Part 6

-- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av dessa dina meningar!

Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.

Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler han och säger:

-- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare till alla dina meningar.

Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären.

När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av stadsherrar och damer.

Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om han undertryckte ett beständigt leende.

När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet brännvin på hotellet.

Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.

När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också ingen förstår honom så väl som den otrogne.

När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på mig.

-- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det gott, du!

En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.

Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en annan människa och rocken gör väl litet till munken.

I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg, brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.

Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det veta vi båda.

Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade hans liv i min hand.

Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla och ro.

Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej för supen, men tar den.

Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.

Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt vacker lyra.

Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.

Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.

När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom anledning att avsides säga:

-- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.

Varpå jag:

-- Äro icke alla mänskor lika?

-- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det borde _du_ veta!

Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare behandling av ämnet.

Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.

Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle sitta.

-- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.

Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.

Pastorns älg.

Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.

Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv, fiska själv och fara med sumpen själv.

I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man i prästgården såg den elfte augusti nalkas.

Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och blåbärspojkar.

Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på kobbarna.

Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den gamles jägarhjärta:

-- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som tyckte det var synd om gudslånet.

Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.

Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!

Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han smög in i småskogen.

Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt sig de darrande löven.

-- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så var det förbi.

Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar med blyet i kroppen.

Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret, för att se att inte blodet levrat sig.

Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:

-- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.

-- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!

-- Och såg du på de andra då?

Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all avund försvunnen.

Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och lungor, som varar i åtta dagar.

Det var sista året det gick så.

Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.

Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet till tre stövare i den andra.

-- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.

-- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de bjudit honom på.

Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:

-- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du säger ja med detsamma.

-- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken avgjord i huvudpunkten.

-- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin köttgryta.

-- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.

-- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne, när det ska stå i bladet sen!

-- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten gratifikation törhända.

-- Tyst du! avböjde pastorn.

-- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!

Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp i rymderna, där det hängde guld och ära.

Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt pastorat.

-- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!

-- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne, som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...

-- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!

Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa.

Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något, liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full hals:

-- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har kommit hit för att jaga.

Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström, vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att de hade stöd uppifrån.

De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.

-- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna.

-- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av att äta något gott.

Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.

Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla, och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck. Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.

Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.

Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen!

Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter några raketers uppsättande försvann i skymningen.

Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne i kammaren.

-- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin nyfikenhet.

-- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit hemma...

-- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?

-- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!

-- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi se på vad jag har i fickan här för något!

Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.

På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot påskadagens mässhake.

-- Guld?

-- Tror du?

Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på kontrollen under sina uppskjutna glasögon:

-- Silver!

-- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt taget ingen gåva...

-- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter besmanet.

Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade alltsammans på kroken och läste av:

-- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte. Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?

-- Nej! svarade pastorn något nedslagen.

-- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man säljer, bara när man köper!

Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt intet kött, ingen korv, ingen palt.

-- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern, och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet sen? Va?

-- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.

Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.

Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin dosa.

Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en frukostbit på Stjärnan.