Part 19

Detta väckte anstöt bland Syriens rabbiner; de rådplägade, sände en varning till den nye profeten, och när han fortfor med sina läror, bannlyste de honom som gudsförsmädare. Ruben Zevi, som hade sina kunskapare öfverallt, förnam domen och gillade den, så mycket hellre som han själf var anstucken af samma storartade ärelystnad att återupprätta sitt folk, men ville med helt andra medel, med penningens allmakt, klok statskonst och köpte furstars biträde återföra judarne till det heliga landet. Få år förut hade han lika afgjordt förnekat sin trosförvant Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville förena judar och kristne i en förnuftstro, där själens odödlighet icke mer fann någon plats.

Förklarad fågelfri, nödgades Schabbathai Zevi fly från Smyrna, men fann en mäktig bundsförvant just i förföljelsen. En ansedd jude i Gaza, Nathan Benjamin, öfvergick till hans parti och tillförde honom skaror af nye anhängare. Nu uppträdde han i Saloniki, i Athen, på Morea, i Alexandria, öfverallt predikande det nya messiasriket och öfverallt buren i triumf af jublande folkmassor, icke endast judar, utan äfven kristne och muselmän, som i honom sågo den af Gud utkorade, ja Gud själf. De vidunderligaste sägner kommo i omlopp. Den nye profeten skulle uppväcka Moses ur grafven och gifta sig med hans dotter; Schabbathai var väl redan gift, men detta oaktadt en _nazir_, som aldrig smakat vin eller vidrört en kvinna. Därefter, tillade ryktet, skulle han ärfva sultanens krona och rida in i Jerusalem på ett eldsprutande himmelens lejon, hvars tunga skulle vara en sjuhöfdad orm.

Antingen nu denne nye Messias ville på sitt sätt göra ryktet till sanning eller att han förnummit sin farbroders samtidiga plan att eröfra Jerusalem, befann han sig på väg från Damaskus just i de dagar, när Ruben Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat, stod vid portarna framför samma stad.

Den kloke bankiren hade beräknat allt. Han hade förutsett hvarje hinder och förstått att besegra hvarje motstånd. I mer än femtio år hade han tåligt och långsamt förberedt denna sin lefnads älsklingsplan att engång återförsamla sitt folk i det heliga landet och ånyo grunda Israels rike. Måhända var ännu ej allt så moget, som han önskade för en säker framgång, men han kunde ej vänta längre. Han var åttio år, ännu viljekraftig och stark, klok, modig och hänsynslös, men de dagar stodo för dörren, när han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes gynna hans djärfva plan. På kalifernes tron satt ett omyndigt barn, som beherskades af hans dotterdotter Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska fredens byten och hade glömt den aflägsna östern. Ruben Zevi beslöt att handla.

Det var den största affär -- och han insåg det själf, det största vågspel -- på hvilket den gamle räknemästaren någonsin inlåtit sig. Hela hans omätliga rikedom insattes på detta enda kort. Han köpte af sultanen, hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets besittning för obekanta millioner venetianska dukater i guld; man fick aldrig rätt veta beloppet, hvaraf troligen en stor del försvann i pascharnes vida fickor. Och han fick detta land på förödmjukande villkor, såsom en skattskyldig provins under osmaniska riket, med turkiska garnisoner i alla fästningar utom Jerusalem. Men detta oroade Ruben Zevi föga. Hade han engång grundlagt judarnes nya rike, skulle det snart afkasta osmanernes ok och utbreda sig öfver världen. Det kostade honom otroliga summor att muta sultanens närmaste omgifning och de snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten, hvilkas samtycke och biträde han ej kunde umbära. Icke ens sultanens ferman var tillräcklig; den måste understödas af en krigshär, hvilken Benjamin Zevi värfvade i Egypten och Syrien -- 11,000 man, judar och araber -- kristne vågade han icke värfva, af fruktan för misstankar af Islams bekännare.

Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi satte sig i marsch med sin här från Jaffa, skingrade några syriska röfvarehorder, inryckte utan svärdsslag i den helige staden, hvars portar öppnats af morfaderns guld, och besatte murarna med sitt folk. Snart följde Ruben Zevi själf och vidtog utan dröjsmål alla nödiga åtgärder att trygga sin nya besittning. Det skedde i all stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man måste fara varligt med det turkiska högmodet. Jerusalem märkte knappt, att det ombytt herskare; det var så vant att ombyta paschar. Det enda som oroade den nye judefursten var, att så få judar följde hans kallelse. I alla länder och världsdelar hade budskapet utgått, att numera kunde Israels förskingrade återvända till sina fäders land, mot hvilket de med längtan blickat i så många århundraden. Men i stället för väntade oräkneliga skaror såg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige trosförvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de lärde, de mäktige judarne, med hvilkas tillhjälp han ville upprätta Davids fäste, hade uteblifvit. De hade föredragit Egyptens köttgrytor, misstrott budskapet och kvarstannat i frivillig träldom hos Ammons barn.

Jerusalem, världshistoriens medelpunkt, låg vid denna tid sköfladt, blodbestänkt, förtrampadt af vänner och fiender. Lika vördad som misshandlad, hade denna stad af stora minnen under osmanernes välde sedan 1517 nedsjunkit till en oregelbunden köping af palatser i grus, moskéer och kyrkor af alla byggnadsstilar, trånga, smutsiga kvarter af låga, med kalk rappade hus, där en blandad befolkning afsöndrade sig efter nationaliteter och trosbekännelser, lifnärande sig mest af att preja pilgrimer. Ännu kvarstod den gamla, flera gånger rifna och åter uppförda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn; ännu de fem portarna, ruinerna af Herodes' palats, den heliga grafvens kyrka, sådan hon uppfördes af korsfararne i början af tolfte seklet[12], för att icke förgäta den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade _Haram_, där kejsar Hadrianus förgäfves velat håna Frälsarens profetia med sitt Jupiterstempel, och där sedermera den kristna klippkyrkan fått vika för Omars moské. Det var skördetiden i månaden Nisan, April, men föga annat att skörda, än magra oliver. Pilgrimerne strömmade, som vanligt, till den kristna och judiska påsken, knäföllo, bådo, tiggde och slogos om sina brödsmulor med utsvultna hundar. Där låg ett hemlighetsfullt öde med historiens och profetians hela tyngd öfver denna olyckliga stad, som engång, lik Betsaida, varit upphöjd ända till himmelen och nu låg nedstörtad ända till dödsriket, för att han icke »visste sin tid».

[Fotnot 12: Hon brann 1808 och uppfördes sedan i modernare stil.]

Sedan Ruben Zevi bittida på judiska påskmorgonen förrättat sin andakt i synagogan, red han, åtföljd af två beväpnade tjenare, ut för att bese staden och dess omgifningar. Hans väg förde honom slutligen utom murarna uppför den sluttande stigen till Oljoberget. Ännu var det tidigt, ännu stod solen lågt och färgade långt i väster Medelhafvets vida vattenspeglar i rödt, blått och grönt. Vände sig den gamle mot öster, såg han ett mörkt, töcknigt vatten bakom Engeddins bergöken; det var det dystra, af klippmurar instängda Döda hafvet. Staden låg under hans fötter som en hvitmenad graf. Solen belyste minareternas spiror och de kristna kyrkornas kors; synagogorna gömde sig bakom låga murar. Ingenstädes ett spår af Moses, ett återsken af David. Ruben Zevi suckade: hvar var Israel?

Han kände ett behof att utgjuta sitt hjärta för sina fäders Gud och sökte en plats, där hans blickar ej sårades af Israels efterträdare. Han sökte länge förgäfves. Själfva Oljoberget var öfversålladt med kristna minnen. Där var Himmelsfärdskyrkan; där var jungfru Marias graf; där var Getsemane. Ändtligen, när han nalkades Kidrons dal, fann han Absalons graf, en liten strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hästen, sände tjenarne att posta ett stycke därifrån och knäböjde på det berg, som David helgat med sina tårar öfver den förlorade sonen. Han hade ej märkt, att en af bergets många eremiter sökt en fristad i Josafatshålan nära intill och framträdde bakom honom, synbarligen föga belåten att se en jude oskära med sin närvaro hans morgonandakt.

-- Herre Zebaot -- bad den gamle juden med hög röst, såsom ville han ropa till himmelen -- du, som genom din tjenare Moses lofvat Kanaans land åt Abrahams säd till evig tid -- du, som förskingrat oss och lofvat åter församla oss från jordens fyra hörn -- du, som sagt genom dina tjenare Esaias och Zacharias, att du vill förena alla Israels stammar i din stad Jerusalem, så att ock de gamle skola sitta på dess torg, hvar med sin staf i handen för hög ålders skull -- se, vi komme på ditt löfte, Herre, och återtage det land, som du gaf oss till arfvedel. Vi ödmjuke oss inför dig; vi äro det förkastade silfret, det affälliga folket, som du gifvit till pris åt världens smälek och hedningarnes bespottelse; men vi komme dock, Herre, på ditt ord, vi förvänte af dig upprättelsen och hämnden. Du skall slå dem som slagit oss, du skall förtrampa dem ända till dödsriket under vår fot. Men från oss skall du borttaga det bäfvande hjärtat och utrota vår försmädelse i alla land. Du skall gifva oss hufvudprydnad för aska och glädjens olja för mycken bedröfvelse, guld för silfver och koppar för järn. Herre, gif mig ett tecken, att du nu vill öfver oss uppfylla ditt heliga löfte! Här är en till roten förtorkad törnbuske: låt honom skjuta ett grönt skott!

Och den bedjande gamle juden kastade sig med ansiktet mot marken, såsom väntade han ett svar från bergets innandöme. Då hörde han en röst bakom sig säga:

-- Hvem är du, som går till rätta med din Gud och förelägger honom hans tid? Har då du hört hans röst, som säger till dig: stå upp, Samuel! Ännu är Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes fullhet icke inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger täckelset för dina ögon, så att du icke ser Getsemane vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt folks rop: hans blod komme öfver oss och våra barn! ... Gå, förblindade! Intet grönt skott spirar ännu ur ditt folks törnen. Budbärarnes fotsteg genljuda i berget. Si, Antikrist står för portarna och skall varda dig öfvermäktig, tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt Herrens Krist.

Ruben Zevi uppreste sig och såg vid sin sida eremiten från Josafatshålan. Ett obeskrifligt raseri grep den annars så försiktige, så beräknande gamle mannen. Nu, nu, i afgörandets, i segerns, i världsherraväldets stund vågade en af hans folks förtryckare slunga honom i ansiktet Moses' profetia och Nazarenerns död! Hans röst svek honom, hans knutna hand höjde sig för att slå olycksprofeten i ansiktet, då i detsamma tjenarne skyndade till och förkunnade ankomsten af ett ilbud från härens underbefälhafvare Assar Kaba.

-- Rabbi -- sade budbäraren, ännu andlös efter en häftig ridt uppför berget -- Assar Kaba låter fråga dig hvilket svar han skall gifva Messias, som står utanför Damaskusporten och fordrar inträde.

_Messias!_ Den gamle juden slog sig för pannan. Han hade bedt till Abrahams Gud om sitt folks upprättelse och glömt upprättaren, glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk! _Därför_ sköt intet grönt skott ur det förtorkade törnet.

Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln, ridande utför berget och lämnande den förvånade eremiten utan svar. Men under ridten inställde sig dessa betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt framkallat i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte son?

Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba med femhundra krigare. En myckenhet folk trängde sig innanför och utanför muren. En beskickning väntade svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod, att Mordechais son ville härin.

-- I Jehovahs namn -- utropade sändebudet med hög röst -- fordrar jag inträde för hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem för att förlossa sitt folk.

-- Hvilket bref och insegel har du på detta ditt budskap? frågade Ruben Zevi kallt.

-- Han sade till mig: säg dem, att Herren har sändt dig, och om de vägra, skola portarna upplåtas af sig själfva, svarade sändebudet.

-- Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben, pekande på den starkt tillbommade porten. -- Förnim, port, att jag vägrar honom inträde, såframt du icke upplåter dig af dig själf!

Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje ögonblick väntande att se bommarna falla och reglarna upplåtas utan människohänder. Men porten förblef orörlig.

-- Vän Nathan -- fortfor Ruben efter en stunds väntan -- du ser, att porten icke hörsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken, om du vill blifva trodd på ditt budskap!

-- Herren skall låta eld nedfalla från himmelen på dig och allt folk, som står emot den oemotståndlige, ropade nu Nathan, som törhända märkt, att ett åskväder närmade sig.

Icke förr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade ut från åskmolnet och upplyste förfärade ansikten i den församlade folkhopen.

Ruben Zevi stod hånande lugn.

-- Är då Herrens arm förkortad -- utropade han -- att hans ljungeld icke drabbar sitt mål? Se, jag står oskadd och förklarar här i Guds och människors åsyn, att denne föregifne Messias är en bedragare och ej skall oskära Guds stad med sina lögnaktiga profetior.

Han missräknade sig på sitt folk. Det var förberedt genom profetens rykte i alla munnar. Åskvädret fortfor att värfva åt denne nye anhängare. Ett obeskrifligt tumult uppstod.

-- Han hädar Messias! Han uppreser sig mot Gud!

Skarorna utanför och innanför murarna begynte storma porten för att slå den i stycken; hotande händer höjdes mot den otrogne gamle. Denne fann rådligt att skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med förstärkningar ifrån Jaffaporten.

Midtunder förvirringen trängde sig den beslöjade kvinnan fram och sade till Ruben Zevi:

-- Ett ord, rabbi!

Där var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon visades dit och fick några ögonblicks tid att tala.

-- Rabbi -- sade hon med brådskande hast -- din sak är förlorad. Ditt herravälde är slut, dina hvita hår äro tillspillogifna. _Honom_ står ingen emot -- ingen annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra honom.

-- Låt höra dina villkor! sade den gamle.

-- Det, som härtills är skedt, skall vara såsom hade det aldrig skett. Jag fordrar glömska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din dotter och skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och nöja sig med ett måttligt underhåll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina befallningar. Svär mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son, skall hafva upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig icke -- tillade hon ifrigt, när den gamle teg. -- Fråga Nathan, och han skall intyga, att jag, Schabbathais fränka, tillreder hans dagliga dryck.

-- Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst, som öfvermåttet af hans känslor betagit all klang. -- Jag igenkänner dig på ditt klumpfinger och dina ord.

-- Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon afslöjade dessa välbekanta, fordom sköna, nu längesedan af alla lidelser härjade drag, som läsaren engång mött under furstinnan Radzivils purpurröda barett.

-- Du är Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla stämma. -- Du är Thamar, som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel, som kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta min dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått mot Ruths båda barn. Nu begär du, att jag skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva åt dig mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och sedan mig.

Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och såg sig om efter en utväg att undkomma. Men hon trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett rop skulle ej höras i det brusande larmet.

-- Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde hon trotsigt. Ditt lif är nu icke värdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin faders blod, och jag är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt. Skynda dig! Hör du ej porten braka?

Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn och skulle hafva fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott med muskötkolfvarna, lyckats gång efter gång drifva hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en trupp ryttare och trängde allt undan, som stod i hans väg. Det forna krigarelynnet hade än en gång fått makt öfver räknekonsten hos denne trälbundne kompanjon på bankirens kontor. Den unge anföraren for mera hårdhändt fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu icke det dragna svärdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin Jehus hofvar män, kvinnor och barn.

-- Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders röst.

Dottersonen banade sig med möda väg till det afskilda stället vid muren.

-- Här är Thamar, som förrådde din moder. Jag skänker henne åt dig, min son; men fläcka icke din hand med en förräderskas blod!

-- Nåd, nåd! utropade nu den brottsliga kvinnan, som förgäfves sökte med blodiga naglar klättra uppför den obevekliga stenmuren. -- Nåd, Benjamin! Jag är blod af ditt blod, jag skall anvisa dig fördolda skatter ...

Hon hann icke säga mer. Ruths son -- Ruths, hvars hela korta lif varit oskyldig, förbarmande kärlek -- ihågkom med andra känslor sin moder och sin syster, som han svurit att hämna. Han mindes det vanvördiga sätt, på hvilket drottning Kristinas kammarherre Wrangel en dag behandlat furstinnan Radzivil, och sporrade sin häst baklänges mot den plats vid muren, där Thamar stod inklämd. Jehu var stor, tung och ursinnig af sporren. Han strök tillbaka mot muren med så förkrossande tyngd, att snart fanns under hans bakhofvar endast en oigenkännelig lämning af henne, hvars lif varit ett enda långt förräderi mot dem hon stått närmast.

24. Stjärnornas stund.

Han var åter sig själf.

Folkhopen innanför muren var trängd tillbaka och allt motstånd skingradt, när en oväntad anblick plötsligt förändrade allt. Det under Nathan bebådat hade verkligen skett. Medan man ännu underhandlade vid Damaskusporten, hade den nye profeten funnit anhängare, som för honom öppnade den på västra sidan belägna och numera svagt bevakade Jaffaporten. Härifrån tågade han, omgifven af jublande skaror, obehindrad in i staden, väl icke på ett eldsprutande lejon, men med konungslig ståt. Han hade valt påskdagen för sitt intåg, och detta var mycket olikt ett annat tidigare intåg i Jerusalem på en arbetsåsninnas fåle.

I kraftens och ungdomens hela fägring, tjugunio år gammal, prisad af många tusende som den skönaste bland människors barn, klädd, i den fornjudiska dräktens lifrock, underkläder, sandaler och mantel, glänsande af purpur och guldstickadt tyg, förenade Schabbathai Zevi, där han red på sin hvita häst, välsignande folket, allt som tjusar och bedårar en österländsk fantasi. I spetsen för tåget red en utropare, en liten, knappt tre fot hög dvärg i karmosinröd mantel, på en tam, dresserad giraff, hvars lilla högfärdiga hufvud på den långa halsen kråmade sig öfver husens tak. Närmast framför profeten gingo harpolekare och sångare, som uppstämde Hosianna och Davids kröningspsalm. Efter honom red hans lifvakt, sju gånger sju nazirer i hvita mantlar på svarta hästar. Dem följde till fots omkring ett hundra leviter i prästerlig skrud, efter dem korgossar med starkt doftande rökelsekar, efter dem åter beväpnade anhängare, beredde att sönderslita hvarje motståndare, och slutligen en ständigt växande, sjungande, skriande och dansande folkskara. De sjuke, de blinde, de lame trängde sig fram för att profetens skugga måtte falla på dem: spökbilden af de helbrägdagörelser, som för tusen och sex hundra år sedan skett i detta samma Jerusalem.

Detta på samma gång festliga och krigiska tåg trängde sig in som en kil mellan fördelningarna af Benjamin Zevis vid murarna spridda krigsstyrka. Men ännu var ej allt förloradt, ännu stod kärnan af hären vid Damaskusporten; ett djärft anfall kunde spränga det konungsliga tåget i stycken.

-- Icke nu, icke nu, förrän du tvått dig ren! bad den gamle morfadern. Du är bestänkt med en kvinnas blod, och så kan du icke draga till Herrens strid.

-- Mig dödar ingen före stjärnornas stund! utropade Benjamin med den tillförsikt, som numera blifvit hans enda tro. Och han lät, i spetsen för rytteriet, blåsa till anfall, i mening att hugga in på festtåget och taga den falske Messias till fånga. Han var trotsig och glad, han var åter sig själf, han kastade penningemäklaren från sig som en usel narrkåpa och var åter hvad han alltid velat och bort vara, en krigare utan fruktan och tadel, Åke Totts ridsven, ryttaren, hvilken satt som en mur, fastvuxen i sadeln.

Den oerfarne, han hade ingen aning om de andliga hvirfvelstormarnas makt. Hans folk följde honom tvekande, men blott för att vid profetens åsyn kasta sig till marken och nedlägga vapnen. Hot och böner, löften om byte, allt var förgäfves. Knappt trettio eller fyrtio af huset Zevis liftjenare lydde ännu order, slutande sig kring den trogne Assar Kaba. För Benjamin återstod intet annat val, än att söka på omvägar uppnå det befästade Haram och innesluta sig där, i hopp att kunna draga till sig någon del af den öfriga, i staden kringspridda hären.

Men just till denna för judarne heligaste punkt i den heliga staden och till den där belägna anseddaste synagogan riktade äfven profeten sitt tåg. De båda skarorna anlände samtidigt och inträngde genom olika portar, ty Haram hade ej mindre än elfva sådana. Här flöt det första blodet. Benjamin kastade sig in i synagogan och försvarade med sin lytta, högra hand hvarje fotsbredd af dess murade stengolf. Nu var han åter sig själf, nu kände han sig åter fri, som en kungsörn, undkommen ur en järngallrad bur. Han var åter Slanges frimodige lärjunge, åter Torstensons okuflige lille sergeant, hans enda öga glänste af bragdlust, hans arm utdelade glada hågkomster från ärorika slagfält. Han var åter den tappraste bland de tappre, och han kände det, han stred som man strider för ära och seger, när man vet, att man icke kan falla ...

Men Thamar hade haft rätt, profeten var oemotståndlig. Själf deltog denne icke i striden; han gaf ett tecken med handen, och allt föll för nazirernes krokiga yataganer. Slanges lärjunge såg sina siste trogne stupa; en jättelik syrier kastade sig öfver Assar Kaba och genomborrade honom med yataganen. Ännu var Benjamin Zevi osårad; han försmådde allt skydd; honom kunde ju ingen döda. Han trängde undan tjugu fiender och klöf med ett enda hugg syrierns hufvud. Men nu var stjärnornas stund kommen. Den minste bland hela den fanatiska hop, som följde profeten, den lille, oansenlige dvärgen, spenslig och svag som ett barn, krökte sig under Benjamin Zevis upphöjda arm och genomborrade hans hjärta med en dolkstöt. Han vacklade, han föll ... gossen från Kaskas, från Lavila, från Neunburg, från Leipzig, från Stockholms slott, från Jankowitz ... han trampades ned ... intet förvissnadt löf om hösten låg så förtrampadt som han. Han föll utan ett ljud, utan en suck. Om han kunnat behålla en enda klar tanke, hade det varit förvåningen öfver att _kunna_ falla. Så långt och icke vidare; banan var utmätt. Den stund skall komma, när alla stjärnor falla, och denna stund hade kommit för det första af nattens barn.

Profetens seger var snart fullständig. De af Benjamin Zevis folk, som icke underkastat sig eller stupat, flydde åt alla håll, bebådande profetens upphöjelse och det osmaniska väldets fall.

Samma dag mot aftonen fördes till profeten en fången gubbe, misshandlad af pöbeln, blodig, halft vanmäktig, med rifna kläder och det hvita håret bärande spår af gatornas smuts. Det var den nyss allrådande Ruben Zevi. Profeten kände icke eller låtsade icke känna sin farbroder. Han frågade med en konungslig domares köld, om fången ville dö som förtappad eller bekänna Messias och lefva.