v. DANN

(ironiskt till Julia). Har fröken något mera att befalla?

JULIA (vänligt). Ja, att ej Trygg får vara ledsen mer.

TRYGG. Tack för den rösten! Trygg är hastigt slagen: Godt ord af er, och allt är godt igen.

JULIA (gladt och vänligt). Men hvem bad onkel skryta hela dagen Med er fullkomlighet, min vän? (Båda närma sig honom åter.) Och hvem bad er, hvad som var värre än, Be att få fatta en artist i kragen?

v. DANN (till Trygg). Se så, gå, ställ din vagn i skick, var flink!

TRYGG. Allt skall bli färdigt, herre, i en blink.

ÅTTONDE SCENEN.

v. DANN. JULIA.

JULIA (for Sig). O Gud, nu far den gamla björnen Med uppdrag, sådant onkel nyss det gaf. Det blir bestämdt spektakel af. Ack, konstens väg är full af törnen. Skall Axel kommenderas som en slaf? Hvad är att göras?

v. DANN. Barn, du tänker Helt visst på målarn nu och din kostym?

JULIA (allt ännu för sig). Han kommer aldrig, om man kränker Hans hederskänsla.

v. DANN. Din barett med plym, Hvad tror du, fäst med en rubin, som blänker?

JULIA (som förut). Han är för stolt därtill.

v. DANN. Om sen du stänker En rad af stora pärlor kring din hals?

JULIA (uppvaknande). Hvad säger bästa onkel, hvad befalls?

v. DANN. Kors, hvad uppmärksamhet åt mig du skänker, Jag tror, min själ, att du ej hört mig alls.

JULIA. Förlåt, jag har så mycket att besinna.

v. DANN. Det tror jag nog, det är ej svårt att finna; Men hvad?

JULIA. Jag glömde--nu är väl för sent-- Att ge åt Trygg ett uppdrag, som jag ment.

v. DANN. Att hämta någonting från skyn kanhända?

JULIA. Nej, blott från staden.

v. DANN. Det blir ganska lätt. När han blir färdig, skall jag honom sända Hit upp till dig, så kan du gifva det. Det gäller visst din toalett. Låt honom endast snart få återvända, Själf går jag nu och ställer allt på rätt.

NIONDE SCENEN.

JULIA (ensam). Det hjälper ej, jag måste gå emellan, Om Axel någonsin skall komma hit. Min Gud, att skicka Trygg som härold dit Med pock och trug, nej, värre såg man sällan. Men hvad bör göras? Vänta, några ord (Går.) Med blyerts blott,--jag säger icke rader, Jag tecknar dem i hast vid detta bord,-- De skola verka mer än myriader Af onkels, jag är viss därom.

(Sluter sig, tar ett blad ur sin plånbok, skrifver och förseglar hastigt en liten biljett, den hon visar i sin hand, i det hon uppstiger från bordet.)

Se här! Det blef ej långt; allenast Halfannan rad: "Kom, blif ej ledsen, kom, Och, goda Axel, kom för min skull genast!"-- Ja, han skall komma, jag är viss på det. O, att jag finge honom lika lätt Att bjuda till att onkels tycke vinna! Ett ord af mig sen till, det hjälpte ock. Ack, onkels barm är ej af sten och stock, Han skulle göra allt, det kan jag finna, Och Axel slippa längta, tråna, brinna Och se från öde trakter bort mot dem, Där lagern gror, där konsten har sitt hem, Fast ej hans lilla, arma älskarinna. Hvad, om jag skrefve? Dock, jag kan ej hinna. Där finns så mycket att ge akt uppå I onkels lynne, om man önskar få Ett insteg i hans varma hjärta.--Inga Omständigheter får man göra då, Man måste kalla alla hinder ringa, Man måste hoppas allt och allt förmå, Stå färdig när som helst att sönderslå Sin panna mot hvar mur, att den betvinga, Omöjligheten själf till lydnad bringa, Som envåldsherre genom världen gå. Befalla, kämpa, trotsa, icke tinga; Kort sagdt, af lagar hylla endast två: Att aldrig bli en slaf af några öden Och förr, än säga "kan ej", tåla döden. (Kort paus.) Om Axel visste att bete sig så! Väl kunde han med lätthet därtill öfvas, Om tiden endast medgaf, att jag skref. Han har i lynnet allt, som kan behöfvas För en despot.--Dock, Trygg må bli mitt bref. Åt honom vill jag blott i uppdrag gifva Att noga onkels sinnelag beskrifva Och bedja Axel vara på sin vakt Och villigt efter gubbens sätt sig lämpa.-- (Besinnar sig). O, du min vishet, hvad du fint ger akt! Just detta vore att med all min makt Få Axels stolthet väckt att börja kämpa Och göra tvärtemot hvad man har sagt. På detta sätt just skulle han bli bragt Till lust att hyckla all slags brist och krämpa Och gnälla onkel ond rätt efter takt. Nej, annorlunda skall det göras.-- Tyst, det är Trygg, det är hans steg, som höras. Min plan är färdig. Axel, nu Skall du få se, att du kan föras, Ja, som en liten docka, bästa du. Förlåt, men onkels hjärta måste röras, Och det är blott ditt väl, som afses ju. (Dörren röres). Men först skall Trygg bli mjuk.--

TIONDE SCENEN.

JULIA. TRYGG (inkommande något häftigt).

TRYGG. Nu, fröken!

JULIA (låtsande förtrytelse). Hu! År det väl mänskligt, att man så skall störas? Om ni vill skrämma mig på detta sätt, Så klagar jag för onkel, vet ni det?

TRYGG (förundrad). Jag skrämt?

JULIA. Just ni.

TRYGG. Hur har jag kunnat skrämma?

JULIA (något obeslutsamt först, men snart med mycken bestämdhet). Jo, med er grymma hast och med er stämma.

TRYGG. Att hasta hör just ej min ålder till.

JULIA. Nå, med er uppsyn då, om ni så vill.

TRYGG (förargad). Den har ni sett hvarenda dag här hemma.

JULIA. Se så, nu jäser det igen, ert blod, Men jag förlåter, jag, om ni förlåter. Det är så klent ibland, mitt tålamod, Men blir ni god igen, om jag blir god?

TRYGG (för sig). En evig skiftning fram och åter, Och gamle Trygg får lof att skifta med. Hon har en ängels makt, fast hon är led.

JULIA (för sig). Man måste skrufva pipan, tills den låter. (Högt.) Ni mumlar bara. Ja, visst är ni vred? Ni vill kanhända, att jag gråter Och tigger er om fred?

TRYGG. För Guds skull, fröken, skynda! Tiden lider. Var viss, att gamle Trygg gör allt för er.

JULIA. Se, den försäkran slutar våra strider. Här är ett bref, som ni åt målarn ger. Är det för tungt?

TRYGG. Gud signe er, ni ler!

JULIA. Minns, att ni lämnar det i målarns händer, Ej visar det för kunder och för fränder, För onkel och hvar mänska, som ni ser.

TRYGG. Behöfs ej varning.--Hvad skall göras mer?

JULIA. Ack, gamle Trygg, när ni tillbaka vänder Och har er reskamrat på tu man hand, Så stäng då ej er tunga bakom tand Och var ej trumpen, som ni brukar vara.

TRYGG. Om han vill fråga något, skall jag svara.

JULIA. Ja, men ni måste göra mer, ett grand. Ni får på edra ord ej spara. Ni måste som af egen drift förklara För honom, hvad han har att akta på, Ifall han vill er herres ynnest vinna. Gif honom vinkar om att eftersinna, Hvad vinst han kunde hafva af att få En millionär till gynnare.--

TRYGG. Rätt så!

JULIA. Men blanda mig ej in, ty jag är kvinna.---- Säg honom, hur han bör tillvägagå: Se ödmjuk ut från början allt till slutet Och klaga, klaga, klaga oafbrutet.

TRYGG. Det bär till fanders.--

JULIA. Tyst, och hör mig då! Ni måste låta honom tydligt märka, Att tårar mest uppå er herre verka, Att onkel gärna ställer hårdt mot hårdt, Men hjälper den, som finner allting svårt; Att intet gör hans hjärta mera böjligt Än orden: kan ej, går ej an, omöjligt. Bed honom därför blott se ömklig ut Och sucka: kan ej, kan ej, hvar minut.

TRYGG. Det blir spektakel af--

JULIA. Se där! Jag finner, Att ni är ledsen än, jag märker grant, Att gammal harm inom er brinner----

TRYGG. Mitt gråa hufvud vill jag ge i pant----

JULIA. På hvad? På att af er jag intet vinner?--

TRYGG. På att hvad fröken menar ej är sant.

JULIA. Men hvarför vägra då att hjälpa?

TRYGG. Det blef ej hjälpa, fröken, det blef stjälpa.

JULIA. Att göra, som jag ber?

TRYGG. Ja, kommer han På detta sätt, blir målarn körd på porten; Han tål ej någon ynkrygg, herr von Dann.

JULIA. Jag önskar, målarn drefs från hela orten.

TRYGG. Så, är det så bevändt, då går det an.

JULIA. Jag har alls ingen lust att målas, Kanske, som man mig hotar, tjäras, tvålas, Gud vet allt hvad, en främling till behag.

TRYGG. Han skall bli tvålad själf, försäkrar jag.

JULIA. Är det då afgjordt, kan jag därpå lita?

TRYGG. Var säker! Trygg förstår sig ej på krita, Hvad han har lofvat, löser han kontant.

JULIA. Farväl då, gamle kund, ni är galant.

ELFTE SCENEN.

JULIA (ensam). Det är, som om jag vore i pensionen: Allt samma skälmeri i hemmet än! Jag tålte aldrig rätt ens där den tonen Och sjunger här likväl den om igen. Fy, jag är stygg, men för mitt hjärtas vän. O Axel, om jag hoppades dig råka Så glad, så modig nu, som förr du var, Då skulle jag visst ej mitt hufvud bråka Med konster från min korta klädnings dar; Men då fanns glädje, nu är sorg blott kvar! Jag måste frukta, att ditt mod är brutet, Då konstens land du mot vår öken bytt; Jag måste frukta, att för det beslutet Ditt sköna hopp om glans och lycka flytt.-- Jag velat lifva opp din kraft på nytt. Ja, den skall vakna, när man vill dig böja Och vågar ödmjukhet dig föreslå; Mot fruktad kränkning skall din själ sig höja, Och hög och ädel skall bland oss du stå Och onkel tjusas, när han ser dig så. Och jag skall än få se ditt öga ljunga Af harm, af trots, af stolthet, fritt och klart, Och höra dessa ord ifrån din tunga, Som få af hvarje puls i hjärtat fart. O, det blir himmelskt! Dyre, kom, kom snart!

ANDRA AKTEN.

(Samma rum som i förra akten)

FÖRSTA SCENEN.

JULIA. FRANK.

(Frank sitter vid ett bord i öfre ändan af salen och håller på att spika duk på ram till det blifvande porträttet. Julia står nära till och ser på.)

JULIA. Du var förstämd helt visst, när nyss du kom; Låt bli att neka det, bekänn det bara.

FRANK. Tyst, Julia, tala icke mer därom!

JULIA. Hur vill jag annars väl förklara Den kalla, obekanta blick, du gaf Till svar på min?

FRANK. Den vet jag ej utaf. Kall kunde den ej gärna vara, Då hjärtat brann--

JULIA. Jo, pytt!

FRANK. Jo, ganska sant. Kanhända bar den sken af obekant; Den måste så ju för den platta skara, Som omgaf oss på hvarje kant.

JULIA. Där ute ja, men sen där inne I farstun? Har det fallit ur ditt minne, Hur onkel gick tillbaka litet grand För att om vagn och hästar ordinera? Då stodo vi vid öfre trappans rand Ett tjog sekunder visst, om icke flera, På tu man hand.

FRANK. Och om vi stått där tio tjog, hvad mera?

JULIA. Det torde kanske föga intressera, Kanhända skall du till och med bli stött; Du vet dock själf, hur kyligt den blef mött, Den varma kyss, jag då till välkomst skänkte.

FRANK. Visst möjligt, när hvar stund jag tänkte, Om han vändt om och såg oss kyssas,--han Den gamle, grå toppridarn, herr von Dann.

JULIA. Min Gud! Hur kallar du min onkel?

FRANK. Vådan Tar jag på mig, var lugn i hvarje fall! Toppridare, så kallar jag en sådan, Som fordrar, att man krypa skall För honom eller hans million i lådan.

JULIA. Har onkel fordrat detta?

FRANK. Han väl ej, Men hvad som är detsamma, hans lakej. Det skedde visst på principalns inrådan. (Kort paus) Men nu, min Julia, är man honom kvitt, Nu höra vi hans steg i trappan redan, Ifall han kommer--

JULIA. Nå, än sedan?

RANK. Nu få vi kyssas fritt. (Ställer bort ramen och stiger upp)

JULIA (afvisande.) Du har ditt arbete, var god och sitt!

FRANK (stött.) Så! Har du hunnit lära dig den tonen Af söta onkel ren och af millionen? Men jag, jag lyder pipan ej-- (Omfamnar och vill kyssa henne.)

JULIA (skjutande honom tillbaka.) Nej, pass! Jag tycker ej om kyssar à la glace.

FRANK. Men, Julia, säg, hur vill jag väl förklara En sådan ändring, kan den verklig vara? En kyss?

JULIA. Nej, nu är jag i min tur kall, Fast ej som du det var i alla fall.

FRANK (förtrytsamt). Ha, for jag för att nå en fröjd som denna Till detta vargaland en svag minut, Med äfventyr att surna här till slut! Jag var förgjord, det måste jag bekänna.

JULIA. En vacker början! Surna vid en hand, Som en gång var hos dig så högt i tycket, Och kalla detta land ett vargaland, Ditt eget hemland! Nej, det är för mycket. Vill du ej surna, väl, så sätt dig ned, Arbeta, måla, lämna mig i fred! Du skall få ämnen nog, blott du mig lyder. Se så, palett i hand, att börja med! Begynn, herr målare, gör först etyder. Här har du strax en flicka, som är vred. Jag blir modell.

FRANK (försjunken i sig själf). Farväl då, fröjd och lycka I denna länge, länge drömda hamn! Farväl mitt glada hopp att här få trycka Min största skatt på jorden i min famn! Min sällhet var en skuggbild blott, ett namn.

JULIA (bevekligt). Men, Axel!

FRANK. När jag for från Sveriges stränder Och kände, hur dess jord mig varit kär, Då tänkte jag: "Min hembygds ökenländer Jag ger dock priset; Julias hem finns där." Så kom jag hit. Ack, Julia fanns ej här!

JULIA. Men, Axel, Axel!

FRANK. Ingen man af heder Vill bli behandlad så. Det är nog af. Jag är ej den, som tål att tryckas neder, Och minst af den, som jag mitt hjärta gaf. Jag är en konstnär, jag, och ingen slaf.

JULIA. Men, Axel, hör mig då!

FRANK. Man djärfs begära, Att jag skall dyrka den, som pengar har. Man ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svära, Det tänker jag åt judar en och hvar. Jag packar mina penslar hop och far.

JULIA (fattande hans händer). Min goda, goda Axel, men besinna, Att skrämma så din Julia! Att du kan! Jag är ju ej artist, ej målarinna, Ger du modeller, bjud dem åt en ann'! Hvad gagnar mig att se en vredgad man?

FRANK. Att neka mig en kyss!

JULIA (sträckande sin mund mot hans). Se här, tag tvenne.

FRANK (dragande sitt hufvud tillbaka). Ej nu, en annan gång.

JULIA. Nå, lika godt. Låt mig få stryka rynkan ur ditt änne. Ett år har hunnit fly, sen jag det fått.

FRANK. Tyst, jag hör steg.

JULIA (lyssnande). Nej, det var vinden blott.

FRANK. Så vill du verkligt än min Julia vara?

JULIA. Hvems då i vida världen, om ej din?

FRANK. Nåväl! (Omfamnar henne.)

JULIA. Tyst, onkel hörs.

FRANK. Å, ingen fara! Det drog i trappan blott; nu är du min.

JULIA (kysser honom lätt på pannan och sliter sig lös). Släpp, dyre, älskade, han kommer in!

ANDRA SCENEN.

v. DANN. FRANK. JULIA.

v. DANN. En vacker dag!

FRANK. För mycket sol, min herre!

v. DANN. Just solen, tycker jag, ger den behag.

FRANK. Ursäkta mig, så tycker icke jag.

v. DANN. Den sortens smak förstår jag ej, dess värre!

FRANK. En sal som denna tål ej mycken dag.

v. DANN. Rätt ledsamt, att den ej är er i lag; De andra rummen äro alla smärre.

FRANK. Då tar jag detta stora helst ändå.

v. DANN. Där träffar ni min smak. Mig tycks, i små Bli alla tankar små, liksom betryckta.

FRANK. Såframt de icke födas ren förryckta, Då svälla de i alla fall.

v. DANN. Får gå!

FRANK. Men dagern här är afskyvärd.

v. DANN. Hur så?

FRANK. Man målar icke gärna i en lykta.

JULIA (tyst till Frank). Men, Axel, vill du tvinga mig att flykta? Bemöt den goda gubben ej så kort!

FRANK (tyst till Julia). Bemötande mot anspråk, sort mot sort!

v. DANN. Hvad mått och steg står då att taga? Hur önskar ni? Kanhända går det an På något sätt att ljuset här försvaga? Ifall man kunde--

FRANK. Kunde? Jo, man kan Allt, hvad man vill. (För sig.) Tror han, jag tänker klaga?

v. DANN. Det kallar jag att tala som en man. Man kan, om blott man vill, det tror jag äfven.

FRANK (tyst till Julia). Hör, hur han gör sig till, den gamla räfven.

JULIA (tyst till Frank). I himlens namn, var höflig, han är sann! (För sig.) Jag är olycklig, var det det, jag vann? Här har jag tyget, som jag ställde väfven.

v. DANN. Godt mod vid rodret har god hamn för stäfven. Men nu, om nu jag visste, hur man bäst Bör ställa till. Befall blott! Hela huset Står till er tjänst.

FRANK. Nåväl, ett täcke, fäst För hvarje fönster, tempererar ljuset; Det kan min herre minnas till härnäst.

v. DANN. Gå, Julia, genast du och skaffa täcken!

FRANK. Behöfs ej. Jag blir hemtam snart som gäst, Jag vill gå själf och välja dem på fläcken.