v. DANN

(tyst till Julia). Långt mer, han är en man.

FRANK. Vill fröken hvila litet, så välan!

v. DANN. Ni afslår då mitt anbud, ni föraktar Min ringa tjänst?

FRANK. Jag nämnde mina skäl. Jag får ej motta den, men jag betraktar Mig som er godhets gäldenär likväl. Och nu att hämta färg! Ett kort farväl!

(Går.)

ÅTTONDE SCENEN.

v. DANN. JULIA.

v. DANN (betraktande teckningen). I sanning, ja, en likhet, det är gifvet.

JULIA. Ack, onkel, jag är ledsen, jag vill dö.

v. DANN. Hvad nu? Där ute finner du en sjö, Gå, kasta dig i den, så slipps ju lifvet.

JULIA. Ja, skämta! Jag är allvarsam.

v. DANN. Hvad grubblar fröken på? Säg fram!

JULIA. Jo, på herr Frank och på hur öfverdrifvet Han bär sig åt mot er i allt.

v. DANN. Den saken, flicka, kan du ta helt kallt.

JULIA. Jag vet, att han är fattig, ja, jag känner, Hur djupt bekymren på hans sinne tärt. Han är så ensam, har ej släkt och vänner, Han söker inga, aktar det ej värdt.

v. DANN. Då liknar han ju mig, det är mig kärt.

JULIA. Men hvarför vill han ej bespara Sig alla sorger, säg mig det, Då onkel bjuder hjälp?

v. DANN. Jo, jag kan svara: Det sker af stolthet, och han handlar rätt.

JULIA. Och sen hans ton mot er, hans hela sätt--

v. DANN. Det kunde något höfligare vara.

JULIA. Ack, onkel, tröttna ej ändå, var huld, Var vänlig allt ännu, följ blott ert hjärta. Ni är så ömsint, ni är god som guld.