Part 2
HILLER. Kort nog, ja, det ska Gud veta, den är alldeles för kort. Har jag inte alltid sagt att den är för kort. Man kan ju inte gå ut med dig utan att en hel svärm unga glopar se på dina fötter, och det tål jag inte.
AMELIE _utledsen_. Ah! _Sätter sig vid bordet i fonden._
HILLER. Så ja, nu sätter du dig åter midt i draget!
AMELIE. Men här är ju inte tecken till drag!
HILLER. Nej, det förstås ... innan man är tvungen att skicka efter doktorn, så skadar drag inte alls. Men här drar ju så att håret dansar om hufvudet på en. Kom, så ska jag söka ut någon lugn plats åt dig på perrongen.
AMELIE _stiger upp_. Som du befaller!
HILLER _i det de gå_. Befaller! ... Jag befaller aldrig, men du ställer dig alltid som en slafvinna och som jag vore den störste egoist, då jag gör allt bara utaf omsorg för dig och din hälsa. _Går ut i fonden. Vid bortgåendet tar Amelie upp sin näsduk och tappar därvid en rosapappersbiljett._
Åttonde scenen.
AUGUST. KYPAREN.
AUGUST _från höger, mycket upprörd_. Nej, aldrig i min lefnad gör jag om det försöket. Det var precis som jag hade stuckit hufvudet in i ett getingbo. _Suckande._ Kypare!
KYPAREN _från fonden_. Hvad befaller herrn?
AUGUST. Ett glas sodavatten ... nej, en flaska! Och en flaska för min hustru också därinne!
KYPAREN. Strax! _Går ut._
AUGUST. Om jag begriper hvar de fruntimren får alla ord ifrån ... det var förvånansvärdt.
KYPAREN _serverar sodavattnet_. Här, min herre! _Medan August dricker böjer kyparen sig ned och tar biljetten ifrån golfvet; han lämnar den åt August._ Ni har förmodligen tappat den här, min herre! _Går ut i fonden._
AUGUST. Jag? ... En biljett på rosapapper, hvad vill det säga! _Öppnar biljetten._ »Tillbedda ängel! Jag dyrkar er; alla edra önskningar äro befallningar för mig, men det var mig omöjligt att resa i morse. Jag kommer med nästa tåg. Ni måste söka en förevändning att stanna på någon station!» Det var märkvärdigt ... men inte är brefvet till mig ... hm! Kuriöst. _Ringning utanför._
Nionde scenen.
AUGUST. MÖRK _från vänster_. KYPAREN.
MÖRK _håller sig om kindbenet_. O! o! o! Jo, där råkade jag vackert ut. Kypare! _Kyparen från fonden._ En flaska sodavatten och en för min hustru också. _Kyparen går ut._ Nej, det experimentet misslyckades. Hör nu, min käre, unge vän, det var bra att jag träffade er allena, jag har en liten bekännelse att göra er.
AUGUST. Mig?
MÖRK. Ja ... jag lurade er för en stund sedan. Vi talade om sparlakansläxor.
AUGUST. Javisst!
MÖRK. Jag sade er, att endast svaga hjärnor voro utsatta därför, men nu vill jag trösta er. _Kyparen kommer in från fonden, sätter en flaska sodavatten och ett glas på bordet i midten samt bär in en flaska och ett glas till höger._
AUGUST. Trösta? Ni tror väl aldrig att jag ...
MÖRK. Ingen falsk blygsel, käre vän, alla äkta männer få sina sparlakansläxor!
AUGUST. Alla!
MÖRK. Hvarenda en ... tro mig! Men det är inte så farligt, bara man blir van vid det och bär det med klokhet och hållning. Men hvarje motstånd är galenskap och framkallar uppträden.
AUGUST. Ack, dessa uppträden!
MÖRK. Se där, ni känner till det, tror jag?
AUGUST. Men hvart tar poesien i äktenskapet vägen?
MÖRK. Äktenskapet, min värderade vän, är som den efterlängtade sommaren. Alla glädja sig däråt, och när den kommer, så är den ofta ruskig; men ändå för den med sig knoppar, blommor, poesi och solsken. Vill ni nu inte erkänna dessa behag, därför att det kommer en och annan regnskur emellanåt, och åskan mullrar då och då, och till och med slår ned någon gång? Nej, lugn bara, käre vän, lugn midt i stormen!
AUGUST. Lugn ... ja, det är lätt för er att säga så, ni som har sluppit ifrån det.
MÖRK. Har jag sluppit ifrån det ... ni yrar, käre vän. Det slipper ingen ifrån.
AUGUST. Men ni sade ju att efter tjuguårigt äktenskap ...
MÖRK. Jag skröt bara ... alldeles som ni förut, lita på det. Jag får mina sparlakansläxor lika så goda som ni och alla andra, och vill slå vad, med nästan samma ord, för jag tror, förbaska mej, att den ena frun skrifver af den andras tal.
AUGUST. Nu öfverdrifver ni!
MÖRK. Öfverdrifver jag? Hör nu, vänta litet ... _Tar af sig sin dammrock._ Ni ska själf få se ... se här ... svep den här rocken omkring er ...
AUGUST. Men hvad ska det tjäna till! _Tar på sig rocken._
MÖRK. Seså, sätt nu min mössa på er.
AUGUST. Men ...
MÖRK. Så ja ... sätt er nu där borta ... håll en tidning för ansiktet ... eller en näsduk; min gumma ska tro att det är jag ... och ni blir serverad den allra läckraste sparlakansläxa. Hon är just laddad ...
AUGUST. Men det går inte för sig!
MÖRK. Ni behöfver inte alls tala ... inte säga ett ord ... den saken åtar hon sig ensam.
AUGUST. Men om hon känner igen mig?
MÖRK. Så ska det bli hennes straff! Seså, ingen tvekan, sätt er nu där borta. _Leder honom till höger; August sätter sig._ Så där ... men inte ett knyst och tag nu till bästa allt som var ämnadt åt mig. _Hostar._ Hm, hm! _Ser in i sidosalongen._ Tyst! Hon kommer. _Går ut i fonden._
Tionde scenen.
AUGUST. DOROTHEA.
AUGUST. Det var då också en idé! Hvad skall hon tänka om mig ... där är hon minsann.
DOROTHEA _från vänster_. Där sitter han och läser, alldeles som om ingenting skulle ha passerat, och jag ska ha all förargelse ensam; å nej, man och hustru äro ett, således skall han ha sin anpart.
AUGUST _fördjupar sig ännu mer i tidningen_. Jag sitter som på nålar.
DOROTHEA _söker genom hostning göra sig bemärkt_. Hm, hm! Jag tror att jag har förkylt mig. _Sätter sig; kort paus._ Gamla tjurhufvud! Du tänker väl efter hur illa du nyss behandlade mig? Hvad? ... _Stiger upp._ Men jag känner ditt manér se’n gammalt, att bara sitta så där utan att ge ett svar, alldeles som en saltstod, och låta mig tala munnen ur led. _Blir allt ifrigare._ Nej, när jag tänker på — fast det är längesedan — då du friade; ja, då krumbukta’ du dig och gjorde dig söt: »räck mig din hand, min söta ängel» ... Jag medger att jag var söt och jag ser inte heller nu ut som en fågelskrämma! Men nu inser jag att allt det där bara var bakslughet. Du har lockat in mig i äktenskapet bara för att som en hök slå ned på den skrämda dufvan!
AUGUST _afsides_. Alldeles som min hustru!
DOROTHEA. Nå, men så säg då ett ord! Länge står jag inte ut på det här viset, dessa eviga förargelser måste slutligen framkalla ett hjärtslag, jag känner hur det tär på min lifstråd ... fast det kanske inte ser så ut ... jag är litet echaufferad nu, men det kommer bara utaf förargelse! ... Men länge kan det inte dröja, det är min enda tröst.
AUGUST. Aha! Nu ha vi begrafningen i faggorna!
DOROTHEA. Ack! att jag låge sex fot under den kalla jorden! _Gråter._ När jag då är borta skall du nog ångra att du så ofta suttit där som en porslinsgubbe och tegat. Och så ska det bli sådant här spektakel bara för att jag sade, att jag hade tappat den där fattiga papperslappen.
AUGUST. Hvad, är det ni som har tappat biljetten? _Rusar upp._
DOROTHEA. Hvad i all världens dar! ... Det är inte min man ... mitt gamla tjurhufvud! O! o! _Springer ut till höger._
AUGUST. Nej, men så hör då, min fru, jag har ju hittat ...
Elfte scenen.
MÖRK. AUGUST.
MÖRK _från fonden_. Ha, ha, ha! ... Å, det är en härlig historia!
AUGUST _allvarligt_. Skratta inte, bäste herr Mörk.
MÖRK. Jo, låt mig skratta ... det måtte ha varit alldeles gräsligt komiskt. Nå, nu är ni väl nöjd?
AUGUST. Ja, jag tackar så mycket, men den ena tjänsten är den andra värd ... jag vill ge er ett godt råd.
MÖRK. Nå, hvad skulle det vara?
AUGUST _med patos_. Ni måste i alla hänseenden resa härifrån med nästa tåg.
MÖRK. Ja, det var också min mening!
AUGUST _som förut_. Men tar ni också er fru med?
MÖRK. Ja, visst tänker jag göra det.
AUGUST _mycket allvarligt_. Hon kommer att säga nej ... men lämna henne kvar ... för intet pris ... hör ni!
MÖRK. Hör nu, vill ni inte göra mig den tjänsten och förklara mig hvad ni har med vår resa att göra?
AUGUST. Jag vet inte om ni är nog stark att höra det.
MÖRK. Jo bevars, jag är mycket stark, gå på bara!
AUGUST. Nåväl! Er hustru har en älskare, han är på väg efter henne.
MÖRK. Nej, kan man se!
AUGUST. De ska träffas här.
MÖRK. Så ni säger, så ni säger! — _Afsides._ — Min själ har han inte en skruf lös.
AUGUST. Ni tror mig inte! Se här, öfvertyga er själf, att jag talar sanning. _Lämnar honom biljetten._ Läs! ...
MÖRK _läsande_. »Tillbedda ängel!» ... Och det skulle vara till min hustru ... rätt nätt ... _Läser vidare_ — »dyrkar dig ... inte resa i morse ... nästa station ... en förevändning ...»
AUGUST. Nå, hvad säger ni nu?
MÖRK. Hvar har ni fått den här lappen ifrån?
AUGUST. Jag har hittat den här på golfvet ... Er hustru har tappat den.
MÖRK _ger August biljetten_. Hör nu, min unge vän, jag vill ge er ett godt råd.
AUGUST. Nå-å?
MÖRK. Gif er af, ni, med nästa tåg.
AUGUST. Ja, det är min afsikt.
MÖRK. Men laga för all del att ni får er fru med er.
AUGUST. Min hustru?
MÖRK. Ja, jag har skäl att förmoda att hon tänker stanna kvar.
AUGUST. Men, herr Mörk, ni måtte väl aldrig inbilla er att min hustru ...
MÖRK. Lugn bara, käre vän ... jag inbillar mig ingenting ... men ni kan väl döma själf; här står: »Tillbedda ängel» — tror ni man skrifver så till en femtiårs gumma.
AUGUST. Å, man har sett exempel.
MÖRK. Vore det till min hustru, så skulle det åtminstone stå »lilla trefliga rulta» eller på sin höjd »dyra gumma», men »tillbedda ängel» ... det skulle vara en kuriös patron om han inte skickade mig henne tillbaka inom tre dagar.
AUGUST _eftersinnande_. Min hustru ... o! Det vore förfärligt!
MÖRK. Lugn bara, käre vän ... alltsammans kan ju vara en tillfällighet, ett misstag.
AUGUST. Jo, det är sköna misstag! Det går alldeles omkring i hufvudet på mig.
MÖRK. Där kommer min gumma, nu får jag mina fiskar varma.
Tolfte scenen.
DE FÖRRA. DOROTHEA _från höger_.
MÖRK _ser på klockan_. Hon fattas tio minuter i fyra. Då kommer väl tåget snart. Vi få väl lof att samla ihop våra spridda effekter, kära gumma.
DOROTHEA _kort och tvärt_. Ja, gärna för mig ... jag behöfver det inte ... Harm och förargelse har slagit sig så i alla mina leder ... att du kan fortsätta resan på egen hand ... men jag stannar här! _Sätter sig._
AUGUST _afsides_. Hon stannar! En sten faller från mitt bröst.
MÖRK _godmodigt_. Ah, seså, Doran min!
AUGUST _ger Mörk biljetten_. Hör, stackars gamle man, tag hvad er tillhör. Man har sett exempel ... _Går ut till vänster._
Trettonde scenen.
MÖRK. DOROTHEA.
MÖRK _till August_. Galenskaper! _Till Dorothea._ Thea, min gumma, var förnuftig nu ... vi äro ju tillräckligt gamla för att ha vuxit ifrån alla barnsligheter. Man fördärfvar ju hela resan för sig ... det är ju vansinnigt!
DOROTHEA. Ja, vansinnigt är det!
MÖRK. Seså ja ... du är ju annars en så förståndig och snäll gumma ... Dora lilla ... seså ... visa nu ett vänligt ansikte.
DOROTHEA. Du tror kanske att man kan kommenderas till regn och solsken!
MÖRK _trefligt_. Kommendera ... hvad är det för prat ... men efter du talar om solsken, så se hur vackert solen skiner därute ... som om det vore en högtidsdag. Hvem vet hur många somrar, som äro oss förunnade ... är det inte tokeri att fördystra de där få dagarna för sig? _Vill kyssa henne._
DOROTHEA. Ah, låt mig vara, det kan ju komma någon, vet jag ... Få dagar ... Å ja, gläd dig du ... du kommer nog att länge öfverlefva mig.
MÖRK. Gör mig den tjänsten och sluta upp med det där eviga begrafvandet. Jag önskar jag fick behålla dig i lifvet ännu i många år.
DOROTHEA _vekt_. Verkligen?
MÖRK _rycker henne närmare_. På min heder ... seså, gumma ... var förnuftig ... nå-å? ... nå-å ... nå-å ... _Dorothea har några gånger vändt sig om._ Kom hit, gamla granadör! _De omfamna hvarandra._ Nog vet du att jag har dig kär, gumman min ... men hvarför har du nu i dag släppt lös ett sådant åskväder?
DOROTHEA. Ack, låt oss inte tala om det numera; för öfrigt rensar åskan luften och vederkvicker hela naturen.
MÖRK. Jaja, men så hör det också en egen sorts natur därtill, du gumma! _Båda samla ihop sina reseffekter. Man hör utanför ringning och aflägsen lokomotivhvissla._
Fjortonde scenen.
DE FÖRRA. AUGUST. HILDA.
AUGUST _från vänster, halfhögt till Mörk_. Nå-å ... hvad nu ... det ser ut som hon skulle fara med!
MÖRK. Ja, till er tjänst ... hon far med!
AUGUST _till sin hustru_. Satt du inte här för en stund sedan också, Hilda?
HILDA. Jovisst!
AUGUST. Just här på stället?
HILDA. Ja-a, här står min väska ännu kvar!
AUGUST _afsides_. Här låg brefvet! _Högt._ Nå, skall du inte göra dig i ordning, vi fara ju strax.
HILDA _som satt sig och ofta fört en flaska till näsan_. _Vi_? Det tviflar jag på.
AUGUST _förskräckt_. Hvad säger du?
HILDA. Ja, jag känner mig så angripen ... mina nerver ... mitt hufvud ... i alla fall kan jag omöjligen resa med nästa tåg ... jag blir säkert tvungen att stanna här en längre tid.
AUGUST. Är det möjligt?
MÖRK _ger August brefvet_. Se här, stackars unge man! Det tillhör er ... man har sett exempel ...
AUGUST _med tonvikt_. Är du _verkligen_ sjuk?
HILDA. Ja, mycket!
DOROTHEA. Hvad ha de där för sig?
MÖRK. Ah, de arrangera säkert bara ett litet oväder! ... de hålla på och vederkvicka naturen!
AUGUST. Hilda! ... Jag vet allt!
HILDA _ser förvånad på honom_. Allt!?
AUGUST _afsides_. Jag har lust att upprepa för henne de söta fraser som stå i brefvet! _Framträder till Hilda; med tonvikt._ »Tillbedda ängel!» _Hilda ser förvånad på honom._ »Tillbedda ängel!» ... nå, hvad säger du nu?
HILDA _lugnt och okonstladt._ Det var det första förnuftiga ord jag hört af dig på länge!
AUGUST. »Jag dyrkar dig!» _Kort paus; som förut._ »Jag dyrkar dig!»
HILDA. Du är ju som du vore förvandlad!
AUGUST. »Dina önskningar äro befallningar för mig!»
HILDA. Älskade August. _Räcker honom handen. Ringning utanför._
BÄRAREN _kommer in, ropande_. Tåget är strax här, mitt herrskap!
HILDA _tager hastigt sin resväska_. Fort, fort, våra saker, söte August.
AUGUST. Far du med, Hilda?
HILDA. Naturligtvis ...
AUGUST. Du känner inte till ett bref på rosapapper?
HILDA. Ett bref? ... Jag begriper inte ett ord!
AUGUST. Älskade goda Hilda, ack, hvad jag håller af dig, du pärla bland alla hustrur! Jag skall förklara dig alltsammans längre fram. _Han har gång på gång kysst hennes händer. Man hör hvissling utanför._
Femtonde scenen.
DE FÖRRA. HILLER. AMELIE.
HILLER. Ändtligen har jag nått mitt mål. Mitt system är ofelbart; just nyss säger mig min hustru att hon gärna far med nattåget!
MÖRK. Gratulerar, gratulerar, herr Hiller.
HILLER. Har ni profvat min metod? Hvad? Den är präktig ... hvasa?
MÖRK. Jo-o, jag tackar er på det hjärtligaste!
BÄRAREN _ropar_. Skynda er, mitt herrskap, skynda er! _Alla rafsa ihop sina små reseffekter._
AMELIE _från höger; faller i vanmakt_. O! ... mitt hufvud ... mitt gamla onda ... Hiller, Hiller!
HILLER _springer till henne_. Hur är det ... hvad fattas dig!
MÖRK _till August_. Aha! ... där sitter »den tillbedda ängeln». _Tager biljetten ifrån August._
HILLER. Men tåget går ju genast ... Amelie ... vatten ... vatten! _Springer omkring._
DOROTHEA _går till Amelie_. Se här, min fru, jag afstår mitt luktsalt åt er.
AMELIE _som ända dittills tyckts vara utan sans_. Tack så mycket, min fru.
MÖRK. Adjö, herr Hiller! ... _Lämnar honom biljetten._ Håll till godo ... ert system är ofelbart ... men ni kan behålla det för egen räkning tillika med era sparlakansläxor! _Alla gå medan Hiller sysselsätter sig med Amelie. Man hör ringning utanför._
_Ridån faller._
TEATERPJÄSER
lämpliga för sällskapsteatrar.
Med utsatt antal personer (h. = herrar, d. = damer).
N:o öre