v. DANN

(förnöjdt till Julia). Du hör! (Till Trygg.) Låt bota vagnen då på stunden!

TRYGG. Vår smed har rymt till krogen ren, den hunden.

JULIA. Aha!

v. DANN. Fördömdt!

TRYGG. Men smedjan, den står kvar; Jag har skött slägga förr i mina dar.

v. DANN (till Julia). Gif akt! (Till Trygg.) Får du din vagn, som du vill ha den, Så spänn i blinken för och far till staden.

TRYGG. Med samma par som sist?

v. DANN. Ja, orka de?

TRYGG. Om två ej orka, herre, tar jag tre.

v. DANN (till Julia). Hvad menar du? (Till Trygg.) Tag, om du vill, fast fyra, Blott det går fort.

TRYGG. Blir något att bestyra?

v. DANN. Ja, du skall skaffa målarn hit.

JULIA (i det hon fixerar Trygg, för sig). Han skrufvar läppen, ha, det var en bit, Som tycktes smaka gubben smått af syra.

TRYGG. Skall karln i vagnen, straxt jag kommer dit?

v. DANN. Ja, det förstås; minuterna ä' dyra.

TRYGG. Då får jag bruka all min flit, Ty junkern gaf mig ren en artig hyra, För det jag var en smula envis sist.

JULIA (förnöjdt). Märk, bästa onkel, märk, han är artist, Han kommer, när han vill, men ej på dagen.

v. DANN. Men han skall komma nu, och det är visst. Jag vore annars på min Trygg bedragen.

TRYGG. Får jag, ifall han tredskas, tan i kragen?

JULIA. För Guds skull, onkel! Nej.

v. DANN (med stor belåtenhet till Julia). Bekänn blott nu, Den där gör inga svårigheter, du. (Till Trygg, i det han räcker honom brefvet.) Se här, gif detta fram! Om han ej jäfvar Allt, hvad i världen nämns reson, Kan fröken vara lugn för hans person Och du få slippa bruka dina näfvar. Men nu är konsten den att vara snar. Hur länge kan det räcka, förrn du ställer I ordning allt och far Och är tillbaka åter? Kanske par, Tre, fyra timmar, hur?

TRYGG. Å, stickor heller! Det går väl af med en, ifall det gäller.

v. DANN. Men passa på, att du ej kör omkull.

TRYGG. Jag får väl akta mig för vagnens skull.

v. DANN (till Julia, med belåtenhet). Förstår du, hvad en man som denne väger?

JULIA. Ja, gubevars, jag ser, att onkel äger I honom en, som säger ja till allt.

v. DANN. Och är i stånd att göra, som han säger.

(v. Vann och Julia närma sig förscenen under samtalet, och Trygg blir kvar vid fonddörren, så att han icke hör dem.)

JULIA. Kanhända till och med, om ni befallt Omöjligheter?

v. DANN. Tror du honom vara Nog galn att lofva allt?

JULIA. Ja, fresta bara, Bjud det befängdaste!

v. DANN. Så får jag nej.

JULIA. Vill onkel hålla vad? Ni får det ej.

v. DANN. Du skall få lära känna karln i blinken. Trygg!

TRYGG. Herre!

v. DANN. Du har märkt, strax bortom byn Så stiger vägen rakt mot himlens bryn.

TRYGG. Ja väl.

v. DANN. Så snart du hunnit högsta brinken, Så tar du middagssolen ned ur skyn.

TRYGG. Jag må försöka på, på Guds försyn.

JULIA (klappande händerna). Gudomligt! Präktigt!

v. DANN. Han begrep ej vinken.

JULIA (skälmskt till Trygg). Ack, Trygg, ni vet, hur mån jag är om hyn; Tänk därför nu bland skyarna där oppe På mig en smula, tag mig i ert hägn Och hämta mig en liten flaska regn! Jag sätter värde på hvarenda droppe, Ty vattnet här är så förskräckligt hårdt.

TRYGG (förtrytsamt). En flaska regn? Att ta den med blir svårt, Den kunde gå i kras och släcka solen.

v. DANN. Aha, min fröken, knäpp på den fiolen! Han kan ge svar på fråga, som du ser.

TRYGG (till v. Dann). Jag är ej van att säga nej åt er, Tål också skämt af er, men ej af alla.