Part 5

-- Tjugonio år! inför världen, trettifyra inför mig själv, och spegeln! tänkte Jenny och rätade på växten för att göra sig smal. Men denna manöver medförde en olägenhet, att barmen trädde för långt fram och att kinderna föllo ner på halsen. Striden mot åldern hade börjat, denna förtvivlade strid, vars utgång var given; säker, oemotståndlig.

Falkenström hördes i tamburen, infördes av trotjänarinnan och stod i salen. Mera lik en död än en levande; nyrakad och nybadad, men som ett lik med släckta ögon och en lätt fross-skälvning över hela kroppen.

Jenny baxnades:

-- Kors vad du ser ut! Var har du varit i natt?

-- Det kan du väl räkna ut.

-- Nej, fy, ett sådant svin.

-- Det ska du säga som är gift.

-- Är du inte gift?

-- Nej, jag är ogift som du vet.

-- Skilj dig då!

-- Jag håller på. Väntar bara att barnen ska växa från mig, så att smärtan blir mindre å ömse sidor.

-- Gratulera mig i alla fall och tack för azalean!

-- Vartill skall jag gratulera dig? Till att ha lämnat den rysliga ungdomen bakom dig?

-- Å hut!

-- Eller till att ha kommit närmare slutet?

-- Snarare det!

-- Ja, det är ett helvete att leva.

-- Stig nu in till brasan där jag dukat för oss två.

-- Oss två? Var är Lars Petter då?

-- Han är upptagen och ber oss hålla till godo med varandras sällskap.

-- N-j-aså? Ja, stor sak i Lars Petter, men det är synd om ditt goda rykte, ja, det är värt något ...

-- Mitt rykte? Hör på den? Inbillar du dig kanske några saker?

-- Inte alls, det vet du; men att tjänarne ska prata, det är verkligen synd.

-- Jag har ingen fläck på mitt rykte ...

-- Det vet jag, och just därför är det synd du skall få det oförtjänt ... Ni kallar mig fördomsfull och konservativ, men ni får orätt en gång; ni tycker att allting går an, men det går icke an.

-- Du är väl ingen Don Juan heller!

-- Nej, det vet du också, men jag är rädd om mitt rykte och vill icke bära hundhuvet. -- Jag har aldrig förfört någon, varken fru eller flicka ...

-- Inte det?

-- Nej! -- Om en kvinna, gift eller ogift, kommer opp på ens ungkarlsrum och bjuder ut sig, så är det hon som bär skulden. Får hon gå ohörd två gånger, men höres den tredje, så har den fattige ungkarlen uppfyllt hederns lagar.

-- Om vi skulle sätta oss nu, i stället för att prata?

De satte sig. Äta gick klent, men dricka gick bättre. Falkenström hindrades icke njuta av värmen, vinet och den livliga konversationen.

-- Hur är det hemma? frågade Jenny.

-- Rysligt! -- Alldeles rysligt! Jag tror jag är i helvetet! Fattigdom, vanära ...

-- _Hon_ är kvar?

-- Väninnan är kvar! Men jag börjar frukta hon kastar sina ögon på min dotter ... Tänk dig det!

-- Det också? -- Och så ska det alltid vara en norska.

-- Ja, det kommer spetälska från det svarta nattlandet ... »Ja vi elsker detta lannet» som hatar oss, och som skickar sin syffe på oss i alla former! Sen de upphäft prostitutionen i Kristiania, så kommer _lues_ på alla sillskonare till Sveriges hamnar. Vet du varför de upphävde prostitutionen då?

-- Näh!

-- Därför att de höll på få prostituera alla fruar och familjeflickor.

-- Nej fy!

Det tillhörde Jennys egendomliga natur att älska örfilar, ty hon var naturligtvis _för_ prostitutionens upphävande, men att höra den motsatta meningen verkande som ett käpprapp eller en örfil, vilket skakade upp henne ur försoffningen.

Falkenström hade genom andras förvållande råkat ner i dyn, och för att kravla sig upp, måste han ju böka i den. Han led som en fördömd, betraktade sig nästan som en sådan. Drömde alltid om vackra dikter, men fick endast se livets fula sidor. Försökte i flera repriser dikta om verklighetens fasor till något vackert, men föraktades då av sina kolleger och kallades förgyllare. Erkände inför sig att det var ett skälmstycke framställa uselheten i lysande färger.

-- Vet du Jenny, man skall vara ett svin för att kunna trivas med livet. Jag sov i natt, kan du tänka dig, i samma våning jag bodde nygift första gången. Nygift! Hem! Maka, barn. Bosch alltihop! Är det inte bättre att säga människorna det rent ut, så vet de vad de ha att rätta sig efter. -- Tänk dig, samma våning, och där är nu bordell. Jag kan inte neka att det var mig ett vilt nöje få spotta ner det där förgångna som jag gick och trodde på, men vilket visade sig vara ingenting. Jag levde själv i dynga utan att veta det; gick sorglös, trogen och enfaldig ...

-- Hör du Falx, hade du ingen skuld i detta?

-- Jo, den bestulne brukar ju få skulden ibland att han var för godtrogen, och då går tjuven fri. Och är man inte godtrogen, kallas man misstänksam; alltså hur man handlar, så är det galet!

Maja hördes rusta i salen utanför. Jenny steg upp och stängde dörrn.

Falkenström reste sig och öppnade dörrn.

-- Inte stängda dörrar! sade han kort och bestämt.

Jenny ämnade bli ond, men vålade sig icke, ty hon ville ha trevligt. Av samma skäl underlät hon som oftast att bemöta fientliga meningar, och av denna skenbara undfallenhet kom det sig att hon föreföll så affabel och upplyst, följaktligen så angenäm att konversera, men utan att vara allt detta.

Falkenström drog en suck så djup som om han ville ge upp anda och själ.

-- Du suckar, du, men tänk på mig!

(Man skulle alltid tänka på henne först, när man led.)

-- Vad går det för nöd på dig?

-- Ser du inte på mig att jag fyllt år?

Falkenström kastade en blick på Jennys person, och i hans ansikte, obevakat och obehärskat, kunde Jenny läsa sanningen. Men hellre förekomma, tänkte hon, och driven av behovet vara över i alla punkter, att vara den intressantaste, bära på det största lidandet, dölja den farligaste hemligheten, beslöt hon begå självmordet. Det var en bravad, ett begär att ådraga sig hela intresset, det stora medlidandet, inför vilket hans sorger skulle blekna.

-- Jag är den olyckligaste människa som nu lever! Det tror du inte.

Falkenström såg likgiltig och klentrogen ut, men mest ointresserad, ty han hade ställt in sig på att själv få utgjuta sina bekymmer.

-- Du tror inte! -- Vill du ge mig hand på att icke röja min hemlighet? För dig skall jag yppa den, för dig ensam. Ge mig din hand!

Falkenström räckte en hand, gapande för att sluka något så rart som ett fruntimmers hemlighet.

-- Jo, du, om fem år är jag gumma.

-- Ah, nej!

-- Då fyller jag fyrtio år!

-- Du är ju bara tjugonio?

-- Nej, jag är trettifem! -- Om fem år -- är jag -- gumma!

I ett ögonblick, då hon föll ihop av smärta, såg han verkligen gumman, med mustascher, pincenez, kutrygg och gungande ron. Han ville ju vara artig, skulle protestera, men protesten vände sig i munnen och blev ett:

-- Stackars Jenny!

Hon hade visserligen äskat medlidande, men inte i den formen, och därför blev hon harmsen, måste bryta ut.

-- Ja, och tänka sig att jag skänkt bort min ungdom åt den där uslingen. Och det allra värsta, vet du vad det är? Jo att den skurken har gått och väntat på detta, att han längtat få se mig gammal och ful, för att få slänga mig. Om fem år, tro mig, vill han inte gå med mig på gatan, för att slippa skämmas.

För att trösta henne ville Falkenström dra en parallell med sina sorger, och visa att hennes voro mindre, men hon ville icke höra talas om hans sorger, dels emedan de utgjorde en anklagelse mot en kvinna, dels emedan de utplånade intresset för hennes. Hon återvände alltså hastigt till _sin_ utgångspunkt; men avlyftad ur sadeln av hans intermezzo, föll hon ner i en något prosaisk fråga, vilken var ämnad uppskrämma honom till det yttersta rörande följderna av hennes farliga hemlighet:

-- Är det straff på att gå med falskt prästbetyg?

Falkenström olustig över sin avklippta utgjutelse svarade kort och bittert:

-- En man skulle få Långholmen, men ett fruntimmer räknar man inte så noga med; ni är ju otillräkneliga! Själva den finskbrytande Kowalewski gick med falskt prästbetyg, ty hon var född 1850, men skrev 1853.

-- Å skäms!

-- Nej, inte kan ett spinnhus rymma alla damer med falska prästbetyg.

-- Ja, vet du hur gammal egentligen Tilda K. är? Och fru P., och fru R ...

Hon måtte ha läst en viss tillfredsställelse i Falkenströms ansikte, och hon måtte även ha sett hur han redan funderade ut hur han skulle begagna den farliga hemligheten mot henne, ty efter att ha svept en gul chartreuse, turnerade hon helt hastigt:

-- För resten, vad gör det, bara man åldras med grace och kan bära sina år med smak. Va, inte är jag så gammal?

Nu kastade hon huvudet bakut och fällde ögonlocken över de svarta eldarne.

-- Bränn inte dina kol för mig, Jenny, det är förgäves. Jag går gärna i ditt hov, men vill inte inregistreras bland dina olyckliga älskare ...

-- Det är Zachris som inregistrerar er, och inte jag. Han går och skryter med er, han räknar upp alla som brännt fingrarna på hans spis ... han är den mest egenkära narr, och han räknar sig till förtjänst att jag är honom trogen, men jag är bara mig själv trogen, mina barn och mitt hem. Kan du drömma, att den lilla strunten går och spelar Don Juan och tror att han gör mig svartsjuk. Han har nyss i en bok skildrat sin passion för aktrisen, du vet, och framställt saken som en förälskelse från hennes sida, under det hon bara drev med honom, och smet för några recensioner.

Nu hördes ljud av en dörr och Jenny reste sig:

-- En sån buse, som har stått och lyssnat!

-- Är Zachris hemma?

-- Måtte vara det.

Zachris uppenbarade sig verkligen i salsdörren med ett ansikte vars uttryck var obeskrivligt.

Mot Jenny vågade han icke bryta ut, och med Falkenström, hans falske vän, kunde han icke, ty den oförklarliga sympati som binder falska vänner kommer aldrig till någon förklaring, och fastän de två avslöjat varandras falskhet i många omgångar, hade de aldrig brutit ut. Falkenström hade ofta längtat efter en explosion, men Zachris hade alltid fallit undan.

Denna gång syntes jordbävningen oundviklig, ty Zachris hade med sin inbjudning menat en öppen frukost vid salsbordet och icke detta tumanhand i förmaket som var hans uppfinning. Det var som att röra vid hans sängkammare. Men när hans laddning var tänd, slog den icke ut rätt fram, utan åt sidan; han blev ond på orätt person och hade lyckligtvis överraskat trotjänarinnan med huvet inne i supskåpet. Och mot den frånvarande bröt det löst. En skur av beskärmelser i vilka Jenny och Falkenström deltogo.

Ämnet ältades och tuggades torrt, spottades ut och togs in igen, varpå det nersköljdes med whisky, på förmiddagen, med sedvanlig verkan.

Vänskapen steg högt. Zachris kände sig som en älskad och ärad äkta man, ögonen gräto av sig själva under det munnen log.

-- Mina snälla vänner ... (men tjockt äll).

För att bli än mer älskvärd gjorde han sig liten, talte om några fiaskon han haft, underlät att skryta, och nämnde icke ett stort namn, utan bekände öppet att han var ingenting, åtrådde ingen ära eller odödlighet. -- »Han visste precis vem han var.»

Allt detta klädde honom så väl att Jenny drog honom i mustaschen och sade att han var en bra pojke i alla fall. Falkenström glömde att Zachris snutit honom på stora pängar. Det var så varmt och gott i rummet, så skönt att sitta så här fri, sysslolös på förmiddagen, under det hela mänskligheten arbetade. Man kände sig som undantagsmänniskor. Och man leddes i sin njutningslystnad av en säker instinkt att undvika farliga samtalsämnen som kunnat störa lugnet. Man var principiellt enig i alla frågor; man utgick ifrån att man var ense i allting, och alldenstund man ägde gemensamma fiender, så slaktades dessa inför brasan, flåddes och brändes levande.

Då vinterdagens skymning började trycka, tog Jenny och släppte ner persiennerna, samt tände elektriska ljusen. Detta blev ett uppsving och gav nya stämningar, utom det att man tog sig bättre ut i den belysningen.

-- Så här skulle livet alltid vara! utbrast Jenny. Varför kan det inte få vara så?

Någon osynlig måtte ha hört det naiva utbrottet av denna kvinna som ville att hela livet skulle vara en fest, en fest utan bakrus och huvudvärk, ty i samma stund kom Lovisa in med ett brev till patron.

Zachris steg upp, gick ut i saln och läste brevet som han knycklade ihop, bredde ut igen, skramlade med, och slutligen kastade i papperskorgen. Han visade sig i förmakets dörr med blodsprängda ögon och håren på ända:

-- Tänk er, utbröt han, tänk denna rysliga Hanna Paj ...

-- Säg intet ont om Hanna! avklippte Jenny.

-- Det är hon som säger ont! skrek Zachris. Och ont om en död människa! Vet ni vad hon skriver? Hon skickar mig ett brev från min nyligen döda bror Anders, vilket han har skrivit till henne en gång, då han var ond på mig.

-- Nåå?

-- I det brevet säger han, i tillfälligt vredesmod, förstås, att jag icke är hederlig karl. Detta kan Anders ha sagt i överilning, och det tog han tillbaka innan han dog. Men hon! Att grumla mitt minne av den döde, att ställa till fiendskap mellan bröder! Det är nidingsdåd! Inte sant?

Falkenström instämde genast, ty han hatade Hanna Paj och älskade icke den döde, men han skulle även för trevnadens skull just nu, om så erfordrats, hållit med om motsatsen, ty saken intresserade honom icke ett spår.

Jenny däremot kunde icke dölja sin sympati för en Zachris' fiende, ty hon kände alltid ett säkert stöd där mannen fick en ovän, och hon försökte slå bort det som »missförstånd».

-- Vad är det för missförstånd? fräste Zachris.

-- Hanna är för snäll för att ha menat illa, invände Jenny.

-- Är hon snäll? Hon som ränner i hus med sin retikyl full med lögn och skvaller. Som under förevändning av människokärlek besöker sjuka, dem hon förgiftar, som sprider söndring och tvedräkt i familjerna ... Det är en djävel!

-- Lugna dig, Lars Petter ...

-- Ska jag lugna mig, när hon kastar skugga på min döda bror, _min_ bror ...

Det var nu Zachris' kända egenskap att adla sin omgivning, sin släkt framför allt, och avlidne Anders var en enkel vanlig dödlig eljes, men nu måste han apoteoseras, vilken alltid »hållit på honom», mest därför att han bar det lysande namnet Zachrisson. Dessemellan var det icke så rart, i synnerhet som salig Anders aldrig kunnat förmå sig beundra sin brors illitterära arbeten.

Så fort Zachris kände att Jenny stod på fiendesidan, drog han sig undan. Han gick upp på sitt rum i vinden för att skriva ett dundrande brev till Hanna, men bad de kvarsittande icke genera sig utan vänta in honom.

SJUNDE KAPITLET.

Jenny och Falkenström blevo sittande, ehuruväl stämningen icke kunde hållas gående.

-- Han måtte hata mig gränslöst, sade Falkenström.

-- Med hela den skuldsattes förfärliga hat.

-- Är han skyldig mig något? frågade Falkenström bara på måfå.

Jenny sökte läsa av den otydliga depechen, men när hon icke kunde, gav hon den _sin_ tolkning, ty om Zachris penningtransaktioner ville hon synas okunnig, emedan hon profiterade av dem.

-- Jo han kringstjäl ju dig på dina idéer, det vet hela världen.

-- Inte kan han stjäla mina idéer ...

Nu kunde han ju stjäla något annat, men det skulle man icke tala om, därför gjorde Jenny en gest med munnen som ville ersätta ett nytt samtalsämne hon icke fann.

Det blev obehagligt tyst. Båda tittade åt taket för att hämta räddningen: och den kom uppifrån.

Uppifrån vinden hördes ljud som av vedsågning eller trosshalning.

-- Nu sover det kräket! utbrast Jenny.

-- Sover han?

-- Javisst!

-- Det låter som dödsrosslingar eller som när svinet sover. Det var ruskigt! -- Men det erinrar mig om -- jag var en gång gift med ett fruntimmer som snarkade. Hon visste det inte själv; hon var ung och skön ... Nåväl, när jag vänligt skämtsamt upplyste henne om förhållandet, fattade hon hat till mig. Och hon vågade icke somna, utan höll sig vaken om natten. Sömnlöshetens tortyr gjorde henne ändå galnare ...

-- Var hon galen förut då?

-- Ja, naturligtvis. Men nu växte hennes hat så orimligt, att hon mördade mig.

-- Mördade?

-- Ja, min ära och min frid! Det är livsfarligt att upptäcka en dams hemlighet ...

Jenny blev svart i ansiktets alla fördjupningar, och Falkenström förstod att hon måtte ha en hemlighet som hon misstänkte honom veta. Men han visste ingenting, och i sällskap sökte han aldrig utleta, aldrig studera, utan gav sig hän naivt njutande av samvaron, och följaktligen undvikande att stöta. Men nu kände han det var förgjort, att allt vad han komme att säga bleve dumt, eller sårande. Därför ruskade han på sig som för att vakna, reste sig för att gå, men kvarhölls av Jenny, som med tummen gjorde en gest åt taket ...

-- Jag har undrat så ofta om han sover eller bara låtsas ... Ibland tror jag han är buktalare och står i trappan och lyssnar, medan han gör det där bullret inne i rummet.

-- Det var hemskt! Varför skulle han lyssna?

-- Därför att han misstror dig, du är den enda som han är riktigt svartsjuk på, och därför att han har ont samvete ... Han var ju med och klöste sönder ditt första äktenskap ...

-- Det vet jag, men säg mig, har han icke varit framme i det här sista också?

-- Nej, svarade Jenny, men så häftigt att det hördes hon ljög.

-- Då kan han ha't som han har't, svarade Falkenström, liksom om han replikerat hennes jakande svar och översatt hennes lögn.

Då hördes hundskall ute på gården.

-- Det kommer främmande! skrek Jenny och stod vid persiennen på vars spjälor hon gläntade. Kan du gissa?

-- Hanna Paj, förstås. Hennes fräckhet känner vi. Hon kommer för att förklara sig, få ett slags fredsslut till stånd, varunder hon avnarrar fienden hans vapen och lite till.

-- Det var verkligen höjden ...

-- Sorgklädd som vanligt ... hon sörjer över mänskligheten som icke förstår henne ... röd näsa i blått fält, truten som en suspensoir -- jag menar en respirator --

-- Vi ska drilla henne ...

-- Det gör hon så bra själv, i synnerhet när hon har druckit portvin ... Först skryter hon och smickrar, sen biter hon, men när hon bitit smeker hon ... Det hon påstått i första satsen, tar hon tillbaks i den andra, dels för att icke skiljas från en missnöjd, dels därför att spriten upplöser tungbandet som slappnar ... ett slags lös mage vilken sitter i huvut som på kräftan ...

-- Du är ryslig ...

Fröken Paj trädde in, kastade sig till Jennys bröst och bad om förlåtelse för att hon trängde in.

Falkenström tyckte hon dröjde något länge vid detta relativt unga bröst och att hennes kyssar voro väl svärmiska. Hon var visserligen känd för att beundra kvinnlig skönhet, men det berodde av hennes utvecklade skönhetssinne.

-- Är Lars Petter hemma? Jaså han vilar, eller arbetar däroppe, jaa, då ska vi inte störa honom, för all del, vi ska inte störa honom, jag vill alltid vara ensam när jag skriver, jag måste vara ensam, absolut ensam, jag förstår honom så väl, men han förstår icke mig, hade han förstått mitt sista brev, jaså han missförstod det, då ska jag be att få säga dig lilla snälla Jenny -- si där är du Karl Gustav, jag såg dig inte, god dag på dig -- jo lilla snälla Jenny jag vill bara säga dig, att min avsikt var god, jag älskar sanning och klara ord, jag ville att allt skulle vara på det rena mellan dessa bröder som jag hållit av båda två, lika mycket, ser du -- ja du ska tro vad jag säger -- Anders livsgärning var, hur ska vi säga, jaa, du förstår vad jag menar, den var icke av den utomordentliga betydelse, nej tack jag ska inte dricka, sir du, Anders var en ovanlig människa, det nekar jag inte och särskilt var hans uppträdande i kvinnofrågan storslaget -- jaa, _det var_ stor -- slaget -- men hela hans läggning var också hm! Du har fått nya gardiner ser jag -- inte illa -- men min lilla vän, man får icke överskatta -- _för_, det finns intet så farligt som att operera med falska värden ... jag tror jag tar av mig hatten, ni har så fasligt varmt -- o--ch, Lars Petter har en benägenhet, han har en benägenhet ... vad har du givit för metern? -- hos K. M. förstås ... I--mellertid ... Lars Petter ska inte vara ond på mig, för vi två har så mycket gemensamma intressen, vi ha kämpat tillsammans, och ibland ha vi stridit också -- nu tror jag vi talar om något annat och anser denna sak vara utagerad, är den inte utagerad? -- Jo tack, du ska få ge mig en droppe portvin, bara, en, liten, droppe, så -- där -- ja! Men det var inte det jag ville tala om, utan om dig, lilla Jenny, kan du säga mig, vad skulle du ha emot en liten distraktion i ditt enformiga arbetssamma liv, du släpar ju med din mans hus från morgon till kväll, och du har aldrig tid att ge en tanke åt något annat, skulle, du, inte, vilja, förena dig med några unga fruar som har livsintressen, och på förmiddagen, bara som en liten avledare, en väckelse, vara med på mina föreläsningar.

-- Ska jag gå från barn och hem, mannen vill jag inte tala om ... bröt Jenny slutligen _sin_ nödtvungna tystnad. Nej, tack!

-- Vänta litet nu, du skall icke försumma ditt hus, visst inte, men du skall tänka på din själ _också_ ...

-- Har Hanna blitt läserska?

-- Du skall icke svara mig, för då kan jag inte tala, jag har icke blitt läserska, jag har ingen annan religion än mänskligheten, jag dyrkar endast -- mänskligheten ...

-- Det var också något att dyrka! avbröt slutligen Falkenström. Vi vet väl vilka suggor vi äro!

Nu slapp det i fröken Pajs spärrhake, och med ett flin som spräckte båda kinderna, lät hon undfalla sig:

-- Ja, du kan ha rätt, vi äro ena gris--ar ...

Men genast samlade hon hop ansiktets alla smilband och dragskor, knep ihop munnen om det gillande flinet och återvände till mänskligheten.

-- Det må nu vara, min kära Karl Gustav, men jag tar det som en plikt att arbeta för mänskligheten, hör på, vet ni att lilla fru T. har måst söka en anstalt för sina nerver?

-- Se så för tusan, hon också.

-- Varför tar du så vid dig för det?

-- Jo, därför att ni alltid gör en frus nervositet till en anklagelse mot mannen. Jag vet vad ni menar, men det är icke det. Vill du höra detta resonnemang och erkänna dess riktighet! Att ta emot är ju en förmåga som är obegränsad; inte sant, man kan ta emot hur mycket som hälst, men förmågan att ge är begränsad, förstår du det?

Fröken Paj gäspade och syntes läsa över nästa anförande, ty hon svarade aldrig på tal.

-- Insatiabilis femina skulle alltid befinna sig i grossess för att icke vara nervös, men det vill hon inte, och läkarn skulle ordinera henne ett litet barn i stället för sanatorium och skilsmässa.

-- Hör nu, fortsatte fröken Paj tankspridd, tycker ni inte att dessa unga kvinnor som gå i hus i egenskap av fruns hjälpreda, ha för litet betalt, skulle man inte ta itu med det?

-- Inte alls! Man tar dem av barmhärtighet, därför att de tigga sig till platsen. »De ska gå för bara maten, bara de får sysselsättning» säger de. Och så inskränker man sig, avstår en sängplats, och tar dem fastän man icke behöver dem. Va klagar de då? Och är inte mat och husrum betalning? Du är ett fä Hanna! Alla människor ha det svårt och följaktligen kvinnorna också; där har du nötens kärna.

-- Hör nu, uppriktigt sagt, jag tror att nå'n snarkar däruppe, är det Lars Petter, det är så han kallar arbeta; vet ni att jag får lov att gå nu, och det är visst Jennys födelsedag i dag, och jag skulle haft en blomma med mig, det var en vacker azalea, den har du fått av Karl Gustav, han är alltid artig mot fruntimmerna ... ja små vänner, lycka till, mycket nöje; medan mjölnarn sover ... Ajö lilla Jenny, farväl Karl Gustav, ska jag stänga dörrn, inte? Nå, må så gott!

Hon gick med ett illamenande fyllflin.

-- Kopplerska; sade Falkenström.

-- Å, tyst du!

Nu hördes ett knakande ovanifrån, och en elak hosta.

-- Zachris har vaknat; nu är han trevlig.

-- Trevlig är han alltid, i din dåliga betydelse ...

-- Varför umgås du med honom, kan du säga mig det?

-- Jo, därför: att om jag inte vill umgås med honom, så får jag inte umgås med någon annan. Du vet hans helvetiska sätt att isolera människor; han sprider ut att man vill vara ensam; därpå stjäl han alla ens vänner, väcker fiendskap, söndrar, alldeles som Pajan ... Hela hans umgänge är bara pressade matroser, inkallade i tjänstgöring -- -- -- för övrigt vet du att det är för din skull man kommer ...

Detta smakade, och som Falkenström ville göra en snygg sortie innan den omordade mannen trädde in, tog han avsked och gick.