Part 1

SKYTTES PÅ MUNKEBODA

SKYTTES PÅ MUNKEBODA

HEMLIV I SKÅNE 1830

AV MATHILDA MALLING

SJÄTTE UPPLAGAN

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright 1922 by Albert Bonnier.

HELSINGFORS 1922 HOLGER SCHILDTS TRYCKERI

Far och Mor

tillägnas tacksamt denna gamla historia hemma från Västra Göinge härad

Förf.

I.

Marssolen sken skarpt och klart på hela det långa vita husets framsida och in genom de något grönaktiga fönstren, som sutto högt upp. I den halvöppna förstugudörren ovanför den höga stentrappan stod Agneta och klippte med ögonen under den nystärkta kråkan, som var på för första gången i år, medan hon lätt rysande i den vasst bitande vårvinden band den stickade hjärtvärmaren över halsringningen. Därpå lyfte hon resolut med bägge händerna upp den tunna shalliklänningen, som med sitt storblommiga mönster på blekt gredelin botten såg ohyggligt urfälld ut -- det såg hon först nu i solskenet.

Hon skulle bara ned i köksträdgården och se, om där icke funnos några snödroppar, hon kunde sätta upp på kusin Joachims kammare -- det såg så bart ut på byrån med bara den stickade duken och spegeln. Och så ville hon -- funderade hon ut, medan hon sprang över de höga, ännu frusna sparrissängarna -- hänga de två små litografierna av kronprinsen och general Adlersparre, som knappt syntes över dragkistan därnere -- på väggen ovanför hans säng. Det tyckte hon passade för en officer.

Inne i köket framför den öppna spiseln bakade Beata, röd i ansiktet och spänt påpasslig, »fattiga fänrikar» till kaffet. De, som misslyckades och blevo alltför brända, lade hon på ett fat för sig -- de kunde bli bra att traktera tvätt-Brita och Färsingens Kerstin med nere i brygghuset.

I folkstugan gingo vävstolarna som vanligt. Hennes nåd, majorskan, tillät inte, att pigorna i otid togos från arbetet. I det hela gjorde hon inte så mycket väsen av kusin Joachim som flickorna. När man inte kom med mera heder, så ...

Men inte visste Agneta eller Beata eller ens själva Karin Maria, _varför_ kusin kom -- mamma hade inte funnit det varken passande eller välbetänkt att säga dem orsaken till visiten. Och inte frågade de heller stort efter det -- det var nog, att han kom, att _någon_ kom. Där hade de nu gått hela vintern hemma på Munkeboda, och ända sedan lagmannens och prostens julkalaser och födelsedagsutklädningen hos faster Brita tjugondedag jul, hade de inte sett en levande själ utom den tyste baron Stjerne på Marieholm och gamla mamsell Fiken, som hjälpte till med sömnad och täckstickning och annat smått. Hon var nog både snäll och småtrevlig, mamsell Fiken, men nu hade de ju i så många år hört alla hennes historier, att de kunde dem nästan bättre än hon själv, och de enda nya, som kommit till på sista tiden, handlade allesammans om den elake Per Larsson på Bofors, som nyss i fyllan stuckit ihjäl sin svärfar med en kniv. Det kunde då i längden icke vara så muntert att alltid sitta och höra på!

Majorskan satt på sin vanliga plats vid fönstret och stickade gardiner »i vågor». Så mycken ära hade hon dock funnit sig i att visa Joachim, att hon i anledning av dagen hade satt undan stoppkorgen, alltid fylld med uråldriga fina lärftsdukar sedan farföräldrarnas tid, vilka hon letade upp innerst inne i de gamla linneskåpen och roade sig med att reparera. Där stod den nu betäckt av ett filerat överkast på dragkistan under porträtten av kronprinsen och general Adlersparre, vilka Agneta så lömskt spekulerade på att flytta.

Framme vid det ovala salsbordet framför långsoffan stod Karin Maria och ordnade kaffekopparna och satte fram högtidskannan och snipan av drivet silver. Hon hade sett litet tvekande på modern, när hon tog fram dem ur hörnskåpet och vecklade den gamla konstiga kannan -- ursprungligen en dryckeskanna från Karolinska tiden, som en uppfinningsrik fru Skytte på den tiden, då kaffet blev modernt, låtit guldsmeden i Kristianstad sätta pip på -- ut ur det gamla örngottsvaret, som vanligtvis omslöt den. Men majorskan bara knep ihop munnen och låtsade inte se det. Så tog Karin Maria och satte den på bordet.

Därpå lade hon ett par nya vedträn på brasan och tittade sig belåtet omkring för att ännu en gång skärskåda sina anordningar.

Det långa, av idel smala granbräder hopfogade golvet var så vitskurat, som det kunde bliva, och solskenet gjorde det riktigt bländande. Längs väggarna stodo de blanka, solida mahognymöblerna, stela och nymodiga -- på var sin sida om dörren till förstugan ett klaffbord med mycket smal skiva och breda klaffar, så inventiöst inrättade, att de vid högtidliga tillfällen kunde sättas ihop till ett enda långt bord. De tre fönstren hade vita hemvävda långgardiner med knoppfransar -- det var ett arbete av husets tre döttrar. I fönsterkarmen vid hennes nåds plats stodo två blommande hyacinter.

Över soffan hängde stora litografier av kungen och drottning Desideria i släta mahognylister. Mitt emellan dem, i en oval förgylld ram, ett porträtt i olja av Hedvig Elisabeth Charlotta, vilket »hon själv», medan hon ännu blott var hertiginna, givit åt mammas moster. Det hade förut haft sin plats inne i förmaket bland familjeporträtten, men då där aldrig eldades mera än två à tre gånger på vintern, hade mamma nu flyttat det in i salen. Hon tyckte om att någon gång emellanåt -- åtminstone för mamsell Fiken -- berätta historien om sin moster.

I tystnaden inne i matsalen hörde de, hur Agneta torkade sina fötter på granrisruskan i förstugan, innan hon flög uppför loftstrappan.

Beata kom in med de »fattiga fänrikarna» på en tallrik -- ljusbruna, aptitliga -- och lade dem till det övriga småbrödet i silverkorgen. Karin Maria stal sig till att kasta ännu en blick i den lilla dunkla långspegeln i hörnet, som för resten mest bestod av ram. Hon rättade på håret och muslinsschaletten, som var fäst med en nål över den urringade värkensklänningen.

-- Nu tycker jag han snart kunde vara här! utbrast Beata otåligt.

Agneta skuttade nedför loftstrappan. Hon slog upp dörren mellan de båda klaffborden mittemot soffan och ropade högljutt in i rummet:

-- Mamma! Flickor! Jag ser Ola Mattssons skjutstrilla uppe i backen. Det måste vara Joachim!

Mamma lade ihop stickningen. -- Du är så god och kommer ihåg, att du säger _kusin_ Joachim, när du talar med honom, hon såg strängt på sin yngsta dotter. Det var för galet, en sådan affär flickorna gjorde av den pojken! Agneta hade till och med gått och bundit det nya sidenbandet i sitt hår. Där satt nu den röda rosetten högt uppe i frisyren, framför kammen, mellan sidolockarna, som föllo ned över tinningarna, och bara hon rörde på huvudet, fläktade den kokett fram och tillbaka. Ja, själva Karin Maria hade sannerligen farmors pärlnål i schaletten -- den, som annars bara kom fram vid de högtidligaste tillfällen! -- Och Beata hade konfirmationshjärtat om halsen. Mamma såg det nog, men när det en gång skett, så var det bäst att låtsa, som om man icke märkte något; hon bara snörpte betänksamt på munnen, då hon långsamt och ordentligt lade ihop det vidlyftiga stickarbetet.

Men vad stod nu på? ... Minsann var det inte mamsell Fiken, som gjort sig ärende -- naturligtvis bara för att se »fideikommissarien»!

Mamsell Fiken öppnade tapetdörren mellan soffan och dragkistan och stack in ett litet förskrämt huvud med runda ögon och näsa som en fågelnäbb samt tre gråa papiljotter ovanför var tinning.

-- Ack, söta hennes nåd lilla, jag ber tusen gånger om ursäkt! ropade hon alldeles konsternerad över att strax i dörren möta majorskans kalla, förvånade ögon. Jag skulle på barndop till klockarens i eftermiddag -- därför har jag inte heller tagit upp håret ännu, hon for nervöst ursäktande med handen upp till papiljotterna -- och så ville jag ju så gärna be att få låna Karin Marias nya skor, för _mina_, hon satte med ett visst koketteri fram en liten elegant fot i en rödsliten, uttrampad korsbandssko, de ägna sig ju inte precis för kalaser ...

-- Så gärna, mamsell Fiken, sade majorskan lika stel som förut. Gå efter skorna, Karin Maria.

-- Nu? frågade Karin Maria motvilligt. Hon hörde trillan svänga in på gården.

Majorskan överskådade situationen. Hon sade kyligt och med stor värdighet till mamsell Fiken:

-- Vi vänta löjtnant Skytte, min mans brorson, i eftermiddag.

-- Jaså, svarade mamsell Fiken bara. Hon hade naturligtvis inte hört det.

Flickorna kastade osäkra blickar på varandra. Nu höll vagnen framför trappan -- och pappa, som inte var hemma! Vem skulle gå ut i förstugan och taga emot? ...

Majorskan stod och betänkte sig -- nej, hon skulle inte få någon anledning till prat här, den gamla sladdertaskan!

-- Mamsell Fiken får ursäkta, sade hon med sitt allra magnifikaste uttryck. Därpå öppnade hon dörren till förstugan och trädde ut -- de tre flickorna gjorde sig långa på tåspetsarna och tittade över hennes skuldra.

Där stod han redan ute på stengolvet, högväxt och bredaxlad, i ytterstövlar och vargskinnspäls, med mössan i handen. Det tjocka, bruna håret hängde i en lugg ned i pannan, och det väderbitna, leende ansiktet med de klara, mörkblå ögonen var infattat som i en fin ram av två smala mörka »favoriter».

-- Välkommen, min gode Joachim! hälsade majorskan mycket högt, mera med tanke på mamsell Fiken, som också stod och sträckte hals därinne, än på brorsonen, vilken belevat bockade sig, innan han pliktskyldigast blev omfamnad av faster Charlotte.

Inne i salen hälsade han på kusinerna. Han kysste dem alla tre på kinden och undrade på att Agneta verkligen blivit så stor.

-- Ja, sade Agneta och fingrade på sitt skärp. Jag fyllde nitton i höstas ...

Karin Maria stod redan med silverkannan i handen. Mamsell Fiken bad ännu en gång om ursäkt för sina papiljotter och blev ombedd att stanna och också dricka en kopp.

Karin Maria, smärt och förnäm med spetsrysch kring de vita, långa händerna, frågade bildat efter faster Anne-Ulla och kusin Lisen, som ju fått vara i Stockholm i vinter, och Beata, ännu het om kinderna efter bakningen, trugade välvilligt småbröd på mamsell Fiken, som redan radat upp en mängd sorter på tefatet. Men Agneta satt bara och såg ned i knäet, ned på sina små smala, av marsvinden illa medfarna, röda handleder -- hon kände, att kusin Joachim hela tiden, medan han talade med de andra, förstulet höll ögonen på henne. Hon önskade att hon aldrig hade bundit det röda sidenbandet i sitt hår -- ty det var naturligtvis _det_ han tittade på ...

Och medan Joachim Skytte artigt konverserade med faster Charlotte och Karin Maria om släktingarna i Stockholm och Kristianstad och lät sig Beatas »fattiga fänrikar» väl smaka, satt han hela tiden och undrade stilla på att han verkligen någonsin hade kunnat glömma, hur kusin Agneta såg ut -- ty någon som liknade henne, hade han aldrig sett. Hon var så blond, att håret högst uppe på hjässan under den högröda rosetten nästan skiftade i silvervitt, och de många små lockarna, som från tinningarna föllo ned över kinder och öron, voro mjuka och glänsande som silke. Hennes ansikte var ännu barnsligt mjukt i dragen, hyn frisk och redan -- så tidigt på året -- en smula solbränd. Och så hade hon -- det märkvärdigaste av allt! -- ett par stora bruna ögon, bruna som brun sammet, dunkla och varma, när hon teg, skälmska och frimodiga, när hon talade. De passade så förunderligt väl till den lilla röda munnen, som var på en gång så vek och så trotsig med barnsligt neddragna mungipor.

II.

Uppe på det norra gavelrummet gick Joachim Skytte och packade upp sin koffert. Stugpigan Bengta hade hjälpt honom att lägga linnet i byrålådorna och hänga kläderna in i garderoben, men nu hade hon blivit avskedad med tack och tillsägelse, att löjtnanten helst ville sörja för resten själv. Det var då alltid _något_ att taga sig till! I det blandade skenet från den sprakande och flammande björkvedsbrasan samt det enda ensliga talgljuset på byrån hämtade han från bottnen av den solida läderkofferten upp en efter annan av böckerna och placerade dem omsorgsfullt i den hängande bokhyllan på väggen.

Där var »_Corinne_» och »_La nouvelle Héloise_», några av Walter Scotts romaner och ett par av Voltaires tragedier vid sidan av »_Die Räuber_» och Ehrensvärds Italienska resa. Därtill några äldre svenska böcker och av modernare »Frithiofs saga», ett par häften av »Iduna» och »Poetisk Kalender» samt äntligen, flitigt lästa, Victor Hugos första Oder och ballader. Allt i allt en rätt betydlig boksamling för en tjugufemårig artillerilöjtnant, som aldrig gjort sig till med att vara belletrist och aldrig varit utanför landets gränser.

Han genomgick förstrött varje boks titel och strök ofta långsamt med handen över bandet, innan han satte dem på deras plats -- på detta tanklöst smekande sätt, varpå den, som verkligen älskar läsning, alltid behandlar böcker. Därpå packade han upp ett gammalmodigt, konstigt inrättat skrivschatull, som förut tillhört en annan Joachim Skytte -- det bar på locket initialerna J. S. och årtalet 1788 -- öppnade det och ordnade dess innehåll på bordet framför fönstret.

Sedan fanns det, tyvärr, intet mera att göra. Han samlade ihop de få pappersomslagen, som åter sorgfälligt gömdes i kofferten, och gav sig till att spatsera fram och tillbaka i det långa rummet.

Du gode Gud! _Här_ skulle man alltså vara tvungen att stanna hela långa våren och sommaren -- vintern också kanske. Och det för en galen nycks, ett övermodigt infalls skull! Vad hade han med överstens käraste att göra? Flickslinkor fanns där nog av i Stockholm, och »röda Lotta» var i hans ögon icke en bit bättre än de andra. Men _hon_ hade nu förgapat sig i honom. -- Löjtnant Skytte log ovillkorligt vid minnet av det dråpliga dryckeslaget ute på Stallmästaregården, där han trots överste Stålkulas svartsjuka närvaro vunnit den röda Lottas tillfälliga och rätt passionerade bevågenhet. Och så hade han naturligtvis icke kunnat motstå den övermodiga lusten att spela gubben ett spratt. Yr i huvudet av vin och stulna kyssar, hade han burit tösen i släden, kört ifrån de andra inåt landet, stannat på första bästa gästgivaregård ... stannat där två hela dagar, ända tills översten, rasande som en retad tjur, hade uppsökt dem. Därpå hade så den beryktade duellen utan vittnen följt -- ett simpelt slagsmål, vilket han från början gjort allt för att undvika, men som den andre genom att hota med ridpiskan slutligen tvungit honom till. Joachim rynkade pannan i ensamheten, när han tänkte tillbaka därpå -- det var förstås motbjudande att behöva prygla en gammal man, men stå och taga emot stryk som en skolpojke kunde han ju heller icke finna sig i. Och om han så ändå bara hade kunnat tiga, så hade Stålkula nog för sin egen skull låtit historien tystas ned, men arg och förbittrad på gubben, som han var, hade han icke kunnat motstå lusten att skryta för kamraterna med, hur han i dubbel måtto planterat ett »horn» i sin överordnades panna. Därpå hade kronprinsen och vederbörande fått nys om saken. Av hänsyn till gubben Stålkula, som ju heller inga lagrar skördat på affären, aktade man sig att draga historien inför krigsrätt, men för exemplets och disciplinens skull ansågs det nödvändigt, då saken inom officerskretsar var alltför bekant, att löjtnant Skytte tills vidare blev suspenderad.

Han undrade, om flickorna visste, varför i all världen kusin Joachim, som först nyligen från artilleriet i Kristianstad fått transport till Stockholm, så plötsligt måst lämna huvudstaden, och inte hade någon annan resurs än att taga sin tillflykt till släktens gamla stamgods Munkeboda. _Naturligtvis_ visste de det! Inte hade väl faster Charlotte kunnat tiga med en så intressant historia, och Karin Maria, som ju korresponderade med flickbekanta i Stockholm, hade säkert fått det rapporterat alltsammans. Med tummarna i västfickorna blev han stående mitt på golvet och stirrade under sammandragna ögonbryn rakt in i ljuset -- orolig, förargad, förödmjukad, rasande på sig själv och andra. Ända tills han på en gång kom till att småle: han hade plötsligt sett framför sig lilla Agnetas bruna ögon, stora, vidöppna, barnsligt förfärade över kusin Joachims förskräckliga mandater ...

* * * * *

Nästa morgon vaknade han sent, utsövd efter resan och i bättre humör. Medan han klädde sig och ordnade det lockiga håret framför den lilla smala, fuktfläckiga spegeln på byrån, såg han icke längre så mörkt på tillvaron, och när han vid en blick ut genom fönstret fick syn på Karin Maria, som rak och ståtlig i sin rödrutiga värkensklänning, med schal över skuldrorna, barhuvad trots kölden, matade hönsen nedanför kökstrappan, började han efter hand känna sig mer och mer försonligt stämd gentemot utsikten att tillbringa sin tid på Munkeboda.

Han drog ett sista tag i fadermördarna, planterade en guldnål i den höga halsduken, fick fatt i sin brokiga sidennäsduk, som fallit bakom spegeln, och sprang raskt nedför trapporna.

Inne i salen satt faster Charlotte som vanligt vid mittfönstret mellan hyacinterna. Frukostbordet stod dukat -- demonstrativt tomt med blott _ett_ kuvert. Då Joachim bugade sig och, något generad, började ursäkta sig för sin sjusovaresömn, reste majorskan sig och ropade ut i köksdörren:

-- Boel, värm ölosten och tag in maten. _Nu_ är löjtnanten nere.

Därpå fördjupade hon sig åter i att taga upp maskor -- Joachim tyckte, att han åter blev tio år under hennes ogillande, förebrående tystnad.

Då Boel, röd i ansiktet under hätteklädet, kom in med ölost, spickesill och stuvad potatis på en bricka, sade fastern, utan att lyfta ögonen från maskorna:

-- Du får ursäkta, käre brorson, våra lantliga seder. Hos _oss_ står frukosten på bordet klockan sju precis.

-- Min goda faster Charlotte kan vara säker på, att klockan sju precis skall jag också infinna mig hädanefter.

Majorskan mildrades en smula genom hans artiga undfallenhet. Hon frågade honom nådigt, hur han sovit, och började tala om, hur ledsamt det var att det skulle vara råttor i den blå kammaren, fastän hon sannerligen hade stoppat både kungsljus och gröt med arsenik i hålen ...

Efter frukosten drev Joachim tämligen ensam omkring på gården, som tycktes ligga alldeles utdöd i solskenet. Drängarna voro åt skogen och hämtade hem ved och bakris -- man måste skynda att begagna tiden, medan de frusna kärren ännu voro farbara -- och i köket gjorde pigorna i ordning till middagen, som för hela hushållet, folket såväl som herrskapet, skulle stå färdig precis klockan halv tolv. Den enda, som ägnade den främmande någon uppmärksamhet, var hans gamla bekanta, stugpigan Bengta, vilken borta vid köksfönstret satt och malde senap med en kanonkula i en träskål, som hon höll fast mellan knäna under det hon regelmässigt vaggade fram och tillbaka med kroppen. Ända ut på gården hörde han, i det han gick förbi, hennes långsläpiga stämma sjunga visan om jungfrun, som mötte

»ett gångande skepp, som fullt av grevar var»,

medan hon samtidigt i sin besvärliga ställning höll på att vrida huvudet ur led för att se efter honom.

Något uppmuntrad av denna uppmärksamhet -- den enda han hittills rönt -- fortsatte han sitt tysta men energiska letande efter flickorna, vilka tycktes sjunkna i jorden, och fick äntligen, då han på vinst och förlust ämnade träda in i brygghuset, syn på Beata, vilken från fönstret vid sidan av den tvärdelade brygghusdörren lutade sig fram ur vävstolen och vänligt nickade till honom.

Inne i det mörka brygghuset fann han efter något letande klinkan till vävkammardörren och trädde in.

Torvelden glödde friskt i den breda, nästan fyrkantiga järnugnen med en hemsk, något obestämd bataljrelief på framsidan. Solen sken in genom det grönaktiga, smårutiga fönstret, vid vilket Beata satt och nu reste sig från sin väv för att hälsa på kusinen.

-- Vad här är trevligt, kunde Joachim, som under den sista halvtimmen känt sig fullkomligt husvill, icke låta bli att säga. Har kusin något emot, att jag slår mig ner en stund?

Beata röjde välvilligt undan spolar och skyttlar från den enda trästolen och bad honom artigt taga plats.

Samtalet gick till att börja med rätt trögt. Dels var Beata litet blyg, och dels var hon rädd för att mamma skulle komma och se, hur lat hon var. Ty inte passade det sig, att hon hela tiden satt och slamrade med väven, då hon skulle underhålla kusin Joachim. Inte förrän han tillfälligtvis kommit att nämna, att han sett faster Charlotte övervaka utläggandet av vävräckorna på blekplatsen -- den goda vårsolen skulle nyttjas -- kom det riktigt liv i samtalet.

De talade om trakten, som Joachim knappt sett sedan sin barndom, och han frågade efter vilket umgänge det egentligen fanns på orten.

Beata nämnde pliktskyldigast prostens och lagmannens, »men det var så långt borta», hon suckade. -- Och så, det kom litet dröjande, liksom tvekande, baron Stjerne på Marieholm.

-- Nils Olof Stjerne? frågade Joachim intresserad. Det hade funnits liksom ett slags hemligt förbehåll i hennes röst, vilket tydligen lovade mera och väckte intresse.

-- Ja ... Beata satt och gungade med foten på tramporna och vägde skytteln i handen med nedslagna ögon.

-- Nå? ... forskade Joachim uppmuntrande. Det var ju klart, att hon hade något att säga, som hon hellre än gärna ville ut med.

-- Han kommer hit ofta, fortfor hon i samma ton.

-- Såå? ... Kusin Joachims ögon blevo mer och mer avvaktande och frågande.

Beata böjde sig en smula fram i vävstolen och sade med litet lägre stämma, nästan viskande:

-- Han är så gott som förlovad med Agneta.

-- Nej! utbrast Joachim, icke precis misstrogen, men förbluffad.

Beata nickade blott tvärsäkert bekräftande, i det hon hastigt sköt skottspolen igenom varpen, trampade till och slog i.

Joachim reste sig upp och stödde sig mot vävstolen.

-- Men hon är ju endast ett barn, sade han ogillande, mot honom.

-- Mamma vill det, fortsatte Beata sina förtroenden, glad över att ha någon att prata med. Men hon hade ändå hellre önskat, att det blivit Karin Maria.

-- För det att hon är äldre?

-- Ja, naturligtvis ... Och så är hon förståndigare. Mamma är så rädd för, att Agneta inte skall kunna ta gamla friherrinnan på rätta sättet.

Joachim Skytte teg. Han stod och tänkte sig lilla kusin Agneta som den tjocke fyrtioårige Nils Olof Stjernes friherrinna. Omedvetet drog ett uttryck nästan av vedervilja över hans ansikte.

-- Men, Beatas stämma sjönk igen, det tjänar i alla fall inte till något, vad mamma vill, för hon får nu aldrig i världen syster Agneta till det.

-- Inte? Joachims intresse var åter väckt. Varför inte, kusin Beata? Sitta som friherrinna på Marieholm, tycker jag just skulle vara något för lilla Agneta -- som ser ut som en prinsessa, tillade han långsammare, nästan för sig själv.

Beata svarade icke. Hon satte en ny spole i skytteln och knep ihop läpparna med ett uttryck, som vältaligare än alla ord sade, att hon nog visste mera, men att ingen makt i världen skulle förmå henne att säga det.

-- Berätta! envisades Joachim, mer och mer nyfiken.

Beatas fasta beslut vacklade genast.

-- Om kusin lovar, att inte säga det -- inte för någon! Hon såg allvarligt upp.

-- Inte för en levande själ. Så sant mig Gud hjälpe, bedyrade han högtidligt.

Beata var nu icke längre i stånd att hålla på hemligheten längre. Hon böjde sig fram och viskade hastigt:

-- Jo, för jag tror alldeles bestämt, att Agneta är kär i en annan.

-- I _vem_? inföll Joachim energiskt. Vet inte kusin vem det är?

-- Ja, se, det vet jag rakt inte, bekände Beata modfälld, och jag kan omöjligt räkna ut det. Men _någon_ måste det vara, ty allt sedan vi dansade tjugondedagen hos faster Brita på Råsnäs, är hon inte densamma mot Stjerne och tål inte att se honom.

En skugga föll över Beatas vita väv. Det knackade muntert på rutan, och Agnetas söta ansikte inramat av ylleschalen, som hon höll ihop under hakan, tittade in.

-- Säg ingenting, kusin Joachim -- för Guds skull, viskade Beata. Flickorna skulle aldrig förlåta mig ...