Part 20

Ruben Zevi behöfde en stund att återhämta sig. Hans blickar hvilade forskande på den sköne unge mannen i purpurmanteln vid synagogans altare, som nu var en tron, och han upprepade Johannes Döparens budskap:

-- Är du den som komma skall, eller skole vi förbida en annan?

-- Jag är den jag är, svarade profeten med de mystiska ord, som sägas innefatta det högsta väsendets namn.

-- Schabbathai Zevi, Mordechais son -- återtog den gamle -- jag frågar dig icke _hvem_ du är, ty du är kött af mitt kött och blod af mitt blod. Jag frågar dig _hvad_ du är och om du är den som komma skall.

Profeten var aldrig svarslös. Öfver hans läppar flödade lärda bevis ur Moseböckerna, profeterna, Talmud, Midraschim, Masora och andra vishetens skattkamrar.

-- Välan, är du Messias, så gif mig ett tecken! Säg mig hvad jag bad i dag på morgonen vid Absalons graf!

-- Du bad om min ankomst, förrän du kände mig, var det snabba svaret.

-- Är du en profet och vet icke, att just det som jag glömde och för hvilket Herren förnekade mig sitt tecken på den förtorkade törnbusken, var, att jag glömde bedja honom om Messias' ankomst! En lögnare är du, Mordechais son! Släkte efter släkte har ditt folk i årtusenden bidat befriarens ankomst; i alla eländen har han varit dess hopp, och under väntan på honom ha vi utgjutit Nazarenerns oskyldiga blod. Jag dåre har velat gå Guds rådslut i förväg och upprätta Israels folk utan Messias. Si, jag ödmjukar mig, jag bekänner min dårskap; men du förhäfver dig. Hvar är din smörjelse? Hvar äro dina tecken? Du, som upphäfver dig till konungarnes konung, vet du icke, att först skall Elias uppstå och bereda väg för Herrens utkorade? Hvar är Elias? Du går din väg, Jehovah går sin. Mordechais son, du skall sluta som en affälling, du skall varda en bespottelse för gojim och ett sjufaldt elände för Isr...

Innan den gamle hann uttala ordet, hade nazirerne gripit honom bakifrån och lagt en kafle i hans mun. I den nyss renade synagogan fick intet blod utgjutas mer. Ruben Zevi fördes till den plats invid östra muren, som bär namnet Abrahams offer. I dess närhet är i muren infogad en afbruten pelare, om hvilken legenden berättar, att mellan denna pelare och Oljoberget skall på yttersta dagen spännas en fin tråd, vid hvars ena ände vaktar Jesus, vid den andra Muhamed. Öfver denna tråd föra änglarne människornas själar; de goda komma öfver, de onda nedstörta i afgrunden. Det var här Ruben Zevi blef störtad från muren ned i Hinnoms dal. Han hade förnekat Messias, han aktades icke värdig en judes död och nedstörtades vid den yttersta dagens tråd mellan Jesus och Muhamed.

25. Sultanens hat-i-sherif.

Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot.

Den nye profetens lysande triumf blef af kort varaktighet. Det osmaniska väldet omgaf honom som ett haf, dess böljor häfde sig och spolade bort hans korta storhet. Paschan i Beirut nalkades med trupper, förjagade profeten, återställde ordningen i den heliga staden och hälsades af dess nyss så fanatiska befolkning som en befriare. Så litet hade den föregifne Messias förstått lägga band på sina anhängares roflystnad, att ingen trosbekännare mera var säker för lif eller egendom. Stadens historia är ock så rik på skiftande herravälden, att de misslyckade försöken till ett återupprättande af det judiska riket knappt i förbigående omtalas.[13]

[Fotnot 13: Läsaren skall lätt kunna afskala berättelsens broderi på historiens nakna verklighet, om han därtill har lust. Schabbathai Zevis historiska personlighet är själf en roman. Hela hans lif var ett omskifte af blind folkdyrkan, dittills ohörda triumfer, därefter nederlag, flykt, bannlysning och slutligen klenmodigt affall. Bragt i trångmål, sade han sig vilja förena alla trosbekännelser. Men när sultan Muhamed IV sade till honom: »Välan, jag skall afskjuta mot dig tre förgiftade pilar!», föll profeten till föga, antog turbanen och blef muhamedan. Som sådan sades han hafva omvändt trehundra judar till islam. Dyningarna efter hans fall förspordes länge och vida omkring. Många trodde ännu, att profeten blifvit upptagen till himmelen och att en ond ande antagit hans gestalt.]

Emellertid hade dessa upprorsförsök öfverallt väckt turkarnes misstro och förbittring mot judarne. Svallvågen nådde ändtligen Konstantinopel. Ruben Zevis fredliga eröfring förväxlades med hans namnfrändes och brorsons öppna uppresning mot islam. Var det sant, att man sålt en af rikets provinser? Hvem var anstiftaren? Divanens stormän rådplägade; spåren ledde till storvesiren Kuprili. Dennes hufvud stod på spel; för honom återstod intet annat val, än att förråda Hagar Sultan. Hon var Ruben Zevis dotterdotter och medbrottsling; hon skulle blifva försoningsoffret.

Men Hagar Sultan var icke lätt att störta. Förutom sultanen själf och hans moder Tarchan, hade hon på sin sida janitscharernes mäktiga stöd. Skulle hon störtas och dödas, som hennes företrädarinna Kösem, genom ett uppror af spahis och ulemas, eller borde man hellre krydda hennes sorbet med en passande tillsats? Man tvistade härom för slutna dörrar. Råttorna voro många, men katten för stark. Mot janitscharernes vilja var ingen palatsrevolution tänkbar. Reis effendi Schamisade, Kuprilis och Hagars hemlige fiende, föreslog enda utvägen. Man skulle tillställa ett upplopp i Stambul och framtvinga en tronförändring. Skänkerna vid en ny sultans uppstigande på tronen voro för janitscharerne oemotståndliga.

Sedan femtio år hade våldsamma regentombyten blifvit en vana. Vid sultan Ibrahims död ville Kösems parti störta den då sjuårige Muhamed och uppsätta på tronen hans broder Sulejman. Hvarför ej återkomma till denna plan och låta sultan Muhamed försvinna? Hade icke redan en dervisch förutsagt hans fall? Moslims skulle jubla, ty detta hade skett för att deras padischa vågat sälja det heliga landet åt judarne.

Så hemligt allt detta förbereddes, nådde likväl ett rykte därom den alltid vaksamma Hagar Sultan. Hon visste ännu ej allt, hon visste blott, att hon skulle blifva offret för släkten Zevis attentater mot rikets integritet. Det var icke första gången hennes lif och makt stodo på spel. Men det var första gången dessa ränker hotade henne under trycket af en bäfvan, som hon, den oförfärade, aldrig förut erfarit.

Budskapet om hennes morfaders och än mer hennes broders död i Jerusalem hade slagit Hagar med skräck. Benjamin var fallen, han, som ingen kunde döda före stjärnornas stund! Denna stund var då kommen för en af de tre. Men var stunden kommen för en, var den kommen för alla. Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot. Hon, den obetvingliga, hon, den utkorade, som med stjärnornas makt skulle stiga från intet till allt, hon var nu prisgifven, som hvarje annan dödlig, åt slumpens nycker, åt fienders försåt, åt hela vanmakten af ett bräckligt människolif. Skyddslös, rotlös, dref hon ännu engång som en irrande spån på det omätliga världshafvet, och denna gång vanmäktigare än någonsin, sedan hon förlorat sig själf genom upptäckten att hon gifvit sig helt åt en annan.

Faran återgaf henne mod och besinning. All hennes stolta kraft uppreste sig mot denna förnedring. Nej, hon ville ej vika, hon ville trotsa sitt öde; med eller utan stjärnor ville hon strida, och skulle hon falla, ville hon falla obruten, trogen sig själf, trogen sin kärlek. Ja, hon älskade detta barn på tronen. Han behöfde henne. Hvad blefve han utan henne? En vällusting eller en blodig tyrann, som alla hans företrädare. Hon allena kunde af honom göra en vis och en hjälte: _därför_ måste hon stanna; _därför_ stred hon för honom, när hon stred för sig själf.

Hon var klok, modig och stark. Förr skulle tusen hufvuden falla, än hon ville vika. Hon förtrodde sig åt ingen, utvalde sina trognaste, fördubblade nattvakterna och lät kasta Schamisade i fängelse, i hopp att därmed afbryta sammansvärjningens spets. Därefter lät hon tillkalla Kuprili. Hon fruktade honom icke mer; deras roller hade ombytts; det var nu hon, hvilken behandlade honom som en slaf.

-- Den dag man anfaller mig -- sade hon till storvesiren -- skall vara din sista. Huru många hufvuden gifver du mig för att rädda ditt eget? Jag vill veta detta; jag har lärt mig er sed.

Äfven Kuprili kände ej för första gången sin tillvaro hänga på en fin tråd. Han slingrade sig som en orm, men han hade funnit en ormtjuserska.

-- Se där! fortfor Hagar, öppnande dörren och pekande på janitschar-agan, som i korridoren afbidade hennes order. -- Du känner Mustafa. Din skugga faller icke på stenarna vid Lycksalighetsporten, förrän du yppat allt.

Kuprili kände Mustafa och fann rådligt att vara uppriktig. Men han hade ej varit grånad i statskonst, om han ej funnit en utväg. Han tillstod, under tårar af den lojalaste afsky, att sammansvärjningen gällde ingenting mindre än padischans krona och lif. Hagar studsade. Därpå hade hon icke tänkt.

-- De uslingarne! utropade hon. Frukta de icke Gud och profeten, skola de frukta mig. Jag vill hitkalla mufti.

Kuprili höjde på axlarna.

-- Mufti Ebu Said har läst i koranen, att en kalif, som sluter förbund med de otrogne, icke mer kan vara de trognes beherskare.

Detta var allvarsamt. En sultan kunde möjligen trotsa janitscharerne, men icke mufti, hvilken med sin legion af imamer och ulemas gällde för alla rättrogne muselmän som profetens uttolkare. Det var mufti Abdurrahman, som år 1648 genom en _fetwa_ förklarat sultan Ibrahim oduglig att regera.

-- Och hvem -- fortfor Hagar -- vågar beskylla vår rättmätige herre för att sluta förbund med de otrogne?

-- Visaste bland dödliga -- genmälde Kuprili under en djup bugning med korslagda armar -- du vet, att tilldragelserna i Jerusalem ...

-- Jag vet.

-- att tilldragelserna i Jerusalem gifvit upphof åt ett skändligt rykte. De illasinnade, hvilkas tungor profeten låte förtorka vid gommen, djärfvas utsprida, att vår helgade kalif blifvit af dig omvänd till Mose lag och har i sinnet att öfverlåta regementet åt Abrahams säd såväl här som i det heliga landet.

-- Och en så enfaldig saga tros?

-- Tillåt din tjenare erinra, att mången kalif har blifvit störtad för mindre.

Hagar Sultan teg och teg länge. Ingen, icke ens den sluge österlänningen, såg ett spår af den våldsamma strid ända till blods, som utkämpades inom detta slutna bröst. Kuprili hade rätt. Om hon ock lyckades dränka sammansvärjningen i strömmar af blod, förblefvo likväl Muhamed IV:s tron och lif ett byte för alla misstankar, ett rof för alla omstörtningar, så länge _hon_ stod kvar vid hans sida. Hennes makt var hans undergång.

Den långa tystnaden afbröts af frågan när storvesiren trodde att sammansvärjningen var mogen att utbryta.

-- Vi ha nu slutet af Ramadan, fastemånaden, var Kuprilis svar. Din tjenare vet ej förrädarnes planer; men hittills hafva alla stora omhvälfningar skett vid början af Bairamfesten, som infaller om tre dagar.

-- Så snart? ... Säg mig, Kuprili, vill du tvinga mig att låta ditt och mångas hufvuden falla, ty var viss, att jag icke skonar! Eller vill du hellre stå mig bi att rädda din herre och rädda dig själf?

-- Allah förläne dig ett långt lif och en lyckosam regering! Befall, och jag lyder!

-- Hvilket är det mest snabbseglande och bäst bevärade skepp i den turkiska flottan?

-- Kapudan pascha föredrager framför alla andra galeren Monastir, med hvilken han tre gånger besegrat venetianerne. Monastir ligger för ankar vid Gyllene hornet.

-- Godt. Sätt dig ned och skrif genast en order till Murad Kapudan pascha att utrusta Monastir segelklar till i morgon afton före midnatten. Jag vill själf utse dess chef.

Kuprili skref ordern.

-- Skrif vidare en order till den nye paschan i Jerusalem att ofördröjligen låta uppsöka Ruben Zevis och hans dottersons kvarlefvor samt med all heder begrafva dem i judiska kyrkogården.

Äfven denna order uppsattes och expedierades.

-- Kuprili -- fortfor Hagar Sultan -- du stannar under bevakning i sultanens palats till i morgon afton. Jag behöfver din underskrift för några regeringshandlingar.

Det låg ett så fast, så hotande allvar i den mäktiga sultaninnans befallningar, att storvesiren icke vågade göra en invändning. Hvad var hennes afsikt?

De två dagarna tillbragtes under tysta förberedelser. Ingen fick okallad inträda och ingen utan tillstånd lämna seraljen. Man anmärkte, att janitscharerne utbekommo hela sin innestående sold och därutöfver tre månaders förskott.

Sista aftonen tillbragte Hagar Sultan hos sin herre och gemål. Ingenting var förändradt i den unge sultanens dagliga lif. Skönskrifningen, ridlektionerna, sabelfäktningen, undervisningen i koranen, allt var som förr. Han var nu tolf år, tidigt utvecklad, läraktig, med snabb fattning och godt hufvud. Lynnet hade blifvit ojämnt, som ofta vid denna ålder: än häftigt och otåligt, än vekt och mildt. Hvad kunde icke göras af detta barn! Och dock visade sig redan de ärfda anlagen till en despot, sådan hela omgifningen uppfostrar tronarfvingen i ett österländskt hof. Han var egenmäktig, stolt och mån om sin värdighet, hänsynslös, när han brusade upp. Fädernes grymhet låg ej i detta veka barnahjärta, men väl mycken själfviskhet, mycket förakt för de slafvar, som kröpo för honom på golfmattorna. Huru väl behöfde han icke en fast och lugn ledande hand, en uppfostrarinna, som han var tvungen att högakta och som skulle lära honom att respektera människovärde! Hvem skulle ersätta denna hand, om den fråntoges honom? Hagars hjärta ville brista, när hon tänkte därpå.

Hennes ögon voro denna kväll beständigt uppfyllda af sönderpressade tårar. Dem såg ingen, de torkade okända bort i sin gömda källa. Hon hade låtit sin herre underskrifva ett papper, hvars innehåll var honom obekant. Detta hade ej skett förut; hon hade alltid sagt honom, att hans namnteckning, _tugra_, var helig och att han aldrig borde blindt underskrifva andras ord. Nu hade han frågat henne om papperets innehåll, och hon hade svarat: en tjenarinnas afsked. Han frågade icke mer, han skref under.

Hon satt på en pall vid hans fötter, där han hvilade tyst på divanen. Hon lutade sitt hufvud mot hans knän, medan han lekte med hennes långa svarta hår, lindade det kring sitt finger och kysste henne, gång efter gång, på kinden. Så brukade han icke förr, när han lekte med dessa lockar i barnsligt okynne. Han betraktade henne så tankfullt, att hon slutligen frågade:

-- Hvarför ser min själs hjärta på mig?

-- Jag tänker på min farmoder Kösem. De säga, att hon var vacker som du och hade ett lika långt svart hår. De grepo henne i håret, hon bet dem i handen, och de strypte henne i ett gardinsnöre.

-- Den olyckliga! Hon älskade så högt sin gemål och sin son.

-- Men de säga, att hon ville styra riket. En kvinna skall aldrig styra.

-- Men om hon styr väl?

-- Nej, hon skall aldrig styra. Säg mig, är du född fri?

-- I det land, där jag födts, födas alla fria.

-- Men profeten förbjuder en kalif att taga en friboren gemål. Är du född judinna?

-- Min moder var född judinna, min fader var kristen.

-- Vet du hvad de berätta? De säga, att en judinna har tillställt alla de senaste oredorna i Syrien.

Hagar förstod, att man förberedt den unge sultanen på hennes fall, utan att våga nämna henne. Hon beslöt gå sina fiender i förväg.

-- Vet du också, inföll hon, att de, som säga detta, vilja störta dig från tronen?

Gossen rodnade upp till örsnibbarna.

-- Hvem? frågade han.

-- De, som dagligen ljuga för dig. Min herre och min kalif, du skall segra öfver alla dina fiender, men ingen seger vinnes utan ett offer. Säg mig någon, som du har mycket kär!

-- Dig, svarade gossen utan betänkande.

-- Så måste du vara beredd att uppoffra mig. Om jag skulle tagas ifrån dig, så minns, att jag alltid sagt till dig: kalif Muhamed, blif stor, blif ädel, blif vis, blif mild! Blif större än dina ärorikaste företrädare! Blif icke allenast lika tapper och mäktig som de; regera så, att de som förbannat dem må välsigna dig!

-- Hvem vill taga dig från mig? Säg mig en! Jag har huggit hufvudet af en hyena, utropade gossen med en blixt af sin stamfader Osmans eld i de mörka ögonen.

-- Jag vet icke. Kanske sorgen, kanske döden. Dem kan min kalif icke halshugga. Men om så sker, lofvar min herre och gemål, att jag får blifva hans trognaste houri i paradiset?

Gossen kysste henne så som han aldrig kysst henne förr. Ännu var det ett barns kyss, men en makas lycksalighet och en moders förtviflan genomilade Hagar Sultans ådror som floder af eld. I detta ögonblick hade hon velat dö.

-- Elaka häxa, bannade gossen, hvarför låter du mig icke hugga hufvudet af dem som vilja taga dig från mig?

-- Därför att jag är lycklig ... därför att jag älskar dig ... därför att du har mig kär ... därför att kärleken är den största, den starkaste makt i himmelen och på jorden. _Nu_ vet jag det ... Godnatt!

-- Vill du icke tillreda min kudde och läsa min _ezan_? frågade gossen.

Det var trotjenarinnan Sindar, som vanligen hedrades med detta förtroende. Nu, den sista kvällen, öfvertog Hagar hennes befattning och ledsagade sin gemål till hvilan. Han somnade trött i hennes armar, den lätta, lyckliga, aldrig svikande sömnen vid tolf år.

När han somnat, tryckte Hagar den sista brännande kyssen på hans panna och sade till negrinnan:

-- Sindar, vi mötas engång i Guds paradis. Då skall jag fråga dig huru du vårdat min själs hjärta.

-- Mitt lif för hans! svarade negrinnan gråtande, kastade sig till hennes fötter och kysste fållen af sin herskarinnas gröna sidentunique.

Hagar gick med en känsla som hade hon lämnat kvar det bästa af sig själf. Sultan Muhamed hade två vise lärare, Schami Hussein och Chodscha Rihan. Storvesiren Kuprili skulle behållas vid statsrodret; men hvar finna den, som efter Hagar skulle förvandla en född despot till en välsignelse för sitt folk? En sådan fanns icke i osmanernes rike.

Allt var förberedt. En timme efter afskedet lämnade Hagar Sultan, åtföljd af Sabina och sin lifvakt, obemärkt seraljen och red i nattens mörker till den väntande galeren Monastir, som rodde samma natt ut på Bosporen och tillsatte alla segel vid morgongryningen.

Samma morgon öfverraskades det vaknande Stambul och icke minst sultanen själf af en med hans egen hand undertecknad _hat-i-sherif_ eller kungörelse till folket, hvari padischa, under betygande af sitt höga missnöje öfver oordningarna i Syrien, tillkännagaf, att han förskjutit sin gemål Hagar Sultan och tillåtit henne att välja en bostad utom hans rike.

Ett hjärta var krossadt, men en tron räddad. Ädelsinnad, men svag, blef Muhamed IV icke den starke och vise herskare, hvartill hans första gemål velat uppfostra honom. Under hans kraftfulle storvesirer Kuprili och Achmed reste sig än en gång osmanernes välde segrande mot Europa, tog Kandia och belägrade Wien, men led där ett nederlag, efter hvilket det sedan sönderfallit, stycke efter stycke, i två århundraden. Muhamed IV:s trettionioåriga regering blef dess vändpunkt. Han störtades från tronen 1687 och efterträddes af sin broder Sulejman, hvilken fyrtio år suttit instängd i Stambuls seralj.

26. Makalös.

Mais que la gloire immortalise.

Drottning Kristina var borta. Hvar? Ingen visste det. Man sade, att hennes resa liknat en flykt, att hon med ett glädjerop sprungit öfver gränsebäcken till danskt område. Hvarför? Var Sverige för henne den snäfva klädning, som en ungmö gärna uppknäpper i ryggen för att få andas fritt? Men detta var icke möjligt. Hon skulle ju komma tillbaka, hon hade hyrt ett hus i Stockholm.

Hela riket undrade. Man skulle ha undrat mer, om ej alla blickar varit riktade på den nye konungen. Och alla ögon voro i Kristinas tid vakna. Så många faror, segrar, triumfer uppskaka ett folk. Man stod ännu gentemot Europa; man hade ej fått tid att inmyra sig i egna småting. Stormaktstanken var invuxen i hvarje svensk, och finnarne följde långsamt efter. Hvar man betydde något i världen, hvar kvinna tillhörde en drottnings kön. Så hög, så glänsande hade en kvinna suttit på Sveriges tron, att man ogärna ville räkna hennes knappnålar. En sådan drottning måste man förlåta mycket för hennes storhets skull. Kanske var det lyckligt för riket, att hon steg ned från sin höjd, men hvarför nedsteg hon? Hvad ville hon? Hvad sökte hon? Hvad företog hon sig nu i främmande land? Några sade, att påfven spökat redan i Stockholms slott, och nu skulle han taga henne med kropp och själ. Gustaf Adolfs dotter? Omöjligt! Hon skulle återvända, förmäla sig med kung Carl och blifva hans drottning. Detta var öfverenskommet; hela afsägelsen var ett sätt att göra honom till konung. Hon kunde ju ej förmäla sig under sin rang.

Så vände sig beständigt alla blickar och tankar från drottningen till konungen och från honom åter tillbaka till drottningen. Aldrig har Sveriges rike varit så monarkiskt, som när allt tycktes hänga på en kvinnas nyck. Man trodde ej sina ögon, när man såg en stor, bred strimma af ljus så plötsligt, så oförklarligt slockna i mörker.

Drottning Kristina flydde med sådan hast, som hade hon velat undkomma sig själf. Fruktade hon, att man ville lägga hinder i vägen för bortresan? Möjligt. Rådet ansåg ju, att hon hellre borde förslösa sitt underhåll hemma än borta. Sannolikare är, att hon fruktade eget vankelmod. Hon hade låtit öfvertala sig engång förut, och mot afsägelsen, mot bortresan, mot trosförändringen talade inom henne svurna pligter.

Det beställsamma ryktet! Man sade, att hon rest i karlkläder inkognito genom Danmark. Man tillade, att konung Fredrik III förgäfves ridit ut för att se henne, att drottning Sofia Amalia, än nyfiknare, förklädt sig till värdshuspiga och uppassat Kristina vid en måltid. Man berättade, att den höga flyktingen låtit afklippa sitt långa hår för att bättre dölja återstoden under en karlperuk och att hon sagt till den tvekande kammartjenaren: »Klipp, Johan, klipp! Skulle jag skona mitt hår, när jag bortskänkt en krona?»

Hennes första rast var i Hamburg, Juli 1654, hos bankiren Antonio Texeira, den rikaste jude i världen näst Ruben Zevi. Där återtog hon med kvinnodräkten äfven rang och namn. Småningom samlades kring henne ett nytt hof, där Tysklands många småfurstar kommo att uppvakta henne. Och åter, men nu på främmande mark, begynte en lång rad af ärebetygelser och lustbarheter. Kristina var åter en drottning, men nu mera fri. Friheten var hennes personliga vinst; alla öfriga skulle, bundna i sträng hofetikett, erkänna henne såsom allenastyrande.

Huru de bugade djupt för denna rang utan makt! Ännu märktes ingen förändring. Europas lärde, som hittills prisat dygderna på tronen, prisade nu tronafsägelsen som en hjältebragd utan like. Det var så Kristina ville uppfattas. Men snillets drottning fordrade ännu sin tribut som regerande drottning.

Den rike hamburgaren hade mottagit henne kungligt, och hon ville visa honom sin erkänsla.

-- Texeira -- sade hon till honom -- lyckan har begåfvat eder med alla förmåner som de dödlige eftersträfva. Jag är för fattig att lägga något därtill; men om ni ännu har en önskan ouppfylld, så säg mig den, och allt som står i min makt skall göras för att gå denna önskan till möte.

-- Jag hade en önskan -- svarade juden i hofstil -- men denna är redan uppfylld öfver all min förväntan och värdighet. Jag önskade att engång få vid eders majestäts fötter betyga den största drottning min vördnad, och mig har vederfarits den oförlikneliga äran att få mottaga henne i mitt ringa hus.

-- Det fägnar mig, återtog drottningen, om ni betraktar mitt besök som ett aktningsbevis mot eder och edra trosförvanter. Ni känner min fördomsfrihet. Judarne äro världens äldsta adel; hvar och en af eder är af furstlig börd; ni framför andra. Hvad kan jag göra för eder? Vore ni kristen, funnes väl utväg. Men hvad säger ni, om jag skulle hos konungen af Spanien utverka åt eder en ny titel? -- Och hon slog småleende juden lätt på axeln med solfjädern. -- Protektor öfver Jerusalem?

Texeira teg ett ögonblick, förlägen och öfverraskad.

-- Ursäkta, eders majestät; denna titel är icke alldeles ny. Kejsaren har för tjugu år sedan erbjudit samma värdighet åt Ruben Zevi i Regensburg, och han har afslagit den.