Part 2

Agneta slog upp dörren på vid gavel. Hon ryckte schalen från huvud och skuldror och förde bägge händerna upp till håret utan att strax ge akt på Joachim, som stod i skuggan, lutad mot vävstolen.

-- Kusin Joachim! ropade hon förvånad, i det hon plötsligt fick ögonen på honom. God morgon, hon neg för honom. Är kusin här?

-- Ja, vi ha suttit och filosoferat litet på morgonkvisten, kusin Beata och jag, sade Joachim ogenerat och hälsade.

-- Över vad? undrade Agneta nyfiket med sina klara, bruna ögon i hans utan att ännu sänka armarna från koaffyren, som hotade att ramla ned.

-- Å ... över giftermål och kvinnor och kärlek och sådant där. Inte sant, kusin Beata? retades han med kusinen, som satt och rynkade ögonbrynen och gjorde hotande hemlighetsfulla miner med ryggen åt Agneta.

-- Över kärlek ... återtog Agneta långsamt, liksom ovillkorligt. Jag undrar ...

Hon sade icke mer, rodnade till under Joachims frågande och oroade blick. Så satte hon sig hastigt ned vid rocken mitt i rummet och började spola den halvspunna spolen färdig. Beatas ögon mötte mystiskt menande, nästan triumferande Joachims.

-- Det är ingenting att undra på, sade Joachim långsamt efter en paus, med ett uttryck, som flickorna, ifall de känt till ordet och förstått det, skulle kallat cyniskt. Nu kallade de det bara överlägset och tyckte till och med, att det klädde honom. Det får nog kusin lära alltsammans i sinom tid -- när kusin blir gift.

Agneta såg blygt upp från sin spole. Vad han då såg präktig ut i den bruna klädesrocken, som satt så väl, den höga, brokiga västen och det fina linnet över sidenhalsduken! Hennes blick sjönk ned på de åtsittande eleganta benkläderna och de nätta, blanka stövlarna.

Gud vet, undrade hon ovillkorligt, om han alltid ämnar gå så fin i vardagslag!

Joachim mötte hennes blick, hennes öppna, oförställda beundran smickrade hans fåfänga och satte honom strax i gott humör.

-- När man blir gift, upprepade Beata skeptiskt, med djupt föraktlig betoning. Nej, lär man det inte _förr_, så lär man det minsann inte _då_!

Joachim brast ut i skratt. Han kunde förstå, att de åsikter, hans kusin av sin moder bibringats angående äktenskapet, icke voro särdeles romantiska. -- Man _kan_ ju tänka sig, sade han muntert, välvilligt docerande, att en flicka kan bli gift med en man, hon älskar. Han talade till Beata, men såg på Agneta, som ännu djupare sänkte huvudet över det surrande spinnrockshjulet.

Beata fnyste föraktligt till. -- Det händer aldrig, knappt ens i romanböcker.

Den ovilja och cyniska stämning, som nyss, då han hörde det projekterade giftermålet mellan baron Stjerne och lilla Agneta, gripit den unge Skytte, slog på en gång plötsligt om. Han kände sig med ens, gentemot kusin Beatas principiella tvivel, åter besjälad av denna svärmiskt-romantiska tro på den _verkliga_, _äkta_, _sanna_ kärlekens allmakt, vilken han funnit uttryckt hos de flesta av sina älsklingsdiktare, och som vid de ungdomliga kamratgillena lärt honom att i så varma och inspirerade ord tolka det intryck, kvinnan, kvinnligheten, »_das ewig weibliche_», så långt han kunde minnas tillbaka, gjort på hans lättrörliga hjärta. Lutad mot vävstolen, med ena armen bakom nacken och huvudet böjt en smula tillbaka, började han ivrigt och allvarligt utveckla sina teorier, prisa kärlekens lycka och allena saliggörande inflytande på livet. De mörkblå ögonen strålade under den ungdomligt släta, vita pannan, över vilken det bruna håret oredigt föll fram, och den djupa klyftan i hans runda skägglösa haka blev liksom djupare -- rörlig och uttrycksfull under hans entusiastiska tal. Beata hade för länge sedan upphört att väva. Hon satt och fingrade på skytteln, med det lilla huvudet tankfullt på sned mot muslinsschaletten, utan att riktigt våga se upp på kusinen, medan Agneta med handen på spinnrockshjulet, lätt framåtböjd, med halvöppen mun och vitt uppspärrade ögon följde var rörelse i hans ansikte. Det hade ursprungligen varit Joachims mening att bevisa Beata, att kärlekens lycka också vore tillgänglig i äktenskapet -- ja, egentligen hörde hemma där -- men efter hand som han talade, kom han, hänförd av sina egna ord, helt och hållet bort från ämnet och talade blott om kärleken i allmänhet, om mannens kärlek till kvinnan, oberoende av band och lagar. Och de namn han nämnde: Julies och S:t Preux' namn, Frithiofs och Ingeborgs namn, hans citat av Eigils jublande utrop hos Oehlenschläger:

Jeg _har_ min Helga! Hörer det, I Sale ...

allt detta bevisade ju i själva verket ingenting om lyckan i äktenskapet, men flickorna märkte det icke; liksom han själv hade de för länge sedan fullständigt glömt utgångspunkten. Han talade ju som en bok, en dikt, och han talade om kärlek -- det var dem nog.

Detta passionerade föredrag om hjärtats rätt hade fullständigt brutit isen, de kände sig nu som gamla bekanta och kallade varandra helt oceremoniöst och förtroligt för »du» och vid namn alldeles som syskon. Med anknytning till den älskade Frithiof, kommo de in på litteraturen -- de voro allesammans livligt intresserade av den nya nationella diktningen, men av utländska böcker kände flickorna icke till stort mer än sina gamla franska skolböcker. De »_contes_» och franska tragedier mamma hade, voro i regeln inlåsta och lästes blott högt för språkets skull, i urval och under kontroll. Joachim berättade för dem om de tyska romantikerna och deklamerade stycken av »Don Carlos» och »Die Räuber» -- mer för sitt eget nöje än kusinernas, som blott ofullständigt förstodo tyska. Det hade icke brukats på mammas tid; franska hade de däremot, som nästan alla »bättre folks barn» lärt ungefär samtidigt med modersmålet. Då Joachim såg, att de trots all god vilja omöjligt kunde dela hans beundran för Carl Moor och markis Posa, avbröt han sig plötsligt och ropade med livlig entusiasm:

-- Men så finns det en fransos, som heter Victor Hugo. Han är helt ung, knappt äldre än jag. Ni kan tro, _han_ kan skriva.

Och i den gamla vävstugan på Munkeboda, där så många tusentals alnar av linne- och blångarnslärft vid ljudet av psalmer och sävliga folkvisor mödosamt knogats ihop av fruar och fröknar och pigor, började nu den unge Skytte för sina kusiner deklamera modern europeisk romantisk poesi.

»_Nous parlons des héros, du ciel, des chevaliers ..._»

ljöd det klangfullt och patetiskt ända ut i brygghuset till majorskan, som häpen stannade ett ögonblick, innan hon kom sig för att lyfta upp klinkan. Och då hon öppnade dörren, såg hon bägge sina yngsta flickor sitta med händerna i kors på blanka vardagsförmiddagen, röda om kinderna och med tårar i ögonen, medan kusin Joachim mitt på golvet stod med rynkade ögonbryn och handen tragiskt utsträckt emot henne.

Sannerligen, en ny tid hade runnit upp på Munkeboda! Också _där_ hade seklets tredje årtionde begynt!

III.

Flickorna bodde också uppe på loftet -- i gavelrummet mittemot Joachims. Uppe i den stora kammaren mot söder, där det var sol nästan dagen igenom, bodde de alla tre tillsammans. Väggarna voro icke tapetserade som i de andra rummen, utan från farfars tid målade med brokiga, tropiska fantasilandskap på blå bakgrund: mest höga palmer som beskuggade små kaffebruna hyddor, vaktade av idylliska infödingar. Farfar hade själv på lediga stunder målat dem liksom dörrstyckena nere i förstugan.

Rummet var möblerat med gamla, vitlackerade, gustavianska möbler -- lantligt klumpiga -- som majorskan vid sitt giftermål kasserat i förmaket. I den breda utdragssängen, som var hopskjuten om dagarna, lågo Beata och Agneta, och liggsoffan mittemot, med överdrag av hemvävt, rutigt bomullstyg, hade Karin Maria, som den äldsta, för sin egen del. Framför soffan stod rummets praktmöbel: ett gammalt ovalt bord med mörk marmorskiva och tjocka, buktade ben, som en gång varit förgyllda.

När Joachim gick till och ifrån sitt eget rum, såg han ofta dörren till kusinernas stå öppen. Var gång han kom över det mörka loftet och tittade dit in, bländades han nästan, som om han såg in i själva solen -- så ljust var det alltid där inne, nu på vårsidan. Emellertid såg han Karin Maria på taburetten framme vid fönstret sitta och öva sig på harpan, eller Beata uppkrupen i den breda fönsterkarmen sticka tidigt grönt till kanariefåglarna i buren, som hängde mitt i det breda fönstret, vilket med sina många små rutor nästan liknade väggen i ett drivhus. Farfar hade inrättat det så, ty här uppe -- mitt i solskenet, föraktande alla övliga målaretraditioner -- hade gubben, som var egen i allt, haft sin »atelier».

Joachim kunde ännu tydligt minnas farfar, flickorna hade däremot blott en dunkel hågkomst av honom som en liten vithårig gammal man, böjd i ryggen av gikt, men med ett par klara blå ögon, skälmaktiga och milda, och ett fint rödlätt ansikte, skrumpet som ett vinteräpple. Gikten hade farfar fått redan under kriget i Finland anno 88, men det var dock först efter det han som gammal man legat med lantvärnet på Rügen och farit så förfärligt illa, som han börjat gå så hopkrupen. Det var efter den tiden, sedan han äntligen kommit hem till Munkeboda igen, som han slagit sig på att måla. Han gick då sällan utanför gården, utan satt däruppe på gavelrummet i solskenet och komponerade sina fantastiska landskap eller läste ny fransk och tysk poesi -- han var en stor beundrare av Ossian och Châteaubriand, och många av tavlorna voro hans egna fantasiillustrationer till »Atala» och »René». Tidningar tålde han på sin ålderdom icke att se -- »Grevesmöhlensk litteratur» kallade han dem föraktligt. Vid statsvälvningen den 13 mars hade han varit Adlersparres anhängare och -- som lantvärnist och skåning av gammal snapphanesläkt -- hållit på den danska tronföljden. Han hade en gång varit en ivrig politiker och oppositionsman -- Gustav III och hans regemente hade han aldrig kunnat fördraga -- men mot slutet av sitt liv förlorade han mer och mer intresset för allt vad som tilldrog sig i riket. Efter det sista tronföljarvalet, då hans gamla livlighet ett ögonblick tycktes blossa upp på nytt, hörde icke ens hans söner honom någonsin yttra någon politisk mening i inhemska frågor. Däremot deltog han alltid med liv och själ i vad som försiggick ute i Europa, och kejsarens fälttåg följde han med stort intresse: de stora bragderna, utförda på avstånd, ägde för hans soldat- och konstnärsfantasi beständigt hela sagans och miraklets tjusning.

Han hade varit mycket svag för sin sonson och namne, lille Joachim. Pojken var född på Munkeboda den 2 december 1805 och med segerhuva; då budskapet från Austerlitz omsider nådde upp till Västra Göinge härad -- det var bortåt jultiden -- lät gubben farfar hämta upp den sista flaskan av den gamla tokajern, som legat i källaren allt sedan Carl Niklas Skytte kom hem från Wien år 1738. Han klingade högtidligt med sina söner och sin sonhustru -- Joachims glada och vackra moder -- och sedan han doppat sitt lillfinger i vinet, stack han det i munnen på ungen -- var man född med segerhuva på själva Austerlitzdagen, så skulle man få veta om det!

Och Joachim fick veta om det. Den 2 december firades alltid, så länge farfar levde, med särskild högtidlighet, och med sin dristiga, lättrörliga, äkta Skytteska fantasi såg gossen sig alltid under hela sin barndom i andanom predestinerad till både marskalksstaven och hertigkronan. Och farfar tog honom aldrig ur hans illusioner -- han upplevde icke Waterloo!

När Joachim kom från sin kammare, hade han alltid bra mycket mera lust att spatsera in till flickorna mitt emot än ned till faster Charlotte, men hittills hade han alltid lyckligt besegrat denna frestelse. Inte för det, att det i något annat hus skulle ansetts opassande mellan så nära släktingar, men han visste, att faster Charlotte ansåg det så -- när det var _honom_, det var fråga om.

Faster Charlotte hade aldrig tyckt om Joachim, först och främst för det hon inte själv hade någon son och gossen, såsom ende sonsonen, efter farfaderns testamente skulle ärva Munkeboda, och sedan för det han var så »étourdi». Historien med överstens Lotta, som hon kände till i alla detaljer, hade naturligtvis inte bidragit att höja honom i hennes gunst -- hon ansåg honom nu nästan moraliskt fördärvad.

Flickorna hade alltid mycket att göra: de vävde, broderade, övade sig på klaver och harpa och läste ännu vissa timmar i veckan franska för sin moder, som själv hade fått den gamla gustavianska uppfostran och icke gillade någon annan. Hur gärna Joachim än ville sällskapa med dem, fick han nästan aldrig tillfälle därtill. Sedan faster Charlotte hört honom deklamera modern poesi i vävstugan, misstrodde hon honom ännu mer än förut.

För det mesta vistades han ute i skog och mark, var intresserad av skogshygget och vårbruket, som nu började. Emellanåt tog han sig en lång ridtur -- red, så att skummet stod om hästen, bara för att rida; en gång gjorde han visit i prästgården och en annan gång hos lagman Sköldborgs, men det gjorde han icke om igen, ty lagmanskan och alla döttrarna började strax, den ena mera indiskret än den andra, pumpa honom angående baron Stjernes frieri till Agneta, vilket i hög grad tycktes intressera dem. Till Marieholm for han icke, ehuru det låg närmast Munkeboda -- han »kunde inte med friaren», anförtrodde han Beata, och så söp man för resten så förtvivlat där, att ifall han bara en gång skulle försöka att hålla Nils Olof stången, slutade det förmodligen med att han drack ihjäl sig.

Sanningen var, att han icke kunde fördraga att se Nils Olof Stjernes rödbrusiga ansikte med de lugna, utstående blå ögonen -- det irriterade honom, bara han tänkte på det. Han kände gentemot honom en hemlig, oövervinnlig, egentligen alldeles oförnuftig och ogrundad antipati, som vissa ögonblick kunde växa nästan till hat -- så olidligt var det honom att tänka på att den tjocke, flegmatiske tölpen en gång skulle ha Agneta, vilken -- det svor han på mer än en gång -- var den vackraste flicka han kände, trots det hon bara var från skånska landsbygden och därtill hans egen köttsliga kusin, som han kunde minnas, från det hon låg i linda.

Om kvällarna lade Joachim patiens, »_la Blocade de Copenhague_», spelade »Svarte Petter» med flickorna och mamsell Fiken eller bezigue med farbror Niklas, som, när han blev livad vid en toddy, alltid berättade ungefär samma historier från 1814, då han varit med hären i Norge, eller glada ungdomsminnen från sin garnisonstid i Stockholm, där han svärmat för Fredrika Löv och Inga Åberg och alltid roat sig präktigt trots Gustav Adolfs trista regemente. Klockan tio reste sig faster Charlotte, om det så var mitt uti en patiens eller en historia -- kände efter, om hörnskåpet och mahognyskänken voro riktigt låsta, gav den av döttrarna, som »hade veckan», sina instruktioner för morgondagen, under det hon lade ihop stickningen och släckte det ena talgljuset vid sin bordända.

-- Seså, Skytte, sade hon myndigt, nu är det tid för ungdomen att komma i säng.

Farbror Niklas reste sig -- det föll varken honom eller någon annan in att sätta sig upp emot den enväldiga majorskan, som redan stod vid dörren med det andra talgljuset i handen, vid vilket Joachim tände sin vaxstapel för att lysa sig själv och flickorna uppför trappan. Men faster Charlotte stod troget och väntade i den kalla förstugan, tills hon sett ungdomen skiljas åt uppe i den halvmörka loftssvalen, innan hon tog ljuset med sig in i sängkammaren, där det sparsamt släcktes och utbyttes mot en »pråsa». Och den livsglade och äventyrslystne löjtnant Joachim Skytte måste finna sig i att bli körd i säng som en skolpojke klockan tio -- han _måste_ finna sig i det, ty här uppe i Västra Göinge härads magraste ödemark hade man sannerligen inga som helst andra resurser för natten än att beskedligt krypa till kojs. Han förbannade faster Charlotte och hela menagen på Munkeboda, läste en smula och sov som en stock till klockan halv sju, då en av flickorna vanligtvis ängsligt knackade på dörren och bad honom för Guds skull skynda sig ner, ty mamma blev ju så ledsen om hon fick vänta med ölosten.

Flickorna hade han snart blivit intim med -- i synnerhet Beata, som var så vänlig och munter och hjärtegod. Karin Maria bråddes väl mycket på faster Charlotte -- hon var stel och förnäm och »gav sig air», men när man talade med henne, insåg man snart, att hon både var mera tänkande och mera erfaren än systrarna. Hon hade tillbragt ett par vintrar i Stockholm och Kristianstad, och Joachim var från början mycket mera bekant med henne än med de yngre flickorna. Agneta var ju bara barnet, men ... Men hon hade några satans ögon, lilla kusin Agneta!

Allt sedan det första ögonblicket han såg henne, tänkte Joachim mest på Agneta. Hon var så oberäknelig -- emellanåt så barnsligt yster, så okonstlat förtroendefull och öppenhjärtigt pratsam, emellanåt åter så skygg och misstänksam, så sluten och stilla, att han kunde bli helt nervös och het om öronen samt gå och undra på »vad han hade gjort henne», eller om hon »hade hört något om honom». Så kunde hon ibland, när han icke såg på henne, sitta och följa honom med sin fientligt allvarliga, undrande, mörka blick, som han kände utan att vilja möta den, ty då -- det visste han -- slog hon strax ned ögonen, och den lilla veka munnen knep trotsigt ihop sig. Han var då alltid övertygad om, att hon satt och tänkte på historien med översten och den förbannade röda Lotta. Ty naturligtvis hade icke mamsell Fiken, som förmodligen snusat upp alltsammans, kunnat ha tand för tunga, om än faster Charlotte -- det märkte han -- kunnat det. Men däri tog han nu fel. Flickorna -- till och med själva Karin Maria -- visste lika litet nu, som då han kom, och ansågo egentligen hans vistelse på Munkeboda blott som ett vanligt, om än något förlängt, släktbesök.

* * * * *

Det var en dag mitt i april -- en solig förmiddag med barfrost -- som den unge Skytte kom hem från en av sina vilda ridturer. Som vanligt, då han steg uppför trappan, möttes han av ljusstrimman, vilken från flickornas otäta kammardörr brandgul silade sig över loftet, och då han nyss hade sett faster Charlotte i potatiskällaren, sysselsatt med att inspektera potatisen, som »började gro», följde han denna gång sin regelmässigt återkommande ingivelse att »hälsa på flickorna».

Ännu i höga stövlar och sporrar, med ridspöet under armen och mössan i handen, knackade han på dörren.

-- Stig in! ropades det genast ogenerat.

Han öppnade dörren och såg Agneta balanserande på fönsterkarmen sticka in några blekgröna stjälkar i buren till kanariefåglarna. Hon blev så förvånad när hon såg honom, att hon höll på att förlora jämvikten.

-- Kusin Joachim ...

Hon ville i en fart hoppa ned på golvet men vrickade foten och skulle ha fallit, om han icke raskt sprungit fram och fångat henne i sina armar.

-- Men Agneta, hur i all världen bär du dig åt!

Hon hade blivit helt blek och såg förskräckt upp till honom med de stora bruna ögonen rakt under hans. Han var varm och upphettad av den hastiga ritten i den skarpa vårvinden, som han på backarna måst kämpa sig fram emot, en smula bländad, liksom förvirrad av det rika solljuset -- nästan utan att veta vad han gjorde, tryckte han lilla Agneta fastare intill sig och släppte henne icke igen. Deras ögon möttes i en lång, leende blick.

-- Gör det ont, kusin Agneta? mumlade han.

Och med en förvirrad, svindlande känsla -- utan att kunna göra sig reda för varifrån den kom -- viskade Agneta, att hon »trodde nog», att det gjorde ont -- i foten ...

-- Sätt dig ned! Han satte henne varligt men bestämt ned i soffan, och innan hon kunde ana, vad han ämnade göra, böjde han ett knä framför henne och löste hastigt korsbandsskon från foten.

-- Men kusin Joachim ... Hon rodnade, men lät honom hållas -- en smula generad, men ännu mera nyfiken, leende böjd fram över honom.

-- Om man frotterar den en smula, så går det över, han gned försiktigt den lilla varma foten i den hemstickade bomullsstrumpan mellan sina händer. Han såg upp och deras ögon möttes igen.

Så böjde han sig djupt ned och gjorde, vad han naturligtvis aldrig skulle ha gjort -- han lutade sin kind mot vristen och kysste den.

Det hördes springande steg i trappan. Agneta, röd som blod om kinderna och ända ned på halsen, satte foten hårt mot golvet, och Joachim sprang upp.

Det var bara Beata. Hon kom in med det stora förklädet fullt av matäpplen, en skål och ett par silverknivar i handen.

-- Nej, se kusin Joachim! sade hon litet handfallen, men ändå inte så värst förvånad.

-- Ja, dörren stod öppen, och då jag såg Agneta hålla på att falla ned från fönsterkarmen ... förklarade han en smula osammanhängande och inte fullt sanningsenligt.

Beata hörde inte på. Hon ville passa på att få Agneta till att hjälpa sig med att skala äpplena till tårtan, medan mamma inspekterade potatiskällaren. Om kusin Joachim ville underhålla dem -- så mycket bättre!

Därpå slogo de sig allesammans ned omkring praktbordet med marmorskivan. De röda skalen hopade sig i smala ringlar framför flickornas platser, och de kluvna äpplena blevo rödbruna i skålen, medan de pratade.

Mamma var så noga med att få den där äppeltårtan färdig i dag, då det bakades, och stora ugnen ändå var uppvärmd, ty krigsrådet Fagerhjelm hade, på hemväg till Kristianstad, annonserat sig med hela sin familj till i övermorgon.

-- Jag visste det nog, Beata samlade med bägge händerna ihop skalen, som lågo kringspridda på hela bordet. Jag _visste_ det! Karin Maria tappade kammen, när hon kammade sig i morgse, och skatorna ha skrattat hela dagen. Det betyder alltid, att det kommer främmande.

-- Tusan hakar! skrattade kusin Joachim och sträckte välbehagligt benen i ryttarstövlarna ifrån sig. Då få de inte ofta öppna munnen, era stackars skator.

-- Och tänk så väl, att den dumma kalkonhönan nästan höll på att dränka sig i drankasluffen i dag och bröt benen, annars hade mamma visst aldrig nänts att bestå den åt farbror Fagerhjelms!

-- Jag tycker inte, jag har hört talas om honom förr, inföll Joachim betänksamt. Han bodde inte i Kristianstad på min tid.

-- Nej, det är också bara helt kort tid sedan han flyttade dit, men mamma är syssling med frun. Han är från Småland, tillade Beata med den litet medlidsamma, nästan föraktliga betoning, varmed en genuin göing talar om smålänningar.

-- Och Susen har varit i pension i Växjö och talar uppländska, pladdrade Beata vidare.

-- Fröken Fagerhjelm! parodierade Agneta skälmskt med ett rätt vällyckat försök att säga hårda r.

-- Och tänk, det gör inte ens kusin Joachim, som har varit så länge i Stockholm! Beata såg bort på honom med erkännande beundran.

-- Det gör ingen skåning, som har aktning för sig själv, svarade Joachim tvärsäkert.

Agneta började nu fullständigt återvinna sin fattning. Hon lade bägge armarna i de korta, rödrutiga värkensärmarna på bordet och böjde sig skälmaktigt fram:

-- När nu kusin Joachim får se Susen ... Hon erfor ett retande, hittills okänt nöje i att »bry» Joachim.

-- Min Susen, min Susen -- admirabel! _Quelle figure!_ härmade Beata uppsluppen krigsrådet och vred ett par inbillade mustascher uppåt. Krigsrådet hade harskår och bar skägg.

-- Och så beundrad hon är! fortfor Agneta i samma ton. Hon har redan varit förlovad med tolv gradpasserare!

Joachim skrattade högt och böjde sig fram för att riktigt se in i Agnetas skälmaktigt segervissa, retsamt leende bruna ögon. -- Och så unnar kusin Agneta mig att bli den trettonde! sade han med låtsat förebrående, med ögonen i hennes.

-- Nej, den _förste_ löjtnanten! svarade Agneta med en liten mockant komplimang. Hennes ögon fingo plötsligt omedvetet ett uttryck av övermod och jublande triumf, i det hon rätade på sig och kastade nacken en smula tillbaka. Nu är det tid, att Susen begynner på ett nytt dussin, dussin!

-- Agneta! Agneta! varnade Beata ogillande, i det hon reste sig upp och med fatet på armen beredde sig att gå.

Men Joachim skrattade med full hals -- han tyckte, att han för var dag mer och mer »upptäckte» sina kusiner.