Part 3

Agneta hade också rest sig upp från sin plats i soffan och gjorde sig med en viss nervös brådska i ordning att genast följa systern. Joachim höll artigt dörren öppen för Beata, som med det rågade fatet i båda händerna redan var ute på loftet. När Agneta gick förbi, böjde han sig fram emot henne.

-- Hur går det med foten, Agneta?

Och hon, som nyss varit så skalkaktigt säker och leende munter, gled förbi honom röd som blod ända upp till hårfästet och med en skygg, halvt förtrytsam, halvt bedjande blick ur sina nu nästan svarta ögon.

Förstugudörren där nere öppnades raskt utifrån.

-- Mamma! viskade Beata, redan halvvägs nere, dämpat varnande upp genom trappans halvmörker.

IV.

Fram emot aftonen dagen innan gästerna väntades, just då pigorna höllo på att städa gästrummen, medan döttrarna själva under majorskans överinseende bäddade sängarna, så att hon kunde vara riktigt säker på att bolster och linnelakan fördelades på rätta sättet, och att de bästa örngottskuddarna med äkta spetsar och de blå sidentäckena från hennes bröllop tillräckligt omsorgsfullt och ostentativt placerades på de sängar, hon bestämt dem för, körde en chäs med två främmande herrar in på gården. Agneta såg dem först genom stora gästrumsfönstret, och utan att varsko någon eller säga ett ord, smög hon sig i samma ögonblick ut ur rummet och skyndade sig hals över huvud upp på vinden.

Litet efter kom köksan springande in och bad, att hennes nåd för guds skull strax ville komma, för baronen från Marieholm och en annan herre stodo redan i förstun.

Majorskan gav hastigt ett par order, skickade bud på majoren och löjtnant Skytte, samt försvann skyndsamt in i förmaket, som av sparsamhetsskäl tyvärr ännu icke blivit eldat.

Då hon småleende och fryntlig med nyaste hårklädseln på huvudet, som likväl i brådskan kommit en smula på sned, trädde in i salen, fann hon redan herrarna där före sig, vilka raka och högtidliga stodo borta vid det ena klaffbordet med ryggen emot henne och ansträngt betraktade ett ytterst otydligt kopparstick över slaget vid Breitenfeld högt uppe på väggen.

Det började strax krusas och komplimenteras, och majorskan bad så många gånger om ursäkt, för det att ingen hade varit tillreds att taga emot herrarna.

Baronen förklarade ytterst omständligt, att han och hans vän ett par dagars tid varit i Kristianstad för att söka tinga på en smula foder åt kreaturen -- som vanligt fram på vårsidan, hade naturligtvis hans eget tagit slut. Nu tillät han sig att göra en titt inom på Munkeboda och kanske -- ifall det icke alltför mycket besvärade herrskapet -- stanna där aftonen över.

Majorskan förklarade artigt, att det naturligtvis icke kunde vara frågan om besvär då det gällde så kärt främmande, och vred redan i tankarna beslutsamt av nacken på tre av sina bästa tuppar, medan hon med detsamma gjorde ett hastigt överslag över, hur mycket det kunde tagas ifrån kalasmaten till i morgon afton, utan att subtraktionen märktes.

Nu kom majoren in, i nystärkta fadermördare och på förhand i gott lynne vid utsikten till ett parti whist och en extra stark romtoddy på kvällskvisten.

Medan majorskan åter försvann för att skyndsamt ge order om eldning i kontoret -- förmaket kunde det ändå inte tjäna något till att tänka på -- började de tre herrarna tala om foderbristen och nattfrosten och svårigheten att få gott utsäde.

Baron Nils Olof Stjerne till Marieholm -- »friaren», som Joachim kallade honom -- var en storväxt, starkt byggd herre på ungefär fyrtio år, blond, fyllig och rödbrusig, med hög kal panna och stora, utstående blå ögon. Han ansågs i allmänhet för att se bra ut, ansiktet i sin helhet påminde något om de vanliga Gustav Adolfsporträtten, men det tunga, dästa och en smula stillastående melankoliska i hela hans uttryck missklädde honom. Emellertid var han ingalunda i _något_ avseende -- om man också ej tog i betraktande hans rang och Stjernesläktens anseende -- omöjlig som man till även en så ung och vacker flicka som Agneta Skytte.

Det var också med en obehaglig känsla av att icke egentligen ha något som helst rimligt skäl till sin oövervinnliga motvilja för honom och det projekterade partiet, som Joachim, då han trädde in i rummet, hälsade på baronen. Han hade under sin Kristianstadstid träffat honom flera gånger, och då närmast tyckt riktigt bra om honom som en hederlig och oförarglig om än något tystlåten sällskapskarl. Varför i all världen skall det tjocka odjuret ha kastat sina ögon just på Agneta, tänkte Joachim, åter gripen av denna besynnerligt nervösa vedervilja för faster Charlottes älsklingsprojekt, som strax vid Beatas första ord därom fattat honom, i det han på samma gång hjärtligt skakade hand med friaren och frågade, hur han mådde i det förbannade aprilvädret.

Bredvid baron Stjerne satt hans gode vän och permanente sällskapsbroder Figge Wallqvist. Han var en herre på nära sextio år nu, liten, mager och skinntorr, med ovanligt väl bibehållet mörkt hår och en stor romersk näsa, som åt hela hans ansikte gav något visst förnämt pretentiöst. Förmodligen stod denna ytterst aristokratiska näsa i förbindelse med hans anspråk att räkna nära släkt med en av Sveriges kungar. Figge Wallqvist gick nämligen med tämligen stor säkerhet och gällde för att vara en sonson av Fredrik av Hessen. Utom näsan och namnet Fredrik hade han också från sin furstlige farfader ärvt en viss smidig slughet och skrävlande, grovkornig gemytlighet, som gjorde honom till en gunstling i herrsällskap. Denne illegitime konungaättling svärmade och levde för, vad han efter ett par stora toddar högtidligt plägade kalla »legitimitetens idé» och »blodets rätt». Och som han lärde, så levde Figge Wallqvist. Han hade på sin tid under statsvälvningen och de följande oroligheterna hållit strängt på den legitime Gustav IV Adolf, och sedermera -- också av rent svärmeri för legitimitetens idé -- som frivillig under Bernadotte deltagit i de allierades fälttåg mot den »korsikanske usurpatorn», såsom han alltid kallade fransmännens kejsare. Han hade varit med om intåget i Paris och haft den stora glädjen att se Vendômekolonnen störtas. Utom dessa nämnda yttre och inre furstliga egenskaper hade stackars Figge emellertid ingenting vidare ärvt efter sin glorvördige farfader utan levde nu mest på sina vänner, vilka till tack för hans kända gemytlighet och rikliga förråd av fruntimmers- och andra historier, både månader och år underhöllo honom som sällskapsherre. Sitt egentliga huvudkvarter hade han emellertid på senare tider på Marieholm, där Nils Olof Stjerne, ensam och trött av sin moders, änkefriherrinnans, despotiska regemente, fann en viss tröst i gamle Figges sympati och stora livserfarenhet.

Karin Maria kom in och neg världsvant för de bägge herrarna, i det hon samtidigt lät pappa veta, att det nu var i ordning och eldat på kontoret, ifall herrarna ville ta sig ett parti innan supén.

Baron Stjerne hade sett så väntansfull ut, då dörren öppnades. När det blott var Karin Maria, som visade sig, vände han ett ögonblick, liksom besviken, bort huvudet. Det var så länge, hela långa sex veckor, sedan han varit på Munkeboda, och under hela denna tid hade han ej en enda gång sett Agneta. Figge, vilken som sagt hade rykte om sig att förstå sig på kvinnor, hade nämligen livligt rått honom att hålla sig borta en tid och »låta tiden och saknaden verka».

Efter att ha växlat några hövlighetsfraser med äldsta fröken, utvandrade herrarna lydigt till kontoret -- i Karin Marias stämma hade nämligen legat en dold order, som de allesammans förstodo. Blott Joachim stannade kvar.

-- Skall kusin inte också gå? frågade Karin Maria litet otåligt. Hon stod och väntade på att få börja med dukningen, som i afton ålåg henne.

-- Jo ... Var är ... han höll på att säga Agneta, men ändrade sig instinktivt, då han mötte Karin Marias inkvisitoriska blick, och frågade i stället: Var är Beata?

-- Uppe och gör sig i ordning, svarade Karin Maria kort. Och därpå litet spotskt, då Joachim ännu dröjde:

-- Vet _kusin_ kanske, var Agneta är? Hon står nämligen inte till att finna.

-- Nej! Joachim skrattade till, plötsligt i gott humör, liksom lättad av att veta, att _hon_ åtminstone icke stod och gjorde toalett för »friaren». Men, om du vill, kusin, skall jag göra mitt bästa för att finna henne.

Han mötte mamsell Fiken i förstugan -- hon hade som vanligt luktat främmande -- gav henne kort besked om, var hon kunde finna Karin Maria, och sprang raskt uppför loftstrappan.

Ett ögonblick stannade han och lyssnade, om han ej skulle höra röster från flickornas rum -- men nej, det lät verkligen, som om Beata vore allena. Därpå öppnade han på vinst och förlust, driven liksom av instinkt, dörren till den så kallade »yttre handkammaren», varest majorskan förvarade en del gammalt skräp och ställde undan saker, som icke brukades.

Det första han fick syn på därinne i den bleka, kalla vårskymningen, var också mycket riktigt Agneta, uppkrupen i en gammal släde från 1700-talet, målad, och framtill uppåtböjd som en snäcka. Hon hade svept in sig i en skinnfäll och fördrev tiden med att studera en gammal trasig bok, hon tillfälligtvis funnit däruppe. När hon fick se kusin Joachim, rodnade hon starkt och beredde sig genast att lämna sin tillflyktsort.

Han klev över några gamla lårar, som stängde passagen, stötte i förbifarten med huvudet till ett par talgljus -- de hängde radvis under loftet i långa snören, uppträdda på vekarna, för att blekas -- och nådde äntligen fram till den sålunda barrikaderade kusinen.

-- Men, Agneta, han dämpade ovillkorligt stämman, i det han utan vidare slog sig ned på kanten av släden, som hon ännu ej hunnit lämna. Du sitter ju och blir dödligt förkyld häruppe.

-- Neej, sade Agneta dröjande. Trots fällen frös hon så att hon huttrade i sin tunna klänning och sina bara armar. Jag ... jag skulle bara söka något häruppe ...

-- Nu äro de inne i kontoret och kommer inte in före supén. Joachim såg menande på henne i det han dristigt gick rakt på saken.

Agneta knep ihop läpparna och såg ned. Hon rörde sig inte i släden.

-- Agneta! Joachim lutade sig fram och hans stämma ljöd ännu mera dämpat. När du nu rakt inte _vill_ ha honom, så ...

-- Jag _kan_ inte, mumlade Agneta passionerat, utan att se på kusinen. Jag tar gift eller springer till skogs, om mamma tvingar mig.

-- Ingen skall tvinga dig, viskade han upprörd och fick i halvmörkret fatt i hennes hand, som han, utan att riktigt veta vad han gjorde, våldsamt klämde i sin. Hur kan du tro, att någon skulle kunna _våga_?

-- Om han bara hade velat ha någon av de andra, viskade Agneta modlöst. Mamma vill det så förfärligt gärna. På hennes födelsedag till sommaren har hon sagt, att det skall eklateras.

-- Aldrig, utbrast Joachim häftigt, aldrig, så länge jag lever, skall Nils Olof Stjerne få dig. Och då Agneta nu med en plötslig känsla av lättnad över att ha någon att förtro sig till och i hjälplös tillit till hans beskydd, bävande under den blott halvt förstådda lidelsen i hans ton och ord, på en gång förlorade all självbehärskning och snyftade högt med ansiktet nere mot skinnfällen, böjde han sig fram över henne, tröstande, ömt, och deras ögon möttes inne i slädens mörker.

-- Jag svär dig, Agneta, att om du någonsin behöver ... behöver ... du förstår ... Han viskade otydligt, förvirrat, med en stämma, som stockade sig. _Du_ åtminstone skall få den lyckan att följa ditt hjärtas röst.

Beatas förtroende angående »den andre» spökade ännu stundom, om än svagt, i huvudet på Joachim. Hans sunda förnuft sade honom nämligen, att den nogräknade, romantiska och därtill litet satiriskt anlagda Agneta icke så lätt hade kunnat finna någon passabel flamma i denna öken. Men emellanåt, då han kände sig upplagd för melankoli, dröjde hans tankar bland annat också vid denne mystiske »fridstörare», som han då fann för gott att kalla honom.

Agneta tycktes inte riktigt sentera kusinens ädelmod, hon bara böjde huvudet djupare ned. Joachim betraktade henne först förvånad och därpå ... Plötsligt såg han -- vågade han se -- _något annat_ i hennes djupa rodnad.

-- Eller ... eller ... Skulle Beata ha misstagit sig? Det är inte för du föredrar en annan, som ...? frågade han hastigt, ännu halvt svartsjuk, trots allt sunt förnuft.

-- Jag, mumlade Agneta förvirrad, föredraga en annan? Vad i all världen skulle det då vara för en?

-- Ja, du har rätt, ropade Joachim plötsligt övermodigt. Vad skulle det då vara för en? _Här!_

I samma sekund möttes deras blickar: Agnetas brydd, men skälmsk och en smula öm, Joachims ... ja, i det ögonblick Joachim såg in i sin kusins oskyldiga ögon och läste deras uttryck, kom han till att småle -- ännu mera skälmskt än hon, som nu bet sig i läppen och långsamt vände bort huvudet, ännu ömmare och en liten smula förläget.

Agneta gav plötsligt till ett lätt rop -- hennes ögon stodo fästa på handkammardörren, som med spöklik ljudlöshet öppnades utifrån. Gudskelov, det var bara Beata!

-- Är ni här? sade Beata. Hennes röst var låg men ytterligt förvånad. Jag kunde rakt inte begripa, vad det var, som tisslade och tasslade här uppe på loftet.

Joachim vände sig nu också om, utan att släppa Agnetas hand, som han höll fast under fällen.

-- Agneta sitter och är rädd för friaren, viskade han med en undertryckt, jublande, pojkaktig uppsluppenhet, som stötte Beata, men, märkvärdigt nog, inte Agneta det allra ringaste.

-- Att kusin kan skämta, förebrådde den sympatiserande Beata indignerad. Stjerne själv går väl någorlunda an, fastän han är rysligt tjock och förfärligt tråkig, men kusin skulle bara se gamla friherrinnan!

Agneta hade sakta dragit sin hand ur Joachims. Hon vecklade sig nu ut ur skinnfällen och stod litet obeslutsam utan att våga se upp på honom och utan att kunna komma förbi. Han såg det och reste sig genast.

-- Men du får i alla fall in och snygga dig litet, återtog den praktiska Beata. Så rufsigt ditt hår är! Och mamma förlåter dig aldrig, om du icke tar åtminstone violetten på.

»Violetten» var ett familjesmeknamn på Agnetas urfällda shalliklänning. Beata själv ståtade i en storfasonerad röd köpetygsklänning och doftade av eau de lavande.

-- Ja, jag får väl det, sade Agneta ovanligt undfallande, i det hon stilla gick förbi kusin Joachim utan att se upp på honom.

När den unge Skytte efter detta intermezzo äntligen kom in till herrarna på kontoret mottogs han med förebråelser från farbror Niklas över att ha undandragit sig fjärdemanskapet. Gamle Figge böjde sig fram för att ta hem ett stick och sade släpande, redan litet lallande på rösten, i det han såg upp med sina rödkantade ögon:

-- Inte så sträng, bror Niklas! ... Man är ung, man är kavaljer! Inte sant, herr löjtnant? Man har inte tre vackra kusiner för intet ...

-- Prat! avbröt gubben Niklas, som satt med otur, förargad.

Men Figge Wallqvist lät sig inte bekomma. Han stack Skyttens knekt med sin kung och sade i samma ton som förut:

-- _Vem_ av de tre gracerna -- om man får vara så indiskret att fråga -- är det nu löjtnanten har unnat sitt äpple? Och då Joachim stående vid spelbordet, bibehöll en föraktlig och indignerad tystnad, fortfor han: Eller är det kanske någon nymf i de lägre regionerna? ... Förnuftigt, min son, mycket förnuftigt! Där uppnår man i regeln det ... det, som skall uppnås ... med betydligt mindre tidspillan.

-- Skytte är heller inte känd för att spilla tiden i dylika saker, inföll Nils Olof Stjerne ovanligt livad, med en genomskinlig allusion på det ödesdigra Stockholmsäventyret.

De skrattade allesammans högljutt och med en behaglig känsla av kamratskap och ömsesidig världsmannaaktig förtrolighet. Joachim kände sig plötsligt oändligt uppstyltad och dum, som nyss kunnat på allvar förarga sig över gubben Figge.

Han tackade för rådet i lika gott humör som det blivit givet, drack brorskål med gubben, som proponerade, och då samtalet visade tendens att övergå till politiken, bidrog han ivrigt att leda det in i denna fåra.

Gubben Figge kom med ett par rätt vassa utfall mot den härskande dynastien, som aldrig -- oaktat det gemensamma fälttåget mot den »korsikanske usurpatorn» -- på grund av sin brist på legitimitet riktigt förstått att vinna hans bevågenhet. Joachim, som naturligtvis, i likhet med den övriga ungdomen, icke brydde sig stort om kungen men däremot uppriktigt såg landets hopp i kronprinsen, tog ivrigt till orda och försvarade varmt den »i frihet borna kraften och dugligheten». Gamle Figge skakade på huvudet och spottade föraktligt ut den ena bussen efter den andra.

-- Prat! sade han. Det hjälper ta mig fan inte någon att vara »boren i frihet», det kan var oäkta unge i socknen pråla med. Nej, vad det kommer an på i en sådan ställning är auktoritet -- den legitima auktoriteten. Det är den hemlighetsfulla och odisputabla rätt _blodet_ ger, som det kommer an på.

-- Rätt! Rätt! ropade Joachim hetsigt. Man födes nu för tiden varken till rätt eller makt -- den, som har kraft därtill, erövrar det alltsammans.

Nils Olof Stjernes annars så tröga blod började också komma i svallning. Han kände sig kränkt på det ordnade samfundets, på ridderskapets och adelns vägnar.

-- Han är ju jakobin, fullblodsjakobin! ropade han argt, med blicken vädjande till sin blivande svärfar.

Gamle Niklas Skytte satt och knäppte betänksamt mot locket på sin snusdosa. Vid brorsonens djärva ord kunde han icke hjälpa, att han kände släktens heta, upproriska snapphaneblod liksom rinna livligare i ådrorna. Han ville icke stöta Stjerne, som naturligtvis, _naturligtvis_, hade rätt, men ... Han klappade nästan smeksamt Joachim på skuldran med denna hemliga släktsympati, vilken liksom magnetiskt meddelas och uppfattas, och utan att låtsa om baronens indignation, sade han godmodigt lugnande, med ett försök att vända det hela i skämt:

-- Ja, visst är han jakobin, det ligger ju i släkten. Det har jag själv varit, så det förslog, år 89 för fyrtio år sedan, och det var också gubben far min på sin tid 1772. Han lärde nu för resten aldrig att förlika sig med dem, som makten hade. Men annars så ... han tog sig en pris. Det går nog över. Det brukar alltid gå över.

-- Inte hos _mig_! svor Joachim, nu het på allvar. Nog vet jag, att vi nu i Svea rike sitta upp till öronen i hyckleri och gemen feghet, men ...

-- Håll! Håll, unge vän! Gubben Figge reste sig högtidligt upp, och utan att någon egentligen visste, hur det gick till, voro de plötsligt mitt inne i ett politiskt kannstöperi, i vilket allt ständernas kiv och skrävel under 20-talets oroliga riksdagar gick igen en miniature.

Supén, som, tack vare besväret att fånga och plocka tupparna, serverades alltför sent, var inte särdeles trevlig. Dels voro herrarna, med undantag av Joachim, som disputerat mera än han druckit, och Stjerne, som tålde ett oxhuvud, något väl tunga i huvudet av den rikliga förplägningen på kontoret, dels var majorskan i dåligt lynne över att det så dragit ut på tiden. Flickorna voro stillsamma och högtidliga -- friarens närvaro verkade alltid deprimerande på dem. De höllo sig tätt tillsammans i en klunga, och varken Nils Olof Stjerne, som dock hela aftonen uppriktigt och otåligt längtat att få se en skymt av den utvalda, eller Joachim, som med svartsjuk påpasslighet höll ögonen på honom, kunde komma åt att yttra ett ord till Agneta. Hon satt vid bordet mellan Beata och Karin Maria och slog knappt upp ögonen en enda gång under hela aftonen.

Majorskan var långt ifrån missnöjd med sin dotters hållning. Det tillhörde en flicka att vara »retirée» i dylika saker, och dessutom ansåg hon det rent av för god politik så länge icke partiet definitivt var eklaterat.

Tidigt nästa morgon körde friaren och gubben Wallqvist hem. En lam inbjudning -- med hänsyn till den bedårande fröken Susen, som väntades, ansåg majorskan det icke riktigt klokt att göra den särdeles presserande -- att stanna dagen över, blev artigt avslagen. Stjerne försökte ännu en gång komma åt att möta Agnetas blick, men lyckades icke. I den mulna aprilmorgonen stod hon och neg för honom på trappan med envist nedslagna ögon, medan han modlös och i dåligt lynne grep tömmarna och smackade på vallacken.

V.

Klockan sex på eftermiddagen -- just då Joachim mitt på gårdsplatsen i en lång lina motionerade unghingsten Ajax, som, instängd hela dagen, vild av friska luften och yr av att oupphörligt blott springa i cirkel, nästan höll på att falla i sken -- körde krigsrådet Fagerhjelms gamla gullackerade heltäckare in genom grindarna. Joachim hade så tillräckligt nog att göra med att lugna Ajax, som -- med näsborrarna nedåt, stramt hållen tillbaka -- stod och skrapade med frambenen och frustade, att han var tvungen att överlåta åt farbror Niklas att hjälpa damerna ur ekipaget. Först när de efter mycket högröstat tal på trappan och i förstugan och många ursäkter, för att de »så här utan krus mitt på blanka vardan kommo och hemsökte herrskapet», väl blivit installerade i det nu äntligen uppvärmda förmaket, vågade Joachim sig uppför trappan till sitt rum, där han -- med tanke på de tolv beundrande gradpasserarna -- gjorde en ytterst omsorgsfull toalett med sina allra bästa kläder och en soupçon välluktande pomada i tupén.

När han äntligen var färdig och gick igenom salen, höll Beata, biträdd av Agneta och mamsell Fiken, redan på att duka fram supén på de nu inventiöst sammanfogade tvillingklaffborden, svagt belysta av en ensam kökspråsa på skänken. Tapetdörren till köket stod på vid gavel, och en aptitlig lukt av den halvdränkta kalkonen slog emot honom jämte det förvirrade skramlet av grytor och pannor, som lyftes av och på, samt mitt igenom alltsammans det gnisslande ljudet av knivar, som skurades med järnfilspån. Agneta med famnen full av tallrikar kastade en hastig, skygg, liksom ironiskt fientlig blick på hans omsorgsfulla toalett, i det han gick förbi. Beata hade också ögonen med sig och kunde inte hindra sig från att med en menande blick knuffa systern i sidan.

Inne i förmaket, högtidligt halvmörkt under de fyra tända glaslampetterna -- två på var långvägg -- underhöll faster Charlotte borta i soffan två magra fruar i höga hårklädslar med många konstgjorda blommor och löslockar nedåt kinderna. En ung -- eller åtminstone yngre -- flicka i urringad, ljusblå bombasinsklänning och spetsnäsduk mellan två fingrar »talade hemligheter» med Karin Maria i hörnkanapéen, medan unge Fritz Fagerhjelm, som annars egentligen »låg» i Lund, under mycket skämt försökte att lura ut, vad de sade. Inifrån majorens kontor hördes redan brickorna slamra mot brädspelsbordet.

Med vederbörlig högtidlighet blev löjtnant Skytte föreställd för krigsrådinnan och hennes syster, kaptenskan Ekebeck -- yngre och _något_ fylligare än den andra -- samt fick äntligen efter åtskilliga bildade fraser, som ceremoniellet ovillkorligen fordrade, lov att vända sig till fröken Susen.

Joachim svor strax på, att hon var -- ta mig tusan -- inte så illa, fröken Susen! Hon var mager, det hörde ögonskenligen till familjen, men hon hade humör. Hon skulle strax »hälsa löjtnanten så ofantligt» från en massa gemensamma bekanta i Småland och brukade därunder sina stora blå ögon så väl, att Joachim, plötsligt uppspelt och i gott humör, gratulerade Kristianstadsborna till en ny ackvisition, som därtill var så »entreprenant». När Agneta efter en stund, med en menande blick på sin moder, kom in och neg för att anmäla supén, fann hon redan kusin Joachim i en sentimental position lutad över fröken Susens kanapé, där han stod och viskade komplimanger, blandade med dunkla ord om olyckan att vara en främling och därför oförstådd, medan Karin Maria, indignerad över denna opassande, brådstörtade kurtis, broderade som för livet vid sin stramaljbåge utan att vidare bekymra sig om unge Fritz, vilken modlös satt bredvid och tuggade på sina naglar.

Majorskan reste sig upp och bad herrskapet hålla till godo med en enkel smörgås. Man fick genom hennes sökt anspråkslösa ton intrycket av, att det hon bjöd på icke kunde uppvägas med guld. Majoren och krigsrådet, bägge litet rödare i ansiktet än vanligt, kommo ut ifrån kontoret och Joachim blev på nytt presenterad.