Part 5

Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material, lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt, synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon, aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en hemlighet.

I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom behagade.

Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt och kunde inte somna om.

ÅTTONDE KAPITLET.

Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga, enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte sig insteg.

Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott, ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var fnoskig.

Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det, visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade, att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.

När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt. Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop, löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han ljög, om det också var sant vad han sade.

Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt.

Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.

Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade ett god afton.

Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade slutligen:

-- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har Lundstedt sett en sån församling?

Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:

-- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven.

-- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?

Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.

-- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt! svävade han fram på målet.

Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren komma med in på expeditionen.

-- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?

-- Herr pastor; pastorn vet allt!

-- Vad för slag?

-- Det som hänt -- därute.

-- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på gumman?

-- Jag var med, men jag gjorde det inte.

-- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.

-- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!

-- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och göra om det!

-- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!

-- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och drick en toddy med mig nu!

-- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min eka och ro ut till honom?

Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.

Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört över det passerade.

»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige, laglydige, trogne skulle åt helvetet!

Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes fick han aldrig frid, och frid måste han ha.

Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet, att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!

Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på, ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara lycklig igen.

Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst, hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.

Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.

Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»

Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll så varm.»

Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut till det fria.

NIONDE KAPITLET.

Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan han fick det lilla Blekansiktet i huset.

Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.

Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i, och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara, och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och gyllenduk av. Den kan trolla!

Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster om solen och väster om månen.

* * * * *

Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.

Min sommarpräst.

När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.

Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student. Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare, ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.

När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare, den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla goda gången.

Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och han går på de högsta frågorna.

Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare; han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött, så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.

Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.

Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.

Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.