v. DANN

Åh, du kan vara ganska trygg för vådan. Den kil, jag brukar, är ett löfte blott Att köpa taflan, som han målat senast, Om färdig eller ej, allt lika godt.

JULIA. Och så tror onkel, att han gör sig brådt?

v. DANN. Jag loft betala hvad som helst, allenast Han ej vill söla, utan kommer genast.

JULIA. Jag fruktar, onkel valt det sämsta sätt Att skynda på hans ankomst.

v. DANN. Hvarför det? Skall ej ett sådant anbud honom locka?

JULIA. Han kommer föga, om han tror er pocka.

v. DANN. Hur, pocka? Han förstår ju lätt, Att gubben offrar på en nyck, min docka.

JULIA. Men aldrig säljer han sig åt er klocka.

v. DANN. Tyst då, för tusan, en gång! Jag är mätt På alla dessa upptåg, svårigheter, Omöjligheter med och utan vett, Allt hvad er legion af inkast heter. Han måste komma. Gud ske lof, jag har Här i min närhet en, som mig ej plågar Med motstånd, skrupler, inpass, galna svar, En man, min bästa skatt sen forna dar, Som följt mig, följer mig, hvarhelst jag tågar, Ej ställer is emot mig, när jag lågar, Och hejdar med ett nej hvart steg, jag tar. (Ringer.) Gif akt, min Julia, du skall se en karl, Som vill, som kan, som hugger i, som vågar Och som förstår att svara, som jag frågar.

(Gamle Trygg inträder och stannar aktningsfullt vid dörren)

SJUNDE SCENEN.

v. DANN. JULIA. TRYGG.

v. DANN. Du måste åter in till staden, Trygg!

TRYGG. Skall ske.

v. DANN. Om den ej kroknat ren, din rygg.

TRYGG. Allt annat!

v. DANN. Ta min vagn för andra gången.

TRYGG. Den fick ett fel i jons på tistelstången.

JULIA. (Skälmskt.) Förträffligt.