Part 4

-- Jag? Nej, varför frågar du det?

-- Jag ser den aldrig omnämnd i vår tidning.

-- I den tidningen, nej! Där får jag inte in annonsen en gång, sedan jag vägrat skänka min bästa tavla till lotteriet för arméförvaltningen.

-- Konstigt!

Doktorn mötte den store bokhandlaren och förläggaren på en krog.

-- Har ni upphört med förlaget?

-- Nej, hur så? Vi ha nyss givit ut det stora praktverket Norrland.

-- Jag har aldrig sett en bok av er anmälas eller recenseras i vår tidning.

-- I er tidning, nej! Där får icke en bok anmälas av vårt förlag, sedan vi vägrade betala tre tusen kronor till en av Smartmans förfallna växlar.

-- Är Smartman sådan?

-- _Om_ han är? Han tar matvaror, kläder, kvinnor, fester, juveler gratis, mot löfte om reklamer i tidningen; det gick väl an, ty det är affär, eller tjänst mot tjänst, men han tar också betalt för nedgörningen av konkurrenter ...

-- Jaså, jaså står det till på det viset, då ska vi ta och röja opp!

Doktorn abonnerade straxt på en annan tidning och fick se att han levde i en helt annan värld än den han drömt; att det fanns andra människor av stort värde som arbetade och verkade och dem han icke kände. Han hade andats lögn och fått synen förvänd. Då beslöt han skaffa bevis på Smartman genom att samla ihop dennes korrespondenser; och han arbetade i det tysta, tills han fått ihop en vapensamling av förkrossande art.

Om aftonen satt nu Kilo inne hos fru Jenny, och Falkenström hos Zachris, alla i väntan på bolagsstyrelsens ankomst.

Zachris som motsåg en storm och icke hade rena papper begagnade Falkenström som kraftkälla; och genom att kliva på honom kavade han sig opp till en viss självkänsla som eljes skulle ha svikit.

Falkenström, en reslig karl, satt djupt nere i ressortsoffan som begagnats av pojkarne till fotgunga; Zachris sin vana trogen höll sig upprätt, stående, emellanåt marscherande på golvet. Elektriska lampans gröna kupa speglades i hans glasögon och bildade två rörliga smockor, som dolde ögonen. Mannen tycktes född med glasögon, ty ingen hade sett hans blickar, troligen därför att de onaturligt stora ögonen, två halvlegade ankägg, alltid voro blodsprängda av whisky och gula av tobak och raseri. Och när han någon gång torkade brillorna, lutade han ner huvudet för att slippa visa själens speglar. Någon hade velat förklara den obetydlige mannens inflytande på människor, därmed att han hypnotiserade dem med glasögonen och tungan, samt förstod ingiva förtroende med sitt landsmål som var en Pickles från Dalarne, Jönköping och Skänninge.

Det såg verkligen ut som han gav en hypnotisk séance i detta ögonblick; men Falkenström hörde icke på honom utan satt och tänkte ut sista kapitlet i sin roman, låtande Zachris stå modell utan att veta det.

Zachris hade börjat med »lejonhuden» det vill säga skildrat sitt första möte (och sista) med Maupassant.

-- Då sa jag: mon cher ami ...

Falkenström som hört historien tio gånger, och icke vågade se på de gröna glasögonen av fruktan att somna, vände sina blickar på talarens klockkedja, vilken hängde ner från buken som ett murarelod, röjande med sin vertikala linje både magens utsprång och benens skeva ställning mot horisontalplanet. Zachris sköljde nu strupen med en ny whisky, åtföljd av takdropp från mustascherna, vilka så väl dolde munnen att man trodde han saknade tänder. Ingen hade sett den mannens tänder, lika litet som hans ögon, och därför liknade han spökdjuret. Allt hans minspel utfördes med näsborrarne vilka rörde sig efter behag och voro så stora som på ett foster, ibland utflåsande rök, ibland flaxande som läderlappens eller kaninens näsa. Han kunde göra konster med näsborrarne; han kunde skratta med dem så att de hoppade, han kunde gråta med dem, då man såg huru invärtes tårar rann i underjordiska rännor; han vredgades med dem, föraktade med dem, hånade, fräste.

-- Sir du, fortsatte han nu, bolaget _är_ säkert, men för ögonblicket hotat, och det är långt mellan hytta och slå. Därför måste vi ta i alle man, och du som står i stora förbindelser till tidningen skall teckna ditt bidrag.

-- Vad ska jag teckna för slag? Mitt namn är inte värt två styver!

-- Det _är_ intet värt, men det kan bli. Glöm inte att tidningen betalte dig det ovanligt höga honoraret av tre tusen kronor för din följetong som gjorde din storhet!

-- Jag vill inte teckna tjugotusen kronor som jag icke äger.

-- Men snälla vän, du vet mycket väl var du skall ta dem!

-- Du menar hos kaffehandlarnes ring. Det vill jag inte, för det är penningutpressning.

-- Då skall jag säga dig, att du är skild från tidningen.

-- Det är således sant att alla medarbetare äro anmodade skaffa aktieteckning såvida de vilja stanna?

-- Ja, det är sant, och jag vet inte vad du finner för orätt i det. Vet du inte att man i alla affärer söker binda medarbetarnes eller biträdenas intressen genom att göra dem till delägare i affären, antingen medelst andel i vinsten eller genom att låta dem sätta in pängar i företaget.

(»Nu trollar han med truten» sade sig Falkenström, och började räkna i huvet sina ark i nästa roman för att göra sig omottaglig för trolleriet.)

-- Men, fortfor Zachris, du förstår inte din tid, och du är tillika en otacksam människa.

Detta var Falkenströms svaga punkt, att han icke kunde bära beskyllningen vara otacksam. Han erkände att tidningen betalat bra och bidragit till hans framfärd, erkände att Zachris gjort honom dessa materiella tjänster han icke kunde göra sig själv, av olust vid beröringen med yttervärlden och människorna. Han började därför krympa ihop, alltefter som Zachris antog jättedimensioner. Men han gav sig icke.

Dörren stod öppen till salen, där Jenny och Kilo sutto vid matbordet. Zachris hade ett öra på uthalare och följde noga deras samtal, under det han själv gav sin scen med Falkenström. Denne gjorde sig döv och räknade volymerna av Goethes Sämmtliche Werke på bokhyllan. När Zachris märkte detta, började han attacken bröstgänges:

-- Du skall akta dig du, för din ställning är icke så säker som du tror; det finns folk som anser dig överskattad och vänta på din avslöjning ... Är du med?

Falkenström svarade tankspridd:

-- Förlåt, är Hämpels upplaga bara femtifyra volymer?

Zachris promenerade och fnyste, slog handen i bordet, och sparkade en rullstol som rekylerade mot väggen.

Då reste sig Jenny vetande vad klockan var slagen, trädde in, slog sig ner i en självsvåldig ställning på puffen, vinkade med foten ett välkommen och visade strumpan, frågande var Falkenström skulle bo till sommarn.

Strumpan verkade. Falkenström mjuknade under de svarta ögonens eld och den anslagna godmodighetens ton.

Jenny höll honom med blickarne, medan Zachris plockade offret. Falkenström tog papperet och skrev på med en vårdslös min som om tjugu tusen var en pris snus för honom.

Om han vetat att han därmed räddat villa Albano åt Zachris, skulle han aldrig mer besökt detta hus, dit han gick huvudsakligen för att visa sin tacksamhet för åtnjutna tjänster.

FEMTE KAPITLET.

Nu hördes hundskallet i tamburen, och straxt därpå inträdde redaktör »Lögnroth» som han kallades, åtföljd av »nakna prästens broder», landsortsprofeten. Lögnroth var icke tilldragande att se på. Han hade rännt i frö som sallat i torr sommar, och bar blekselleriets färger. Begåvad med gott förstånd hade han valt tidningsbanan för att bli millionär. I början ägde han passioner och åsikter, men böjande undan för opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara redaktör av ett lögnarblad, där alla pöbelaxiomer voro försvarade, fastän han själv ogillade alla. Han skötte vigilansen och lät Smartman och Zachris redigera; och de redigerade så att Lögnroth slutligen inte kunde läsa sin egen tidning. Allt som var falskt och dumt i en falsk tid framställdes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuven. Sålunda hade han till litteraturkritiker, professor Stenkåhl, vilken skattade Lovisa Petterkvist högre än Emanuel Swedenborg, och satte Tilda K. över Runeberg. Teaterrecensenten »förstod inte» Mæterlinck men upphöjde Lars Petter Zachrissons roliga farce »Han vill inte gifta sin dotter» till prototypen för det »nationella lustspelet» och så vidare.

Lögnroth upphörde att läsa sitt lögnblad, som kom honom att kräkas, och abonnerade på Posttidningen för att åtminstone kunna läsa utrikesnotiserna. Över Zachris härskade han genom Smartman, och över Falkenström genom Zachris. Det var en klok karl. Millionen hade han sett vinka, men nu var den på väg att ryka. Stämmans ändamål var att söka offer vilka skulle övertaga riskerna, och sedan skulle Smartman skoja bort filialerna i landsorten.

Lögnroth slank in, ålade sig fram ljudlös mellan stolar, puff, supskåp och kommod. Som han föraktade allas åsikter undvek han meningsyttringar, svarade undvikande och förklarade en gång för alla att han mest av allt värderade ett fint sätt. Som alla falska människor hatade han brutalitet, det är: att man sade vad man tänkte. Därför stannade han aldrig i ett sällskap så länge att öppenhjärtligheten började; han slank bara innanför dörrn, hade alltid en droska nedanför som räddade honom, var alltid artig, korrekt, igenknäppt upp till hakan.

När han nu inträdde, behärskade han genast sin missräkning att ej finna stämman fullsuten; han tyckte om att komma sist, och att genast få övergå till förhandlingarna; alla enskilda meddelanden plågade honom. Lyckan stod honom bi, ty äldsta pojken kallad Brunte hade också klivit in med snösockor från en skidtur, och vräkte sig ner i soffan bredvid Falkenström. Fastän Lögnroth hatade Brunte, försmådde han honom icke som fribult när han väntade törn, inledde honom därför i ett samtal om sport, i vilket snart hela sällskapet var invecklat under Bruntes ordförandeskap. Zachris fann intet opassande i detta, utan släppte tvärtom in Pirre den yngre, som genast satte sig i soffan på Falkenströms rockskört och halva knä, så att denne måste lämna sin plats. När pojkarne intagit hedersplatsen började Zachris en liten hetsning med åtföljande stukningar. En telefon anmäldes från professor Stenkåhl med förhinder, och trotjänarinnan visade sig i dörren för att göra familjetablå; men hennes nigning var något för djup och antydde en ovanlig svaghet i knäna. Sedan hon frågat frun om supén och svaren voro något för långa, sjönk hon ner i en emmastol och fortsatte underhandlingarne.

Nu hördes ett nytt fasans uppträde i tamburen. Den kinesiska dogghyndan rusade och gav ståndskall, men singlade med detsamma genom korridoren, tjutande efter en undfången spark av doktor Borg, som skrek för att göra sig hörd av Smartman, vilken gömt sig bakom kaminen.

-- Ska du sparka min hund? hälsade Zachris med lagom kvävt raseri.

-- Jag skulle sparkat dig egentligen, när din hund bitit mig, men du var inte till hands och därför fick den oskyldige sparken. Väl bekommet!

Doktorn trängde sig in, hälsade frun, såg genast situationen, och satte sig nu på båda pojkarne i soffan, lyftande vältaligt på båda rockskörten. Pirre räddade sig, men när Brunte på trots satt kvar, tog doktorn honom i örat och avlägsnade honom i en handvändning.

-- Få vi öppna stämman? började han; och vill de obehöriga vara goda avlägsna sig!

Pojkarne föstes ut, trotjänarinnan raglade ut, men Jenny satt kvar.

-- Jag tycker mycket om ditt sällskap, Jenny, sade doktorn, men bolagets affärer äro icke offentliga ännu.

-- Jag har inga hemligheter för min hustru, inföll Zachris, och här är inget dockhem.

-- Men vi ha hemligheter för din hustru, svarade doktorn.

Jenny gick ut med en Nora-min, och Zachris tänkte på sin villa, tuggade och sväljde.

I detsamma kröp »nakna prästens broder» in. Han hade en förmåga att gå genom lykta dörrar, och fruktande en sammanstötning med doggen, hade han gått köksvägen. Han skulle referera stämman och kolorera rapporten i den rätta färgtonen.

Doktor Borg satte sig som ordförande mellan kommoden och supskåpet:

-- Få vi öppna förhandlingarne? -- Nåväl! Jag börjar då med detsamma vid huvudfrågan. Vid granskning av tidningens räkenskaper har jag upptäckt följande skenbart oförklarliga sakförhållande. Utdelningen av vinsten, som för två år sedan belöpte sig till sextio procent, har sjunkit till sex, under det redaktörens och sekreterarens inkomster stigit till hundra tusen kronor. Kan någon förklara det?

Zachris, trollaren, föll genast in:

-- Det är mycket lätt förklarat, då redaktören och sekreteraren driva spekulationsaffärer som icke angå oss.

-- Du svarade rätt, invände doktorn, de driva spekulationsaffärer men på ett sätt som angår oss nära. Hela tidningens text består nämligen av annonser, för vilka de taga betalt; till och med utrikesavdelningen är betald; de utländska telegrammen med uppsåtliga lögner äro betalda; hela börslistan är falsk; kursnoteringarne äro falska; litteraturanmälningarne och teaterrecensionerna äro förfalskade, mest inbringande äro dock nertystningarne; ruskiga processer tystas ner, underslev i ämbetsverken, orättvisa befordringar. Aktiesvindel befordras, riksdagskandidaturer köpas, och hela redaktionen lever gratis hos källarmästarne, taga möbler och kläder på kredit utan betalningsskyldighet ... med ett ord vi befinna oss i styrelsen för ett skojarbolag, ur vilket jag nu anmäler mitt utträde.

-- Bevis! Bevis! skrek Zachris.

-- Här äro bevisen! svarade doktorn och lade en packe brev på bordet.

Zachris tog breven och ögnade på dem.

-- Denna brevsamling av Lögnroths och Smartmans händer, erbjudes redaktionen till inlösen för tretti tusen kronor av en dam.

-- Det är lögn, skrek Zachris. Detta har icke Lögnroth och Smartman skrivit, det är icke deras stil.

-- Nej, det kan det icke vara, ty det är bevittnade kopior.

Nu var det Zachris' styrka att försvara varje dålig sak och han började advokatyren:

-- Man skall överskyla sin nästas fel, man skall tyda allt till det bästa, man skall icke vara dålig kamrat, myggor få icke bli elefanter; det här handlar till exempel bara om några buteljer vin på en restaurant; kanske källarmästarn var lika angelägen få sin vara bekant ...

-- Ja, men den här aktrisens pantsatta juveler ...

-- Det kan vara lögn, svarade Zachris.

-- Det kan icke vara lögn efter som det är sanning, svarade doktorn, men bland herrar som icke kunna skilja på lögn och sant vill jag icke sitta; därför säger jag farväl.

-- Du överger de liberales sak då?

-- Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer, liberala skans-patrioter! Liberala förfalskare äro ni; därför går jag till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni förtjäna; ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri. Ni kallar mig konservativ därför att jag icke är sodomit, därför att jag är republikan, därför att jag är världsborgare, därför att jag älskar rättvisan och förföljer mannamån, våld, skälmstycken. Betrakten mig hädanefter som eder öppna fiende; jag skall behandla er som tjyvar och mördare.

-- Hör du min snälla vän, började Zachris, genom näsborrarne, ditt exalterade sätt att behandla affärer röjer en sjuklighet som kräver skonsam men skyndsam behandling; jag skulle därför vilja råda dig att söka en läkare ...

I samma nu förmörkades Zachris' båda glasögonsglas av något som kunde vara en molnsky, ty den spridde sig, utgjutande ett duggregn över hjässa och kinder. Innan Zachris hunnit torka opp efter doktorn, var denne försvunnen. Lögnroths och Smartmans ansikten, vilka tecknat sig som två formlösa fläckar mot tapeten, återtogo nu mänskliga drag, och samlingen reste sig som en man, andades ut, sköljde struparne med whisky och avgjorde på stående fot att Smartman skulle göra sin missionsresa genom Sverige, och rädda bolaget från undergång.

Falkenström och Kilo övertygades att doktorn överdrivit -- »man kände ju honom» -- och nu öppnades dörrarne till matsalen.

Fru Jenny lyckönskade bolaget till frigörelsen från doktorns tyranni; nakna prästens broder improviserade en korrespondens om stämman, och i den största endräkt tågade man ut att supera.

-- En enkel smörgås! bjöd värdinnan.

Pang! Smöret fattades. Man skrattade, och trotjänarinnan inkallades. Lovisa inträdde med ögonen riktade åt takfrisen så att för mycket syntes av vitan. Fru Jenny såg straxt att Lovisa befann sig i sista kvarteret och knuffade därför Zachris, som genast i en patriarkalisk ton bad om ursäkt:

-- Hon stackare är gammal, och trött av dagens mödor -- Lovisa, var har du smöret?

-- Å, herre, har jag glömt smöret, utbrast Lovisa och sackade ut.

Man skrattade och Zachris slog i suparne. Men Lovisa kom inte igen.

Då ringde frun otåligt. Köksan stack in huvet och fräste:

-- Lovisa är sjuk; vad är det om?

-- Smöret, smöret!

-- Jag köper inte opp, jag bara lagar maten, för jag är inte betrodd att handla ... men den där stortjuven är betrodd.

Zachris sprang ut i köket och kom igen:

-- Den stackarn, hon har blitt kall, och därför får jag be herrarne om ursäkt ... det finns inget smör hemma.

Smartman som var matvrak hade farit över den enkla anrättningen, och gripande situationen, talade han visdomens ord:

-- Hör nu god vänner, i vår tidning är det sed att redaktionen håller zwyck när den haft stämma; jag tar mig därför friheten inbjuda vårt värdfolk ner på hotellet till en enkel supé.

Lögnroth nickade bifall och man bröt upp som om man varit ense om den saken förut.

-- Stackars Lovisa!

-- Hon har gått och blitt kall.

-- Jag tror hon var fylax!

-- Stjäl som en korp.

Efter en halv timme satt hela sällskapet nere på hotellet vid en lysande supé. Här var intet knussel. Rekvirera bara. Bolaget betalar.

Zachris beställde; en portion tryffel färsk, à la serviette, tretti kronor; en butelj Chateau Lafitte, sexton kronor, sex buteljer hundra kronor. Cigarrer à tre kronor stycket.

Det blev midnatt. Smartman spelade piano och Jenny sjöng som en sotare på skorstenskanten; Zachris dansade solo, Lögnroth och Falkenström hade engagerat Kilo till ett parti poker. Snart sutto dock alla vid pokerbordet där man betalade med lappar.

Men det blev morgon, och man måste gå. Smartman ringde på räkningen, men man ville icke skiljas än. Zachris rekvirerade sex buteljer champagne. Här skulle man inte lägga fingrarna emellan!

Jenny lät korkarne springa, det var hennes särskilda nöje. Lögnroth höll tal. Smartman interfolierade; Zachris tackade på sina och Jennys vägnar för en glad afton. Falkenström satt och bet Jenny i armen, medan Kilo såg ut genom fönstret. Slutligen stoppade Zachris en bunt cigarrer i fickan om 75 kronor och förklarade:

-- Nu anser jag saken utagerad, för nu är jag full.

Räkningen saltades och gick nu upp till fem hundra kronor.

Flickan ringdes in; Smartman ville addera och verifiera notan, men Zachris förklarade det vara småaktigt bland gentlemen.

Då vek Smartman ett betydelsefullt veck på räkningen, lämnade den jämte drickspengarne tillbaka till flickan och sade:

-- Skicka upp den där i morgon till kassören i Brödrafolket.

Flickan vecklade upp räkningen och svarade:

-- Källarmästarn begär kontant betalt.

-- Å hut! sade Smartman. Skicka in källarmästarn!

-- Han har gått och lagt sig, men gav order att vi icke skulle låta herrarne gå förrän räkningen var betald.

-- Om vi icke vill betala då?

-- Då väckes källarmästarn och polis eftertelefoneras.

Alla händer lades på bröstfickorna utom Zachris'. Men ingen plånbok innehöll något nämnvärt!

Jenny reste sig gråtande. Lögnroth svor, Smartman rände omkring, Zachris blev mörk, ty han ensam ägde summan, och det visste alla.

-- Det är detsamma vem som betalar, bara det blir betalt, sade Smartman vilken var en flott man. Punga ut du, Zachris, du får igen det, vet du ju!

Zachris morrade:

-- Det är sjofelt!

Jenny rasade:

-- Betala icke, du får aldrig igen det!

Det blev gräl; Lögnroth tog eld i toppen och kastade ut rök och lågor, men Zachris släckte.

-- Det är då ett d--a sätt att låta gästerna betala.

-- Gästerna? Det var vi som gästade er, men när ni inte en gång hade smörgåsen, så måste vi gå hit! Och du, för övrigt, din lilla bracka, om du betalar en enda gång, så är det inte för mycket. Du vet ta betalt du, två gånger till och med, och du tar på alla fyra, när du kommer åt!

-- Vad f--n säger du för slag! Du, som kapat åt dig tidningens indirekta inkomster; ja Borgen hade inte så orätt i afton, när han kallade er banditer ...

-- Hör du, svarade nu Lögnroth med en min som om han befriats från ett tysthetslöfte. När du fick fyra tusen kronor för att skaffa Falkenströms följetong, så fick han bara tre tusen för följetongen. Hör på Falkenström, Zachris fick fyra tusen för ditt arbete, men du fick bara tre.

Zachris tog av glasögonen och torkade; Falkenström blev vit, men Jenny var straxt vid hans sida och tjusade med sina nästoner, talande om annat --

Zachris tog räkningen och gjorde sig i ordning att betala, men nu ville han räkna:

-- Tar ni tretti kronor för tryffeln?

-- Ja, den kostar det! svarade flickan.

Nakna prästens broder som ensam ätit en terrin gåslever och druckit en liter Chambertin, hade skjutit en kandelaber framför sig och somnat på stolen i en salig ro, ty han visste att ingen människa begärde av honom att han skulle betala. När han nu i drömmen hörde nämnas tryffel för tretti kronor, vaknade han och såg med ett öga hur Zachris våndades under räkningens tyngd.

-- Kostar cigarrerna tre kronor stycket?

-- Ja, det är extra havanna.

Zachris stack näven i fickan och halade upp den bunt han stuvat in, lade den åter i lådan och sade:

-- Nu stryker jag 75 kronor!

-- Ämnar du lämna igen tryffeln också, så får du gå ut på gården, inföll Smartman.

-- Det var en trevlig supé, fräste Jenny. Fy, såna busar! Nu går jag; kom du Falx!

-- Han får igen pängarne i morgon, tröstade Lögnroth.

-- Av er får han aldrig igen ett öre! var Jennys sista ord i tamburdörren.

-- Räkningen är stor, men missräkningen är större, sade Falkenström till Jenny, ty dessa herrar hade ämnat få alltsammans för intet. Nu komma de att mörda källarmästarn och ödelägga hans affär!

Jenny stod avgjort på rättvisans sida och delade Falkenströms ogillande mening om det ohederliga beteendet.

SJÄTTE KAPITLET.

Jenny hade dukat i förmaket för två. Det lilla bordet stod framför brasan, ty det var mycket kallt ute och inne. En vit azalea prydde bordet, och med sina snövita blommor i det mörka lövet stod den som en brud bland ansjovis och ost, portugisisk lök och salt tunga. Brasan fladdrade och kastade ett rörligt rosensken på de vita kalkarne, vilka tycktes dallra i en rysning av de skarpa lukterna från maten.

Jenny gick i morgonrock med en ros vid barmen. Det var hennes födelsedag, men vilken i ordningen visste man ej. Hon ensam visste det, och därför såg hon sig i spegeln då och då. Denna spegel var en stor trymå som visade hela figuren, och i dag var den mer uppriktig än eljes. Höfterna hade lagt ut, det förr så fina livet rann över korsettens bräddar, skuldrorna hade ökat och på ryggsidan bildat en börda som tryckte ner.

De runda kinderna hängde över kragen och antydde i sin fettram var det fordom så lilla ansiktet sutit. När hon kastade huvet bakut, så töjde sig halsens valkar och det forna lilla ansiktet trädde fram, den unga flickan var åter där. Därför övade Jenny denna gest framför spegeln, motiverande gesten med ett kort skratt, och ledsagande den med en fällning av ögonlocken, under vilkas betäckning gavs en svag eld. Men en förut omärklig skuggning på överläppen hade ökat, och man såg liksom ritade med bränd kork två små mustascher, vilka hotade fördärva de vackra kurvornas spel kring munnen med införandet av två räta linjer. Pincenezen låg gömd i bordslådan, men måste fram vid pianot, då ryggen likväl vändes mot åskådaren, ännu så länge.