Part 11

Mamma följde själv flickorna upp på rummet och såg efter, att det var ordentligt bäddat och i ordning åt Agneta samt visade henne, hur hon hade lagt all den nystrukna tvätten till rätta i hennes byrå. Hon stannade mycket längre, än hon hade tänkt -- hela tiden, medan flickorna klädde av sig -- och när hon äntligen gick, vände hon om ännu en gång i dörren och tog plötsligt sin yngsta dotters huvud mellan bägge sina händer, i det hon, med mera värme än hon annars ansåg nyttigt eller ens passande att visa sina barn, kysste henne på bägge kinderna.

-- Sov gott! sade hon bara, harklade sig litet och gick fort ut ur rummet.

Men Agneta och Beata reste sig upp med armbågarna mot huvudgärden och huvudet i handen och viskade länge -- ända tills tupparna började gala utanför fönstren och den ljusa augustidagen grydde i öster.

* * * * *

Husets tre döttrar stego tidigt upp följande morgon -- frukosten skulle dukas ute i lusthuset, bordet och mammas stol skulle konstfärdigt klädas med blommor. I sina tunna korsbandsskor utan klackar smögo de sig nedför trapporna och tystade på Bengta, som tanklöst gnolade på en visa, medan hon städade förstugan.

Där stod redan mamsell Fiken och väntade på dem och kusin Joachim med en stor kniv i handen, just färdig att gå ut och skära björk- och granris.

-- Vill inte kusin Agneta gå med? frågade han oskyldigt, så att stugpigan Bengta och de allesamman kunde höra det.

Agneta svarade icke strax. Hon såg ut på den ljusa, litet disiga sommarhimlen utan sol, vilken lovade en riktigt varm dag, och band sin stora hatt med blommorna över frisyren.

-- Gå du bara, Agneta lilla, auktoriserade Karin Maria henne myndigt. Du kan kanske hjälpa Joachim att bära hem kvistarna. Och hon tillade likgiltigt, liksom i förbigående:

-- Mamma frågar inte efter dig ännu på en stund. Du vet, hon ligger alltid så länge på sin födelsedag ...

Agneta fick en korg på armen, som Joachim artigt envisades att bära. Mamsell Fiken sade en förskrämd men välment kvickhet om att »det då inte gick an, att löjtnanten gick med korgen», åt vilken de allesammans hjärtligt skrattade i överdådigt gott lynne. Varpå Joachim och Agneta, vilken senare alldeles överflödigt med bägge händer lyfte upp sin korta kattunsklänning, spatserade ut från gården in i köksträdgården -- följda ifrån trappan av tre par välvilliga, något bekymrade ögon.

-- Nu _måste_ då mamma väl ge med sig! utbrast plötsligt Beata.

-- Ja ... svarade Karin Maria litet svävande. Men så återstår det att få kungens samtycke ...

Mamsell Fiken berättade tröstande om två kusiner _hon_ hade, som gått till kungs under Karl XIII:s tid, och det »hade gått som en dans», försäkrade hon.

Karin Maria blev stående på trappan med handen skuggande för ögonen, ända tills systern och kusinen försvunno bakom björkarna på stigen ned mot ån.

Klockan nio stod frukostbordet dukat i bersån -- inte i den med eolsharpan, vilken Karin Maria för resten nu protegerade mera än någonsin, utan i det stora lindlusthuset nära kökstrappan, vilket låg så »rahänt» för maten. Mamma var, som alltid på Susannadagen, mycket nådig -- redan i full paryr med splitterny mössa av finaste rosentyll, vilken Agneta haft i kommission att köpa i Kristianstad. Karin Maria hade broderat en »sonnette» med pärlor, som blev mycket beundrad, Beata hade vävt en kaffeduk med blomsterbård, vilken efter tyst överenskommelse artigt betraktades som en »syrpris», oaktat mamma själv hjälpt till med den besvärliga solvningen, och Agneta hade sytt en negligé på bobinett, som högtidligt förklarades »alldeles utmärkt magnifik». När yngsta dottern rodnande presenterade detta mästerverk -- detsamma hon arbetat på, medan moster Netten föreläste »_Mathilde_» i krigsrådets trädgård -- mönstrade hennes nåd henne ännu en gång med hemlig stolthet: hon såg sannerligen ut som en hovdam i den där ljusblommiga kattunsklänningen och ametist-»sévignén» på pannan! Och att så tänka sig ... Här kvävde den styva majorskan en suck, och hennes blick gled ovillkorligt förbi Joachims tomma plats, glad över att han icke var där i detta ögonblick och kunde triumfera över henne. Därpå suckade hon ännu en gång -- mera deciderat, nästan ostentativt. Hon hade ju redan i sitt inre givit med sig -- ända från den dagen, då Karin Maria vände upp och ned på alltsammans och så oförmodat förlovade sig med Stjerne, insåg hon tydligt, att det icke längre tjänade till att spjärna emot. Hon förstod, att Joachim, som redan i så mycket blivit herre här på Munkeboda, också i detta med tiden måste få sin vilja fram, men det kostade på ... det kostade på ... Agneta, som kunnat fått en greve, om hon velat -- med _de_ ögonen! _En_ tröst var det naturligtvis, att hon komme till att stanna på Munkeboda, att en av hennes flickor dock bleve fru på den gamla gården ...

Joachim var för ögonblicket icke tillstädes. Han hade, strax efter det han plockat grönt tillsammans med Agneta -- vilket för resten icke tog så litet tid -- strax, utan frukost, satt sig på sin häst och i sporrsträck ridit bort till prostgården, där man vid detta laget borde ha fått posten. Farbror Niklas hade anförtrott honom nyckeln till väskan: mamma borde i dag inte få vänta ett ögonblick på det vanliga gratulationsbrevet från faster Anne-Ulla, och det skadade ju heller inte att få tidningen litet förr än vanligt!

Fröken Susen, vilken ju också firade namnsdag, hade klätt sig som genius i lätta draperier av vitt tarlatan och en otalig mängd rosor i håret. I denna skepnad frambar hon en pall, broderad på stramalj. Hon var den enda, som hade »kostym» -- till stor tröst för mamsell Fiken och Beata, vilka egentligen obligatoriskt fordrade en sådan högtidlighet, men denna gång icke kommit sig för att själva »ställa om något».

Innan man ännu hunnit så långt som till den första påtåren, hördes dubbelt hästtrav på gården. Agneta såg ofrivilligt bort på Karin Maria, som mötte hennes blick, varpå de bägge rodnade häftigt. Det _kunde_ inte vara Joachim, som redan var tillbaka ... Beata tordes inte se upp, och själva mamsell Fiken, som dock varit med om icke så litet i sitt liv, fnittrade nervöst och omotiverat åt majorens allvarliga ängslan för »att det här vädret visst omöjligen kunde hålla sig, tills man fick in rågen». Beata tryckte tröstande och sympatiserande Agnetas hand under bordet, i detsamma Nils Olof Stjerne, åtföljd av gamle Figge, trädde in i trädgården.

Nils Olof var också rödare i ansiktet, än han brukade vara, då han bockade sig för Agneta och tappert strävade att uttrycka, hur glad han var över att hon nu kommit hem igen. Alla voro generade, och ingen tordes avbryta honom. Agneta neg gång på gång; först när han, fullkomligt bragt ur fattningen av den ohyggliga tystnaden omkring dem, hjälplöst avbröt sig mitt i en fras, såg hon äntligen upp på honom och -- för första gången i sitt liv -- såg hon och senterade det bottenärliga, hjärtegoda uttrycket i hans något slöa blick. Hon begrep plötsligt -- ännu motvilligt -- att Karin Maria ändå kanske kunde »se något på honom».

Figge Wallqvist räddade situationen genom att med furstlig ridderlighet presentera majorskan de första orrarna för säsongen. Han ordade vitt och brett om hur han och bror Stjerne om morgonen fått syn på dem rakt utanför parken, där de slagit sig ned. -- Präktiga, försäkrade han entusiastiskt, och feta som slaktgäss ... Sådana bröst! Han tryckte upprepade gånger fingerspetsarna ned mellan dunet, innan han kunde förmå sig att överlämna fåglarna till Bengta, som otåligt stod och väntade på att få bära in dem i köket. Karin Maria hade nu återvunnit hela sin vanliga sinnesnärvaro -- med artighet och »lagom empressement» bjöd hon sin fästman platsen vid sin sida och hällde kaffe i hans kopp, utan att ens låtsa märka Susens genomträngande blickar.

Åter hördes hästtrav på gården -- starkare än förut, och i nästa ögonblick stormade Joachim, dammig av ritten, häftigt in i bersån.

Utan att ens ge sig tid att gratulera faster Charlotte eller hälsa på de främmande, kastade han vårdslöst det väntade brevet från Stockholm på bordet och drog fram tidningen ur bröstfickan. Alla hade rest sig upp -- avvaktande, väntande. De förstodo genast, att han kom med stora nyheter.

Den unge Skytte sköt mössan högt upp i pannan och torkade sig mekaniskt i hårfästet, medan han -- ett ögonblick liksom njutande av den spänning han framkallade -- triumferande, jublande såg ned på dem alla, där han stod mitt i själva ingången till lusthuset.

-- Kungadömet är fallet i Frankrike! Karl X är bortjagad! -- Det är en ny, stor revolution ... Han slog med flata handen mot tidningen, i det han räckte den till sin farbror. Läs själv! -- Det står här ...

Mamsell Fiken gav till ett rop, och de började alla tala i munnen på varandra, i det de sträckte sig över varandras skuldror för att läsa i det lilla tidningsbladet, som farbror Niklas med glasögonen på näsan nu höll långt ut ifrån sig. Vem kunde tro det! -- Vem kunde då tro det? Nu hade ju världen så länge haft fred!

Joachim var i eld och lågor, så upprörd, som om han själv satt hela julirevolutionen i scen.

-- Där, farbror Niklas, ropade han ivrigt och pekade i tidningen, _där_! Å, att tänka sig! ... Hans blå ögon strålade. De ha åter kämpat under den trefärgade fanan, och folket har åter sjungit Marseljäsen ... Och när Frankrike börjar, så reser sig hela Europa! Det är friheten -- friheten, förstår ni -- som börjar.

-- Ja, sade gubben Niklas långsamt och lade stilla tidningen ifrån sig på bordet. Det är kanske något nytt, som börjar igen ...

-- Och så, tillade han betänksamt, då ingen svarade honom, när det har varat en stund, så ser man att det ändå bara var det gamla ...

-- Nej! ropade Joachim Skytte energiskt. Jag har tänkt mycket över det på sista tiden, och jag tror, jag tror ... I dag har det liksom blivit mig så klart, att trots reaktion, trots furste- och prästtvång, trots själva den förslavade allmänna opinionen och hela ömkligheten i allting, så ... så ... gå vi ändå framåt. Världen står inte stilla, och detsamma kommer aldrig igen.

Han talade så allvarligt, så entusiastiskt, hans vackra ögon lyste så käckt under den manligt öppna pannan, då han stolt kastade huvudet tillbaka och, liksom vädjande, såg på dem alla -- djärv och trotsig, orubbligt säker på sig själv och den generation _han_ tillhörde. Till och med den konservative Nils Olof Stjerne, den legitimistiske Figge och den världskloka faster Charlotte kunde i detta ögonblick inte låta bli att hysa en viss, halvt medlidsam, halvt beundrande sympati för honom.

-- Kusin Joachim! Ännu med tårar i ögonen dels av entusiasm för upproret, dels av rörelse över »den stackars gamle kungen», ryckte Beata honom diskret i rockskörtet. Du har ju alldeles glömt att gratulera mamma ...

Joachim bad förlägen om ursäkt, bockade sig och kom pliktskyldigast med den vanliga harangen. Faster Charlotte smålog fint, och Karin Maria serverade honom en, som hon sade, »välförtjänt» kopp kaffe. Joachim bad artigt, i det han satte sig ned, att de andra, som redan voro färdiga, för all del inte skulle vänta på honom ...

Och den kloka och taktfulla Karin Maria föreslog genast, att hela sällskapet skulle gå in och binda upp girlanderna mellan lampetterna i förmaket, så att allt kunde vara i ordning till middagen -- så kunde mamma på samma gång själv se, hur det tog sig ut. De reste sig allesammans och gingo pratande i solskenet över den grusade gången förbi kökstrappan; blott gubben Niklas blev kvar i sin skuggiga vrå med sin pipa och tidningen samt Agneta, som utan vidare egenmäktigt åtagit sig att passa upp på Joachim. Mamma såg det ju nog men låtsade om ingenting och kallade henne icke till det övriga sällskapet. I detta ögonblick gav hon stillatigande -- alla förstodo det -- sitt samtycke till det oundvikliga.

Agneta stod bakom kusin Joachims stol och såg honom med duktig aptit taga för sig av maten. Hans vackra, kraftiga nacke var rödbrun av solbränna och det lockiga mörka håret ännu fuktigt efter den hastiga ritten. Han satt självsvåldigt med det ena benet långt framsträckt och armbågen på bordet, medan han åt. Agneta tittade skyggt bort på sin far, som ännu höll tidningen utbredd framför ansiktet -- hon märkte, att också han utan ord givit efter och på detta sätt tyst auktoriserade hennes förhållande till kusinen. Därpå böjde hon sig ned och lade blixtsnabbt ett ögonblick sin kind mot hans hjässa.

Under vanliga förhållanden skulle hon aldrig av sig själv i någon annans närvaro bestått honom en smekning, men nu ... För första gången i sitt liv tyckte hon, att Joachim, försjunken i sina egna tankar, liksom _glömde_ hennes närhet. Det var en svartsjuk instinkt, som drev henne att göra sig påmind.

Han böjde huvudet tillbaka och smålog tryggt rakt upp i hennes ögon. Han vred sig om på stolen, och, med oerhörd djärvhet, utan att det minsta genera sig för farbror Niklas, lade han armen om hennes liv.

-- När du står så här hos mig, Agneta, viskade han, och passar upp mig och ... och ... allt sådant där, så är det liksom vi vore hemma. Jag menar -- hemma i vårt eget hem ...

Agneta stod nu mitt för honom och stödde sig mot bordet med båda händerna bakom sig och fötterna litet framsträckta, i det hon -- allvarligare än han någonsin förut sett henne -- såg Joachim in i ansiktet.

-- Du, sade hon sakta, halvt tvekande, kan du ... tror du, att du _alltid_ kan trivas här?

-- Vad menar du? frågade han förvånad.

-- Jo ... hon slog ned ögonen och visste inte riktigt, hur hon skulle uttrycka sig. Var gång du hör något utifrån ... som nu om det i Paris ... så är det -- liksom det _drog_ dig, kom det häftigare, halvt förebrående.

Han smålog utan att se upp och tog hennes hand. Han lade de smala fingrarna över varandra och såg noga på de många små fina linjerna på insidan av handen, vilken han därpå långsamt lade mot sina läppar och kysste.

-- _Du_ drar mig mera, mumlade han ömt, med stor innerlighet. Och, fortfor han lättare, halvt generad över att på detta högtidliga sätt yppa sin innersta tanke, jag sitter just här och tänker på, Agneta, att i stället för att offra främmande länder mitt blod, är det kanske både modigare och bättre att giva mitt eget land mina krafter ... Bryta sten i Göinge härad, tillade han skämtande, i stället för att bygga barrikader i Paris.

Agneta lade bägge händerna på hans skuldror och såg varmt ned på honom. I detta ögonblick ignorerade hon fullständigt sin far, som ännu satt orörlig i sin vrå med tidningen för ansiktet.

-- Man börjar med att frigöra jorden, fortfor han i samma ton, så kan det ju hända, att man på det viset drar sitt strå till stacken till att efter hand frigöra folket ... Från fattigdom och okunnighet, åtminstone ... Hans stämma blev lägre för vart ord.

Agneta böjde sig raskt ned och kysste honom häftigt -- återigen liksom svartsjuk på uttrycket i hans ansikte.

Han såg upp och slöt henne intill sig. Och _du_ skall hjälpa mig ... viskade han.

-- Jag skall hålla av dig, svarade Agneta litet kort, _mycket_. Jag börjar tro, att det är det enda, jag egentligen förstår mig på, tillade hon i lättare ton, inte så lidelsefullt.

Gamle Niklas Skytte hostade diskret bakom tidningen -- de hörde honom alls icke. Joachim förde henne småleende ut ifrån sig med bägge armar och såg på henne -- förmiddagssolskenet, som silade sig in mellan de stora löven i lindlusthuset, glittrade i gyllne fläckar över hennes silverljusa hår, hennes ansikte och bara, mjuka skuldror, från vilka spetsschaletten glidit undan. Och alla idealistiska framtidsplaner, alla svärmiskt dristiga utopier bleknade i samma sekund för hennes varma, unga skönhet, som var själva det levande nuet.

-- Och jag lovar dig, att jag skall vara lycklig ... Jag börjar tro, att _det_ förstår jag mig på ...

EPILOG.

På Munkeboda, som nu är förfallet och undanskymt av andra gårdar -- icke mer så ensamt, sedan jorden blivit styckad och bortsåld -- satt ännu för några år sedan den gamle Joachim Skytte i sin nötta karmstol vid det mellersta salsfönstret, där hans svärmor hade suttit den där vårdagen 1830, då han kom till Göinge härad för att stanna där en livstid. Där satt han med »Aftonbladet» utbrett framför sig och någon av de gamla böckerna från hans ungdom bredvid sig: romantikens rödaste och dess mest himmelsblå skalder, nästan alltid en diktsamling av Victor Hugo och en eller annan del av Geijers historia -- de böcker, som följt honom under hela hans liv och delvis uppfostrat honom till den man han blivit. Han läste mycket, men allt som oftast böjde han sig fram och hans matta ögon -- nu så lugna under de stora ögonbrynen -- sågo ut över all den jord han ärvt, odlat, besått, dränerat och brutit sten ur, tills åkrarna omkring hans hus blivit släta och jämna och buro frodiga skördar -- för andra. Ty Munkeboda, som tålt 1600-talets krig och fejder, reduktioner och inkvarteringar, som efter Stenbocks fälttåg knappt ägt en silverbägare eller en lödig daler innanför sina murar, som under Mössorna åter fått kalk på väggarna, plogar i skjulet, kor i båsen -- ja, till och med silver på bordet -- och så igen, under sista hälften av 1700-talet dragit Gustav III:s tunga skattepålägg, tålt sina herrars frånvaro under krig och örlig och utskrivning av godsets bästa ungdom, samt ärligt betalt sin skärv till »blodsstyvern» 1809 -- Munkeboda hade icke kunnat bära den unge Joachim Skyttes romantiska entusiasm för »friheten» och utförandet av hans djärva, i blodet borna, efter hand rotfästa demokratiska teorier. Det hade fordom funnits tider, då jorden låg i träde året runt och skogarna hänsynslöst fälldes; men ek och tall växte till igen, och när bättre dagar kommo, svedjades ljung och ogräs av på nytt och åkrarna buro åter råg och havre -- _domänen förminskades aldrig_. Men den siste ägaren av Munkeboda hade frigjort och styckat sin »bundna» jord och låtit bönder och torpare köpa åkerlappar för billigt pris. Han hade utan att straffa dem -- ty »en Skytte gjorde aldrig sak av bagateller!» -- låtit dem skjuta sitt villebråd och köra hem hela lass av ved och enris ur sin skog samt hade lugnt leende sett på, hur deras kreatur systematiskt snyltade sig till bete på hans ägor. Och han hade byggt skolor för sitt folk och skrivit sitt namn som borgen för böndernas lån i de nya sparbankerna, som han hjälpt till att upprätta; ensam, på egen bekostnad hade han dränerat jorden och torkat ut mossarna för att bekämpa den gemensamma fienden: kvällsdimmorna och nattfrosten. Och under alla dessa år hade han naturligtvis -- såsom det överensstämde med hans ärvda begrepp om gammal svensk gästfrihet -- hållit öppet hus på Munkeboda för vem som ville gästa honom. Det maltstarka ölet jäste i brygghuset och brännvin, kaffe och punsch bjöds envar, som hade ärende till gården. Men filisteerna samlade sig i Simsons hus och med hjälp av den evigt unga Delila -- den bedårande, löftesrika gudinnan i den frygiska mössan, som varit hans ungdomskärlek, vilken han gjort till sitt livs mål och ärelystnad att tjäna -- klippte och plundrade och bundo de till händer och fötter den käcke, godtrogne svärmaren.

Så kom det sig, att Skyttesläkten miste Munkeboda, och att gamle Joachim, som under en mansålder hade satt sin eldiga stolthet, sin glada kraft -- och väl också sin fåfänga -- i att vara den politiska frihetens och den europeiska civilisationens pioniär där uppe i västra Göinge härads magra skogsbygd, när han blev gammal, satt med ett par tomma händer, tankfullt hopknäppta över Victor Hugos dikter och Hiertas Aftonblad, och med sitt vita huvud böjt mot rutan stirrade med sina lugna blå ögon ut över åkerfälten, som icke längre voro hans, och vilka den nya järnvägen nu skar igenom. Han tänkte då på så mycket -- återupplevde i minnet hela sitt liv. Han tänkte på sin första barndom, över vilken ekot av den store kejsarens kanoner vid Austerlitz alltid så löftesrikt och ödesdigert rullat, ända tills han vid tio års ålder gråtande förstod, att efter Waterloo blev en soldat varken marskalk eller konung. Han tänkte på sin skoltid, de hårda kadettåren, den korta, muntra officerstiden med spel och dryckeslag och heta kärleksäventyr. Och så -- när han var tjugufem år -- återkomsten till Skyttarnas gamla stamgods, kärleken till Agneta, i vilken spirade kärleken till hembygden, till den ärvda gården, till hans och hennes folk: detta hetsiga, trotsigt sega gränsfolk, som han alltid med liv och själ kände sig tillhöra. Och den från farfadern ärvda, oklara men svärmiskt estetiska frihetsentusiasmen tog mer och mer överhand över den ytliga militärdisciplinen och förband sig med den likaledes ärvda feodalkänslan, tills den äntligen under de heta sommardagarna 1830, då Europas hela ungdom, självmedveten och segerdrucken, brast ut i jubel över det nya revolutionsbudskapet från Paris, blossade upp i en låga så klar och stark, att den skulle förmå belysa hela hans liv. Han tänkte över det alltsammans igen, där han nu satt, gammal och glömd av bygden -- den »gamle, galne Joachim Skytte», som hade planterat skog och torkat ut mossar och brutit sten och svedjat ljung, tills han ingenting annat ägde än gårdens förfallna murar och den stolen han satt i, medan andra togo in skördarna på hans åkrar, talade västra Göinge härads sak bland folkets representanter, stiftade landets lagar och buro kungens ordnar.

Det tänkte han också på någon gång -- men icke ofta, ty han var slö och likgiltig för världen nu, och Agnetas död och barnens frånvaro tänkte han mest på.