvetet, hånad, stukad, sju gånger värre sen han skrutit med sin nya ställning och gjort jemförelser med hemmet. Han gret af ilska, men han kunde ej gå tillbaka efter en sådan skymf.

Det kom bud efter honom från friherrinnan. Hon fick vänta en stund. Derpå ett bud till. Han gick upp morsk. Hon var ganska blid. Bad honom lofva att stanna några dagar! Stanna hos dem tills de hunnit få ny lärare. Han lofvade, när hon bedt ihållande. Hon skulle åka med gossarne in.

Så körde slädan fram. Sektern stod bredvid och sade: herrn kan sitta på kuskbocken.

-- Jag vet nog min plats, -- sade han.

Emellertid måtte sektern mera ha fruktat en kompromiss ini slädan med hustrun än han hade lust att förödmjuka, ty vid första rast bad friherrinnan honom stiga in. Nej, det ville han inte!

I stan stannade han åtta dagar. Under tiden hade han skrifvit hem ett något spanskt bref i verldsmannaton, som icke behagade gubben oaktadt han smickrat honom.

-- Jag tycker du borde ha frågat om du fick komma hem först, -- sa han.

Ja, det hade han rätt i. Men sonen hade aldrig tänkt sig hemmet annat än som ett hotell, der man åt och bodde gratis.

Och så var han hemma igen.

Genom en outgrundlig naivitet hade Johan låtit förmå sig att ännu någon tid gå och läsa lexorna med sina forne elever. -- En qväll ville Fritz dra honom med ut på ett kafé.

-- Nej, -- sa Johan, -- jag skall gå på lektion.

-- Hvart?

-- Till kunglig sekterns!

-- Hva! Har du inte slutat med dem än?

-- Nej, jag har lofvat fortsätta tills de få en informator.

-- Hvad har du för det då?

-- Hvad jag har? -- Jag har haft bostad och mat!

-- Ja, men hvad har du nu då, när du inte har bostad och mat?

-- Hm! Det har jag inte tänkt på!

-- Du är en djefla narr, som går och läser gratis med rikt folks barn! Så, nu går du med mig, och sätter aldrig din fot der mer!

Johan kämpade en strid på trottoaren.

-- Jag har lofvat!

-- Du ska inte lofva! Kom nu med och skrif ett återbud!

-- Jag måste ta afsked!

-- Det behöfs inte! Man hade lofvat dig, det ingick i vilkoren, en gratifikation till julen, men du fick ingenting; och så låter du behandla dig som en dräng. Kom nu och skrif! -- Han släpades in på Andalusiskan. Amanda tog fram papper och penna, och efter vännens diktamen skref han att han i anseende till stundande examen icke vidare hade tid att ge lektioner!

Han var fri!

-- Men jag skäms, -- sa han.

-- Hvad skäms du för?

-- Jo, jag skäms för att jag varit oartig!

-- Äh prat! Så -- en half punsch!

10.

Karakteren och ödet.

Tiden hade ryckt upp sig och var lifaktig. Utställningen 66 var en nyhet och dessutom en yttring af realistisk skandinavism. Nationalmusei öppnande, Dietrichsons föreläsningar, Konstföreningens bildande gaf estetiken en ny fart. Valen till kamrarne 67 utgjorde en öfverraskning, som väckte hela nationen till eftertanke, ty reformen hade vändt upp och ned på samhället så grundligt, att botten kom opp.

Svaga dyningar läto märka sig nere i läroverkets högsta klass, der nu unga män intresserade sig för allmänna frågor. Sålunda stod svarta taflan en morgon fullskrifven med namn, börjande med Adlersparre. Rektorn, som icke läst morgontidningen, frågade hvad denna namnlista betydde. Det var Stockholmsvalen till Andra kammaren. Han gjorde derpå en revy och utbredde sig om kammarens sammansättning, yttrande farhågor öfver den nya representationens blifvande gagn för land och rike. Man drog redan öronen åt sig; och förtjusningen var öfver.

Klassen var äfven indelad i frihandlare och protektionister, och Gripenstedts tal lästes.

Frökenreformen diskuterades ifrigt. Johan, som nyss sett tre gamla fröknar rifva hårflätorna af sig och i fin societet förbanna »tidsandan», som stal från hederligt folk hvad deras förfader ärligt förvärfvat, tyckte att det var en god reform. Den tog icke från fröknarne något, ty de fingo behålla sin titel, men den gaf samma rätt åt alla. Det var med den titeln som med saligheten. Ingen aktade den, när den blef upplåten åt alla.

-- Då ska pigorna också kallas mamseller, -- skrek fröken.

-- Ja, -- svarade Johan, -- minst!

Men den reformen låter ännu vänta på sig, af okända skäl. De skulle naturligtvis kallas fröknar, men man kunde åtminstone upphöja dem till mamseller först, för att ej ådraga dem ett oberättigadt löje.

Fritänkeriet antog dimensioner. Johan hade efter predikningen känt sig hafva ett kall, en pligt, att utbreda den nya läran och stå för den. Han började derför att uteblifva från bönen, och satt qvar i klassen under det utryckning skedde i bönrummet. Rektorn kom in och ville drifva ut honom och medbrottslingar. Johan svarade att hans religion förbjöd honom deltaga i en främmande kult. Rektorn vädjade till lagar och författningar. Johan svarade att judarne sluppo bön. Rektorn bad honom vackert för exemplets skull att närvara. Han ville icke ge dåligt exempel. Rektorn bad innerligt, gemytligt, för gammal bekantskaps skull. Johan gaf efter. Men han sjöng icke med i psalmerna och icke hans kamrater heller. Då blef rektorn ursinnig och höll ett strafftal; utpekade Johan och smädade honom. Johan svarade honom med att organisera en strejk. Han och likasinnade gingo nu regelbundet så sent till skolan, att bönen var slut när de anlände. Kommo de ändock för tidigt, sutto de i förstugan och väntade. Der på vedlåren träffade de lärare och språkade med dem om ditt och datt. Rektorn upptäckte detta. För att krossa de upproriska påfann han, att när bönen var slut och skolan församlad låta öppna tamburdörren och inkalla revolutionsmännen. Dessa defilerade nu med fräcka miner och under en skur af ovett genom bönsalen, men utan att stanna. Slutligen togo de detta för vana, att sjelfmant stiga in och ta ovettet när de tågade genom stora bönsalen.

Rektorn fattade agg till Johan och visade tecken till att vilja kugga honom i examen. Johan satte hårdt mot hårdt och läste nätter och dar.

Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med läraren. Denne var prest och ateist och var road af invändningarne, men äfven han tröttnade och befalde snart att man skulle svara med läroboken.

-- Hur många personer i gudomen?

-- En!

-- Ja, men hvad säger Norbeck?

-- Han säger tre!

-- Nå, så säg det, då!

I hemmet var det tyst. Johan fick vara i fred; man såg att han var förlorad, och det var för sent att gripa honom. En söndag gjorde fadern ett försök i den gamla stilen, men fick svar på tal.

-- Hvarför går du aldrig i kyrkan mer? -- frågade han.

-- Hvad ska jag der att göra?

-- En god predikan har alltid något godt med sig.

-- Predika kan jag göra sjelf.

Klippt!

Läsarne läto en prest hålla förbön för Johan i Betlehemskyrkan, sedan de fått se honom i skarpskytteuniform en söndagsförmiddag.

* * * * *

I maj 67 aflade han studentexamen. Underliga saker kommo i dagen. Det fans karlar med skägg och glasögon, som kallade halfön Malacca för Sibirien och som trodde att östra indiska halfön var Arabien. Personer erhöllo betyg i franska, som uttalade eu som y och icke kunde konjugera hjelpverberna. Det var otroligt. Johan sjelf tyckte att han var starkare i latinet tre år förut. Historien skulle hvarenda en blifvit kuggad i, om man icke haft nys om frågorna. Det var för mycket läst och för litet lärdt. Kompendier i alla ämnen skulle ha gjort mera gagn och kunnat afsluta studentexamen i fjerde klassen. Men det var med studentexamen och är än, liksom med saligheten och frökentiteln, den skulle förlora sitt behag om den blef för alla; men nog skulle den bli behagligare för alla och mycket nyttigare.

När han om aftonen var approberad (det slutades med bön, som skulle läsas af en fritänkare, hvilken staplade på Fader vår, hvilket origtigt tillskrefs sinnesrörelse), drogs han af kamraterna ner till Storkyrkobrinken, der de köpte honom en hvit mössa (han hade aldrig pengar). Derpå gick han ner till kontoret att glädja fadern. Denne mötte han i förstugan, på väg hem.

-- Jaså, det är gjordt nu, -- sa fadern.

-- Ja!

-- Och mössan redan?

-- Den har jag tagit på kredit!

-- Gå in till kassörn, så får du betala den.

Och så skildes de.

Ingen lyckönskan; intet handslag. Nå, det var den gamles isländarnatur att icke kunna yttra ömmare känslor.

Johan kom hem, då alla sutto vid aftonbordet. Han var glad och hade druckit punsch. Men hans glädje stämde ner. Alla tego. Syskonen gratulerade icke. Då blef han förstämd och teg sjelf. Gick direkt från bordet ut, till stan, till kamraterna. Och der var glädje. Barnslig, dum, öfverdrifven glädje, med för stora förhoppningar.

* * * * *

Om sommaren gaf han lektioner i stor skala och var hemma. Med pengarna skulle han resa till Upsala om hösten och ta graden. Presten lockade honom icke mer; det hade han lagt bakom sig, och för öfrigt stred det mot hans samvete att aflägga prested.

Denna sommar var han för första gången hos en flicka. Han kände sig snopen, som så många andra. -- Jaså, det var alltsammans! -- Det var kostligt att det skedde midt emot Betlehemskyrkan. Hvarför hade det emellertid icke skett förut, så hade så många års qval varit besparade, så mycken kraft innehållen. Det var emellertid rätt lugnt efteråt, och han kände sig sund, glad, som om han fylt en pligt.

* * * * *

Om hösten reste han upp till Upsala. Gamla Margret packade hans kappsäck, lade ner kokkärl och kuvert. Derpå tvang hon honom att låna femton kronor. Af fadern fick han ett fodral med cigarrer och uppmaning att hjelpa sig sjelf. Sjelf medförde han åttio kronor, som han förvärfvat på lektioner och med hvilka han skulle göra sin första termin.

Verlden stod honom nu öppen, och han hade ju inträdeskort på hand. Återstod bara att komma in. Bara!

* * * * *

Menniskans karakter är hennes öde, var denna tid ett stående och mycket godkändt talesätt. Nu, när Johan skulle ut i verlden och göra sitt öde, använde han många lediga timmar på att göra upp sitt horoskop, utgående ifrån sin karakter. Han trodde nemligen att han hade sin karakter färdig. Samhället hedrar med namnet karakter sådana, som sökt och funnit sin ställning, tagit sin rol, utfunderat vissa grunder för sitt uppförande och slutligen handla derefter automatiskt.

En s. k. karakter är en mycket enkel mekanisk inrättning; han har bara en synpunkt på de så ytterst invecklade förhållandena i lifvet; han har beslutat sig för att för lifvet ha en och samma mening för en bestämd sak; och för att icke göra sig skyldig till karakterslöshet ändrar han aldrig mening, huru enfaldig eller orimlig den än är. En karakter måste följaktligen vara en temligen vanlig menniska och vara hvad man kallar litet dum. Karakter och automat tyckas något så när sammanfalla. Dickens' berömda karakterer äro positivdockor, och karaktererna på scenen måste vara automater. En väl tecknad karakter är liktydig med en karrikatyr. En karakter skall dessutom veta hvad han vill. Hvad vet man om hvad man vill? Man vill eller vill inte, det är allt. Söker man reflektera öfver sitt viljande, då upphör vanligen viljan. I samhället och lifvet måste man alltid betänka följderna af sin handling för sig och andra och måste derför reflektera. Den som handlar ögonblickligen är en oklok och en sjelfvisk, en naiv, en omedveten; det är sådana, som gå fram i lifvet, ty de se ej på hvad olägenheter deras handlingar kunna ha för andra, utan se bara på handlingens fördel för dem sjelfva.

Johan undrade, med den vana han fått genom det kristliga njurransakandet att sjelfskåda sig, om han hade en karakter, passande för en man, som ville göra sin framtid.

Han erinrade att den pigan, som han slagit, derför att hon blottat hans kropp under sömnen, efter händelsen sagt: det är karakter på den pojken! -- Hvad menade hon med det? -- Hon hade sett honom ega handlingskraft nog att efter en skymf gå ut i parken, skära en käpp och straffa henne. Hade han gått den ordinarie vägen och sqvallrat för föräldrarne, hade hon tyckt att han var en mes. Modern deremot, som då lefde, hade dömt hans handling annorlunda: hon kallade honom hämdgirig. Der hade han redan två synpunkter på samma sak och han höll sig naturligtvis vid den, som var minst hedrande, ty det trodde han mest på. Hämd? Det var ju straff? Hade han rätt att straffa? Rätt? Hvem hade rätt? Föräldrarne hämnades ju alltid! Nej, de straffade. De hade alltså en annan rätt än han, och det fans två rätt.

Jo, han var nog hämdgirig. En pojke på Klara kyrkogård hade öppet sagt att Johans far hade stått i halsjern. Det var en skymf mot hela slägten. Som Johan var svagare än pojken, uppbådar han sin äldre bror, som kunde slåss, och tillsammans utkräfva de blodshämden med några snöbollar. Ja, de utkräfde hämden ändå längre, ty de klådde hans yngre bror också, som var relativt oskyldig, men som såg nosig ut.

Det var nog gammal god slägthämd det der, med alla dess symptomer. Hvad skulle han ha gjort? Sqvallrat för magistern. Nej, det gjorde han aldrig. Han var alltså hämdgirig. Det var en graverande tillvitelse.

Men så började han tänka efter. Hade han hämnats på fadern för de orättvisor han tillfogat honom, eller på styfmodern? Nej! Han glömde och drog sig undan.

Hade han hämnats på lärarne i Klara genom att skicka dem stenlådor till julklapp? Nej! Var han då så sträng mot andra och var han så småaktig vid dömandet af deras handlingssätt mot honom? Nej bevars, han lät behandla sig ganska legert, var lättrogen och kunde narras till hvad som helst, bara han icke kände tryck, förtryck. Kamrater hade mot löften om byte narrat af honom hans herbarium, hans insektssamling, kemiska apparater, hans indianböcker. Hade han kräft dem, eller chikanerat dem? Nej, han skämdes, på deras vägnar, och höll till godo. Vid en termins slut hade fadern till en elev glömt betala Johan. Han skämdes att kräfva honom och först ett halft år senare måste han på faderns uppmaning taga ut sin fordran.

Detta var ett egendomligt drag hos Johan att han identifierade sig, led på andras vägnar, blygdes. Han skulle, om han lefvat under medeltiden, ha stigmatiserat sig.

Om en bror sa en dumhet eller smaklöshet, så skämdes Johan. I kyrkan hörde han en kör af skolbarn som sjöngo grufligt falskt. Johan gömde sig i bänken och skämdes.

Han slogs med en kamrat och lyckades ge denne ett starkt slag för bröstet, men när han såg gossens ansigte förvridas af smärta, föll han i gråt och räckte honom sin hand. När någon bad honom om en sak, som han högst ogerna ville, led han på dens vägnar han icke kunde göra till viljas.

Han var feg, såg icke någon gå ohörd ifrån sig af fruktan att få se en missnöjd. Han var ännu mörkrädd, rädd för hundar, hästar, främmande menskor. Men han kunde vid behof vara modig, såsom då han revolterade i skolan och det gälde hans studentexamen, eller då han opponerade mot fadern.

En menniska utan religion är ett fä, stod det i gamla abc-boken. Nu, när man upptäckt att fäna äro de mest religiösa och att den som har vetande icke behöfver religion, så blir religionens gagnande verksamhet betydligt reducerad. Genom att oaflåtligt sätta kraften utom sig, i Gud, hade ynglingen förlorat kraften och tron på sig sjelf. Gud hade ätit sönder hans jag. Han bad alltid och alla stunder, då han var i nöd. Han bad i skolan, när frågan kom, han bad vid spelbordet, när korten gåfvos. Religionen hade förderfvat honom, ty den hade uppfostrat honom till himlen i stället för till jorden, familjen hade förstört honom, ty den hade bildat honom för familjen istället för till samhället, och skolan hade utvecklat honom för universitetet i stället för till lifvet.

Han var villrådig, svag. Om han skulle köpa tobak, frågade han vännen hvilken sort, och han stannade i valet mellan Hoppet och Gefle vapen, tills han slutligen tog Chandeloup. Derför föll han i händerna på vänner. Det att veta sig vara afhållen borttog fruktan för det okända, och vänskapen stärkte honom.

Nycker förföljde honom ännu. En dag, under det han var i kondition på landet, reste han in till staden för att derifrån fara ut och helsa på Fritz. När han kom till stan for han icke ut, utan blef liggande på en säng hemma hos föräldrarne, under många timmars kamp om huruvida han skulle fara eller ej. Han visste att vännen väntade honom, längtade sjelf få träffa honom, men reste ej. Dagen derpå for han tillbaka till sitt herrskap, skref ett jämrande bref till Fritz och sökte förklara sig. Men, Fritz blef ond och förstod sig inte på nycker.

I all sin svaghet kände han stundtals en ofantlig fond af kraft, som gjorde att han trodde sig om allt. Vid tolf års ålder såg han en fransk ungdomsbok, som brodern hemfört från Paris.

-- Den ska vi öfversätta och ge ut till julen, -- sa han.

De öfversatte, men sedan visste de ingenting om proceduren, och boken blef liggande.

Han fick fatt i en italiensk grammatika och läste italienska.

På konditionen tog han sig för, af brist på skräddare, att ändra ett par byxor. Han sprättade upp sömmarne, sydde om dem, pressade med stora stallnyckeln. Han lagade också sina skor.

När han hörde syskonen spela qvartetter var han aldrig nöjd med utförandet. Han kände lust att springa upp och ta instrumenten från dem och låta dem höra hur det skulle vara.

När han öfvade sin sångstämma begagnade han violoncellen och tog ut på den. Bara han fått veta hvad strängarne hette.