Part 1
SPARLAKANSLÄXOR
LUSTSPEL I EN AKT
ÖFVERSÄTTNING
FJÄRDE UPPLAGAN
STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG
PERSONERNA:
AUGUST BERNDT, ung köpman. HILDA, hans hustru. RUDOLF MÖRK, kapitalist. DOROTHEA, hans hustru. HILLER, köpman. AMELIE, hans hustru. EN KYPARE. EN BÄRARE.
Händelsen tilldrager sig vid en järnvägsstation.
STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1910
_Väntsalen vid en järnvägsstation. I midten af fonden en större ingångsdörr. Sidodörrar till höger och vänster. Den till höger för till damernas rum. Till höger ned på scenen ett bord med stolar. Ringklocka på bordet. Till vänster bord, soffa och stolar. Till höger uppåt fonden likaledes. I midten ett stort, rundt bord med stolar. En tidning på bordet._
Första scenen.
AUGUST. BERNDT. HILDA. BÄRAREN.
_De båda första, i moderna resdräkter, komma in från fonden, med mindre reseffekter i händerna, efter dem synes bäraren med en nattsäck._
AUGUST. Nå, gud vare lof, att man kommit ifrån den välsignade postdiligensen! Inte sant, min ängel? _Lägger ifrån sig sina reseffekter._
HILDA. Ja, jag känner mig verkligen litet trött.
AUGUST _till bäraren_. Hur lång tid ha vi på oss innan tåget kommer?
BÄRAREN. En timme, min herre! Seså ... här har jag ställt nattsäcken ... kofferten behåller jag därute till dess tåget kommer.
AUGUST. Tack, min vän! ... Se här — _ger honom pengar_ — köp två andra klassen åt oss ... — _går med bäraren uppåt fonden_ — och behåll det här för besväret.
HILDA _har gått ned till bordet åt höger; lägger sina reseffekter ifrån sig._ Ingenting är förändradt här! Ack, hvad den här salen lifligt påminner mig om vår resa efter bröllopet. Ett helt år har förflutit sedan dess ... ja, i sanning ett helt år! ...
BÄRAREN. Tack så mycket, min herre! _Går._
HILDA. Jag undrar om August skulle tänka på att vi i dag för ett år sedan också voro här ... för att anträda den gemensamma färden genom lifvet. _Sätter sig._
AUGUST _går fram till Hilda_. Ja, det var rätt, min gumma lilla ... Hvila dig medan du kan. Kanske jag får bjuda dig någon förfriskning ... Vi ha en hel timme på oss.
HILDA. Tack, gode August ... du är alltid omtänksam och uppmärksam. _Räcker honom handen._
AUGUST. A, så du säger ... det är mitt största nöje ... Nej, se där, minsann tror jag det är tidningen för i dag! _Tager tidningen._ Ja, mycket riktigt ... Torsdag ...
HILDA. Tänker du läsa nu?
AUGUST. Jag ska bara kasta en blick — på kursnoteringarna. _Läser tidningen vid bordet i midten._
HILDA _afsides_. Att de männerna jämt skola ha sina affärer i hufvudet ... oss glömma de som om vi aldrig funnes till.
AUGUST _läser_. Nu ha italienarna åter stigit ... det är då högst märkvärdigt.
HILDA _halft för sig_. Det kan jag inte alls finna.
AUGUST. Amerikanarna ... de äro då som fastnaglade ... ha inte rört sig ur fläcken på tre veckor.
HILDA _som förut_. Ja, det kan också vara detsamma! I dag för ett år sedan tänkte han inte på amerikanare och italienare.
AUGUST _läsande_. Hvad sa’ du?
HILDA. Jag ... jag tänkte på hur kursen stod för ett år sedan.
AUGUST. Den amerikanska?
HILDA. Påminner du dig inte alls ... precis för ett år sedan ...
AUGUST. Precis för ett år sedan ... hur kommer du att tänka på det? Men vänta litet ... — _eftersinnande_ — juli ... förlidet år ... juli ...
HILDA _för sig_. Nå ... nu måste väl hans tankar falla på vårt bröllop.
AUGUST. Juli ... juli ... ja, mycket rätt ... då köpte jag ett större parti amerikanare; och ultimo augusti påminner jag mig bestämdt ...
HILDA _afbryter honom_. Nej, inte augusti: jag menar juli ... låt oss stanna vid juli ... förlidet år.
AUGUST. Det var fasligt hvad juli spökar mycket i ditt hufvud! ... Vårt bröllop stod i juli i fjor, men annars kan jag inte minnas något särdeles märkvärdigt. _Tager ånyo tidningen._ Låt mig se, hvar var det jag var nu ... jo, Rumänien ...
HILDA _för sig_. Nej, en sådan man! _Högt._ Men, August ... så hör då ...
AUGUST _fördjupad i läsningen. Man hör utanför ånghvisslan från lokomotivet._ Hm ... ja, jag hör ... kära barn ...
HILDA. Men säg, August ... påminner du dig inte att för ett år sedan, det just var här som du sade: »Hilda, genom dig har jag funnit himlen på jorden ... jag kan inte tänka mig en högre sällhet! Världen är en jättemussla, som gömmer _en enda_ pärla, och det är du» ... Jag tror du hör inte alls på mig!
AUGUST. Jo jo ... pärla, sa’ du pärla! Jo, hvad jag hör! _Läser vidare för sig själf._
HILDA. Ack, hvad vi stackars hustrur ä’ för olyckliga varelser ... Jo, så förändras männerna, och ändå har knappast ett år förflutit ... hur skall det då blifva längre fram. _Håller näsduken för ögonen och gråter._
AUGUST. Hvad nu då ... jag tror minsann du gråter!
HILDA _gråtande_. Här har jag talat timtals till dig och du hör icke ens på mig.
AUGUST _lägger bort tidningen_. Timtals! ... Söta barn ... vi ha ju knappast varit här i fem minuter ... men se så, var snäll nu ... Jag hör ju på dig ... Hur var det du menade?
HILDA. Jag talade om att det på dagen är ett år sedan vi voro just här ... Vi skulle då börja vår utflykt ... vi satte oss här och ...
AUGUST. Och åto frukost! Mycket rätt ... det var här jag fick en delikat kotlett med champinjonsås ... Ja, minsann ... nu kommer jag mycket väl ihåg det. _Stiger upp och ringer._
HILDA _upprörd_. Nej, det är för starkt.
AUGUST _till den inträdande kyparen_. Kypare, en kotlett med champinjoner.
KYPAREN. Strax, herre! _Går._
HILDA. I dag öfverträffar du dig själf i hänsynslöshet.
AUGUST _förvånad_. Hänsynslös, jag?
HILDA. Ja visst ... jag vill inte tala om att jag alldeles förgäfves gör mig den största möda att återkalla i ditt minne de stunder som du en gång förklarade för de skönaste i ditt lif ... men att en kotlett skall vara det enda du minnes från den tiden ... det är för mycket.
AUGUST. Men lilla Hilda, jag ...
HILDA. Det är inte värdt att du söker urskulda dig ... jag känner dig nu tillräckligt ... och jag vet nu att jag blifvit offer för en barbar ... en tyrann. _Gråter._
AUGUST _afsides_. Hvad vill det här säga? _Högt._ Men, mitt lilla barn ... var då förnuftig, gråt inte. Inte hade jag den ringaste aning om att du var så lättretlig!
HILDA. Åja, det är dårskap utaf mig att gråta, och jag _vill_ inte gråta ... jag är nu bara förvissad om att jag är den olyckligaste hustru under solen. Det är inte heller gärna möjligt att du gift dig med mig utaf kärlek, annars hade du väl inte så totalt glömt bort allting. Förmodligen ha andra flickor varit klokare än jag, och sedan du samlat en hel hop korgar, så slog du ned som en hök på mig, stackars dufva.
AUGUST _ironiskt_. Ljufva dufva!
HILDA. Ja, det förstås, vi fruar ska alltid tiga, om ni också säger oss aldrig så hårda ord.
AUGUST. Men jag har ju inte sagt ett ord.
HILDA. Och om vi en enda gång öppna mun till vårt försvar, så heter det genast att vi äro elaka.
AUGUST. Seså, nu är jag midt uppe i en sparlakansläxa ... och det helt oförskylldt.
HILDA _retad_. Sparlakansläxor? Du vet hvad jag hatar det ordet ... jag håller inga sparlakansläxor. Men du har ett sätt att göra mig nervös, att vrida bort hvarje ord jag säger, så att om jag gör den oskyldigaste anmärkning, så förvandlar du den genast till en förebråelse. Om du ändå hade ett vänligt ord för mig, om du bara i lugn ville förklara dig.
AUGUST _afsides_. Det ska jag nog akta mig för.
HILDA. Men i stället står du där med ögonen mot himlen alldeles som en martyr. Jag är naturligtvis ett odjur som bara pinar dig! Ack, ni kan utan medlidande se oss lida! Om vårt hjärta brister, hvad gör det, bara ni har en kotlett. Jo, sådan är männernas egoism.
AUGUST _i komisk förtviflan_. Ha vi kommit dit nu igen.
HILDA. Men länge kan inte min svaga natur hålla ut på det här viset, jag känner hur det tär på min lifstråd.
AUGUST _afsides_. Jaså ... nå, nu får vi snart höra talas om begrafningen.
HILDA. Dessa uppträden måste slutligen framkalla ett hjärtslag. Länge kan det inte dröja, det känner jag! Ack, att jag vore begrafven sex fot djupt under jorden!
AUGUST _nästan samtidigt, med ironi_. Mycket rätt ... sex fot djupt under jorden!
HILDA _gråtande_. Mina arma föräldrar!
AUGUST. Jaså, äro vi redan där! ... Nej, de här scenerna äro för ohyggliga! _Man hör lokomotivpipan._ Seså, där kommer folk ... Hilda ... Hilda, sluta då upp att gråta.
HILDA _gråtande_. Nej!
AUGUST. Jag ber dig! Hvad ska främmande människor tänka om oss.
HILDA. Hvad de vill! Mina tårar låter jag inte beröfva mig.
AUGUST. Jag ber dig, Hilda ... tag ditt förnuft till fånga! _Han ställer sig så att han skyler sin hustru för de inträdande._ Vi göra oss ju löjliga.
Andra scenen.
DE FÖRRA. MÖRK. DOROTHEA. BÄRAREN. KYPAREN.
MÖRK _i reskostym, ljus dammkappa, ljus resmössa, bärande reseffekter_. Ja, kära vän, märket på sakerna har jag tappat, eller, rättare sagdt, min hustru. Ni får se till att jag kan få ut de bägge koffertarna, som jag visade er, vi ska byta tåg här.
BÄRAREN. Åja, jag tänker att inspektorn nog tillåter det.
MÖRK. Ni ska få hederliga drickspengar.
BÄRAREN. Jag ska göra hvad jag kan, herre! _Går._
KYPAREN _till August_. Kotletten är serverad. _Går._
AUGUST. Tack! ... Kom nu, min lilla gumma ... Var förnuftig!
HILDA. Jag är alltid förnuftig!
AUGUST _leder sin hustru till dörren åt vänster_. Ja visst, ja visst! _Hälsar på Mörk._ Ah, god morgon, herr Mörk! _Går ut med Hilda till vänster._
MÖRK _hälsande_. Morjens, morjens, herr Berndt!
Tredje scenen.
MÖRK. DOROTHEA.
DOROTHEA _vid bordet nere på scenen till vänster, letar i sina fickor_. Jag kan då rakt inte begripa hvar jag lade märket på sakerna.
MÖRK. Ja, du kunde ha låtit mig få behålla det.
DOROTHEA. Men så var det också en så ynklig liten papperslapp.
MÖRK. Ja, det förstås. De kan då inte gärna göra märkena så stora som era koffertar, och jag tror ni skulle tappa dem ändå.
DOROTHEA. Jaså, liksom jag skulle slarfva bort allting! Det är verkligen första gången det händer mig, och du har säkert under din lefnad tappat bort mycket mer.
MÖRK. Nå, nå, nå, förifra dig bara inte ... jag säger ju helt lugn, att det var mitt fel, därför att jag gaf dig märket. Du är alldeles oskyldig, helt och hållet utan fel! Mer kan du väl inte begära af mig!
DOROTHEA. Åja, jag förstår nog hvad du menar. Jag gör naturligtvis inte annat än ställer till oreda, det är det enda jag begriper. Men jag undrar just, om inte jag funnes till, hur långt du skulle ha kommit, du med din smak för ordning? Men det är gifvet, för allt hvad jag styr och ställer, har du inte ett ord för mig, men kommer det bara an på att häckla på mig, då har du ett sådant godt förråd på ord, som om _du_ tänkte ge ut ett lexikon!
MÖRK. Nå, gör mig nu den enda tjänsten och gif mig rätt en gång.
DOROTHEA _bestämdt_. Nej!
MÖRK. Det är härligt! Hon tappar bort märket, jag får betala kalaset ... jag säger att det är mitt fel, att hon tappade bort det, och ändå är hon inte nöjd. O, kvinnor, kvinnor! ... Sköna tanke!
DOROTHEA. Ja, nu ställer du dig så där oskyldig igen. Du är verkligen den olyckligaste människa under solen, en korsdragare ... ja ... ja! ... Vänd ut och in på ögonen nu. Du är en alldeles utmärkt människa, utan fel, utan fläck, men du har den olyckan att äga en hustru ...
MÖRK. Just det ja!
DOROTHEA. Som är dig en börda, som rifver ned allt det härliga som du bygger upp, som hindrar dig att vara Europas störste man, som vänder upp och ned på allting, som tappar allt hvad hon har i händerna ...
MÖRK. Efter vi tala om att tappa, så kunde man mången gång tappa tålamodet — _lugn_ — men det gör jag inte ... bara ingen hetta!
DOROTHEA. Ja, du stackars slaktoffer, du Lazarus! Hvad har du inte för svåra dagar, du som skall ställa allt i ordning igen. Men du har alltid rätt, det förstås, och om jag förgås utaf harm, så är det dig likgiltigt. Om mitt hjärta brister utaf bekymmer, så är det dig likgiltigt.
MÖRK. Allt det där är ju kändt sedan gammalt! Lugn nu bara!
DOROTHEA. Ja, lugn, ja, det borde _jag_ säga.
MÖRK. Så säg det då, min gumma.
DOROTHEA. Nej ... men att jag alltid ska ge efter; först tåla oförrätter och sedan bedja om förlåtelse som en knähund, det är för mycket. Ah! Jag känner också att jag inte länge kan bära detta behandlingssätt.
MÖRK _afsides_. I rappet äro vi inne på kapitlet om skilsmässa.
DOROTHEA. Inbilla dig inte att vi kvinnor äro födda till att tåla och tiga; å nej, också för oss har det nittonde seklet låtit sitt ljus gå upp, också vi ha lärt att handla, och du kan lita på att jag också kan fatta beslut, vi äro inte fjättrade vid hvarandra.
MÖRK. Riktigt.
DOROTHEA. Och drifver du mig till det yttersta, så känner jag, att jag, oaktadt mina år, har kraft nog att afskaka mina bojor och begära skilsmässa från dig.
MÖRK _på samma gång_. Skilsmässa från dig! Nå, gudskelof! Nu är förrådet uttömdt!
DOROTHEA. Ah, hvad de här scenerna angripa mig ... mina nerver!
MÖRK _lugnt_. Ja, där ser du nu ... hvarför skall du göra så extraordinära ansträngningar. Seså, gå nu in där i damsalongen och hvila ut dig en smula.
DOROTHEA. Där i piraten ligger mitt luktsalt!
MÖRK _tar upp flaskan ur piraten_. Mitt salt har jag redan tagit in. _Högt._ Så ... här är det ... _Leder henne bort._ Såja, sof nu en liten törn om du kan, kära gumma!
DOROTHEA. Jo, sofva så upprörd som jag är! Du är min mördare! _Går ut till höger._
Fjärde scenen.
MÖRK. _Sedan_ AUGUST.
MÖRK _talar efter Dorothea_. Åja, försöket gör’et! ... Jojo, jojo, så där ä’ fruarna! Ha _de_ orätt, så få vi bära upp det. Lyckligtvis vänjer människan sig vid allt ... numera kan jag hela ramsan utantill som mitt Fader vår ... men första gången var det hemskt. Jojo, jojo! _Lokomotivhvisslan höres._
AUGUST _från vänster, nedslagen_. Jag kan inte beskrifva hvad det där lynnet gör för ett sorgligt intryck på mig ... det är fasligt!
MÖRK. Tjänare, min bäste herr Berndt.
AUGUST _nedstämd_. God morgon.
MÖRK _godmodigt_. Också på resa? Nu för tiden reser hela världen. Ni far förmodligen till något bad?
AUGUST _suckande_. En liten lustresa! Kanske att ni, herr Mörk, också ...
MÖRK. Just det ja ... Ja-a, jag gör en liten lusttur med min gumma. Men ni ser verkligen inte ut som en lustresande, min värdaste! Klämmer skon någonstans?
AUGUST. O! Hvad tänker ni på?
MÖRK. Eller skulle ni kanske ha fått en liten sparlakansläxa till bästa?
AUGUST _träffad; men sansar sig dock_. Sparlakansläxa? Å nej, visst inte! ... Ha, ha, ha! _Skrattar tvunget._ Jag har ju inte varit gift mer än ett år ... Sparlakansläxa! Nej, ni får förlåta mej att jag skrattar, ha, ha, ha!
MÖRK. För all del ... tillåt att jag skrattar med, ha, ha, ha! _Afsides._ Det vore då den första — som kommit i min väg!
AUGUST. Jag begriper inte hur ni kunde falla på den tanken? Skulle ni händelsevis ...
MÖRK. Jag ... få sparlakansläxor? Å, gudbevare oss! Hvad tänker ni på? Jag har varit gift i tjugu år ... då kommer det aldrig mer i fråga! Nej, gudbevars!
AUGUST _afsides_. Den lycklige!
MÖRK _afsides_. Jag vågar mitt hufvud på att han fått sin dosis, och den helt färsk.
AUGUST. Således efter tjugu års äktenskap upphör den där plågan, säger ni?
MÖRK _afsides_. Aha! _Högt._ Det förstås ... då upphör den. Ämnet tycks ha ett visst intresse för er.
AUGUST. För mig! Nej, gudbevars ... _Skrattar tvunget._ Jag måste skratta åt en sådan föreställning, ha, ha, ha! ... Tag inte illa upp!
MÖRK. Genera er inte ... ha, ha, ha! ... Tillåt mig att få göra er sällskap, ha, ha, ha! _Afsides._ Unge hycklare! Ha, ha, ha!
AUGUST _allvarsam_. Men hvarför skrattar ni så våldsamt?
MÖRK. Jo, ser ni, min värderade vän, jag kan inte låta bli att skratta när jag tänker på sådana som få sparlakansläxor!
AUGUST _långsamt_. Så-å!
MÖRK. Ja! _Afsides._ Jo, du är en skön pojke!
AUGUST. Men törs jag fråga af hvad skäl?
MÖRK. Jo, ser ni ... det är ju afgjordt att vi båda inte alls känna till det där ... hvad?
AUGUST. Nej!
MÖRK. Jo, ser ni, det kommer sig däraf att vi ä’ förståndiga karlar. Det är mannens eget fel, om han trakteras med sparlakansläxor; han har inte förstått att ta sin fru på rätta sidan, antingen är han ett nöt eller en kruka!
AUGUST. Å, jag ber!
MÖRK. Nåja, ser ni ... vi båda ha inte något begrepp om ... hvasa?
AUGUST. Det är klart!
MÖRK. Nå, då kan jag tala helt öppet?
AUGUST. Javisst, javisst!
MÖRK. Jo, ser ni, nu gifves det utom nöt och krukor ännu en tredje sort äkta män.
AUGUST _nyfiket_. Jaså!
MÖRK. Jo, det är de _tysta, tålmodiga_ ... det är nämligen de, som få de suraste sparlakansläxorna, men aldrig yttra ett ord därom ... lille hycklare ... ser ni, det är just det träslag hvaraf toffelhjältarna fabriceras. _Räcker honom handen._ Låt oss tacka himlen, min värderade vän, att vi inte höra till den där tredje sorten.
AUGUST. Ja-a, himlen vare tack!
MÖRK _afsides_. Den där gaf jag då! _Buller utanför._
Femte scenen.
DE FÖRRA. HILLER _och_ AMELIE _från fonden_.
HILLER _med mycket litet reseffekter_. Det är då ohyggligt att resa med fruntimmer. Bråk på hvarenda station; oupphörligt springande efter buljong och sodavatten. Vill du kanske ha en kopp buljong?
AMELIE _med särdeles mycket reseffekter, alltid talande i mild och ödmjuk ton_. Jag har ju oupphörligt tackat och svarat nej, och det gör jag nu med!
HILLER. Ja, gudbevars, men redan det där frågandet är obehagligt, och sedan hela denna massa af saker, det här kånkandet, fem, sex, olika slags artiklar som man jämt ska ha i tankarna och händerna.
AMELIE _fortfarande mildt; lägger ifrån sig på bordet, uppåt till höger, reseffekter allt efter som hon nämner dem_. Det här är _din_ plaid, _ditt_ hattfodral, _din_ paletå, _din_ käpp och _din_ paraply.
HILLER. Nå, det var då riktigt ett underverk att du en gång har tänkt på paraplyn. Jag trodde verkligen att jag redan skulle behöfva köpa den fjärde eller femte. Förmodligen är det bara utaf omtanke för dina hattar som du inte har glömt den.
AMELIE. Jag glömmer aldrig hvad som hör dig till! Men jag tror vi sätter oss ... resan var litet ansträngande.
HILLER. Gör mig bara den tjänsten och få inte din migrän, det skulle bara felas att du inte orkade resa längre.
AMELIE. Nej, jag mår tvärtom ganska bra och jag är dig tacksam för att du en gång tog mig med dig. Resor ä’ mitt högsta nöje.
HILLER. En gång tog dig med!
AUGUST _halfhögt till Mörk_. Gamle hackspik!
MÖRK _likaledes_. Jag känner honom, det är en herr Hiller, köpman.
HILLER. En gång tagit dig med! Det låter ju som en förebråelse. Jag kan väl inte släpa dig med mig på hvarenda marknad ... En gång tagit dig med! Alldeles som om jag ständigt fore omkring för mitt nöje. Allting ska ni då öfverdrifva ... En gång tagit dig med ... det var också ett uttryck.
AMELIE. Det var alls inte min mening att göra dig någon förebråelse, jag ville tvärtom tacka dig.
HILLER. Ja, inte var det riktigt tydligt. Jag undrar nu hur det går med sakerna ... hälften blir väl bortglömdt kan jag tro.
AMELIE _stiger upp_. Jag ska strax se efter. Förlåt att jag lämnar dig. _Går ut i fonden_.
Sjätte scenen.
HILLER. MÖRK. AUGUST.
MÖRK _uppspringande_. Vill ni inte tillåta mig, herr Hiller, att se efter ... min fröken ...
HILLER. Nej, nej, låt henne vara, hon gör det så gärna.
MÖRK. Ja, hon ser verkligen så mild och god ut, men ni tycks behandla den unga damen väl strängt, herr Hiller ... Det är förmodligen någon nära släkting?
HILLER. Jag ber så mycket ... min hustru!
MÖRK. Er hustru! Å fan, å fan, å fan!
HILLER. Nå, hvad kommer åt er?
MÖRK. O, jag ber, ingenting ... jag menar bara att jag aldrig skulle våga behandla min hustru så strängt.
HILLER. Strängt? Ni tycker så bara, min bäste herre! Jag sörjer endast för min husliga frid.
MÖRK. På det där sättet?
HILLER. Ja ... jag är uppfinnare af ett nytt system, en ny metod för den äktenskapliga fridens betryggande.
MÖRK. Kanske kunde man få profitera litet däraf?
HILLER. Naturligtvis ... jag önskade att jag kunde som missionär utbreda min metod öfverallt! Vet ni hvad sparlakansläxor vill säga?
MÖRK. Ja ... åja ... jag har hört talas därom ... men tillåt mig presentera en af mina affärsvänner: herr Berndt, herr Hiller; han är också gift och kunde också dra litet profit af ert system.
HILLER. Jag är förtjust! ... Jaså, ni känner till sparlakansläxor?
AUGUST. Ja ... Herr Mörk kastade fram några ord därom för en stund sedan!
HILLER _midt emellan de andra_. Så hör då! Sparlakansläxor äro det största obehag i den äktenskapliga sammanlefnaden!
MÖRK och AUGUST _på en gång_. Jo, något.
HILLER. Men icke nog med att de äro obehagliga och tråkiga, de blifva genom dessa egenskaper ett vapen i fruarnas hand, de slå oss därmed för att tvinga oss att följa deras vilja, och vi ... vi gifva efter, bara för att få ha ro.
AUGUST och MÖRK _på en gång_. Alldeles riktigt.
HILLER. Jag har varit gift en gång förut. Min första hustru — Gud fröjde salig människan! — hade förträffliga egenskaper, men tillika vanan att utdela sparlakansläxor. Hon var en riktig virtuos däri ... ja, jag säger er, att det var rysligt, hon rörde ihop likt och olikt, och slutrefrängen blef att hon ville skiljas eller önskade att hon vore begrafven!
AUGUST. Är det möjligt?
MÖRK _ironiskt_. Ja, se _det_ är alldeles nytt för oss.
HILLER. Men då jag för andra gången trädde i brudstol, så tänkte jag: det där ska inte hända dig vidare. Jag hade måst lyda min första hustru i allt och då jag kände medlet, tänkte jag helt enkelt: nu använder jag det i min tur. Ser ni, det är min metod. Nu är det jag som ger min hustru sparlakansläxor.
MÖRK. Och har ni verkligen vunnit något därmed?
HILLER. Förvånande resultater. Det är heller inte möjligt annat. Saken är klar och logisk. Vill jag något, så kommer det aldrig i fråga att jag säger det rent ut, nej, jag talar hit och dit, strör in ett och annat bittert ord, talar om död och skilsmässa, och slutligen säger min hustru _ja_ till allt. Till exempel, jag önskade i dag fortsätta resan med nattåget, hon ville inte, jag använder min metod, och ni skall få se att det inte dröjer länge förrän hon säger ja!
AUGUST. Det där låter min själ och Gud inte så illa.
HILLER. Försök en gång. Jag befinner mig med min metod som uti himmelriket; antag den och ni har ert himmelrike.
AUGUST _beslutsamt_. Jag försöker. Min hustru ska få igen sina långa tal, och det genast. Skada kan det aldrig. Tack, hjärtligt tack, herr Hiller. _Räcker Hiller handen och går sedan ut till höger._
MÖRK. Jag ska också göra ett försök. Har ni rätt, så låter jag resa upp åt er en ärestod i jätteformat. Jag är riktigt nyfiken hur min gumma ska ta saken. _Går ut till vänster._
Sjunde scenen.
HILLER. _Sedan_ AMELIE.
HILLER. Återigen två människor lyckliggjorda! Med tiden skall denna äktenskapsplåga försvinna, och upptäckaren af hemligheten är jag, den store Hiller! _Ringning utanför. Amelie kommer in från fonden._ Ja, det är minsann inte underligt, om du känner dig angripen af resan, då du inte unnar dig ett ögonblicks ro.
AMELIE. Men jag mår alldeles förträffligt, bäste Hiller!
HILLER. Ja, ni ä’ märkvärdiga varelser. Alltid det orätta på orätt tid. I stället för att sitta still, springer du ut och in. Är det solsken, så går ni med paraply, och regnar det, sätter ni på er bästa hatten och tar en solfjäder i handen.
AMELIE. Jag förstår inte, bäste Hiller, hur du kan komma på tal om solsken och paraplyer, det hör ju inte alls hit!
HILLER _afsides_. Hon har egentligen alldeles rätt! Men så där gick min salig hustru på. _Högt._ Det hör inte hit, säger du?
AMELIE. Ja, så sa’ jag!
HILLER. Ja, därmed klipper ni genast af alla resonemanger, därför att det är obekvämt att höra sanningen. Men när skadan är skedd, så är det ändå vi som får kännas vid det, när räkningarna kommer, antingen från sömmerskan eller apoteket. Hur var det nyligen när vi for till kapplöpningen, sade jag inte åt dig: tag inte någon klänning med långt släp, ty i den där trängseln trampa de sönder släpet?
AMELIE. Ja, bäste Hiller, därför tog jag min grå promenaddräkt, och den måtte väl vara kort nog.