v. DANN (skjuter henne bort och stryker sig hastigt med handen öfver

ögonen. Till Frank, som under tiden gjort sin palett färdig). Där ser ni, herre, en, som vet att skrufva Med knappt ett ord af sanning i sin mund, En riktig fågel, just en äkta dufva, Och henne har jag kring mig här hvar stund!

FRANK (för sig, med synbar rörelse). Den satans Trygg skall få sig bot för snufva. Att ljuga så! (Tecknande åt Julia.) Sitt, fröken, en sekund!

v. DANN. Här kan ni finna, hvad jag måste tåla Af denna flicka, ja, långt mer därtill; På detta vis är hon i stånd att måla Sin onkel svart och hvit, allt hur hon vill. Det här var ett sätt, vill ni höra flera?

JULIA. Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera!

FRANK (till Julia). Men i er färg hvad växelspel! Er kind har nu en glöd, att den kan bränna.

v. DANN. Herr Frank, jag ser en blixtrande juvel Uppå ert finger; låt mig fritt bekänna, Att lust till diamanter är mitt fel.

FRANK. Hvad sen?

v. DANN. Jag menar, om ni sålde denna? Höj pris, om det på pris beror.

FRANK. Dess pris, herr Dann, är högre, än ni tror, Den löses ej med guldet i er låda; Den är mig kär; näst mina ögon båda Det enda arf, jag äger af min mor. Betrakta den, se, den är skön och stor. (Sträcker sin hand nära under v. Danns ögon.)

v. DANN (uppfarande från sin stol.) Ni heter icke Frank, ni söker dölja Ert rätta namn?

FRANK. Hur kan ni mena så?

v. DANN. Jo, denna ring är mig bevis därpå.

FRANK. Min ring?

v. DANN. Ja, hör mig! Sen, af ödets bölja Jag drifvits vida världen kring, Då sände jag den ring, ni bär, er ring, Till en, en kvinna, som ej fick mig följa, Ej dela mina skatter, men som var Min barndomsvän, min brud i forna dar.

FRANK. Jag häpnar.

v. DANN. Hördes då er mor ej nämna Mitt namn nån gång?

FRANK. Nej, aldrig; endast en, En namnlös, henne kär för länge sen, Som, sen han tvungits att sin hembygd lämna, Sändt henne denna ring från fjärran hamn. Blott hennes sista suck ljöd som ert namn.

v. DANN. O himmel, hvad du velat ämna Åt mig ännu! Kom, gosse, i min famn, Kom, äg mitt allt, var som en son mig nära! Men hvarför bytte du ditt namn?

FRANK. Jag fann, Jag tyckte mig för fattig att med ära Mitt stolta, högtförnäma släktnamn bära.

v. DANN. Då, gosse, kan du ta det åter an; Nu kan du hissa flaggor som i hamnen.

JULIA (i det hon, aftorkande sina tårar, skjuter skälmskt undan